9789186634216

SISTA TESTAMENTET

Av fรถrfa ttaren til l Tusen s mรฅ bitar

Gilla Böcker www.gillabocker.se © James Frey 2011 All rights reserved.

Originalets titel: The Final Testament of the Holy Bible Översättning: Örjan Sjögren Omslag: Vendela & Valentin Omslagsfoto: © Roe Ethridge, courtesy of Gagosian Gallery Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2012 ISBN 978-91-86634-21-6

Han kommer igen – Apostelns trosbekännelse

Den här boken har skrivits i samarbete och efter långa intervjuer med familj, vänner och anhängare till Ben Zion Avrohom, även kallad Ben Jones, även kallad Profeten, även kallad Sonen, även kallad Messias, även kallad Herren.

MARIAANGELES 11 CHARLES 24 ALEXIS 36 ESTHER 51 RUTH 64 JEREMIAH 81 ADAM 97 MATTHEW 126 JOHN 148 LUKE 165 MARIAANGELES II 209 MARK 237 JUDITH 267 ESTHER II 328 PETER 362 MARIAANGELES III 388

MARIAANGELES

Det var inget särskilt med han. Bara en vit kille. En vanlig vit kille. Brunt hår, bruna ögon, medellängd, medelvikt. Bara som tio, tjugo eller trettio miljoner andra vita killar i USA. Inget dugg särskilt.

Första gången jag såg han var när han kom gående i korridoren. Det låg en lägenhet mitt emot min som hade stått tom i ett år. Lägenheterna i området brukar annars gå rätt snabbt. Staten ger bidrag så de är billiga, för såna som inte har ett jävla skit, och vad de än säger så är det så det alltid är, vi har inte ett skit. Det finns listor man kan sätta upp sig på.

Långa listor som bara blir längre och längre. Men i den ville ingen bo. Det gick rykten om den. Mannen som bodde där innan blev knäpp. Först var han normal. Sålde souvenirer utanför Yankee Stadium och hade fru och två små ungar, två söta pojkar. Sen började han höra röster och skit, började tala om djävlar och demoner och att han var den siste som kunde rädda oss från undergången. Han blev av med jobbet och klädde sig helt i vitt och började gå omkring och försöka ta alla på huvudet. Några gånger fick han ruggigt med stryk och hans kyrka sa åt han och sluta komma. Han skrek på familjen och spelade sån här orgelmusik nätterna i ända. Förbannade demonerna och bad till Herren. Ylade som någon jävla hund.

Han lät aldrig familjen gå utanför dörren. Så slutade vi höra musiken och det började lukta och mamma ringde snuten och 11 Mariaangeles

när de gick in hängde han i duschen. Klädd i vit kåpa som en munk. Med en elsladd om halsen. Frun och pojkarna hade eltejp runt fotlederna och handlederna och en plastpåse över huvudet. Det fanns en lapp som det stod vi har begett oss till en bättre plats på. Kanske djävulen tog han eller demonerna tog han eller hans Herre lämnade han. Eller också kanske han bara blev trött. Och kanske begav de sig trots allt till en bättre plats. Jag vet inte och antagligen kommer jag aldrig få veta heller, inte som jag tror. Och det spelade hur som helst ingen roll. Alla hörde talas om det och ingen ville bo där. Inte förrän Ben. Han kom gående i korridoren med en ryggsäck och en resväska och flyttade bara in. Antingen kände han inte till det eller också brydde han sig inte om vad som hade hänt förut.

Han flyttade fan bara in.

Han var enda vita killen i huset. Om man bortser från judarna som ägde spritbutikerna och klädaffärerna var han enda vita killen i hela området. Resten av oss var dominikaner eller puertoricaner allihop. Några svarta jävlar av den vanliga sorten. Allesammans fattiga. Arga. Som undrade hur det skulle kunna bli bättre fast vi visste att det inte fanns något svar. Det var som det var, är som det är. Ett jävla getto i en amerikansk storstad. De är likajävladana allihop. Ben verkade inte tänka på sånt. Verkade inte bry sig om att han var på fel plats. Han kom och gick. Pratade inte med någon. Hade på sig uniform som någon sorts låtsassnut i veckorna som fick alla och skratta. På helgerna var han mest inne i lägenheten, utom när han gick ut och drack. Då hände det ibland att vi 12 Mariaangeles

såg han ligga utslagen på någon av bänkarna framför husen, precis vid lekplatsen. Eller i korridoren med spya på skjortan.

En söndagsmorgon kom han hemstapplande med genomblöta byxor och försökte sjunga någon tjugo år gammal raplåt för full hals. Brorsan och hans kompisar gick bredvid han och jävlades med han och så, men han var så full att han inte ens märkte det. Vi började tro vi hade kommit på varför han bodde bland oss. Varför han inte brydde sig om att han hade hamnat fel, där han inte hörde hemma. Vi tänkte att han var säkert inte välkommen där han kom från längre. De ville inte ha han där. Och vi hade rätt, han hade blivit utslängd av de sina, vi hade bara fel om varför.

Första gången jag pratade med han var i korridoren. Det var väl ett halvår eller så efter att han flyttat in och jag och min dotter kom ut ur lägenheten för vi skulle chilla en stund framför huset. Han stod där i boxershorts och en T-shirt med dörren öppen och höll i en telefon. Min dotter var ett och ett halvt år typ. Hade just börjat lära sig några ord. Hon sa hola och han sa inte ett jävla ord. Hon är som sin mamma. Säger jag något till någon förväntar jag mig att personen säger något tillbaka. Det vill alla. Bara grundläggande hyfs och respekt.

Man besvarar en hälsning. Så hon sa det igen och han bara stod där. Så jag sa hola skitstövel, kan du inte vara en hygglig jävla granne och säga något tillbaka. Och han såg nervös och liksom skraj ut och sa förlåt. Och sen sa min flicka hola igen och han sa det tillbaka till henne och hon log och kramade hans ben och han skrattade och jag frågade vad han gjorde 13 Mariaangeles

ute i korridoren i kalsongerna och med dörren öppen och telefonen i handen. Han sa att han väntade på en ny teve, att han hade köpt en på rea och att de skulle komma med den när som helst. Jag sa åt han att det var fan bäst att han hade ett jävligt bra lås, att det fanns gott om jävlar som var villiga och mörda för en schyst teve, tro mig. Han bara log och såg fortfarande helt nervös och skraj ut och sa ja, jag tror låset är bra, jag ska kolla för säkerhets skull. Och det var det hela. Vi gick och lät han stå där. Och vänta på sin teve.

Jag vet att den jäkla teven kom också, för vi började höra den.

Bang bang bang. Några explosioner. Helikoptrar och flygplan som flög omkring. Hörde han tjuta och ropa och säga ja ja ja, där fick du din jävel, vad säger du nu då, ditt svin, vad säger du nu då. Vi kunde höra han gå omkring, vanka av och an. Jag blev lite skraj för han lät som galningen som tog livet av sin familj och jag började undra om det faktiskt ändå låg en förbannelse över lägenheten. Jag fick brorsan, som hade hoppat av skolan ett år före mig och som fortfarande var hos oss då, att ställa sig vid dörren och lyssna. Brorsan blev allvarlig och lade örat tätt intill dörren och vände sig mot mig och sa det här är inte bra, Mariaangeles, inte alls bra, vi har en viting som håller på och spelar tevespel i lägenheten mittemot vår, det är bäst jag samlar ihop några av mina killar och tar hand om skiten. Jag skrattade och visste att jag borde fattat bättre. Men sånt är livet, man håller av sina egna och man litar inte på folk som inte är som man själv. Om jag hade flyttat in i ett vitt bostadsområde och en av mina grannar 14 Mariaangeles

började höra massa skott och gastande skulle det ha kommit en hel jävla bataljon med snutar och sparkat in dörren till mig. Så är det bara.

Brorsan gillade tevespel. Han började hänga där i lägenheten med Ben hela tiden. De skaffade ett basketspel och ett bilspel där de fick mer poäng ju fler människor de körde över med sina bilar. De började kolla på Knicks matcher och dricka öl tillsammans och ibland röka gräs. Jag sa åt brorsan att vara försiktig för vita kunde vara knepiga och man visste aldrig vad de kunde tänkas vilja. Jag tyckte att allt som gått fel i livet för mig var på grund av vita människor och de flesta av dem såg judiska ut. Pappa sattes i fängelse av några vita när jag var liten. Mamma städade åt dem typ hela sitt liv. Mina lärare var vita, och de låtsades att de brydde sig så mycket men egentligen var de bara rädda och behandlade oss som djur. Det är de som är poliserna, domarna, hyresvärdarna, borgmästarna, de som styr allt och äger allt. Och ingenting släpper de ifrån sig eller delar med sig av. De rika tar hand om de rika och ser till att de fortsätter vara rika och de snackar om att hjälpa de fattiga, men om de verkligen gjorde det skulle vi inte vara så många.

Och det var en sak att ha en vit kille till granne och säga hej till han då och då eller se han supa sig full eller ha på sig en löjlig uniform, men det var en helt annan sak att ens brorsa umgicks med han precis hela tiden. Jag trodde inte det skulle leda till något gott.

15 Mariaangeles

Brorsan lyssnade inte på mig. Det har han aldrig gjort. Jag önskar att han hade gjort det, då kanske han fortfarande skulle ha varit hos oss. Men den här gången hade han rätt och jag fel. Ben var okej till och med innan han visste något, innan han blev den han blev, innan det uppenbarades. Varken mer eller mindre, bara okej. Första gången jag märkte det var när brorsan tog med mig dit. Han hade tröttnat på mitt tjat om att den vita killen inte var bra, så en dag säger han antingen kommer du med så att du ser att han är schyst eller också håller du käften och lägger ner allt jävla snack om att jag inte ska umgås med han. Jag är inte den som håller käften, har bara hänt några få gånger i hela livet, så jag följde med. Vi kollade att allt var okej med mamma och gick och knackade på dörren mittemot och han öppnade i sina boxershorts och en T-shirt som var helt nedfläckad med tomatsås och brorsan började snacka.

Läget, Ben. Ben torkade bort lite flott från ansiktet och svarade.

Läget, Alberto.

Det här är min syster Mariaangeles och hennes dotter Mercedes.

Ja, vi har träffats en gång.

Ben kollade på mig.

Hur mår du?

Jag gav han en ilsken blick.

Ska du släppa in oss?

Ja, det ska jag väl.

Han öppnade dörren. Steg åt sidan. Och vi gick in och jag 16 Mariaangeles

började se mig omkring. Stor teve i vardagsrummet. En sunkig gammal soffa med cigarettbrännmärken som såg ut att vara gjord av gamla mattor. Spelskivor och kontroller.

Köket var vidrigt. Pizzakartonger. Tomma soppburkar och pastaburkar som skeden och gaffeln fortfarande var kvar i.

Fulla soppåsar på golvet. Jag öppnade kylen för jag tänkte att jag skulle ta en läsk eller något och det enda som fanns i den var lite ketchup och det var allt. Hela stället luktade gammal mat och avslaget öl. Jag gick till sovrummet och där låg en madrass och en kudde. En del kläder på golvet. I garderoben hängde hans uniform och den var det enda han verkade ta hand om. Badrummet, badrummet i lägenheten där killen höll till, var värre än köket. Fläckar i toaletten och handfatet.

En liten papperskorg som svämmade över av näsdukar. Inget toapapper vad jag kunde se och jag tvivlar på att han hade städat en enda gång. Lägenheten var hemsk, till och med jämfört med vad vi var vana att se. Värre än hemsk, eller vidrig, eller äcklig, den var bara sorglig. Riktigt sorglig. Som han inte visste något annat. Som han trodde det var normalt för en vuxen man och bo så där. Det fick mig att tro att det inte fanns någon som brydde sig om han. Som han var helt ensam. Ensam på en plats där han inte hörde hemma för att han inte hade någon annanstans att ta vägen och ingen annan att gå till. Om det hade funnits någon skulle de ha gjort något. Men det gjorde det inte. Han var helt ensam.

Jag gick ut i vardagsrummet igen. Bang bang bang. Han och Alberto höll på och sköt nazister, kastade handgranater på dem. Mercedes satt på golvet och tuggade på snuttefilten 17 Mariaangeles

och tittade på när folk sprängdes i luften på teven. Det var för mycket. Det finns tillräckligt med elände i världen utan att man behöver låtsas göra ännu mer. För mycket sa jag och smällde till Alberto i bakhuvudet med öppen hand.

Han blev asförbannad, sa du visste vad vi höll på med här, du behövde inte komma. Jag sa spela ett annat spel, spela något spel där man inte måste se blod spruta överallt, och Ben sa vi spelar NBA-spelet och bytte skiva. Medan han gör det frågar jag var han kommer från och han säger Brooklyn och jag frågar om han har familj där och han säger ja. Jag frågar brukar han träffa dem, han säger nej. Jag frågar varför och han säger jag gör bara inte det. Jag frågar hur länge det varit så och han säger länge. Jag frågar hur gammal han är och han säger trettio, jag frågar var han bodde förut och han säger han vill inte prata om det. Hans svar gjorde mig ledsen. Jag hade alltid trott att vita människor hade det bra.

Att till och med de allra värsta hade det bättre än mig och alla jag kände. Det var bara vad jag trodde. Men den här killen hade det inte bättre. Värre fanimig. Bara han och hans tevespel och hans värdelösa lägenhet som ingen annan ville bo i. Jag hade i alla fall min flicka och familj. Han hade det mycket värre.

Deras spel började igen och jag tyckte inte om att vara där för det var sorgligt och deprimerande så jag tog med mig Mercedes och gick hem till oss igen. Och det var det. Något mer hände inte på väldigt länge. Ett halvår, nio månader eller så. Alberto spelade tevespel med Ben. Jag brukade se han då 18 Mariaangeles

och då. I uniformen om det var på dagen, full om det var på kvällen, ibland i korridoren i underkläderna medan han väntade på pizza. Jag fyllde arton. Jag gick ut med några tjejer från området och några andra kompisar från när jag gick i skolan. Alla var ungefär i min ålder, nästan alla i liknande situation som min: ingen examen, en eller ett par ungar, några hade tre, pojkvän fortfarande kvar men inte närvarande egentligen, ingen chans att ta sig härifrån eller få det bättre.

Bara olika sätt att fixa dagen eller veckan eller månaden. En av tjejerna hade fina kläder och en fin klocka och luktade gott som typ dyr parfym och hon började snacka om att hon jobbade som dansös och tjänade en hel del pengar. Hon sa man måste vara arton, men om man dansade på klubbar kunde man tjäna tre–fyrahundra, kanske femhundra dollar på en kväll. Vi sa att hon fnaskade men hon sa nej, hon dansade naken på en scen och gjorde lapdance för män i ett privat rum och de gav henne cash. Att det var lätt. Det brukade komma män från Manhattan, de sa till sina fruar att de hade möte eller jobbade över, eller också kom de in efter basebollmatchen på Yankee Stadium. De var dumma och det var lätt att få dem att tro att de skulle få knulla och ju mer man kunde få dem att tro det desto mer pengar gav de en.

Hon sa att det inte var något jobb för kyrkflickor, och gnida rumpan och tuttarna mot vita snubbar, men ingen av oss var ju några kyrkflickor och med en skön dusch när kvällen var slut så tyckte hon det var okej, särskilt som hon tjänade så mycket pengar. Hon sa hon kanske skulle flytta från området.

Hitta någonstans där hennes ungar kunde gå i en bra skola.

19 Mariaangeles

För trots att vi nästan alla hade hoppat av plugget visste vi att enda vägen härifrån på riktigt var en utbildning. Ingen av oss grejade det.

Nästa dag ringde jag tjejen. Hon tog med mig till klubben.

Jag träffade föreståndaren. Fet vit snubbe från Westchester.

Han fick mig att strippa ner till trosor och bh och visa hur jag dansade. Fick mig att gnida rumpan mot skrevet och gnida tuttarna nerför bröstet på han och viska skit som hans fru aldrig skulle säga i hans öra. Hans händer började vandra och jag frågade vad han höll på med och han sa han provkörde alla tjejer innan han släppte ut dem på banan. Fick mig att må illa. Men vi behövde pengarna. Mamma jobbade inte och fan vet vad Alberto gjorde. Fick mig att må illa. Men jag lät han.

Jag lät han göra allt. Tog mig på en provkörning. Fick mig att må jävligt illa.

Några dagar senare började jag jobba. Det var inte svårt men jag var tvungen och stänga en del av hjärtat och själen. Jag hade varit med tre män förut. En när jag var tolv. Mercedes far, som jag var med från att jag var fjorton till han stack när jag var sjutton. Föreståndaren. Förutom med den där föreståndaren hade jag väntat. Jag försökte bli säker på att de älskade mig. Jag vet att jag älskade dem. Skulle ha gjort vad som helst för dem. Dödat för dem eller dött för dem. Blivit religiös för dem. Jag trodde de kände likadant, älskade lika mycket. Men kärleken är olika för alla. För några är den hat, för andra är den glädje, för andra är den rädsla, för andra är 20 Mariaangeles

den svartsjuka, för andra är den tortyr, för andra är den frid.

För somliga är den allt. För mig. Allt. Och ska jag låta en man ta på mig så där, eller själv ta på en man så där, har jag alltid varit tvungen att känna kärlek. Så jag stängde av. Bommade igen. Begravde det någonstans. Och jag dansade och tog på dem och viskade och gjorde dem hårda och tog dem så långt jag kunde och tog dem för så mycket jag kunde. De visste det inte, men de tog mer av mig. En dusch när kvällen var slut räckte inte. Långt ifrån. Det tvättade fan inte bort något.

Tre kvällar i veckan jobbade jag, ibland fyra. Började lägga undan. Köpte lite kläder som inte var använda till Mercedes, hon fick ett par egna helt nya skor. Köpte en tröja åt mamma och nya tidningar varje vecka. Jag satte inte in någonting på banken för jag vet hur det går med vita människor och deras banker. Jag stoppade undan pengarna. Där Alberto aldrig skulle komma på och titta. Där ingen skulle titta. Ett par månader och ett par till. Jag tjänade pengar men det gjorde ont. Och jag höll på att förändras. Det sög musten ur mig att vara avstängd och hård hela tiden. En av tjejerna gav mig något skit och röka och det hjälpte. Så jag rökte mer. Och det hjälpte. Mer än en dusch eller något annat. Men när det gick ur kroppen började det göra ännu ondare så då rökte jag ännu mer. Jag sov och jobbade och blev hög. Började göra grejer jag aldrig skulle gjort förut för jag brydde mig inte, för det gjorde så ont att mer av det onda ändrade inget. Och det gav mer pengar. En kväll när jag jobbade kom Ben in och en av tjejerna log och sa titta vem som är här. Och jag frågade 21 Mariaangeles

henne vad det var med han och hon sa han var ett tacksamt offer. Han brukade komma in när han fått lön och supa sig full och ge bort hela skiten. Jag sa till henne att han bodde i mitt hus och att han var min. Hon käftade emot i någon minut tills jag sa hur långt jag var beredd och gå. Jag gjorde av med för mycket pengar och jag behövde mer. Mamma höll på och bli sjuk och Mercedes höll på och bli sjuk och jag måste få dem till läkaren och jag hade ingen försäkring. Och jag behövde mer.

Jag gick fram till han. Han var redan full. Han log och sa hej och jag sa hej baby, trevligt att se dig här. Och jag frågade han inte ens. Jag tog hans hand. Ledde han till rummet där vi brukade dansa. Och jag gav mig på han, gav han vad alla män ville ha och viskade i hans öra om vad vi kunde göra när vi kom hem nu när jag visste vad för sorts pojke han var. Jag sa att jag ville suga hans kuk och jag ville att han skulle knulla mig, att jag skulle rida han hela dagen och hela natten, att jag blev helt våt av och tänka på det. Och jag fortsatte beställa dricka och underhålla han. Bara körde på. Och han var nöjd.

Och ville ha mer. Och efter en timme hade han slocknat. Han hade tuppat av och pengarna var slut. Och jag kände mig taskig för jag visste vad han var och jag visste att han inte var elak. Bara sorgsen. Och ensam. En man som inte hade något eller någon, ensam i den där lägenheten där ingen annan ville bo, med sin teve och sina spel och pizzakartonger och soppburkar och sopor och sin sorgliga madrass och sitt skitiga badrum. Det var allt han var. Han tuppade av. I stolen med 22 Mariaangeles

min röv mellan bena. Utkastarna kom och tog ut han. Han hade inget leg eller körkort eller kreditkort. Ingenting med hans namn eller adress eller något. Jag sa till dem att han var min granne och jag visste var han bodde. De tänkte slänga han på gatan, i rännstenen. Lämna han där. Låta vad som helst hända. Han hade varit med om det förut, jag vet. Och att han råkat ut för en del jävliga grejer, det var jag säker på. Jag sa till dem att jag kunde i alla fall ta han tillbaka till huset. Jag hade just tagit allt han hade så jag tänkte det var det minsta jag kunde göra. Vi fick tag i en taxi och satte han sovande i baksätet. Jag satte mig bredvid han. Han snarkade som en liten baby. Och när vi kom till vårt område hjälpte chauffören mig att få ut han ur taxin. Och jag fick in han i porten och in i hissen. Fick ut han i korridoren och fram till hans dörr.

Och där lämnade jag han. Och jag gick ut igen och blev hög.

Gjorde av med en del av hans pengar på det jag behövde. Och när jag kom hem senare låg han fortfarande kvar.

Nästa gången jag såg han var typ två dagar senare. Han kom hem i sin uniform och jag var på väg till jobbet. Vi sa inte ett ord till varandra. Jag vet inte ens om han kom ihåg. Såg bara sorgsen och orolig ut som alltid. Och nästa gången jag såg han efter det var långt senare. Och han var inte samma person längre. Han hade förändrats. Förändrats och blivit någon annan. Han hade blivit något jag inte kunde tro var sant. Och sen gjorde jag det. Jag trodde. Jag trodde.

23 Mariaangeles

CHARLES

Första gången jag träffade honom tyckte jag synd om honom.

Han hade kommit in för att söka ett jobb som säkerhetsvakt på min byggplats. Vi körde med två killar åt gången, i tolvtimmarsskift. Det fanns killar som jobbade i veckorna och killar som jobbade på helgerna. Minimilön. Inga förmåner. Det var ett skitjobb. Man gick längs ytterkanterna på bygget, stod stilla i flera timmar. Vi hade ingen vaktkur.

Skaffar man kur slutar det med att vakterna aldrig går därifrån. De köper en liten teve och sitter och sörplar kaffe hela dagarna. Tar en tupplur. Det här var ett känsligt bygge.

Vi höll på att smälla upp ett fyrtiovåningshus i ett område där den högsta byggnaden var tolv våningar. Det hade varit motstånd från lokala grupper. Ett par demonstrationer och en stor namninsamling. Jag behövde folk som var beredda att göra sitt jobb. Som kunde se till att platsen var säker. De är svårare att hitta än man tror. De flesta människor vill ha utan att behöva ge. De vill att allt ska vara enkelt. Om ett jobb är krävande begär de mer pengar, mer ledigt, de klagar hos fackrepresentanterna och försöker omförhandla villkoren.

Det är inte så det går till. Livet är hårt, ta itu med det. Att jobba suger, ta itu med det. Jag skulle tycka det var toppen att sitta hemma och öppna ett lönekuvert varannan vecka för att jag tittar på basebollmatcher och är med ungarna. Lär aldrig hända. Man måste jobba för allt i den här världen. Kämpa med näbbar och klor för varenda liten smula. Och det blir 24 Charles

aldrig lättare. Aldrig. Och det slutar inte förrän man dör. Och då har det ingen betydelse. Lär dig ta itu med det. Det är så världen funkar. Man kämpar och slåss och jobbar häcken av sig och sedan dör man. Ta itu med det.

Han kom in med ett cv. Det stod att han hette Ben Jones, att han var trettio år gammal. Han hade på sig skjorta med button-downkrage och en vaktskolas logga. Mitt första intryck av honom var att han var väldigt angelägen, väldigt entusiastisk och väldigt nervös. Hans hand darrade när jag tog den för att hälsa. Läpparna skälvde. Bortsett från de grundläggande personuppgifterna och en åttaveckorskurs för att bli säkerhetsvakt som gjorde honom officiellt kvalificerad för jobbet, var cv:t blankt. Jag frågade honom var han kom ifrån och han sa Brooklyn. Jag frågade om han hade gått på college, han sa nej. Jag frågade när han flyttade hemifrån och han sa när jag var fjorton. Det var tidigt sa jag och han ryckte på axlarna och jag frågade vad han hade gjort under de senaste sexton åren och då förändrades han, bara en aning, men han förändrades och det kom fram något i hans ögon som var riktigt sorgligt och riktigt ensamt och oerhört smärtsamt. Det var bara där i någon sekund och i vanliga fall skulle jag inte ha sett en sådan sak, eller lagt märke till det, eller brytt mig, men det var så påfallande, och han vände ner blicken mot fötterna ett ögonblick och sedan tittade han upp och sa Jag har haft det svårt men jag är beredd att jobba och jag lovar att jag ska vara din bästa anställda, jag lovar. Och det var det. Han kom inte med något mer och jag pressade honom inte. Jag tänkte 25 Charles

bara för mig själv sexton jävla år, vad fan har killen varit med om. Och jag tänker fortfarande på det, hela tiden, vad fan har han varit med om. Och jag föreställde mig, och jag gör det fortfarande, på grund av glimten av djup sorg och ensamhet och smärta som jag såg i hans ögon, att vad det än var och var det än var, måste det ha varit riktigt, riktigt fruktansvärt.

Så han fick jobbet. Han blev väldigt exalterad. Som ett litet barn på julafton. Ett stort leende, ett enormt leende. Han sa tack ungefär femtio gånger. Och han släppte inte min hand.

Det var komiskt och väldigt förtjusande. Han hade inte precis vunnit på något jävla lotto. Han fick ett jobb med minimilön som innebar att han skulle knata runt en byggarbetsplats tolv jävla timmar om dagen.

Jag satte honom på dagskiftet fem dagar i veckan. Trodde det skulle bli bäst. Att han skulle bli stolt över att ha den tjänsten.

Och det var han. Det märktes på hur han skötte jobbet.

Han kom alltid i tid. Uniformen var alltid ren. Han försökte aldrig dra ut på rasterna eller på lunchen. Han klagade aldrig. Han verkade fascinerad av byggprocessen: pålningen, grundläggningen, uppförandet av stommen. Han brukade ställa frågor till olika personer om vad de gjorde, eller varför de gjorde saker på ett visst sätt. Han lyssnade uppmärksamt på deras svar, som om han skulle få prov på det eller något.

Han var på det hela taget den gladaste vakt jag någonsin har sett eller haft på en arbetsplats och han blev något av platsens maskot. Alla gillade honom och trivdes med att ha honom 26 Charles

i närheten. Han visste vad varenda en hette och brukade hälsa på alla på morgonen och säga hej då på kvällen. Det var bara två saker på hela tiden som kändes lite udda, men jag avfärdade båda två eftersom han skötte jobbet så bra och verkade så glad. Den första var precis efter att han hade fått sin första lön. Han kom in och ändrade adressen i vårt register till en adress i Bronx. Den förra var i Queens. Jag vet inte varför men jag var nyfiken, så jag kollade upp adressen i Queens. Det var ett statligt övergångshem, ett ställe dit de skickade män som antingen hade kommit ut ur fängelse, från rehabilitering, från något härbärge för hemlösa eller från psykvården. Jag funderade på att kolla upp saken närmare, men jag hade annat att bekymra mig för och det verkade inte vara något fel på Ben. Den andra saken inträffade på lunchen en dag. Jag hade en tid hos läkaren och var tvungen att lämna platsen. På vägen till tunnelbanan fick jag se Ben sitta på en bänk några kvarter från bygget. Han grät. Det var mitt på dagen och han hade verkat vara sitt vanliga jag när jag träffat honom tidigare. Jag kastade en extra blick på honom för jag kunde inte fatta att det var han. Men det var det. Han satt på en bänk med ansiktet i händerna och grät.

Dagen då olyckan inträffade var en vacker vårdag. Det var soligt, inte ett moln på himlen, fläktade lätt, tjugotre, tjugofyra grader. En fulländad New York-dag, inte en dag jag trodde skulle sluta i en jävla katastrof. Jag hade aldrig haft någon allvarligare olycka på någon av mina byggplatser och det var jag väldigt stolt över. Jag ansåg att det inte fanns 27 Charles

en enda byggnad i hela världen som var värd att offra ett liv för, och det anser jag fortfarande. Säkerhet är viktigare än snabbhet. Säkerhet är viktigare än allt. Det var en av anledningarna till att jag hade blivit anlitad. Eftersom arbetet var en känslig fråga i lokalsamhället, och så många människor var emot det, hade byggherren inte råd att låta något gå fel. Olyckor är det bästa vapen områdesaktivister har mot byggherrar. Man vill gärna tro att byggherrar bryr sig om säkerheten, men det gör de inte. Som nästan alla andra i USA är byggherrar förbannat giriga. De bryr sig om pengar och aktivister med vapen kostar dem pengar. Mitt jobb var att hålla budgeten, hålla tidsplanen och se till att byggplatsen var säker.

Stommen var klar. Fyrtio våningars stålstomme som reste sig mot himlen. Vi höll på att sätta in fönstren, som hade tre gånger tre meter stora glasrutor. Vi hade gjort klart de första trettiotre våningarna utan problem och höll nu på att installera rutor på trettiofjärde våningen. Vi brukade hissa upp sju fönster åt gången. Vi buntade ihop dem, säkrade dem, fäste dem i vajern och tog upp dem med kranen. Jag hade gjort det tusentals gånger förut på olika byggplatser och aldrig haft problem.

Jag har inte en jävla aning om vad som gick snett. Fortfarande inte. Vi lät utredare från kommunen, delstaten och försäkringsbolaget kolla på vajrar och lastkoppling och ingen kunde fatta det. Än i dag står det okänd orsak i alla papper.

28 Charles

Jag skulle kunna ringa dem och säga att det inte spelade någon roll vad vi gjorde den dagen, ingen fästanordning i världen skulle ha burit det där glaset, det var andra krafter inblandade, långt bortom några krafter som kommunen, delstaten eller försäkringsbolaget kunde uppbåda, men då skulle de tro att jag var galen. Och ibland undrar jag om jag inte är det. Men det är en del av tron. Att tro och veta, vad andra människor än säger och vad världen än tycker om det man tror.

Jag stod på marken. Nära baracken som var placerad vid kanten av trottoaren. Jag höll i en skrivskiva och gick igenom några budgetsiffror med en av våra byggrevisorer. Varje gång en större last ska lyftas låter man en varningssignal ljuda och varningssignalen gick. Jag höjde blicken och rutorna åkte sakta upp. Vi stoppar trafiken när vi lyfter fönsterrutor och det kom inga bilar på gatan. De flesta jobbarna stod och snackade, vilket är vad de brukar göra när arbetet avbryts.

Ben stod i utkanten av byggplatsen och höll ett öga på bilarna som stannat, beredd att stoppa den som försökte ta sig förbi vår trafikkontrollant. I vanliga fall skulle jag ha återgått till skrivskivan. Men jag kände något, något oundvikligt. Om det på något sätt är möjligt att känna ödet, det förutbestämda eller framtidens kraft, då kände jag det, mycket tydligt. Och det fick mig att stirra. Det tvingade mig att göra något jag i vanliga fall inte skulle göra. Jag kunde inte slita bort blicken.

Jag kunde inte låta bli att stirra på fönsterrutorna.

29 Charles

Fönsterrutorna fortsatte upp, de drev någon halvmeter, precis som de alltid gjorde, som vad som helst som var så tungt och lyftes så högt skulle gjort. Kranen fungerade precis som den skulle. Lasten var säkert kopplad. Rutorna var packade i spjällådor av trä förseglade med järnspik. Vid det laget hade vi lyft och installerat hundratals rutor. Det var ingen stor sak. Bara en del av rutinen. Ingen tittade, och jag var den ende som såg. Jag såg spikarna åka ut ur spjällådan. Jag såg bakstycket falla. Jag såg lastens vinkel ändras. Jag såg den driva. Jag såg rutan falla ner. En tre gånger tre meter stor glasruta. Vägde säkert femhundra kilo. Jag såg den falla.

Den träffade honom i bakhuvudet och slogs sönder. Ett högt krasande hördes, en glasexplosion. Han kastades till marken.

En fullständig kollaps. Allt stannade upp och alla vände sig om. Ett tyst ögonblick uppstod, ett långt ohyggligt ögonblick av tystnad, av oupphörlig jävla tystnad. Sedan började skrikandet. Jag släppte skrivskivan och sprang mot honom.

Tog upp telefonen ur fickan och ringde larmcentralen. Det fanns inte en chans att han levde. Jag sa till telefonisten att en man just hade dött på min byggplats och gav henne adressen.

Jag såg blodet innan jag hann fram. Det var överallt. Och det var glas överallt. Allt jag hörde var skriken. Folk klev ur bilarna, sprang, ringde nödnumret. Och över mig såg jag under ett kort ögonblick återstoden av fönstren hissas upp till trettiofjärde våningen. Hur kunde ett fönster ha fallit? Det var omöjligt.

30 Charles

När jag kom fram till honom var jag övertygad om att han var död. Bakhuvudet var krossat. Blod och någonting annat som jag antog var hjärnvätska sipprade ut ur det. Det var glasskärvor i hela kroppen. Han var helt söndertrasad, blod rann från armarna, benen, bröstet, magen, ansiktet. Det var ta mig fan blod överallt. Jag kunde egentligen inte se honom ordentligt. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle röra honom, flytta på honom eller försöka ta ut glaset ur kroppen på honom. Det var ingen idé att försöka stoppa blodflödet med någon kompress, eller tio kompresser, eller femtio kompresser. Och jag trodde inte på Gud så jag kunde inte be. Jag väntade bara på att någon skulle komma som kunde tala om för mig vad jag skulle göra.

En folksamling bildades. De andra byggarna försökte hålla dem tillbaka. Sirener i fjärran. En grupp kvinnor knäböjde i en cirkel för att be. Folk skrek fortfarande. När de kom närmare och såg vad jag såg vände de bort blicken, höll för ögonen, några kräktes. Och blodet fortsatte flöda. Det rann runt mina ben där jag stod på knä bredvid honom och mina byxor blev helt blöta. Jag tog tag i två fingrar som det inte var något glas i och försökte tala med honom. Jag hade ingen aning om ifall han kunde höra mig. Jag tänkte att det kanske kunde hjälpa honom om han gjorde det, att det kunde trösta honom, ge honom någon sorts lindring medan han dog. Ingen vill dö ensam, även om det är precis vad vi alla gör, även om vi låtsas att det finns något annat sätt. Jag tänkte att min röst kunde göra det lättare.

Lugna honom, göra honom mindre rädd. Jag kan inte föreställa 31 Charles

mig hur jävla chockad och skraj han måste ha varit, om han hade något medvetande. Jag sa att hjälp var på väg och att allt skulle bli bra. När jag sa det kände jag mig illamående. Jag kunde se hans hjärna genom den krossade skallen. Bokstavligt talat se hans hjärna. Jag bara höll i de båda fingrarna och talade med honom samtidigt som jag betraktade hur han förblödde.

En ambulans anlände. Folksamlingen delade sig och två sjukvårdare kom rusande med en bår. Jag hörde en av dem säga herre jävla Jesus, den andre sa inte en chans att killen är i livet. De satte ner väskorna och började arbeta. De undersökte honom, men de verkade inte veta var de skulle börja. En av dem frågade mig vad som hade hänt och jag sa att han hade fått en glasruta över sig som fallit från hög höjd. De tog pulsen på honom, diskuterade hur de skulle gå vidare, lämna glaset i honom, få honom härifrån, låta kirurgerna ta hand om det om han fortfarande levde. Han hade puls, och de verkade båda chockade. De sänkte båren och bad mig gå åt sidan.

Den ene fattade tag i nederdelen av hans kropp och den andre fattade tag i överkroppen. De lyfte upp honom på den rena, vita ytan. Blod strömmade ur kroppen, fläckade ner båren, droppade på marken. De började backa mot ambulansen och jag följde efter dem. De frågade mig vad han hette och jag sa det. De frågade var han kom ifrån och jag sa att han bodde i Bronx. De fick in honom i ambulansen. Jag bad att få komma med, sa att jag var hans chef, att det var min byggplats. De sa hoppa in och det gjorde jag och de stängde dörrarna.

32 Charles

Jag satt på bänken nära dörren. En av dem körde. Den andre arbetade med Ben. Han satte på en EKG-apparat och flätade sladdarna runt glasskärvorna som stack ut ur Bens kropp.

När den var igång försökte han stoppa blodflödet från de jack som det inte var glas i, men de var så många att det nästan var meningslöst. EKG-kurvan planade ut, sjukvårdaren använde defibrillatorn och hjärtat startade igen. Jag vet inte hur länge vi var i ambulansen. Det kändes som tio sekunder och det kändes som tio timmar och Bens hjärta stannade fyra fem gånger. Han dog fyra fem gånger i ambulansen, men sjukvårdaren fick honom hela tiden att komma tillbaka.

Någonting fick honom att komma tillbaka.

En gång planade kurvan ut utan att sjukvårdaren gjorde något.

Han bara stirrade och skakade på huvudet. Jag klandrade honom inte. Det såg ut som ett hopplöst fall. Tio sekunder gick, kanske tjugo, det kändes som en evighet. Jag bara stirrade på Ben, eller vad som var kvar av honom, och försökte komma på vad fan det var som gick fel, hur det här kunde hända. Jag började säga förlåt, som om det skulle ha någon betydelse att be en död man om ursäkt, även om det verkar vara så vi brukar göra; vi säger de saker som betyder något till folk när det redan är för sent. Innan alla orden hade kommit ut ur min mun började apparaten registrera puls igen. Något fick honom att komma tillbaka. Något lät honom inte försvinna.

Vi körde in i sjukhuset och de rusade iväg med honom. Jag följde efter till akutmottagningen. Vid expeditionen gav jag 33 Charles

dem alla uppgifter jag hade. Jag fyllde i alla blanketter så gott jag kunde. Jag ringde tillbaka till byggplatsen och bad om ett klädombyte för de kläder jag hade på mig var nedsölade med blod. Män från bygget började dyka upp. Vi var alla chockade. Vi satt bara där och talade om att vi inte fattade hur det kunde hända, hur hemskt det var. Journalister kom och försökte intervjua folk. Ingen sa ett ord. Vi visste att det inte spelade någon roll om vi sa något, de skulle skriva vad de ville skriva, oberoende av sin så kallade etik och förmenta tro på sanningen. Vi satt bara och väntade på att få höra att Ben hade dött. För det var det vi antog. Trots det jag hade bevittnat i ambulansen kunde jag just då inte tro något annat, det jag hade sett kunde bara ha varit en tillfällighet.

Fler män från byggplatsen anlände. Kranskötaren och fönsterinstallerarna kom. De var djupt och påtagligt skakade.

Jag satte mig hos dem och frågade vad som hade hänt. De visste inte. De påstod att spjällådan var intakt. Att det inte fanns en chans att glaset skulle falla ur, eller kunde ha fallit ur. Jag berättade att jag såg spikarna glida ur och bakstycket på spjällådan falla. De hävdade att det var omöjligt. Att spjällådan var intakt. Det var tejp runt den, tejp som hade satts dit på fabriken, och den var obruten. Spjällådan var tom.

Det kunde de avgöra på vikten. Men den hade aldrig öppnats.

Jag misstänkte att någon försökte dölja något för att skydda sig. Någon hade sjabblat och ville inte ta ansvar för en annan mans död. Till sist skulle ansvaret ha fallit på mig. Men det visade sig att de hade rätt. Spjällådan var oöppnad och tom.

34 Charles

Kommunens och delstatens olycksfallsutredare instämde allesammans. Spjällådan var ta mig fan oöppnad. Hur glaset föll har aldrig fått någon förklaring. Och Ben dog inte. På något sätt överlevde han. Mer än överlevde. Så mycket mer.

Något fick honom hela tiden att komma tillbaka. Något lät honom inte försvinna. Något eller någon eller jag vet inte vad ville inte låta honom dö.

35 Charles

”På något sätt överlevde han. Mer än överlevde. Så mycket mer.

Något fick honom hela tiden att komma tillbaka. Något lät honom inte försvinna. Något eller någon ville inte låta honom dö.”

Stora glasskärvor genomborrar hans kropp. Baksidan av skallen är krossad, och delar av den är borta. Hela hans kropp är täckt av blod. Men han överlever.

Sista testamentet är historien om Ben Zion Avrohom, en anonym man som vandrar New Yorks gator klädd som en uteliggare med ett budskap om kärlek och sex. Hans vägran att erkänna myndigheterna och hans fördömande av religionen blir till ett hot mot den etablerade ordningen, och det oundvikliga slutet närmar sig.

Om han förändrade ditt liv, skulle du då börja tro?

www.gillabocker.se