PATRIC LILJESTRAND
SOLAR DELIRIUM
FramSteget Bokfรถrlag
Böcker av Patric Liljestrand: Solar delirium Metro Förruttnelse Dead Men Tell No Tales Dansar på din grav De tre nivåerna Skriv - Vässa ditt manus Dårens dagbok
FramSteget Bokförlag © Patric Liljestrand 2002, 2011, 2016 Omslag: FramSteget Tryckt i Polen ISBN tryckt utgåva: 978-91-7581-043-0 ISBN e-bok: 978-91-86839-00-0
Eventuella likheter mellan verkligheten och denna bok ligger bortom fĂśrfattarens pĂĽverkan.
Dear Sir or Madam will you read my book? It took me years to write, will you take a look? It’s based on a novel by a man named Lear and I need a job so I want to be a paperback writer. BEATLES
They filled the sky with a tropical storm CLASH
If only you could see the tears of pain In the eyes of the world RAINBOW
Att blicka framåt är lika idiotiskt som att gräva i det förflutna
Innehåll Ebb ...................................................... 13 Artefakt .............................................. 21 Apokalyps ....................................... 197 Flod ................................................... 263 Fragment/Krig................................ 315
Ebb
1
L
ana Marue sitter på sängen i sitt ombonade rum och gråter. Hon är förtvivlad. Tårarna forsar nedför kinderna. Mittemot Lana, på en gungstol klädd i rött tyg, står en spegel. Det är inte bara det spegel återger som får henne att gråta; Lanas känslor är mitt i en rasande storm. Den ruskar henne så att hon nästan kräks. Hon är säker på att hon förlorar den sista gnutta förstånd hon har kvar. Det känns som den sista livsgnistan glider henne ur händerna. Därför har hon knäppt händerna hårt, så hårt att det gör ont. Hennes omålade naglar skär in i handflatorna. Bloddroppar sugs in i de bleka jeansen. Hon är bortdomnad, livlös. Egendomlig. Främmande och rädd. Lana tittar motvilligt på spegelbilden. Frånvaron av hennes jag gör henne suddig i spegeln. Det är hon men ändå inte. Den unga kvinnan hon ser i spegeln är någon annan. Det är skrämmande att konstant se och känna sig själv förändras. Hon flyter omkring inne i spegeln, ändrar hela tiden skepnad. Ena stunden är hon en vacker prinsessa med långa blänkande lockar... Men så beslutar sig spegeln att rulla vidare skådespelet, som en diabildsprojektor, och hon förvandlas till ett hudlöst odjur. När odjuret dyker upp i spegeln blundar hon och lägger händerna över ansiktet. Själen är utanför kroppen. Den vill inte vara med. Hon har tappat det mesta av det förflutna. Hennes minne raderas bit för bit ut. Det hon minns glasklart är märkliga och hemska händelser, sådana hon tidigare 15
försökt glömma. Nu rusar de fram i sprakande, klara färger och omges av ett kritvitt ljus. Lana känner sig klumpig och tom. Hon vill lägga sig ned, försöka sova bort allt det onda. Men hon kan inte sova. Det går inte (hon vill inte). Hon har inte sovit på tre dygn. Lägger hon sig ned får hon fruktansvärd huvudvärk. Försöker hon vila ned blir hon ännu mer illamående. Det är som att ha blivit påkörd av en långtradare och sedan mosad av en vägvält. Hon har tagit ett par sömn- och värktabletter ur sin mors medicinskåp, men de hjälper henne inte att sova. Hon blir bara hängigare och mår sämre. Sömntabletterna förstärker det onda. Värktabletterna gör det hemska värre. Hon ser på händerna. De är färgade av svart mascara och rött läppstift. De darrar nästan omärkligt, men desto snabbare. Hon knäpper dem. Önskar att det snart är vara över. Att hon vaknar upp ur mardrömmen och allt är som vanligt. Sedan ser hon på ett brunt kuvert som ligger på nattduksbordet. Hon vet någonstans inom sig att roten till det onda har med innehållet i kuvertet att göra. Samtidigt behöver hon det för att hålla de värsta demonerna borta. Hon förstår att hon bekämpar en skogsbrand med tändstickor och hon har inget val. Lana sträcker sig efter kuvertet och placerar det i sitt knä. Hon vet att det nu är tomt. Hon har redan förbrukat dagsransonen, fastän det bara är förmiddag. Hur ska hon orka ta sig genom dagen utan att bli galen? För det är det hon blir om hon inte får mer av innehållet. Hon måste ha mer. Nu. Annars klarar hon sig inte. Men vågar hon? För att få mer är hon tvungen att offra sin kärlek. Har hon något val? Nej, hon har inte det. Hon ska offra. Det är det enda hon kan göra. Nu när hon ser på det tomma kuvertet vet hon att det är hennes enda chans att överleva. Hela hennes kropp skriker efter mer. 16
Hon behöver det. Hon måste ha det. Annars går hon sönder. Rasar som ett korthus. Lana öppnar kuvertet och kikar inuti det. Tomt. Inte en smula kvar. Hennes händer darrar. Hon försöker få dem att sluta. De kan inte. Inte förrän hon får det hon behöver och måste ha. Hon lägger tillbaka kuvertet på nattduksbordet och önskar mer än någonsin att hon kunde sova. Sova tills hon är hel igen. Det knackar på hennes dörr. Hon ställer sig upp och lutar huvudet mot händerna. ”Lana.” Det är hennes mamma. ”Vad vill du?” ”Jag undrar bara hur du mår. Får jag komma in?” ”Nej.” ”Är du dålig?” ”Ja. Lite krasslig.” Dörrhandtaget vrids om men som tur är har hon låst om sig. Hennes mor får inte se henne. ”Hur mår du egentligen, Lana. Jag har inte sett dig på flera dagar.” Lana vill rusa fram till dörren, slita upp den och slänga sig i mammas famn. Gråta tills hon blir tröstad hel igen. ”Lana?” ”Ja.” ”Kan jag inte få komma in en stund. Jag ska inte bli långrandig. Du behöver inte oroa dig.” ”Nej, jag måste få vila. Jag mår illa och jag har ont i huvudet.” ”Är det något jag kan göra för dig, Lana? Är det något du vill ha? Jag kan hämta huvudvärkstabletter åt dig. Vill du ha det? Jag kan hämta det åt dig om du vill.” ”Nej. Jag har här.” 17
”Jag åker till San Valios över dagen, Lana. Men jag är hemma igen ikväll. Klarar du dig eller ska jag stanna hemma? Det gör jag om du vill.” ”Nej, mamma. Det är OK. Åk du.” ”Pappa slutar tidigare idag, Lana. Han är hemma om en timme ungefär. Försök vila och slappna av så ska du se att det blir bättre. Ja, jag åker nu. Vi ses ikväll. Hej då.” ”Hej då.” Lana hör mamma gå nedför trapporna och hon önskar att hon kunnat följa med. Att allt var som vanligt. Gå och shoppa i San Valios, äta på fin restaurang. Men det blir aldrig mer som vanligt. Det är det som är det mest skrämmande. Hon ska aldrig bli sig själv igen. Hon vet det. Lana sätter sig i sängen igen. Hon iakttar sig i spegeln. Nästan allt hennes hår har fallit av. Hon ser blåslagen ut. Misshandlad. Lana börjar gråta medan hon ser sig i spegeln. Hon har ont. Livet hånar henne. Det tomma kuvertet torterar henne. Hon ser dimmigt hur spegeln börjar spricka inifrån och ut. Ljudet skär i hennes öron. Silverskärvorna faller ned på gungstolen och golvet. Hon ser på spegelns masonitskiva. Där sitter ett fastnålat, torkat mansansikte. Det ler mot henne.
18
2
L
ana håller sina blodfattiga, kalla händer för ögonen. Hon önskar att hon drömde. Att allt är en dålig dröm hon väcks ur med ett ryck så snart det blir alltför outhärdligt. Men hon är vaken. Så vaken man kan bli och lite till. Mansansiktet börjar tala med henne. ”Lana, var inte rädd. Du har inget att frukta. Det onda kommer att gå över. Allt du behöver göra just nu är att härda ut. Gör du det blir du belönad. Det är det värt, tro mig.” Lana kniper ihop ögonen. Hon sätter händerna för öronen. Rösten förföljer henne. Den har lurat henne dit hon nu är. Hela tiden lockar den henne med tomma löften. Det måste vara en dröm. Det här händer inte. ”Jag drömmer. Snart vaknar jag blöt av svett.” Lana vill att detta hopplösa påstående är sant. Det kan vara sant. Omöjligt är det inte. Hon har haft värre mardrömmar än den här. Men den vakna verkligheten är där; kall, ironisk och redo att flå henne. Verklighetens egg skrapar mot hennes ömma hud. Den smeker hennes sinne. Lana slår upp ögonen med en rynkig grimas och ser på mansansiktet. Hon känner en frän smak kravla sig uppför strupen, men bestämmer sig för att inte spy. ”Förlåt”, säger ansiktet utan att röra på läpparna. ”Jag är inte här för att skrämma dig.” Det är ingen fara, är Lana på väg att svara, men börjar skratta istället. Det är ett torrt skratt utan glädje. Glädje har lämnat universum i en specialbyggd vit limousin med hjärtformad pool och bar och kommer inte ut på scenen igen. Inga extranummer idag. Lanas skrämda 19
skratt ebbar ut. Hon är rädd och tom. Hon anar att skrattet, nej, skriet, är hennes svansång. Det kommer en suck från mansansiktet, som om det tröttnat på lekstugan. Lana glor på det. Mansansiktet säger inget mer. Det tystnar. Lana väntar en lång stund. Till slut rester hon sig och smyger fram till den spruckna spegeln. Hon hukar sig ner, petar på ansiktet. Det smulas sönder och faller ned på fåtöljen. En liten gulbrun mjölhög ligger framför hennes näsa. Lana väter ena lillfingret och doppar det högtidligt i högen. Hon ser på fingret och konstaterar att det mer liknar tvålpulver, inte mjöl. Lana studerar pulvret noga. Hon för lillfingret till näsan och sniffar. Det luktade bränt kött. Lana får i sig hela mansansiktet. Hon exploderar än en gång ut i ett omänskligt universum där hon nu hör hemma. Inom en sekund vet hon allt och inga hemligheter finns. Hon blir en psykisk jätte med ultrakänsliga sinnen. En varulv skulle ha fruktat henne, en vampyr flytt. Hon är på toppen (it’s a long way to the top if you wanna rock’n’roll), men det är ensamt på toppen och känslan ska snart gå över. Lana bestämmer sig för att gå ut. Hon har ändå ett möte bestämt om två timmar. Det mötet får hon inte missa. Mötet ska, hoppas hon av hela sitt skrumpnande hjärta, ge henne mer tvålpulver. Och tvålpulver är verkligen vad hon behöver.
20
Artefakt