Page 1


Modernista stockholm


Innehåll De kursiverade titlarna och titlarna inom citationstecken är Duras egna. Övriga titlar är tillfogade av redaktionen.

Förord  v ii

ANTECKNINGAR FR ÅN KRIGET DEN ROSAMAR MOR ER ADE ANTECKNINGSBOKEN  21 Inledning  23 Barndom och tonårstid i Indokina  25 »Milissoldaten Ter« (utkast)  79 Marcels kvinna  87 »Albert på Les Capitales« (utkast)  89 Rue de la Gaieté  103 En fördämning mot Stilla havet (utkast)  105 Väntan på barnet  107 En fördämning mot Stilla havet (utkast)  109

1900-TALSFÖR LAGETS ANTECKNINGSBOK  123 Inledning  125 Théodora  127 Smärtan (utkast)  137

DEN HU NDR ASIDIGA ANTECKNINGSBOKEN  161 Inledning  163 Smärtan (utkast)  165


DEN LJUSBRU NA ANTECKNINGSBOKEN  191 Inledning  193 En fördämning mot Stilla havet (utkast)  195 »Det fasansfulla i en sådan kärlek« (utkast)  201 Semester med D  205 Minnen från Italien  207 »Dog inte under deportationen«  225 »Sjömannen från Gibraltar« (utkast)  231 Rue Saint-Benoît. »Madame Dodin« (utkast)  237

ANDR A TEXTER Inledning  283

DEN GR ÄNSLÖSA BAR NDOMEN  285 BER ÄTTELSER 297 »Kambodjanska ballerinor«  299 »Är det ni syster Marguerite?«  303 »Skräcken«  307 »Bibeln«  315 »De stulna duvorna«  319 »Eda eller bladen«  327

Personförteckning  343 Kommentar till översättningen  351


ANTECKNINGAR FR ÅN K R IGET


Kuvertet som innehöll de fyra anteckningsböckerna från kriget samt en anteckningsbok med titeln »Théodora, roman«.


Framsidorna pรฅ de fyra anteckningsbรถckerna.


Första uppslaget i »Den rosamarmorerade anteckningsboken«. På vänster sida syns en barnteckning som troligtvis är gjord av Marguerite Duras son Jean Mascolo.


Sida ur »1900-talsförlagets anteckningsbok«.


Sida ur ÂťDen hundrasidiga anteckningsbokenÂŤ.


Sida ur ÂťDen ljusbruna anteckningsbokenÂŤ.


Sida ur »Den ljusbruna anteckningsboken«, som ­Marguerite Duras använde sig av för en publicering i tidskriften ­Sorcières 1976, vilket hon markerat högst upp.


Den rosa m a r mor er a de anteckningsboken


D e n första av de fyra anteckningsböcker som ingår i Anteck­ ningar från kriget är längst och har fått namnet »Den rosamarmorerade anteckningsboken«. Dess pärm är av tjock papp och den innehåller etthundratjugotre blad, varav cirka femton är fyllda med barnteckningar (de verkar ha tillkommit senare och är troligtvis gjorda av Marguerite Duras son Jean Mascolo, född den 30 juni 1947). De kronologiska angivelserna i texten tyder på att Marguerite Duras påbörjade anteckningsboken 1943. De första sjuttio sidorna upptas av en självbiografisk berättelse där fokus ligger på händelser från författarens barndom och tonårstid i Indokina (bland annat den första kända versionen av hennes relation med mannen som skulle komma att bli »Älskaren«). De få ändringar som gjorts och den jämna handstilen tyder på att detta långa stycke skrivits nästan i ett svep. Resten av anteckningsboken har fler ändringar och är mer osammanhängande. Den innehåller fragment ur En fördämning mot Stilla havet (där textens jag gradvis lämnar allt större plats åt de fiktiva personerna Suzanne och Joseph) samt texter som bearbetats och publicerats i Smärtan med titlarna »Milissoldaten Ter« och »Albert på Les Capitales«.

23


F ö r s t a gången jag träffade Léo var på färjan mellan Sadec och Saï. Jag var på väg tillbaka till pensionen i Saigon och någon, jag minns inte längre vem, gav både mig och Léo skjuts. Léo hörde till den inhemska befolkningen men klädde sig som en fransman och talade flytande franska, han hade precis kommit tillbaka från Paris. Jag var inte femton fyllda och hade bara varit i Frankrike som mycket liten, jag tyckte att Léo var mycket elegant. Han hade en stor diamant på ena fingret och var klädd i gråbeige råsiden. Jag hade aldrig sett en sådan diamant annat än på folk som dittills inte hade lagt märke till mig, och mina bröder klädde sig i vitt bomullstyg. Med tanke på våra begränsade tillgångar hade jag mycket svårt att föreställa mig att de någonsin skulle bära råsidenkostym. Léo sa att jag var söt. – Har ni varit mycket i Paris ? Jag sa nej och rodnade. Han hade varit mycket i Paris. Han bodde i Sadec. Jag visste inte att det fanns någon i Sadec som varit mycket i Paris. Léo uppvaktade mig och det gjorde mig oerhört häpen. Doktorn släppte av mig vid pensionen i Saï och Léo passade på att säga »vi ses«. Jag hade förstått att han var enormt välbärgad och jag var överväldigad. Jag var så tagen och brydd att jag inte svarade honom. Jag kom hem till mademoiselle C där jag var inackorderad tillsammans med tre andra personer, två lärare och en flicka som var två år yngre än jag och hette Colette. Mademoiselle C tog ungefär en fjärdedel av mors lärarinnelön och i utbyte utlovade hon en fulländad bildning. Det var bara mademoiselle C som visste att mor var lärarinna, vilket vi noga undanhöll för de andra som bodde hos henne, de skulle 25


ha tagit illa upp. Arbetet som lärarinna på den ­inhemska skolan var dåligt betalt och hade mycket låg status. Själv undan­höll jag det noga, så gott jag kunde. När jag kom hem till mademoiselle C den kvällen greps jag av förtvivlan – jag tänkte att Léo, som bodde i Sadec, inte skulle kunna undgå att få reda på mors yrke och ta avstånd från mig. Jag kunde inte berätta det för någon  – särskilt inte för Colette som var dotter till en mycket högt uppsatt tjänsteman – och inte heller för mademoiselle C som skulle slängt ut mig, vilket utan tvivel omgående hade tagit död på mamma. Men jag tröstade mig. Léo hade vistats i Paris och var mycket rik, men han var infödd och jag var vit; kanske skulle han nöja sig med dottern till en lärarinna. Som dotter till en lärarinna hade jag det besvärligt på skolan, där jag bara umgicks med döttrar till post- och tulltjänstemän, de enda yrken som var likvärdiga med en lärartjänst på den inhemska skolan. Mademoiselle C tog emot mig utan att tveka eftersom hon hade ett öppet sinnelag och mor ännu hade rykte om sig att vara mycket pålitlig. Emellertid var hon både hårdare och förtroligare mot mig än mot Colette. Mademoiselle C hade en tumör under vänster bröst, och jag var den enda i huset som hon visade den för. Oftast visade hon den för mig på söndagseftermiddagarna efter mellanmålet, när de andra hade gått ut. Första gången hon visade den förstod jag varför mademoiselle C spred en sådan stank omkring sig – men eftersom jag var den enda i huset som fick se den rådde det ett slags samförstånd mellan oss, som jag antog berodde på att jag var lärarinnedotter. Jag tog inte illa upp och berättade det för mor som blev stolt över detta förtroende. Scenen utspelade sig i mademoiselle C:s sovrum. Hon blottade bröstet, gick fram till fönstret och visade mig tumören. Av artighet ansträngde jag mig och betraktade den i flera minuter. »Ser du ?« frågade fröken C. Jag sa. »Ja, visst, jag ser, där är den.« Mademoiselle C stoppade in bröstet igen, jag började åter andas, hon drog på sig den svarta spetsklänningen och suckade – då sa jag att hon var gammal och att det inte 26


längre spelade någon roll, hon höll med, såg lite gladare ut och vi gav oss i väg till botaniska trädgården. Eftersom mor var anställd av staten (hon hade undervisat i Indokina sedan 1903) och änka till en tjänsteman, hade hon lyckats erhålla en jordlott med risfält i norra Kambodja. Jordlotterna arrenderades mot minimala årsavgifter och tillföll endast nyttjaren ifall de odlats upp inom loppet av ett visst antal år. Efter oändliga procedurer fick min mor en kolossal jordlott på åttahundrafemtio hektar mark på en gudsförgäten plats i Kambodja, mellan Elefantbergen och havet. Odlingen låg sex mils grusväg från närmaste franska utpost, men den nackdelen hade man kunnat bortse ifrån. Mor anställde ett femtiotal tjänare som måste transporteras från Cochinkina och sedan inhysas i en »by« som måste byggas upp från grunden, mitt i ett träsk, två kilometer från havet. Detta var en period som präglades av en intensiv glädje för oss alla. Mor hade väntat på den här stunden hela sitt liv. Vi byggde inte bara byn utan även ett hus på pålar, vid vägen som kantade plantagen. År 1925 kostade huset oss femtusen piastrar, en gigantisk summa på den tiden. Det var på grund av översvämningarna som huset byggdes på pålar och virket måste kapas, jämnas till och sågas till brädor på plats. Ingen av de stora olägenheter som detta kunde medföra hejdade min mor. Eftersom skolförvaltningen i Saigon hade gett mor tjänstledigt kunde vi bo på Banteaï-Prey (namnet på plantagen) i ett halvår. Medan huset byggdes bodde mor, min yngre bror och jag i en hydda intill det »högre« tjänstefolkets hydda (byn låg fyra timmars båtfärd från vägen, och därmed också från vårt hus). Vi delade helt och hållet tjänstefolkets liv, med den enda skillnaden att jag och mor hade en madrass. Jag var elva och min bror tretton. Vi hade varit fullkomligt lyckliga om inte mors hälsa hade vacklat. Nervositeten och glädjen över att vara så nära att lyckas sammanföll med hennes klimakterium, vilket var ovanligt besvärligt. Mor fick två eller tre epilepsianfall, som lämnade henne i ett slags 27


dåsig dvala som kunde hålla i sig en hel dag. Det var omöjligt att få tag på en läkare, eftersom det inte fanns telefon i den delen av Kambodja på den här tiden, och dessutom hotade de inhemska tjänarna att ge sig av varje gång, eftersom mors anfall oroade och skrämde dem. De var rädda att inte få betalt. De samlades runt hyddan, satte sig tysta på slänten utanför och stannade där hela dagen medan anfallen höll i sig. I hyddan låg mor medvetslös och jämrade sig svagt. Då och då gick jag eller min bror ut för att lugna tjänstefolket och tala om för dem att mor inte hade dött. De hade svårt att tro på det. Min bror sa till dem att även om mor dog lovade han dyrt och heligt att han skulle föra dem tillbaka till Cochinkina, kosta vad det kosta ville, och att de skulle få betalt. Som jag har nämnt var min bror tretton; han var redan den modigaste varelse jag någo­nsin träffat. Han hade styrka nog att både dämpa min oro och övertala mig att inte gråta framför tjänstefolket, att det var i onöd­an, eftersom mor skulle överleva. Och minsann, när solen för­svann från dalen och gick ner bakom Elefantbergen återfick mamma medvetandet. Mors anfall var speciella på så vis att de inte lämnade några spår efter sig och följande dag kunde hon återgå till sina vanliga sysslor. Besparingarna som mor samlat ihop under sina tjugofyra år som statsanställd gick redan första året åt till att odla upp tvåhundra hektar av plantagen, bygga huset och byn samt transportera och inkvartera tjänstefolket. Men det brydde vi oss inte så mycket om eftersom vi räknade med att den första skörden skulle täcka bosättningskostnaderna. Mors beräkningar, som hon ägnat ett otal sömnlösa nätter åt att se över, kunde bara inte slå fel. Mor »visste« att vi inom loppet av fyra år skulle bli miljonärer, något som stärkte oss ytterligare i vår övertygelse. På den tiden stod hon fortfarande i kontakt med far, som varit död i många år; hon gjorde ingenting utan att rådfråga honom, och det var han som »dikterade« alla framtidsplaner. Enligt mor kunde »dikterandet« endast äga rum klockan ett på natten, vilket gav en förklaring till att hon var uppe på nätterna och gjorde att 28


vi beundrade henne oerhört. Den första skörden bestod av några enstaka säckar ris. Marken på åttahundrafemtio hektar som staten tilldelat oss var salt och svämmades över av havet en del av året. När det blev högvatten förstördes hela skörden på en natt, med undantag för några hektar intill huset, som ju låg ganska långt bort från havet. Så fort vattnet sjunkit tillbaka och floden som kantade plantagen åter var farbar gav vi oss i väg för att inspektera våra tvåhundra hektar ris som blivit förstörda av saltet – vi gjorde således en åtta timmar lång båttur fram och tillbaka bara för att konstatera att vi var totalt ruinerade. Men samma kväll bestämde sig mor för att låna trehundratusen francs för att bygga fördämningar som en gång för alla skulle skydda våra risfält mot springfloden. Det var omöjligt att inteckna plantagen eftersom den ännu inte tillhörde oss och även om den gjort det saknade den helt värde eftersom den bestod av sank saltmark som med jämna mellanrum svämmades över av havet. Alla banker som mor vände sig till vägrade bestämt att låna henne en så stor summa pengar utan säkerhet. Slutligen vände sig mor till en »chetty«, det vill säga en hinduisk ockrare, som beviljade henne ett lån i utbyte mot att hon intecknade sin lärarinnelön. Detta kunde inte göras utan att skolförvaltningen fick reda på det, vilket vi skämdes oerhört över, alla tre. Mor blev då tvungen att återgå i tjänst. På fredagskvällarna lämnade hon Sadec där hon undervisade, körde de åttio milen hem och gjorde sedan samma resa tillbaka söndag natt. Chettyn krävde så mycket i ränta att nästan en tredjedel av mors lön gick åt. Under hela den tid som denna kommers pågick misströstade mor aldrig. Hon blev oändligt upprymd av arbetet med att bygga fördämningarna, som måste göras gigantiska. Vi stod henne mycket nära och kände likadant. Mor rådfrågade aldrig någon ingenjör för att ta reda på om fördämningarna skulle vara tillräckliga. Hon trodde det, hon handlade alltid enligt en högre och outgrundlig logik. Vi anlitade hundratals arbetare och fördämningarna byggdes under den torra tiden av året, under uppsikt av mor 29


och oss barn. Merparten av pengarna som chettyn lånat ut gick åt till detta. Tyvärr förstördes fördämningarna av alla krabbor som blev kvar när vattnet sjönk – och när havet åter steg året därpå rämnade fördämningarna eftersom de var byggda på lös jord som hade underminerats av krabborna. Hela skörden gick förlorad en andra gång. Det blev uppenbart att det inte gick att bygga fördämningar utan att stötta dem med stenar. Mor insåg det, men hittade inga stenar och började tala om att bygga en förstärkning av korslagda mangrovestammar vid nedre delen av vallen. Ännu en gång hade hon hittat en lösning. De kvällar då hon gjorde sådana upptäckter och delade dem med oss hör till de bästa kvällarna i mitt liv. Den egna uppfinningsrikedomen gjorde henne så upprymd att det smittade av sig till det »högre« tjänstefolket som vi fortfarande hade kvar i huset. De som stod lägre, som inte bodde i vårt hus, stannade kvar enbart tack vare mors omåttliga generositet. De hade kommit för att arrendera mark, men eftersom risfälten knappt gav någon skörd såg sig mor tvungen att avlöna dem – vilket inte var särskilt bra för vår ekonomi. Mangrovekonstruktionen sluk­ ade slutligen resten av det chettyn hade lånat ut. Den var inte så dålig, en del av vallen höll, resten rämnade. De fyrtio hektar risfält som mor kallade ett »lyckat försök« var hennes glädje och stolthet. Grödan växte och varje lördag åkte vi för att titta på den. Vad gäller skörden råkade vi tyvärr ut för ännu en besvikelse. Tjänstefolket i byn hade kommit överens om att skörda i smyg och tog sig via havet till Cochinkina med det enda ris vi hade lyckats skörda på tre år. Än en gång accepterade mor situationen. I tre år hade bygget av fördämningarna hållit henne i spänning. Att en del av dem inte hade gått sönder räckte gott och väl som belöning för henne. Mor var lika oskuldsfull som hon var osjälv­ isk. Hon ledsnade på fördämningarna och försökte låtsas som ingenting när de som klarat sig också störtade året därpå. Ändå fortsatte hon varje år att så några hektar på försök. Hon hävdade att havet snart skulle dra sig tillbaka från risfälten och att hon 30


skulle få lön för mödan. Enligt henne skulle miljonerna dröja lite, men de var definitivt att räkna med. Ibland tvivlade vi på att det skulle gå att odla upp den sanka marken på bara några år, men hon lugnade oss. Hon hade en emotionell övertygelse, som vi fortfarande delade med henne. Vi var totalt ruinerade. Mor mer eller mindre övergav plantagen och ansträngde sig till det yttersta för att betala chettyerna. Hon började ägna sig åt mig och beslutade sig för att jag skulle studera, ett projekt som hon gick in för lika hängivet som hon gått in för att bygga fördämningarna och huset. Hon brydde sig inte om min bror, som hon kallade ointelligent, utan tog sig an mig. Inte utan ett visst förakt gjorde hon bedömningen att jag var bättre lämpad för studier. Min bror hade samma inställning. Han sa: »Jag som inte är intelligent kommer att bli kvar på plantagen« och »Jag är inte lika intelligent som du, så jag är inte värd samma uppoffringar som mamma gör för dig.« Han var uppriktig. Han sa också: »Jag måste ju stanna i Sadec för att du ska kunna studera.« Han stannade i Sadec. För mig var min brors ödmjukhet en konstant källa till sorg. Mor hade bestämt att han saknade intelligens och han fann sig utan svårighet i rollen som »degraderad«. På samma sätt hade mor bestämt att jag var ämnad för studier. Mina betyg från läroverket var katastrofala, fram till sista året var jag sämst i alla ämnen, men ibland hände det att jag fick hyggligt betyg i franska – då grät mor av lycka och sa att det var belöningen för uppoffringarna hon gjort. I början kom hon ofta och hälsade på mig hos mademoiselle C tillsammans med min bror, i vår gamla Citroën. Men eftersom de under den här tiden överlevde enbart genom mors otroliga kraftansträngningar blev deras besök allt glesare. Då hände det att jag åkte till Sadec på egen hand och på lördagarna tog jag ibland bussen som fransmännen undvek, eftersom det tog åtta timmar för den att avverka en sträcka som vanligtvis bara krävde fyra. Så jag försökte ta tillvara på de möjligheter som fanns att åka hem och det var vid ett sådant tillfälle som jag mötte Léo. 31


Dagen efter det mötet, på eftermiddagen, hörde jag en bil som tutade högt utanför pensionen. Det var Léo. Jag var med Colette och vågade inte gå ut på balkongen. Léo körde förbi trettiofem gånger. Han saktade in framför huset, men vågade inte stanna. Jag visade mig inte på balkongen. Ingen tänkte på att titta efter, men jag väntade uppenbarligen på Léo och var extra uppmärksam på ljuden utifrån gatan. Förresten skämdes jag vid tanken på att Léo ansträngde sig så för att jag skulle lägga märke till honom. Likväl klädde jag mig så fint jag kunde och klockan två gick jag ner för att ta mig till skolan. Léo stod och väntade på gatan, lutad mot bildörren, även denna gång klädd i gråbeige råsidenkostym. Han kom mig till mötes och sa: »Det är inte lätt att få träffa er.« Han frågade om jag ville följa med i bilen. Léos bil fascinerade mig verkligen. Så snart jag satt mig frågade jag vilket märke det var och hur mycket den kostade. Léo sa att det var en »Morris Léon-Bollée« och att den kostade sjutusen piastrar. Jag tänkte på vår Citroën som hade kostat fyrahundra piastrar och som mor hade betalat av i tre omgångar. Léo sa också att det inte var hans enda bil, att han hade en annan som var lika fin men det var en torpédo, också den en Morris Léon-Bollée, och det var hans favoritmärke. Léo verkade mycket glad över att vårt samtal flöt så lätt. Han frågade vart jag ville åka. »Till skolan«, sa jag, »jag är sen.« Med några väl valda ord frågade Léo om jag inte ville åka en sväng och jag svarade nej. Han körde mig till skolgrinden och frågade om han fick hämta mig också. Han kom tillbaka på kvällen och dagen efter och de följande dagarna. Jag var så stolt över hans bil, och tänkte att den måste synas, jag satt kvar en stund för att mina kamrater inte skulle undgå att lägga märke till mig. Jag var säker på att jag skulle väcka uppmärksamhet i en sådan bil och skulle få umgås med döttrarna till de högre annamitiska tjänstemännen. Ingen av flickorna hade tillgång till en liknande limousine med livréklädd chaufför, det var en svart och grön limousine, kungligt elegant och imponerande stor, specialbeställd från Paris. Den underbara bilen till 32


trots var Léo tyvärr annamit. Jag var så överväldigad av bilen att jag hade överseende med den nackdelen. Mina skolkamrater tog helt avstånd från mig. Det fåtal som hade umgåtts med mig vågade inte längre riskera sitt anseende i mitt sällskap. Jag hade inga vänner, men det tog jag inte särskilt hårt. Jag fortsatte att träffa Léo i flera veckor. Jag fick honom alltid att berätta om sin förmögenhet. Han hade ungefär femtio miljoner fastigheter utspridda över hela Cochinkina och som enda barnet förfogade han över stora tillgångar. Léos förmögenhet förbluffade mig, den uppgick till belopp som jag drömde om på nätterna och oavbrutet tänkte på om dagarna. Det var helt andra belopp än de jag dittills hört nämnas hemma. Så länge jag kunde minnas hade jag varit medveten om att mor hade det dåligt ställt. Hennes eviga bekymmer var att få ihop pengar, fast hennes djärvhet fick henne ofta att ta väldiga omvägar för att lyckas. Hur det än var hade mor präntat i oss en enorm vördnad för pengar. Utan pengar var man olycklig. Utan pengar var hedern inte möjlig och dygden blev till en brist. Mor var övertygad om att bara hon lyckades få ihop pengar skulle det leda till en rad positiva saker. – Det finns lärarinnor på inhemska skolor vars döttrar har gift sig med bankmän. Det händer, tro mig, jag vet flera stycken. Fast det är ju de som lyckats få ihop en hemgift åt sina döttrar. Då jag lärde känna Léo var vi varje månad tvungna att sälja resterande smycken och möbler för att kunna försörja oss och betala chettyerna. Vi gjorde det i smyg. Vi sålde våra smycken till infödda juvelerare i största hemlighet. »Om folk får reda på det blir vi vanhedrade«, sa mor. Hon hade ändå behållit vår gamla hushållerska och kocken, för om folk i Sadec hade fått reda på att mor lagade maten själv skulle ingen ha velat umgås med oss längre. Mamma var tvungen att både avlägga och ta emot en del officiella besök. Min mor hade för övrigt varken tid eller lust att ha några åsikter om detta. Jag hörde henne aldrig beklaga sig över att pengar var viktigare än allt annat i det koloniala Indokina. På den tiden skapades förmögenheter varje dag. Gummi­ 33


odlare vällde in i kolonin och tjänade miljoner. Saigon var en av de rikaste och mest korrumperade städerna i Fjärran Östern. Där rådde den mest strikta hierarki, baserad på förmögenhet och dess yttre markörer. Odlarna stod högst och sedan kom den högre indokinesiska tjänstemannakåren. Att tjänstemännen tog emot pengar under bordet var en företeelse som var både accepterad och organiserad, och som gjorde det lättare för oss att få tillträde till societeten – följaktligen dröjde det inte länge förrän till exempel en tulltjänsteman som smugglat opium till ett värde av tre miljoner bjöds in till förvaltaren för utposten. De asiatiska tjänstemännen köpte hedersutmärkelser till (fastställda) priser i guld. Alla visste att hederslegionen kostade artontusen piastrar. Dessa iakttagelser må sticka ut från resten av min berättelse, men de är av betydelse eftersom vi aldrig fick tillträde till denna societet och min mors naturliga känsla av underlägsenhet alltid fått henne att vilja tillhöra den, till vilket pris som helst och med alla tänkbara medel. Jag har glömt att berätta om den fientliga inställ­ning gentemot annamiterna som rådde bland fransmännen i kolonin. Några enstaka annamiter umgicks med fransmän. En tjänste­man som var vänligt inställd till annamiter var i princip dömd att aldrig »avancera«. På grund av mors ställning befann vi oss längst ner på tjänstemannastegen. Om mor sades det att hon var duktig, men hon blev aldrig inbjuden någonstans. De få vänner vi hade var antingen post- eller tulltjänstemän, eller folk­skol­lärare, som hon själv. Det faktum att mor aldrig lämnat kolonin och även hade ett flertal annamitiska vänner befäste fransmännens förakt för henne. I det avseendet var mor synner­ ligen villrådig och osäker. Jag tänker inte ge mig in på en skildring av trettiotalets Indokina, utan främst berätta om mina ungdomsår. Mors osäkerhet berodde inte så mycket på yttre omständigheter och konventioner, utan var en del av hennes personlighet. Så när ett giftermål med Léo senare kom på tal tvekade mor eftersom han var infödd och det skulle befästa det förakt hon redan led av utan att protestera. 34


9789186021115  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you