Issuu on Google+

Christin Olsson

Trappsteg

Christin Olsson har sedan 70-talet arbetat med kvinnor; som barnmorska, vårdlärare och handledare. Trappsteg har skapats utifrån olika kvinnors berättelser vilka har resulterat i sju sammanhängande noveller om en kvinnas liv.

Novellsamling

www.bod.se


Sexton - Kan man få knulla färdigt först! Hans ilskna rop överröstade den tredje signalen, genom den stängda dörren, ut i trapphuset. Hon slog sig ner på det översta trappsteget. Kylan från den kalla stenen trängde genom de tunna jeansen och hon drog afghanpälsen hårdare omkring sig. Fan, att hon hade glömt vantarna. Ljuset släcktes. En ensam gatlyktas sken smög sig in genom trappfönstret och gjorde skuggorna tätare. Hjärtat bankade, det susade i huvudet och allt var kaos. Kvällen hade inte börjat bra. Hon hade kommit hem vid tio och pappa hade varit på ett förfärligt humör. Han hade kommit emot henne i dörren och viftat med ett papper. - Vad är detta? Hans röst nästan i falsett och med en ansiktsfärg som nog inte var bra för hans blodtryck. Egentligen visste hon inte mycket om det där men mamma brukade alltid säga: -Johan. Lugna dig! Tänk på ditt blodtryck. Så skedde inte denna gång. Mamma hade stökat i köket och Anna kunde se att hon hade gråtit. - Du har skolkat merparten av den här terminen! Vad menar du egentligen?! En skam, det är var det är! Han spottade ut orden. Hon trängde sig förbi honom ut i köket och öppnade kylskåpsdörren men han var genast där, om möjligt ännu argare. - Kan du förklara dig! Vad har du gjort om dagarna? 1


Han skrek och nu var ansiktet högrött. Mamma hade suckat men fortsatt att vara tyst. Förklara? Hur skulle hon ha kunnat det? Berätta att hon hade varit i Köpenhamn och köpt brass, att hon suttit i kvartarna runt om i stan och rökt på? Berätta att det var det enda sättet att få lugn på insidan? Hur skulle han kunna förstå? Hade han någonsin förstått någonting? Så hon hade inte sagt något utan bara fortsatt att bre sin macka medan modern envist diskade. Annas till synes lugna yttre hade retat upp honom ännu mer och plötsligt hade han tagit om hennes arm, dragit ut henne från köket och gått mot ytterdörren. - Vet du, jag är så förbannat trött på det här. Tror du inte att jag vet vad som försiggår? Tror du att jag är dum? Va´?! Ut ur mitt hus! Jag vill inte se dig mer. Han hade slängt pälsen och väskan efter henne och så hade dörren slagit igen. Det sista hon såg var blicken i hans ögon. Det var som om hon hade drabbats av yrsel. Med bultande hjärta hade hon sprungit nerför trapporna. Moderns röst långt däruppe: - Anna kom tillbaka! Johan vad har du gjort? Anna! Men hon hade bara sprungit vidare. Ut på stan. Långt bort från föräldrarna. Det hade börjat svida i ögonen och plötsligt hade hon känt tårarna som rann och rann. Handen blev svart av den blöta mascaran när hon försökte torka bort den. Nu var det bekräftat. Han ville inte ha henne, hade aldrig velat och smärtan vred sig som en kniv i bröstet. Hon visste inte hur länge hon hade harvat runt på gatorna, visste bara att hon måste ha någonstans att ta vägen och så plötsligt hade hon stått utanför Eriks port. Erik var annorlunda än de andra. Hon brukade ibland märka att han betraktade henne lite eftertänksamt, på ett sätt som om han brydde sig. Han var den bror hon aldrig hade haft och tillsammans med honom var hon aldrig rädd. Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren in till lägenheten. - Men va fan! Anna! Vad gör du här mitt i natten? Han var 2


naken och den bleka, närmast magra kroppen stod i skarp kontrast till det svarta, långa håret. Hon öppnade munnen men det kom inga ord och plötsligt var det som om han förstod. Han slutade fråga och släppte i stället in henne i den stökiga kvarten. Hon passerade det rum han kallade sängkammare och såg i ögonvrån Sofie, tjejen som varit hans i nästan ett helt år nu, men orkade inte hälsa. Soffan var, som vanligt, belamrad med kläder som han nu utan ett ord vräkte ner på golvet. Ur den trådslitna sitsen stack två fjädrar upp. Som yrvakna, tänkte hon. Kuddarna som en gång hade varit svarta slets mellan det slitna, gråbleka och de fläckar som livet gett dem. På bordet låg de attiraljer som man kan förvänta sig hos en pundare. Pipor, tobak, tändare, en haschkaka och en sked. Hela lägenheten stank av rök. Utan ett ord bröt han en bit från kakan, brände den och blandade med tobaken. Tog ett eget bloss och räckte sen henne den stoppade pipan. När röken drogs ner i hennes lungor kom den, ron. Det lugnet som bara kunde uppnås på ett sätt. Underligt nog somnade hon men sömnen var orolig och minnesbilder blandade sig i hennes drömmar. Hon är liten, kanske fem år, och står i barnrummet och betraktar babyn där hon ligger i sin säng med ljust fjun på sitt huvud och stora ögon som ser tillbaka på henne. Hon ser också mammas ögon och pappas. Hör deras milda röster när de talar med den lilla. De ser inte på Anna. De lämnar rummet och nu börjar barnets ansikte att förändras. Ögonen blir svartare och smalare. Öronen är stora liksom näsan som det hänger en ring i och under blöjan sticker det fram en svans med en tofs längs ut, ringlande som en orm där i sängen. Plötsligt sticker trollungen ut sin hand och river Anna. Hon har långa klor och det gör ont. Anna river tillbaka och då ylar ungen ut sina trollskrik och mamma 3


och pappa kommer rusande och deras ögon är inte snälla längre. Mamma tar upp trollungen som nu är förvandlad till den ljusa, fjuniga igen och tittar ledset på Anna. Pappa tar henne hårt i armen, säger att hon är stygg och slänger in henne på sängen. - Men pappa, hon rev mig ju! Pappa som skrattar. - En baby kan inte riva dig. Du är väl ändå stor nog att stå för vad du har gjort! Det kommer en ny bild. Det är natt nu men hon är vaken och hör hur mamma och pappa talar om henne på ett sätt som gör att det kommer en ledsen klump i magen och hon gråter men ingen kommer in. Bilden förändras igen. Hon sitter med mamma i ett rum. Det står en doktor där och en sjuksköterska. Mamma pratar och pratar och doktorn tittar. Plötsligt ändras bilden. Doktorn står över henne. Trycker på hennes kinder för att få henne att öppna munnen - Gapa! Ta medicinen! Bli snäll! Bli snäll! Bli snäll! Han växer. Blir större och större. Hans ord ekar i rummet. Hennes eget skrik väckte henne. Hjärtats hårda slag hamrade i bröstet och hon var våt av svett. I rummet trängdes skuggorna likt spöken och oron fick på nytt tag i henne. Så insåg hon var hon var och hjärtats våldsamma dans gick in i en lugnare rytm. Hon gick upp för att kissa, smög för att inte väcka de andra två. Kände hur magen drog ihop sig av hunger och öppnade försiktigt kylskåpsdörren. Därinne stod ett mjölkpaket, ett paket Milda och en burk sylt. Det var klumpar i mjölken och hon hällde ut den och tog ett glas vatten i stället. Letade i skåpet efter bröd och hittade en limpa. Lite mögel fanns i kanterna men hungern segrade över äcklet. Hon skar en bit och la rikligt med sylt på. På vägen tillbaka till soffan stannade hon vid fönstret och såg på sin stad. De isbelagda gatorna var tomma och i hyreshusens fönster var persienner och rullgardiner fortfarande neddragna. I sundet gick en ensam färja och där bortom såg hon konturerna av Helsingör. Hon mindes hur hon brukade sitta på mormors diskbänk tidiga morgnar 4


och att det såg ut precis så här. Mormor som satte en plåt med bullar i ugnen och hon själv som drack ett glas mjölk i väntan på att brödet skulle gräddas. Men nu fanns det inte längre något hus på landet och inga morföräldrar. Saknaden skar i henne och fick hennes tårar att rinna igen. Plötsligt kom det över henne varför hon var här och trycket över bröstet kom tillbaka. Oron, den eviga for som en raket genom hennes kropp och halsen snördes samman. Hon hade ingenstans att ta vägen! Väggarna kröp emot henne och taket drog sig neråt. Hon hade svårt att värja sig. Förtvivlat letade hon bland tingen på det lilla bordet. Brände lite hasch, rökte, men oron ville inte stillas. Rökte igen, förtvivlat, för mycket och mådde illa. Kräktes i toaletten och kände yrseln och trycket i bröstet. Orkade inte mer. Orkade bara inte mer. Hon föll ner på badrumsgolvet och låg där. Allt var svart, så svart. Hon visste inte hur lång tid hon hade legat när hon såg rakhyveln. På kanten av den smutsiga vasken låg den och långsamt väcktes en tanke som blev till ett beslut. Ett plötsligt lugn infann sig. Hon reste sig, vinglade till och tog stöd mot vasken. Försiktigt pillade hon ut rakbladet. Hon sköljde det noga. Såg till att inga skäggstrån fanns kvar. Tog den av smuts, randiga tvålen och gned mot kanterna som om det var en ritual som skulle förberedas. Sköljde, sköljde, sköljde och skar sen. Först på den ena sidan och sen på den andra. Förundrat såg hon på blodet som i rännilar tog sig nerför hennes handleder. Så vackert, tänkte hon. Som vinet mamma och pappa brukade dricka på lördagskvällarna. Förr. Mindes hur de skålade och log mot varandra. Var de lyckliga då? Hon var trött, så trött och la sig på det kalla golvet igen. Såg mammas ansikte, hennes vackra leende, de varma ögonen. Mindes morgnar efter nattarbetet när hon kommit hem, kall om näsan och hur hon, Anna hade krupit upp i famnen, sugit på tummen och hållit om den kalla näsan. 5


Plötsligt var hon liten igen och satt där med tummen i mun. Men se där kom ju mormor och morfar. De var på ängen nu och hon sprang för att krama dem. Då hörde hon honom. Ganska nära stod han och tittade rakt på henne. Försiktigt sträckte han ut sin hand. Tvekande vände hon blicken från honom mot mormor och morfar och så tillbaka igen. Efter en evighet eller en sekund mötte hon honom.

6


Tjugosex Han var ett kärleksbarn. Långt mer kommen ur lust och stor längtan än ur förnuft. Den dagen hon förstod att grodden hade börjat växa i henne jublade hennes inre men på samma gång drogs magen ihop och hjärtat bankade vilt. Ett barn! Vem var hon att sätta ett barn till världen, hon som inte var mycket mer är ett barn själv? Hon satte ord på sin oro men mannen kunde inte alls förstå den. Själv var han bara lycklig över det som skulle komma. Ängslan till trots tog fröet fart och började växa därinne. Förundrat betraktade hon var morgon sin mage för allt eftersom tiden gick kunde man faktiskt ana att den hade blivit rundare. Hon vande sig och snart var grodden en del av henne. Det var stormande höst när hon började blöda. Hon och mannen hade just älskat och han hade gett sig i väg mot flygplatsen för att ge sig ut på en affärsresa. Förskräckt såg hon den lilla rännilen av blod längs benet och kände på samma gång hur magen knöt ihop sig. Det började mala som mensvärk och plötsligt insåg hon att grodden inte var något självklart utan kunde förloras. Mannen kunde hon inte nå för han satt just då på ett flygplan på väg till Bryssel och kan man ringa sina vänner klockan två på natten? Hon visste inte hur det gick till men en taxi körde henne till det stora sjukhuset och efter vad som kändes som en evighet senare låg 7


hon i en gyn.stol på Akutmottagningen. En stressad gynekolog for in med rocken fladdrande. Hans trötta ögon vittnade om att det var mycket denna natt och att han egentligen skulle ha velat sova. Suckande satte han sig mellan hennes ben medan sjuksköterskan upprepade den historia som hon själv hade berättat för bara en kvart sedan. Hans handsbeklädda fingrar letade sig in i hennes sköte medan den andra tryckte på hennes mage och livmodern knöt sig igen. Just i det ögonblicket kände hon den. Sparken. En fot som protesterande värjde sig därinne. En fot på ett barn, en människa. Hennes barn. En våg av värme sköt upp inom henne och plötsligt insåg hon hur mycket hon älskade den lilla varelsen. - Jaha, sa läkaren i samma sekund som han drog ut handen. - Livmodern är mjuk och livmoderhalsen har ingen tendens till att vilja öppna sig. Troligtvis har du fått en liten kärlbristning i samband med samlaget och det är helt normalt. Du kan gå hem. Så fladdrade han ut men själv låg hon kvar i ett slags lyckorus med handen smekande magen och barnet därinne. En ny tid började. Magen växte alltmer och sparkarna därinifrån blev efterhand till något självklart. Hon smekte magen varje dag och sjöng för den lille därinne. Sjöng och berättade om världen därutanför, den som han skulle födas till. Det var värme och kärlek dem emellan. Men när det blev mörkt och natten gjorde sitt intåg kom oron. Medan mannen sov vid hennes sida gnagde tankarna i henne. Skulle hon klara av att vara mamma? Skulle han vilja vara hennes barn? Skulle hon någonsin sluta oroa sig? Våren väntade länge med att komma det året och snön låg i drivor långt in i mars. Snart var tiden kommen när barnet skulle födas men han lät vänta på sig. Trivdes väl därinne i värmen kunde man tro. Vem vill komma ut en kall marsdag? Så en morgon sken solen. Hon gick ut i trädgården och såg hur snön hade börjat sin förvandling och hur ett litet stycke av rabatten var frilagd. Där stack de upp så stolta, vårens första snödroppar. 8


Hon gladde sig och gick sin skogspromenad, såg de bleka strålarna genom träden, hörde naturljuden och den nyvakna fågelsången och njöt. Det var som om allt lyste starkare just denna dag. Vattnet gick just som hon steg innanför dörren och som om det var startskottet satte värkarna igång direkt. Så nu var det alltså dags. Nu fanns det ingen återvändo. Hon ringde mannen som tjoade av glädje i luren. - Det är dags hör ni! Det är äntligen dags! Själv var hon ett med den tilltagande smärtan. Andades. Försökte andas som hon hade lärt sig men de kom så tätt så tätt smärtorna och hon fick knappt luft. Hon hängde över diskbänken när han kom inrusande. Lycklig som ett barn stod han där, snart framme för att omfamna, kyssa och smeka. Men hon föste bort honom. Hade alltför mycket med att hantera värkarbetet och han verkade förstå. Blev rationell och gick för att hämta den packade väskan, stöttade henne mot bilen och så var de på väg. Förlossningsavdelningens mottagningsrum. En hård brits. En CTG apparat. Barnmorskans vänliga ansikte och fingrarna i hennes inre. - Det är bara öppet en centimeter men med det här värkarbetet så kommer det nog snart att ändra sig, sa hon och såg leende på Anna. Anna som inte orkade le tillbaka, inte orkade tänka på någonting annat än smärta just nu. En timme senare fick hon läkemedel mot ett alltför skenande värkarbete och plötsligt kunde hon andas. Såg på CTG apparatens kurvor, hörde hans hjärta därinne, log mot mannen. - Du min älskade unge, tänkte hon. Snart, snart. Men timmarna gick och hon blev allt tröttare. Smärtan tilltog och hon skrek för att hon inte orkade hålla emot längre. Ivriga händer, nya läkemedel, mannens förskrämda, härjade ansikte där i hörnet. Så på en sekund ändrades allt. Krystvärkarna gjorde sitt intåg och barnmorskan meddelade glädjestrålande att nu var det helt öppet och nu skulle de bara vänta på att huvudet trängde längre ner. Vänta? Men det gick ju inte! Hon måste krysta nu, kunde absolut 9


inte hålla emot. Klockan tickade. Minut lades till minut som blev till timmar. Han vägrade rubba sig. En ny människa kom in. En man, kanske trettio år. Vad visste han om att föda barn? - Hej, jag heter Peter Berg och är läkare här. Det har dragit ut på tiden lite för länge det här. Vi måste nog lägga en sugklocka och hjälpa den här krabaten ut. - Gör vad ni vill! Hon skrek nu, så vansinnigt trött. - Tryck då på var gång du får en värk. Han satte sig mellan hennes ben och satte fast något på barnets huvud. - Ja, vad fan tror du att jag gör? Trött, så förbannat trött. Hann se mannens ansikte där i hörnet, hans skam över hennes ord. Vad begrep han? - En gång till! Bra! Hon tänkte att nu dör jag, nu rämnar jag mitt itu och skrek ut sin smärta. - Se här! Nu kommer barnet. Barnmorskans röst igen. Så plötsligt var det bara över. Som att klippa av ett band. All smärta, allt tryck, borta. Men varför var det så tyst? Hon tittade ner mellan sina ben. Såg barnmorskan stå där och blåsa på hennes barn. Såg en liten blå kropp som inte rörde sig. Hann se att det var en pojke innan de sprang ut med honom. Hon såg förvånat på mannen som grät där i hörnet. Själv kände hon bara lättnad och en enormt stor tomhet. Kuvösen var fyrkantig liksom läkarens ton. Ny doktor nu, barnläkare visst. En äldre man, gråhårig. - Det var en långdragen förlossning och pojken blev väldigt trött. Vi får hjälpa honom med syrgas ett slag och tar över honom till Barnkliniken strax. Hon tittade in i den lilla glaslådan. Såg barnet med en man av mörkt hår och med mycket mörka ögon ligga där och se rakt på henne. Kärleken som hon hade känt ända sedan blödningen i höstas rev och slet i henne. Hon ville ha honom hos sig! Ville hålla och smeka, sjunga och förklara att mamma är här och allt 10


Christin Olsson

Trappsteg

Christin Olsson har sedan 70-talet arbetat med kvinnor; som barnmorska, vårdlärare och handledare. Trappsteg har skapats utifrån olika kvinnors berättelser vilka har resulterat i sju sammanhängande noveller om en kvinnas liv.

Novellsamling

www.bod.se


9789174631760