Issuu on Google+

SANNINGENS VÄGAR


Monica Lauritzen SANNINGENS Vร„GAR Anne Charlotte Lefflers liv och dikt

albert bonniers fรถrlag


Av Monica Lauritzen har tidigare utgivits: En kvinnas röst. Emilie Flygare-Carléns liv och dikt ( 2007 ) På annat förlag: The Generations in Meredith’s Novels ( 1972 ) Jane Austen’s Emma on Television. A Study of a BBC Classic Serial ( 1981 ) En ros, ett år, red. ( 1994 )

Författaren har fått bidrag från Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Författarnas Fotokopieringsfond Anne Charlotte Lefflers brev till Adam Hauch 4.2.1892 på pärmens insidor citeras delvis också på sid. 520 och 542

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012770-1 © Monica Lauritzen 2012 ScandBook AB, Falun 2012


Ock kom ihåg att det är detta jag såsom förf. alltid sträfvat efter sedan mina omognaste ungdomsår – att utvidga fältet för den psykologiska iakttagelsen, att hänsynslöst säga saker, som man ej brukar våga säga, att framställa den sanna sanningen. Anne Charlotte Leffler till brodern Gösta Mittag-Leffler 7.2.1890


innehåll

Förord 11 Kapitel 1 Plats på scenen 17 Kapitel 2 En helt vanlig och hvardaglig flicka 1849–1872 En harmonisk barndom 32 En rätt märkvärdig skolflicksvänskap 36 ∙ Den smala vägen 40 Ett väntningstillstånd 46 ∙ Skrifklåda 58 En realist men utaf den rätta sorten 70

Kapitel 3 Mellan hvardagslifvet och konsten 1873–1876 Så obeskrifligt lycklig 83 ∙ Fru Edgrens hemlighet 98 Storebror som mentor 109 ∙ En dramatikerskola 118 På offentlighetens slippriga stig 125


Kapitel 4 Jag är en rebell emot mitt kön 1877–1881 Gränserna vidgas 144 ∙ En målarmani 160 Det högre målet 165 ∙ Roligast och fördelaktigast vore fullständig anonymitet 188

Kapitel 5 En författare för vår tid 1882–1883 I eget namn 198 ∙ Dagens litterära lejoninna 227 Dramatik på scenen och utanför 256

Kapitel 6 En resa med Julia 1884 Köpenhamn 277 ∙ Tyskland 283 ∙ London 292 Hemåt 311

Kapitel 7 I brännpunkten 1884–1885 Det unga Sverige 319 ∙ En sommarsaga 343

Kapitel 8 Längtan efter lyckan 1886–1887 Nya band 372 ∙ Vindkantring 381 ∙ Moteld 388 En flyttfogel 398 ∙ Ett dubbeldrama 407

Kapitel 9 Uppbrott 1888 Till Italien 421 ∙ Från hinsidan Medelhafvet 432


Kapitel 10 Anima dell’anima mia 1888–1890 Pasquale del Pezzo 440 ∙ Friare horisont 455 En skärseld 459 ∙ Sposati 466 ∙ Kvinnlighet och erotik 474

Kapitel 11 Duchessa di Cajanello 1890–1892 Hem till Sverige 486 ∙ Till Napoli 503 ∙ Il duchino 520 På höjden af mitt lif 536

Noter 545 Käll- och litteraturförteckning 595 Personregister 607 Bildkällor 619


FÖRORD

Anne Charlotte Leffler har länge framstått för mig som en fantasieggande författare. I litteraturöversikter träffade jag på henne som en arg ung kvinna i 1880-talets Sverige. Hon nämndes framför allt som företrädare för decenniets »indignationslitteratur« och som typisk för tidsandan. Men vad fanns bakom de etiketterna? Hur klarade hon av att trotsa en kontrollerande familj, en ängslig make och ett helt samhälles enögt manliga synsätt för att bryta sin egen väg som författare och kvinna? Det var ingen lätt vandring. Det är den som den här boken handlar om. En drivkraft för mig har varit kvinnosolidaritet. Berättelsen om Anne Charlotte Leffler är unik genom hennes speciella begåvning, personlighet och yttre omständigheter. Men hon kan också ses som en representant för alla de kvinnor – förr och nu, i Sverige och i världen – som måste kämpa sig till ett utrymme för sin inre och yttre människa. Mitt intresse för Anne Charlotte Leffler hade också att göra med mitt behov av att finna en kvinnlig blick och kvinnliga erfarenheter inom både litteraturen, forskningen och kritiken. Som forskare i engelskspråkig litteratur i slutet av 1960-talet kände jag mig främmande för många av de verk jag läste. De allra flesta var skrivna av män. Den kvinnorörelse som växte fram i samband med tidens politiska turbulens gav mig en förklaring – att det personliga är

11


förord

politiskt. Att kvinnors upplevelse av sin identitet speglar övergripande strukturer i samhället. Jag måste söka mig också till kvinnliga författare och kritiker för att möta en dialog som angick mig. Karin Westman Berg med sin uppfriskande paroll »Gråt inte, forska« blev en inspiratör och föregångare till den genusmedvetna litteraturforskning som idag känns så självklar. På Sveriges Radio dit jag kom 1980 mötte jag ett öppet och kreativt arbetsklimat. Där fick jag möjlighet att fritt göra program kring författare som lockade mig. Det blev ett antal presentationer av författarskap från olika tider, länder, kön och etniciteter. Särskilt betydelsefull för den här boken var en diskussion kring Birgitta Neys antologi Synd. Den gav mig kontakt med många av de kvinnliga författare som levde och verkade under 1880-talet. En av dem var Anne Charlotte Leffler. En tändande gnista blev en artikel om Emilie Flygare-Carlén som jag träffade på medan jag skrev min biografi över henne. I början av 1880-talet hade den då sjuttiofemåriga författarinnan fått en av Anne Charlotte Lefflers noveller uppläst för sig. Antagligen var det Aurore Bunge. För Flygare-Carlén hade slagit ihop händerna och utropat med naiv förvåning: »Och då kallade man min ’Ett rykte’ osedlig!« Jag ville ta reda på mer om den kvinna som gjorde sin äldre författarkollega så upprörd. Vem var hon som under en tid utmanade August Strindberg på den litterära scenen – för att snart ställas i skuggan av hans aggressiva geni och en ensidig historieskrivning?

*** Det moderna genombrottet under 1880-talet ägnas stort intresse och utrymme i de tiotalet litterära översiktsverk som kommit ut under de senaste hundra åren. Grundläggande enskilda standardverk är Gunnar Ahlströms Det moderna genombrottet i Nordens litteratur och Karl-Erik Lundevalls Från åttital till nittital. Men den som söker efter en genusmedveten balans eller ett kvinnligt perspektiv i dessa verk blir besviken. Anna Willams har i Stjärnor utan stjärnbilder övertygande visat skälet till detta. I Illustrerad

12


förord

svensk litteraturhistoria inleder Karl Warburg visserligen år 1916 med en översikt av det litterära fältet på 1880-talet där han vidsynt låter en fjärdedel av de angivna författarna vara kvinnor. Men i de följande översiktsverken raderas nästan alla kvinnor bort. Kvar blir Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, ibland i sällskap med Alfhild Agrell, Hilma Angered-Strandberg och Mathilda Malling. Anne Charlotte Lefflers konstnärliga insats bedöms snävt. Hon anses mest intressant som representant för tidsandan och för sin roll på den dåtida litterära scenen. Från 1970-talet inleds så en gradvis förändring och nyansering i synen på hennes och andra kvinnliga författares verk. I stora drag fanns Anne Charlotte Lefflers liv och verk tecknat. I skuggan av hennes alltför tidiga bortgång skrev vännen Ellen Key en personlig första skildring, Anne Charlotte Leffler. Duchessa di Cajanello. Några biografiska meddelanden. Nästan trettio år senare tog Gösta Mittag-Leffler initiativet till en sammanställning av sin systers efterlämnade brev. Det blev En självbiografi av Jane Gernandt-Claine och Ingeborg Essén. Drygt sextio år senare erbjöd Maj Sylvan ytterligare en ingång till Anne Charlotte Lefflers liv och författarskap i sin väldokumenterade avhandling Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg. På senare tid har ett flertal forskare lockats att studera olika aspekter av Anne Charlotte Lefflers litterära produktion. Särskilt bör nämnas Lynn Wilkinson som nyligen utgivit arbetet Anne Charlotte Leffler and Modernist Drama. Men många väsentliga sidor av hennes liv och dikt har återstått för mig att klarlägga. Renässansen för forskning om Anne Charlotte Leffler kom till uttryck i maj 2010 på ett stimulerande symposium i Stockholm, Anne Charlotte Leffler – Kulturradikal. Där framträdde bland andra en ung släkting till författarinnan, Tove Leffler, som i romanform har gestaltat sitt möte med henne, Den kärleken. Under 2012 förväntas en bok utkomma med texter från detta symposium. Parallellt har ett nyvaknat intresse för Anne Charlotte Lefflers dramatik vuxit fram bland teaterns aktiva konstnärer och admi-

13


förord

nistratörer. Med början 2007 lanserade såväl Dramaten som Stockholms stadsteater och Riksteatern kvinnliga författare från 1880-talet genom läsningar, seminarier och uppsättningar. I Lefflers fall framfördes Skådespelerskan, Elfvan, Sanna kvinnor och Familjelycka. Nyligen har också Sanningens vägar spelats. Även Sveriges television har på olika sätt uppmärksammat henne. Därtill kommer att Anne Charlotte Lefflers verk åter blivit tillgängliga både i bokform och digitalt. Allt detta har stimulerat mig under arbetet och övertygat mig om att Anne Charlotte Leffler är angelägen också för nya generationer.

*** För Anne Charlotte Leffler var författarnamnet – den etikett under vilket hon mötte sin publik – aldrig oproblematiskt. Länge dolde hon sin identitet under mer eller mindre fantasifulla pseudonymer. Senare speglas hennes livskurva i valet av varianter som Anne Charlotte Edgren, Anne Charlotte Edgren f. Leffler, Anne Charlotte Edgren-Leffler och Anne Charlotte Leffler Duchessa di Cajanello. Jag har valt att genomgående kalla henne för Anne Charlotte Leffler, det namn som gjort henne känd för samtid och eftervärld. En annan fråga som jag haft att ta ställning till var referenserna till alla de brev jag utnyttjat för min framställning. Materialet är överrikt. Familjen Leffler var ivriga brevskrivare. Dessutom tycks de alla ha haft en samlarinstinkt som gjorde att brev, dagböcker, manuskript, tidningsartiklar, teckningar och allt annat tänkbart bevarades och systematiserades. Till det kommer att Anne Charlotte Lefflers brev i allmänhet innehåller information om många olika ämnen. Samma brev återkommer alltså i flera sammanhang. För att inte tynga den löpande texten har jag i notapparaten angivit de brev som citeras eller refereras i varje kapitelavsnitt. I alla citat har jag behållit den ursprungliga stavningen, även där det förekommer skrivfel och inkonsekvenser. Stavningen vid den aktuella tiden var instabil men den bidrar till tidsfärgen och man vänjer sig snabbt. Jag anger inte sidhänvisningar till Anne Charlotte

14


förord

Lefflers verk av två skäl. Dels förekommer de numera i så många olika utgåvor att en sidhänvisning blir meningslös. Dels är hennes verk inte mer omfångsrika än att man lätt kan orientera sig i dem.

*** En biografi av det här slaget skriver man inte i ett vacuum. Som författare är man beroende av en mängd människors intresse och välvilja. Det har jag också fått uppleva. Till alla kunniga, engagerade och tillmötesgående medarbetare på Kungliga biblioteket i Stockholm vill jag rikta ett varmt tack. Detta hus i Humlegården som rymmer en så stor del av vårt lands minne har varit mitt andra hem under flera år. Det har varit lyckliga år. Stort tack också till vännerna Enrico Tiozzo och Ulla Åkerström som hjälpt mig med italienskan och, framför allt, lotsat mig in i Vatikanens svårtillgängliga bibliotek. Gösta Mittag-Leffler, sonson till Anne Charlotte Lefflers yngre bror Arthur har generöst låtit mig få tillgång till böcker och bilder i familjens ägo. Eva och Olof Nordenfelt var vänliga nog att låta mig läsa opublicerade Memoirer av Thorsten Nordenfelt. Birgitta Holm, Madeleine Kleberg, Yvonne Leffler, Thomas Millroth, Michael Netterstad och Ebba Witt-Brattström har ställt intressant material till mitt förfogande. Mikael Rågstedt på MittagLefflerinstitutet har varit enastående hjälpsam med illustrationerna till boken. God hjälp har jag också fått från ett flertal andra arkiv och museer. Varmt tack till Berit Åberg, min redaktör, som hjälpt den här boken till världen. Min förläggare Eva Bonnier har följt bokens framväxt med en ovärderlig blandning av stödjande intresse och förtroendefull distans. Viktigast av alla har varit Kjell, min käraste, alltid beredd till diskussioner, alltid full av råd och uppslag, alltid redo med en liten fest efter varje avsnitt. Mitt livs viktigaste radiointervjuer gjorde jag med dig! Stockholm i maj 2012

Monica Lauritzen


Kapitel 1

PL ATS PÅ SCEN EN

Anne Charlotte Leffler är den ledande kvinnliga svenska författaren under den period i skandinavisk litteratur som brukar kallas det moderna genombrottet. Efter en första sensationell framgång med pjäsen Skådespelerskan ( 1873 ) som hon skriver under pseudonym får hon sitt stora erkännande under eget namn – Anne Charlotte Edgren – i början av 1880-talet. Mer hanterlig än August Strindberg hyllas hon för en tid som den unga generationens anförare. Men i både samtid och eftervärld får hon snart konkurrens av Victoria Benedictssons mer självförbrännande personlighet. Hos Anne Charlotte Leffler finns en förening av obönhörligt intellekt och stark känsla som förbryllar hennes samtid. Varför denna »kylighet« frågar man sig. Får verkligen en kvinna vara så analytisk? Hennes personlighet är sammansatt. Under hennes kontrollerade yta döljer sig ett bultande känsloliv. Det anas som en underström i hennes tidigare produktion där hon gestaltar en rad utbrytningsförsök och det kommer till fritt uttryck i hennes mogna verk. Anne Charlotte Lefflers korta liv är dramatiskt. Efter en stillsam inledning som tuktad familjeflicka och pliktmedveten ämbetsmannafru växer hon till att bli en strålande lycklig italiensk hertiginna, småbarnsmamma och internationellt erkänd författare i takt med sin tids radikala idéer. Det är ett märkligt enskilt levnadsöde. Samtidigt öppnar det en möjlighet att förstå de villkor som gällde för

17


Plats på scenen

de kvinnor i andra hälften av 1800-talet som längtade efter en egen självständig identitet som konstnärer, tänkare och erotiska individer. Hennes konstnärliga uttrycksvilja är tydlig redan från unga år. Men samhällets konventioner och omfattande sociala plikter bromsar henne. Hennes självförtroende sviktar ofta under den skarpa kritik hon utsätts för av sina närmaste. Men hon är intellektuellt nyfiken och djärv på ett sätt som är ovanligt. Hur många samtida kvinnor är det inte som anar möjligheten av ett friare liv, där de skulle kunna ge uttryck åt sin konstnärliga förmåga utan hänsyn till de snäva ramar som markerar det passande? Men de allra flesta bryts eller kapitulerar. Det är lätt att räkna upp en rad begåvade kvinnor som låter sig nöja med en verksamhet på sparlåga. I bästa fall kan de som Karin Larsson ingå i sin mera kände konstnärsmakes familjemyt och bidra med konstnärliga utsmyckningar. Litterär talang ägnas gärna åt sagor för barn – nog så väsentligt men ofta ett andrahandsval, som för Helena Nyblom. Musikalisk talang hos kvinnor med lång utbildning är en välkommen tillgång i de borgerliga salongerna. Men hur många är det som, i likhet med Elfrida Andrée, blir utövande musiker och tonsättare? Och hur många delar inte Victoria Benedictssons öde och går under i en djärv förhoppning om ett nytt och friare förhållande mellan man och kvinna?1 Anne Charlotte Leffler suger girigt i sig – och reagerar på – nya tankar inom olika områden som litteratur, teater, konst, vetenskap, socialpolitik, kvinnoemancipation och moraldebatt. Därför utgör hennes liv och diktning ett prisma som fångar upp och bryter den turbulenta tid som hon lever i. Det är ett äventyr att följa hur denna rikt utrustade och viljestarka kvinna envist och frimodigt arbetar sig ur det fängelse av fördomar och förutfattade meningar om kvinnans natur som hon föds in i. Hennes allvar och den hänsyn som hon visar sina närstående väcker respekt. Men det som verkligen imponerar är hennes övertygelse om att den rätta vägen framåt för henne själv – och för människan – ligger i sökandet efter frihet, sanning och medmänsklighet. Hon är nutida i sitt sökande efter en individuell sanning och i viljan att använda sig själv, familj och

18


Plats på scenen

vänner som litterärt råmaterial. Vi kan också känna igen hennes övertygelse om att den egna sanningen rymmer en allmängiltig och användbar insikt. Något som är väsensskilt från pekpinnar och tendens. Kampen för lyckan och Sanningens vägar är titlar på två av hennes sena dramer. Båda speglar hennes djupaste drivkrafter. Den senare har fått bli titeln också på denna berättelse om Anne Charlotte Lefflers liv och verk. Anne Charlotte Leffler föds den 1 oktober 1849 i Stockholm. Det är den dag på året då hushållen flyttar till nya bostäder. Långt senare ska hon säga att detta gjort henne till en flyttfågel, en orolig ande som inte låter sig hejdas av några gränser – geografiska, känslomässiga eller sociala. Fadern Olof Leffler är filosofie doktor i humanistiska ämnen och lärare i Klara skola. Modern Gustava, född Mittag, är dotter till en konservativ prost.2 Hon är intelligent, språkkunnig och beläst. Två söner, Gösta född 1846 och Frits född 1847, finns redan i familjen. Fem år senare föds ytterligare en pojke, Arthur. Familjen bor länge intill skolan på Klara Norra Kyrkogata 6. När Anne Charlotte är tolv blir fadern rektor vid Katarina skola på söder. Familjen flyttar då till Katarina skolhus, vilket blir hennes adress tills hon gifter sig. För att rätt förstå kraften i och innebörden av hennes livshistoria kan det vara skäl att fråga vad det är för en stad och ett samhälle som den lilla flickan kommer till. Vid mitten av 1800-talet är Stockholm fortfarande en småstad med mindre än 100 000 invånare. På femtio år har folkmängden inte ökat med mer än 18 000 människor, trots en stor invandring från landsbygden. Varje år dör det fler stockholmare än det föds. Nästan hälften av alla barn avlider före fem års ålder. Detta beror på att Stockholm, som omkring 1830 utmärktes av sin obeskrivliga snuskighet, ännu tjugo år senare är en av Europas hälsovådligaste städer. Stora delar av staden består fortfarande av låga trähus i dåligt skick, där hygien är ett okänt begrepp. Dessutom är brandfaran stor och med en handfallen brandkår utgör eldsvådor ett ständigt hot mot människors liv – samtidigt som de är ett omtyckt folknöje. Man har heller

19


Plats på scenen

inte insett sambandet mellan vatten, avlopp och sjukdomsspridning. Latrin och avskräde töms fortfarande i stora »flugmöten« som Träsktorget vid nuvarande Eriksbergsplan eller Katthavet vid nuvarande Berzelii park. Dricksvatten hämtar man ur det som en minnestecknare har kallat »förgiftningsbrunnar«. Under tiden 1834 till 1873 härjar inte mindre än tio koleraepidemier och tuberkulos är en utbredd folksjukdom. Till detta kommer att det ofta är svårt att röra sig ute i staden eftersom gatorna är i eländigt skick med dålig stenläggning och få trottoarer. Gatubelysningen är bristfällig och samfärdsmedlen otillräckliga.3 Inte underligt då om en ansvarskännande mor som Gustava Leffler blir överbeskyddande. Den besvärliga vägen till lärarinneseminariet – där »2ne så öppna plattser skulle passeras som Slussen och Norrbro« – är ännu i mitten av 1860-talet ett av skälen till att paret Leffler inte låter sin dotter studera där. Ett annat kan vara Anne Charlottes hälsotillstånd och oregelbundna tarmfunktioner som är ett ofta återkommande ämne i brevväxlingen mellan mor och dotter. De första åren av 1850-talet blir en vändpunkt i många avseenden. Under det kommande halvseklet sker radikala förbättringar i Stockholms fysiska miljö. Allt fler gator i centrala staden får trottoarer. Gasljus införs 1853 för att trettio år senare gradvis ersättas av elektricitet. Fasta omnibusslinjer börjar transportera stadens befolkning. Ett första vattenverk invigs 1861 och ett andra tjugo år senare. Med viss fördröjning skapas också ett avloppssystem. 1883 installeras de första vattentoaletterna i Stockholm. De stinkande flugmötena dikas ut och byggs över. Under Albert Lindhagens ledning genomförs under 1870-talet en ny stadsplan, som bereder vägen för en genomgripande modernisering av stadens centrala delar och en kontrollerad utbyggnad av dess utkanter. Mot slutet av seklet har dödligheten i Stockholm sjunkit från 34 till 17 döda per 1 000 invånare. Denna utveckling hänger nära samman med de genomgripande förändringar som under 1800-talets andra hälft inträffar på snart sagt alla områden i samhället. Det blir en styrkemätning mellan

20


Plats på scenen

reaktionära och progressiva krafter där enskilda individer engageras på ett hittills okänt sätt. För Anne Charlotte Leffler blir vägen fram till en självständig position som kvinna och författare en utmaning som kräver en omvärdering av hela den världsbild som hon skolas in i under sin uppväxt. När hon föds på hösten 1849 är det många i Stockholm som fortfarande ryser vid minnet av de våldsamma kravaller som utbrutit i staden i mars föregående år. Oroligheterna inträffade som ett eko av februarirevolutionen i Paris då kung Ludvig Filip tvingades avgå och den andra republiken utropades. Den utlösande faktorn i Paris var en s.k. reformbankett som stoppades av den konservative konseljpresidenten François Guizot. I Stockholm höll man i början på mars 1848 också en reformbankett där det skålades dels för konungen, dels för den representationsreform som man önskade sig. Föga revolutionärt kan man tycka. I Stockholm kom det ändå till sammanstötningar mellan militären och den stora folkmassa som hade samlats utanför möteslokalen vid Brunkebergstorg. Många hade beväpnat sig med stenar och knölpåkar och en mängd fönsterrutor krossades. Livgardister till häst anföll med både sabelhugg och gevärssalvor. Ett okänt antal människor dödades eller skadades. Efter någon tid lägger sig upphetsningen i Stockholm, men utifrån kommer det underrättelser om politiska oroligheter som sprider sig från Italien och Frankrike över stora delar av Europa. Säkert hör många också talas om en viss Karl Marx som rapporterat från revolutionen i Paris och författat det Kommunistiska manifestet ( 1848 ), en grundval för arbetarrörelsens utveckling. Kung Oscar I blir naturligtvis nervös och låter förändra sin regering i konservativ riktning. Adeln och borgerskapet sluter sig bakom sina förskansningar. Samtidigt lever den liberala oppositionen vidare och tankarna på en representationsreform blir allt mer aktuella. Riksdagen med sina fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder – anses inte längre kunna tala för hela folket. Ändå dröjer det till 1866 innan representationsreformen genomförs och Sverige får en tvåkammarriksdag. Stockholms stads representant i den nybildade

21


Plats på scenen

andra kammaren blir då Olof Leffler. Hans dotter Anne Charlotte skriver att han tillhörde »det s.k. intelligenspartiet, en liberal center, som kanske var mer skeptisk än initiativ-gifvande«.4 År 1848 når nyheten om oroligheterna i Paris till Stockholm med en dryg veckas fördröjning. Underrättelser måste fortfarande förmedlas som brev via en kombination av diligens, tåg och båt, med allt vad det medför av tidsluckor. Behovet av bättre kommunikationer är starkt och under de följande decennierna ändras villkoren radikalt. Under 1850-talet bildas Kongliga Elektriska TelegrafWerket och riksdagen fattar beslut om ett järnvägsnät med fasta stambanor. Men det ska dröja in på 1870-talet innan man börjar kunna talas vid per telefon. Trots detta har man länge kunnat hålla sig orienterad om vad som händer utanför Sveriges gränser. För alla dem som stannar hemma innehåller pressen informativa resebrev från olika håll. I Aftonbladet rapporterade t.ex. Carl Jonas Love Almqvist redan 1840–41 från en resa till Paris. År 1852 kan samma tidnings läsare ta del av den unge litteratören Edvard Flygares intryck från Italien. Detta år publicerar tidningen också Fredrika Bremers reserapporter från England. Artikelserien ska följas av andra. Några år senare ( 1853–1856 ) är Krimkriget ett brännande samtalsämne i intellektuella kretsar i Stockholm, inte minst därför att kung Oscar lutar åt att dra in Sverige i konflikten. Den nyetablerade Illustrerad Tidning ( 1855 ) med August Blanche som förste redaktör bidrar till engagemanget med ett för sin tid uppseendeväckande bildmaterial.5 Resebrev i pressen är en genre som Anne Charlotte Leffler så småningom ska utveckla. En utlandsresa under senare hälften av 1800-talet innebär ofta vådliga strapatser. Ändå är det många som vågar sig utomlands. Författare, konstnärer och sociala visionärer får nya intryck som de sedan för med sig hem. En vistelse i någon eller några av Europas huvudstäder är en önskedröm. Paris börjar allt mer inta rollen som ledande konstnärligt centrum. Men också i Rom finns en koloni av unga skandinaver som författarinnan så småningom ska komma

22


Plats på scenen

i kontakt med. För henne kommer utlandsresor att bli en väg till utveckling och befrielse. Är det inte rätt eget att sex av Nordens författare är födda samma år, skriver Anne Charlotte Leffler till sin vän Adam Hauch på sin födelsedag 1887. Hon räknar upp Kielland, Strindberg, Fru Agrell, Fru Benedictsson, Ellen Key och sig själv.6 Hon inser att 1849 har varit ett avgörande år för svensk och skandinavisk litteratur och räknar självklart in sig själv bland de ledande författarna. De har alla tillfört något avgörande nytt i det litterära klimatet. Men hur ser det litterära landskap ut som hon föds in i och så småningom har att ta ställning till? År 1849 är det den franska romanen som sätter sin prägel på det svenska utbudet. Alexandre Dumas d.ä. och Eugène Sue inspirerar med sin melodramatiska handling och sina färgstarka gestalter. Med Paris mysterier, en av 1840-talets internationella bästsäljare, har Sue dessutom gestaltat sitt engagemang för samhällets utslagna, något som också svenska författare tar fasta på. Under en vistelse i Paris skriver August Blanche sin roman Sonen af söder och nord, som han kallar för en »Romantisk skildring ur sednaste pariserrevolutionen«. Boken kommer ut 1851 samtidigt som journalisten och ägaren av Östgöta Correspondenten Carl Fredrik Ridderstad utger sin Samvetet eller Stockholms mysterier, byggd på dokumentärt material. Stärkt av sina framgångar under 1840-talet inspireras dessutom Emilie Flygare-Carlén till romanen Ett rykte ( 1850 ) där hon livfullt berättar hur en ung kvinna bryter mot alla gängse regler för kvinnligt gott uppförande. Alla tre författarna väcker uppståndelse och irritation. Flygare-Carlén får över sig en storm av raseri från landets moraliska grindvakter. Blanche och Ridderstad oroar kung Oscar I som förklarar för Johan Ludvig Runeberg att han ogillar den franska litteraturens inflytande och särskilt »tendensskriftställeriet«. Denna beteckning kommer länge att användas som pestflagga av konservativa litteraturbedömare. Kung Oscar I har stöd av inflytelserika kritiker och en växande opinion. Ett lagförslag 1851 avskaffar portofriheten för littera-

23


Plats på scenen

tur, vilket påverkar bokutgivningen. Många förlag går i konkurs, försäljningen minskar och intresset för litterära ämnen sjunker i pressen. 1840-talets litterära yra övergår nu i en nyktrare och mera dämpad stämning. I litterära kretsar vänder man uppmärksamheten mot England och så småningom mot de nordiska grannländerna. Man vill ha saklighet, handling och sund realism.7 Inom poesin följer man Johan Ludvig Runeberg som i Goethes idealrealistiska anda odlar en lågmäld och intimt vardaglig ton. Denna linje hyllas i början av 1860-talet av det s.k. Namnlösa sällskapet i Uppsala. Några av sällskapets medlemmar framträder med diktsamlingar i grupp som »Signaturer«. En av medlemmarna, Anders Flodman, blir Anne Charlotte Lefflers svensklärare och recensent. Carl Snoilsky blir hyllad, invald i Svenska Akademien, skandalomsusad och vän till författarinnan. Carl David af Wirsén väljs in 1879 i Svenska Akademien och blir fem år senare dess ständige sekreterare. Under ett kvarts sekel fungerar han som den främste motståndaren till det moderna genombrottets författare i Sverige. När Carl Jonas Love Almqvist i juni 1851 lämnar Sverige för att aldrig mera återkomma har han med sin expansiva begåvning varit den tongivande litteratören i Sverige under nästan tjugo år. Tomrummet efter honom kommer i viss mån att fyllas av den då tjugotreårige Viktor Rydberg. Denne har som journalist i Jönköpingsposten just kommit ut med några följetonger i ohämmat melodramatisk stil. Senare under 1850-talet följer den historiska äventyrsromanen Fribytaren på Östersjön ( 1857 ) och samma år den lyriska romanen Singoalla, som förenar medeltidsromantik med ett tidsaktuellt tema: mannen av börd och kvinnan av folket. I Den siste atenaren ( 1859 ) ger han sig in i en idéanalytisk polemik som han några år senare följer upp med Bibelns lära om Kristus ( 1862 ), ett verk som starkt kommer att engagera den tonåriga Anne Charlotte. Liksom Snoilsky och Wirsén blir Rydberg ledamot av Svenska Akademien och omsider professor vid Stockholms högskola. Både Anne Charlotte Leffler och hennes bror Gösta Mittag-Leffler kommer att ha

24


Plats på scenen

nära kontakt med honom. Litterärt verksam upp i hög ålder betraktas Rydberg av många vid sin bortgång som en brobyggare mellan skilda litterära epoker. Anne Charlotte Leffler har tidigt visat tecken på litterär begåvning. Hennes mor minns i ett brev till Ellen Key att dottern redan som sexåring då hon ännu inte kunde skriva annat än stora bokstäver författade små berättelser »hvilka alla fingo ett tragiskt slut«. Men vilka kvinnliga författare finns det som kan fungera som förebilder för henne när hon börjar orientera sig utanför barnkammaren? Redan på 1830-talet framträdde Fredrika Bremer ( f. 1801 ) som vägröjare för kvinnliga romanförfattare i Sverige. Genom sina Teckningar utur hvardagslifvet blev hon snabbt berömd och respekterad. Hennes husliga realism i romaner som Grannarne ( 1837 ) och Hemmet ( 1839 ) låg rätt i tiden och slog an både i Sverige och utomlands. Det är sannolikt att hennes sammanfattande rubrik för olika verk föresvävat Leffler när hon senare – och med andra förtecken – ger ut noveller och romaner under titeln Ur lifvet. Bremer fick snart konkurrens av Sophie von Knorring ( f. 1797 ) som förtjuste sina läsare med eleganta och lätt vågade romaner som Cousinerna ( 1834 ), Qvinnorna ( 1836 ) och Illusionerna ( 1837 ). Dessa två fick snart ytterligare en medtävlare. Det var Emilie Flygare-Carlén ( f. 1807 ) som efter sitt stora genombrott med Rosen på Tistelön ( 1842 ) eftertryckligt etablerade sig som 1840-talets mest framgångsrika svenska författare. Som författare, översättare och engagerad journalist verkade samtidigt Wendela Hebbe ( f. 1808 ) med förankring på Aftonbladet. Vid tiden för Anne Charlotte Lefflers födelse finns det alltså exempel på framgångsrika kvinnliga författare i Sverige. Men av den första generationen har Sophie von Knorring avlidit föregående år. Fredrika Bremers medvind som romanförfattare har mojnat och hon ger sig samma år ut på en långvarig resa till Amerika och Cuba. I Sverige förmedlar hon sina intryck från England i en serie artiklar i Aftonbladet under våren 1852, England om hösten 1851. Sina upplevelser i Amerika och Cuba redovisar hon följande år i bok-

25


Plats på scenen

form, Hemmen i den nya verlden ( 1853–54 ). Efter några år är det dags för en ny omfattande utlandsvistelse, denna gång i Sydeuropa, Turkiet och Palestina. Också denna resa resulterar i en inspirerad reseskildring, Lifvet i gamla verlden ( 1860–62 ). Bremer har också allt starkare engagerat sig i frågan om kvinnornas emancipation. I romanen Hertha ( 1856 ) ger hon uttryck åt sin vrede över tidens kvinnoförtryck och argumenterar för en fastlagd myndighetsålder för kvinnorna. Romanen hamnar rätt in i den debatt som just då förs i frågan och bidrar till att uppmärksamma den. Den väcker uppståndelse både genom författarinnans orädda ställningstagande och genom sin litterära form. Som litterärt verk är den inte lyckad. Den är alltför konstruerad och utopisk. Inte heller Bremers följande roman Fader och dotter ( 1858 ) får någon framgång hos litteraturkritikerna. Både samtid och eftervärld har varit ense om att hon vid det här laget spelat ut sin roll som skönlitterär författare. Det är tveksamt i vad mån hennes idealrealistiska romaner får någon betydelse för Anne Charlotte Lefflers skrivande. Däremot måste Bremer genom sina djärva utlandsresor ha visat unga kvinnor med reslust att världen stod öppen för dem. Hennes starka engagemang i kvinnofrågan blir utgångspunkten för 1880-talets organiserade kvinnorörelse, något som kommer att bli både en inspiration och en utmaning för den yngre författarinnan. Av personliga skäl men också som en följd av den häftiga kritiken av Ett rykte och av omsvängningen i det litterära klimatet tystnar Emilie Flygare-Carlén under flera år i början av 1850-talet. När hon återkommer med Ett köpmanshus i skärgården, som publicerades som följetong i Aftonbladet 1859, hoppas August Blanche att den tynande svenska romanlitteraturen nu ska få nytt liv.8 Denna västkustroman med sin väl sammanhållna intrig och sina färgstarka gestalter är också ett av det svenska 1800-talets främsta litterära verk. Samtidigt är det uppenbart att författarinnan genom gestaltningen av romanens tre kvinnliga huvudpersoner etablerar sig som just den förebildliga modersfigur som hon förväntas vara. Frågan är om detta manar till efterföljd eller uppror hos den unga Anne Charlotte.

26


Plats på scenen

Flygare-Carléns romaner kommer ut i ny utgåva under 1860-talet och sedan i flera ytterligare utgåvor. Hon fortsätter att vara en av de mest lästa svenska författarna under 1800-talet. När familjer samlas för högläsning vid aftonlampan väljer man gärna romaner av henne eller av den något yngre Marie Sophie Schwartz ( f.1819 ) vars ymniga författarskap växer fram under 1850- och 60-talen.9 Schwartz uppväxt som fosterbarn i olika familjer har gjort henne socialt medveten och hon lyckas fånga upp tankar som känns aktuella. Hennes mest kända roman är Mannen af börd och qvinnan af folket ( 1858 ). Litterärt är hennes romaner mediokra med krångliga intriger, förutsägbara gestalter och ett alltför tydligt moraliskt budskap. Själv har hon inga litterära pretentioner utan ser sitt författarskap främst som ett sätt att försörja sig och sönerna. Under 1860-talet håller hon emellertid i sitt hem en litterär salong med tidens celebriteter, ett mönster som Anne Charlotte Leffler tar upp långt senare. Andra svenska kvinnliga författare som är populära under Anne Charlottes mest formbara år är Rosa Carlén ( f. 1836 ) som publicerar sig anonymt, Octavia Carlén ( f. 1828 ) som är god vän i familjen Leffler, Sara Pfeiffer ( signaturen Sylvia, f. 1829 ) och Josefina Wettergrund ( signaturen Lea, f. 1830 ). I januari 1859, det år då Anne Charlotte Leffler ska fylla tio, påpekar M. J. Crusenstolpe i sin tidning Folkets röst med illa dold motvilja att alla huvudstadens tre dagliga tidningar serverade följetonger av »damer« och han inbjuder allmänheten till det tredubbla nöjet att läsa, jämföra och döma.10 Även om den lilla flickan inte själv läser Crusenstolpes artikel bör det tidigt ha stått klart för henne att skrivarbanan är en möjlighet, trots hennes kön. Säkert har hon sett romaner av kvinnliga författare ligga framme på salongsborden. Och om hon bläddrat i Illustrerad Tidning – som med all sannolikhet förekommer i det Lefflerska hemmet – måste hon ha sett porträttet av Emilie Flygare-Carlén på omslaget av årets första nummer och läst dess hyllning av författarinnan. Några år senare kan hon också notera att Flygare-Carlén tillsammans med sin man är tidningens redaktör, Sveriges första kvinnliga. Hon kan också

27


Plats på scenen

ha läst de artiklar om George Sand som då och då förekommer i tidningen, och där denna färgstarka kvinna helt naturligt beskrivs som en av Frankrikes ledande författare.11 Från tidig ålder har Anne Charlotte Leffler alltså skrivandet som sitt huvudintresse och det är snart den drivande kraften i hennes liv. Men vilka möjligheter har hon att fritt få utveckla ett författarskap? Hur ser villkoren ut för denna flicka född i Stockholm i 1800-talets mitt med ett klart intellekt och en stark konstnärlig begåvning och uttrycksvilja? Hon föds in i ett samhälle med skarpa klyftor mellan olika samhällsskikt. Som dotter till en akademiskt utbildad rektor för en skola och med en mor med vissa, om än tunna, trådar till adeln tillhör hon en övre medelklass som har tillgång till den information, det kulturutbud och det vårdade sällskapsliv som erbjuds i huvudstaden. I hemmet utförs hushållsarbetet av lågavlönat tjänstefolk. Utbildning finns att tillgå för sönerna och i viss mån även för dottern. Detta skiktade klassamhälle är nämligen också uppdelat i två hälfter – en manlig och en kvinnlig – med radikalt olika spelregler. Männen har en närmast oinskränkt makt över kvinnorna. En förändring är visserligen på väg, för kvinnornas emancipation har varit ett hett debatterat ämne sedan början av 1840-talet. Husbondeväldet som innebär att hustru, barn och tjänstefolk är underkastade mannen som varande familjens överhuvud gäller fortfarande. Änkor är till en början de enda kvinnor som kan bli myndiga, vilket innebär att de kan bestämma över sitt liv i stort och smått, förvalta sina inkomster och sin egendom. Stegvis tillåts även ogifta kvinnor en viss bestämmanderätt över sig själva. 1863, när Anne Charlotte fyller fjorton, kan ogifta kvinnor på 25 år bli myndiga utan särskild ansökan till domstol. Män blir automatiskt myndiga vid 21 års ålder och betraktas alltså som mognare och mer tillförlitliga. Intressant nog anser lagen emellertid unga kvinnor giftasvuxna vid sexton. År 1884 sänks myndighetsåldern för ogifta kvinnor till densamma som männens. När Anne Charlotte är 10 år har en möjlighet öppnats för kvinnor att bli folkskollärare. Under de följande åren får kvinnor tillträde till akademiska studier och rätt att avlägga examen.12

28


Plats på scenen

När Anne Charlotte Leffler gifter sig vid 23 års ålder år 1872 gäller fortfarande den s.k. giftomannarätten. Det betyder att hon som omyndig måste få sin fars eller möjligen sin äldste brors tillåtelse till giftermålet. Följande år avskaffas denna lag, vilket innebär att en myndig kvinna, alltså en ogift kvinna över 25 år, själv får välja vem hon vill gifta sig med. ( Adliga kvinnor är ännu några år undantagna. ) Som gift kvinna fortsätter hon emellertid att vara omyndig. Hennes make har alltså skyldighet – och rättighet – att företräda henne i alla legala och ekonomiska ärenden. Allt annat bygger på frivilliga överenskommelser och är villkorat. 1874 införs också en lag som ger gifta kvinnor rätt till sin egen arbetsinkomst samt att handha sin enskilda egendom, vilket kan regleras genom äktenskapsförord. Någon rösträtt för kvinnor till andrakammarvalen är det inte tal om. När rösträttsfrågan blir en stridsfråga under 1880-talet är det den manliga rösträtten det gäller. Eftersom rösträtten är kopplad till inkomst eller tillgångar är det endast en femtedel av alla män över 21 eller 6% av landets totala befolkning som har rösträtt. Inte förrän 1921 införs allmän och lika rösträtt för män och kvinnor i Sverige. Först då blir också gifta kvinnor myndiga. Åtskillnaden mellan män och kvinnor som samhällsvarelser avspeglas i lagstiftningen och därigenom i hela samhällssystemet. Men även kyrkan understryker, med stöd i valda bibeltexter, att kvinnan är underlägsen mannen. I sin katekesundervisning får alla barn lära sig att en hustru ska vara sin man underdånig, eftersom mannen är hustruns huvud.13 Till detta kommer en mer diffus men inte mindre kraftfull propaganda för en komplementär könsrollsideologi som har spridits sedan 1700-talet med hjälp av särskilda rådgivningsböcker, riktade till ansvarsfulla mödrar. En sådan är Elise eller Qvinnan i sin fullkomlighet av Karoline von Wobeser som trycks i många upplagor. En annan är Ny qvinnospegel, eller om behofvet af öfverensstämmelse mellan yttre och inre bildning. En moders gåfva till unga fruntimmer av Therese Huber. Den utkommer 1853, alltså när Anne Charlotte är fyra år gammal. En tredje som författarinnan själv ironiserar över är Familje-mödrars

29


Plats på scenen

uppfostran av den franske författaren Aimé Martin.14 Genom dessa rådgivningsböcker förmedlas en norm för hur en »riktig qvinna« ska vara beskaffad. Hon är i grunden olik mannen och ska finna sin styrka och sitt verksamhetsområde som ett komplement till honom och inte som en medtävlare. Det offentliga livet är männens arena. Kvinnans område är hemmet där hon ska vara en samordnande kraft och en känslomässig och moralisk resurs. En sådan kvinna är Gustava Leffler. Denna kvinnosyn förmedlas till alla unga kvinnor och internaliseras som deras egen självbild. Detta ger männen även ett psykiskt och emotionellt övertag. För en ung kvinna med Anne Charlotte Lefflers expansiva begåvning är den en boja som hon måste bryta sig ut ur. Hennes kvinnliga kön är och förblir hennes stora handikapp, men också hennes främsta utmaning. I hennes brev och hennes litterära produktion kan man följa hur hon brottas med sin uppfattning om hur en riktig kvinna ska vara beskaffad. Hon blir allt djärvare och friare. Men hon lyckas aldrig helt frigöra sig från tvånget att definiera sig själv som kvinna i stället för som individ. När Anne Charlotte Leffler går bort vid 43 års ålder lämnar hon efter sig en rik brevsamling som vittnar om det stora kontaktnät hon skapat med många av tidens ledande intellektuella. Kärnan är den intensiva korrespondens hon utvecklat under många år med sin mor Gustava Leffler, sin storebror Gösta Mittag-Leffler, bästa väninnan Thecla Sköldberg och Adam Hauch, den danske lärare som under flera år ockuperade hennes känsloliv. Breven vittnar om hennes starka behov av kontakt och bekräftelse. Det är viktigt för henne att utväxla tankar med människor som står henne nära. Men breven ger henne också möjlighet till reflektioner, analyser och sammanfattningar kring sitt liv och sina känslor. De fungerar som hennes »stora bok«. Till skillnad från Victoria Benedictsson skriver hon ingen utförlig dagbok. Den dagbok som finns bevarad förmedlar bara den yttre strukturen av hennes liv, ibland kompletterad med snabba reaktioner. Breven är i allmänhet skrivna med tanke på mer än en mottagare. Brev till Thecla inbegriper ofta hennes syster

30


Plats på scenen

Signe Hamilton som medläsare. Och Anne Charlotte Leffler vet att brev till modern också blir lästa av den övriga familjen. När det gäller något särskilt privat ämne markeras brevet med »Enskildt«. Brevens halvoffentliga karaktär gör att hon självklart ser dem som underlag för kommande biografier. Det gör henne orolig. Hon är så »lösmynt« och oförsiktig att hennes kvarlämnade brev kommer att vara svårtolkade, klagar hon för sin mor år 1891. Hur ska en okänd eftervärld kunna förstå henne på rätt sätt? Hon är säker på att hennes brev är så fulla av motsägelser att det blir svårt att få fram hennes verkliga karaktär ur dem. För att undvika missuppfattningar ber hon också Adam Hauch att få gå igenom de brev hon skrivit till honom. I en strävan att tillrättalägga och i någon mån styra bilden av sitt liv har hon dessutom skrivit ett utkast till en självbiografi. Hon hade inte behövt oroa sig. Just därför att hennes brev är, som hon säger, »uttryck för alla skiftningar i mina stämningar« förmedlar de en bild av en kvinna som hundratrettio år efter sin död fortfarande framstår som mycket levande. Detta är berättelsen om en stark och begåvad kvinna som hämmades – intellektuellt, konstnärligt och sexuellt – av sin tids kvinnoideal men som envist och modigt sökte sin egen sanning.


9789100127701