alla är en behändig och lättanvänd guide till över 300 fågelarter som går att se i Sverige och våra nordiska grannländer. Här beskrivs fåglar som vi kan se dagligen eller har en chans att stöta på i skog och mark, samt mer udda besökare och arter som bara passerar oss på vägen till sina vinter- eller sommarkvarter. Alla fåglar är beskrivna i text och bild. Med fokus på snabb och enkel identifiering presenteras arternas utmärkande drag och detaljer, häckning och allmänna beteenden samt sång och läten. För att snabbare kunna avgöra vilken fågel det är du har fått syn på finns här givetvis också geografiska uppgifter om var respektive art kan ses och vilken tid på året.
ISBN 978-91-552-6045-3
JAN PEDERSEN • JONY ERIKSSON
Författaren och fotografen Jan Pedersen är en av Sveriges mest namnkunniga fågelboksförfattare. På Jan Pedersens webbsida www.janpedersen.se finns mer information och många bildgallerier från hela världen. Illustratören och naturmålaren Jony Eriksson är sedan många år en flitig fågelskådare.
Fåglar i Sverige och Norden
Fåglar i Sverige och Norden – fälthandbok för
JAN PEDERSEN • JONY ERIKSSON
Fåglar i Sverige och Norden
FÄLTHANDBOK FÖR ALLA
Över 300 arter • illustrationer i färg • färgfoton
Fåglar_Sverige_Norden_cover_tb.indd 1
2015-02-25 08.55
Gräsand
Y Stjärtand
X
X
Y
Gräsand (Anas platyrhynchos) längd 50–60 cm vingspann 81–95 cm Nordens vanligaste simand som tros vara stamfader till tamankan. Uppskattar närheten till människan, gärna i parkdammar. UTSEENDE: Hanen, eller draken som han också kallas, är omisskännlig med sitt gröna huvud, som kan se blåviolett ut i vissa ljus, sin vita halsring och kastanjebruna bröst. Näbben är gul, ryggen och buken grå. Stjärten är svart med en liten fjäderkrok. Blå vingspegel med vita kanter, som syns i flykten. Hanen är lik honan när han ruggar, men skiljs då på sin gula näbb och mörkare hjässa, brunare bröst och svarta akterparti. Honans näbb är orange och dräkten brunfläckig med vitkantad blå vingspegel. Ungfågeln är lik honan, men är mörkare med gråbrun näbb. LÄTE: I samband med spel och parbildning hörs ett fint visslande pjy från hanen, annars hörs året runt ett mer snärtigt rääp. Honan har ett nasalt kväkande rap-rap-rap. FÖDA: Mest vattenväxter som den hämtar under ytan så att den står upp som ett flöte eller tar genom att skumma i vattenytan. I parker även bröd, säd och frön. MILJÖ: Slättsjöar, småsjöar, parkdammar, myrar och mossar och grunda kustvatten. HÄCKNING: Under parningen uppvaktas honan, som hos många andra änder, av flera hanar. Parningen kan bli så våldsam att honan nästan våldtas eller dränks. Boet placeras under rötter eller i en buske, bland löv eller i hög vegetation. Kan även lägga boet i kråkbon, på balkonger och tak. De normalt 7–11 äggen ruvas av honan i 17–28 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Vanlig i hela Norden utom i högfjällen. Övervintrar vid isfria år ända upp till mellersta Skandinavien, men sträcker normalt till västra Europa och Nordsjö området i sep–nov och återkommer vid islossningen.
Stjärtand (Anas acuta) längd 51–62 cm (+hanens stjärtspröt ca 10 cm) vingspann 79–87 cm En vackert smäcker and med utdragna proportioner. Med sina långa, smala halsar och lieformade vingar är en flock flygande stjärtänder mycket karakteristiska. UTSEENDE: Lång, långhalsad och slank simand. Hanen har ett karakteristiskt brunt huvud med en lång vit kil på sidan upp mot nacken. Vit hals, grå rygg, sidor och buk samt ett brett gult band på aktersidan framför den långa svarta stjärten. Både hane och hona har grön vingspegel med tydlig vit bakkant som syns i flykten. Honan är brunmelerad med grå och vita mönster, mörkt helgrå näbb och en lång, smal stjärt, dock inte fullt så utmärkande som hanens. Ungfågeln är mörkare men annars lik honan. LÄTE: Hanen har ett mjukt vyv som påminner om krickan. Honan kvackar med ett torrt hest reb eller några skarpa och snabba tje-tje-tje. FÖDA: Smådjur och växtdelar som den mest tar genom att doppa huvudet under vattenytan. Betar också på land. MILJÖ: Häckar i skogs- och fjällsjöar. Rastar längs kuster och i slättsjöar. Häckning: Längs stränder, på ängar och i små träsk. Boet placeras på torr mark, ofta en holme, ibland i närhet till en buske, ibland i hög vegetation. De normalt 7–11 äggen ruvas av honan i 22–23 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: I Sverige i högfjällen men även i Norrlands skogsland, längs Bottenvikens kuster samt sparsamt på Öland och Gotland. Häckar i södra samt mellersta Norge och även i den nordliga Finnmarken samt i största delen av Finland och fåtaligt på Jyllands västkust och i södra Jylland i Danmark. Är även vida utbredd på Island. Flyttar till västra Europa, bl.a västra Danmark i aug–okt och återkommer i april.
20
Y Årta
Y
X X Skedand
Årta (Anas querquedula) längd 37–40 cm vingspann 59–67 cm Årtan flyttar allra längst av änderna och återkommer sist. Fastän krickalik i form och storlek liknar den skedanden mer i sitt sätt, där den framtungt glider fram och filtrerar vattenytan med sin näbb. UTSEENDE: Bara aningen större än krickan. Hanen har brunt huvud och stora vita ögonbrynsstreck som möts i nacken. Tydlig ljusblå framvinge i flykten. Brun hals och bröst, fint vattrad grå buk och kroppssidor samt gråbrun stjärt. Honan är mycket lik krickahonan, men är brunspräcklig med vit haka och tydliga streck i ljust och mörkt på huvudet. Ungfågeln liknar honan. Ses ofta i par och sällan i flockar. LÄTE: Hanen har ett torrt knarrigt läte, som när man drar nageln över en kam. Honan kvackar nasalt. FÖDA: Lever mest av vattenväxter. Även smådjur som grodyngel, sniglar, kräftdjur och insekter. MILJÖ: Näringsrika vatten som slättsjöar och grunda kustvatten med vikar. HÄCKNING: Boet placeras nära intill en buske eller i hög vegetation. De normalt 8–11 äggen ruvas av honan i 21–23 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Sparsam i södra Sverige upp till Gästrikland och Dalarna. Det danska beståndet är i storleksordning som det svenska och den häckar glest där liksom i Finland. Flyttar ända till tropiska Afrika, längst av änderna, i aug–sep. Åter i apr–maj.
Skedand (Anas clypeata) längd 44–52 cm vingspann 73–82 cm En lätt and att upptäcka då den gärna håller sig framme och dessutom har en mycket markant profil med den långa skovelformade näbben. UTSEENDE: En av de mindre änderna. Huvudet med den karakteristiska breda näbben, ger den en tydligt framtung lutning i vattnet. Den spetsiga stjärten putar uppåt. Hanen är iögonfallande tecknad med skinande grönt huvud, som kan se nästan svart ut i vissa ljus. Stor rostbrun bukfläck som ger röda kroppssidor när den ligger på vattnet. Den ljusblå framvingen ses bäst i flykten. Svart stjärt och mörk rygg med ljusa inslag. Honan är brunspräcklig och liknar en gräsandshona. Ungfågeln liknar honan. Det avlånga huvudet ger en arttypisk silhuett i flykt. LÄTE: Hanen lockar med ett tunt och dämpat tuk-tuk-tuk. Honan kvackar grodlikt och ofta dubbelstavigt. FÖDA: Smådjur som vattenloppor, frön och ibland gröna växtdelar som den filtrerar ur vattnet med den långa näbben. MILJÖ: Näringsrika vatten som slättsjöar och grunda kustvatten. En bra indikator på näringsrika sjöar. Häckning: Boet placeras i en tuva eller i annan hög vegetation, ofta i skydd av omgivande vatten eller på fuktig ängsmark. De normalt 8–12 äggen ruvas av honan i 22–25 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Vanligast i Danmark. Förekommer sparsamt i södra Sverige upp till Dalarna och Hälsingland, längs Bottenvikens kuster över till Finland, där den finns i hela södra Finland och på Åland med små utbredningsområden i mellersta och norra delen av landet. Lokalt på norra Island. Sträcker till västra Europa och Danmark i aug–okt och är åter på häckningsplatsen i april.
21
Rödhuvad dykand
Y Brunand
Y
X X
Rödhuvad dykand (Netta rufina) längd 53–57 cm vingspann 85–90 cm En rätt stor and som med sin kroppsform och sitt stora röda huvud är lätt att identi fiera även på långt håll. UTSEENDE: Lång och kraftig kropp med stort runt huvud. Hanens huvud är rött med rött öga och korallröd, nästan självlysande näbb. Flankerna är ljusa och hals, buk och bakdelen är sotsvart. Honan är övervägande ljusbrun, har mörkt grå näbb med rosa nära spetsen samt brunt öga. Stor grå kind. Hanen är under ruggningen lik honan men har mörkt öga och näbb. Ungfågeln är som honan men har rött öga och röd näbb. I flykten lyser ett långt vitt vingfält med svart bakkant på vingen hos både hane och hona. LÄTE: Mestadels tyst, men hanen har ett bät eller brät som ibland upprepas samt ett läte som låter som en dämpad nysning. Honan har nasala, hårda vrah-vrah-vrah. FÖDA: Vattenväxter och alger som den kan dyka efter i upp till 30 sekunder åt gången. MILJÖ: Näringsrika vatten som slättsjöar. HÄCKNING: Boet ligger bland växtlighet nära sjökanten. De normalt 8–12 äggen ruvas av honan i ca 24 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar mycket sporadiskt med enstaka par i Danmark, bl.a. i Maribosjöarna, men ses regelbundet under året. Den är ingen årlig häckfågel i södra Sverige, men enstaka häckningar förekommer. Många av de nordiska observationerna kan förmodligen härledas till parkrymlingar. De nordliga dykänderna övervintrar i sydvästra Europa.
Brunand (Aythya ferina) längd 42–49 cm vingspann 67–75 cm När solen lyser över fåglarna i de sällskapliga brunändernas flockar lyser det verkligen om hanarnas roströda huvuden och illröda ögon. UTSEENDE: Hanen är mycket karakteristisk. Huvudet kontrasterar det svarta bröstet och den grå kroppen med svart akterparti. Honan är brun och grå. Vingarnas ovansidor hos båda könen är i flykten nästan enfärgade i motsats till andra dykänder av samma storlek. Ungfågeln är mörkare än honan och saknar ljusa huvudteckningar. LÄTE: Hanens parningsläte är ett vinande uppföljt av ett kvittrande vi-vi-vi. Honan har ett skorrande karr som mest hörs i flykten. FÖDA: Snäckor, musslor och kräftdjur samt växtdelar och alger som den dyker efter. MILJÖ: Häckar i rika slättsjöar med tät vegetation. HÄCKNING: Under häckningen vill brunanden ha grunda näringsrika vatten, gärna i skydd av en skrattmåskoloni. Boet ligger bland vass och växtlighet nära sjökanten. De normalt 6–9 äggen ruvas av honan i 24–25 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar glest i Norden och är en sen invandrare. Häckar i södra och mellersta Sverige upp till Hälsingland och längs kusterna i Bottenviken, på norra Jylland och i östra Danmark samt sydliga Finland. Flyttar i sep–nov till västra Europa och Sydeuropa, åter i mars–apr. Kan övervintra i södra Sveriges och västra Norges kustområden men är vanligare övervintrare i Danmark.
22
Vigg
Y
Bergand
Y
X
X
Vigg (Aythya fuligula) längd 40–47 cm vingspann 65–72 cm Under vintern ligger viggarna i täta, täta flockar ofta alldeles intill isens kant. En och en dyker de under ytan. Om fara närmar sig ovanifrån drar sig flocken samman ännu tätare under stort kacklande . UTSEENDE: Mindre och slankare än berganden men har liksom denna ett tydligt vitt vingband. Hanen är svart med vit kroppssida och tydlig nacktofs. Honan är mörkare brun än bergandshonan. Ibland är honan lite ljusare vid näbbroten, men aldrig så tydligt som hos bergandshonan, och hon saknar också det ljusa partiet vid örat. Honan känns igen på det kantigare huvudet och en lite antydan till tofs. Ungfågeln liknar honan men har brunt öga istället för gult. LÄTE: Hanen har ett diskret bubblande spelläte och honan ett kraftigare skorrande karr. FÖDA: Snäckor, musslor, insekter och kräftdjur som den dyker efter. MILJÖ: Häckar i sjöar, dammar, vid myrar och mossar och vid kusterna. Vintertid syns de i stora flockar vid kusten. HÄCKNING: Under häckningen ruvar viggen gärna i skydd av skrattmås kolonier. Boet ligger bland vass och växtlighet på en liten holme nära sjökanten. De normalt 8–11 äggen ruvas av honan i 23–25 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Är vanlig i hela Finland, mellersta och norra Norge och i Sverige utom i högfjället, Västerbottens inland och längs Västkusten och dess inland. Häckar på norra och södra Island och i östra Danmark. En del övervintrar, men de flesta sträcker sep–okt till västra Europa, bl.a. västra Danmark, och återkommer i mars–apr.
Bergand (Aythya marila) längd 42–51 cm vingspann 71–80 cm Berganden är en dold och anonym andfågel som lättast upptäcks som övervintrare i någon av kustens täta viggflockar. UTSEENDE: Förvillande lik viggen, men större och kraftigare. Hanen har mörkgrönt huvud som lätt uppfattas som helmörkt eller svart. Saknar viggens tofs. Svart bröst, grå rygg med vit buk och vita sidor. I flykten syns breda vita vingband och den ljusa ryggen. Honan är gråbrun, har tydlig vit ring kring näbbroten och ofta en stor ljusbrun kindfläck. Ungfågeln liknar honan men är mörkare och har mindre vitt kring näbben. LÄTE: Vid spel har hanen ett mjukt visslande piehao. Honan har ett skorrande läte. FÖDA: Snäckor, musslor, blötdjur, insekter och kräftdjur som den dyker efter. MILJÖ: Häckar i sjöar i fjällmiljö och mycket sporadiskt längs Östersjökusten. HÄCKNING: Boet ligger bland starr och annan växtlighet eller i skydd av en liten buske. De normalt 7–11 äggen ruvas av honan i 27–28 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Längs fjällkedjan i Norge, Sverige och på Island. Längs Bottenvikens kuster, i Stockholms, Ålands och sydvästra Finlands skärgård samt vid Ölands kuster. Flyttar till Sydsverige, Västnorges kuster och Danmark samt västra Europa i sep–nov och återkommer i mars–apr.
23
X
X
Ejder
Y (Guding) Y Praktejder
Ejder (Somateria mollissima) längd 60–70 cm vingspann 95–105 cm Ejdern var en gång en viktig resurs för skärgårdsbefolkningen. Den fodrar sitt bo med samma ejderdun som i täcken och kuddar är så dyrt och eftertraktat hos oss. UTSEENDE: En stor andfågel med karakteristiskt rak och kilformad, långsmal huvudprofil. Hanen är typisk i sin svarta och vita dräkt med svagt rosa buk samt grönt i nacken. Honan är jämnbrun och mörkt vattrad. Ungfågeln liknar honan. På våren efter häckningen får hanen en övergångsdräkt där huvud och hals är svartbruna och bröstet vitt och utan den vuxna hanens tydliga färgfält. Flyger tungt med långsamma vingslag. LÄTE: En ljudlig fågel. Hanens a-ooo hörs på våren och under spelet. Honans skrockande go-go-go-go hörs hela våren och sommaren, och extra kraftig när fara hotar ungarna i vattnet. FÖDA: Huvudsakligen blåmusslor, men även snäckor, krabbor och fisk. MILJÖ: Längs kusterna, helst på små öar och skär. HÄCKNING: Boet, som är fodrat med de mjukaste dunen, ligger i en skreva med buskar, invid stenblock, bråte eller hög växtlighet. Ibland även helt öppet. De normalt 4–6 äggen ruvas av honan i 25–26 dygn. Efter kläckningen samlas flera honor på vattnet med sina ungar mellan sig som ett försvar mot rovgiriga trutar. Ungarna kan redan från första stund dyka som skydd vid fara. UTBREDNING/FLYTTNING: Är vanlig längs Norges kuster och de östliga kusterna i Danmark. I Sverige längs hela Västkusten och mer glest längs de södra och mellersta Östersjökusterna, på Åland och i sydvästra Finlands kustområden. Övervintrar längs Nordens sydliga kuster, i Danmark, Norges kuster samt norra Tyskland. Vårsträcket längs kustbandet är mycket påtagligt och spektakulärt och börjar redan i mars–apr. Sydsträcket påbörjas i juli och fortsätter in i oktober. Östersjöpopulationen är i stark nedgång och ejdern har gått tillbaka kraftigt främst i Stockholms skärgård och södra Östersjön.
Praktejder (Somateria spectabilis) längd 55–63 cm vingspann 87–100 cm En arktisk ejder med ett spektakulärt utseende. UTSEENDE: Mindre och mer kompakt än ejdern med ett stort och bulligt huvud. Hanen är bjärt färgad med blygrå hjässa och nacke, gröna kinder och långt ”tårstreck” som löper nedåt från ögat. Stor orange panna kantat av svart och en lysande röd näbb. Laxrosa buk, svarta flanker och bakdel med svarta vingar med små uppstickande segel. Det vita vingfältet är tydligt i flykten. I övergångsdräkt är hanen mer anonym och mörk men har kvar den stora orange pannan. Honan är mer anonymt brunspräcklig med vinkelformade svarta teckningar och skiljs bäst från ejderhonan på den mörka näbben med en mörk fläck på spetsen som en nagel. Ungfågeln är dovare och mer rödbrun än honan. LÄTE: Ett djupt vibrerande hroo-rooo-rooe från hanen på våren. Låter lite som ett orrspel. FÖDA: Huvudsakligen blåmusslor, men också snäckor, krabbor och fisk. MILJÖ: En högarktisk ejder som ses i kustmiljö. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar i Arktis och bl.a. på Grönland och Svalbard i tundragölar och vid grunda kuster. Under vinter och vår övervintrar sibiriska fåglar i ansenliga antal längs de nordnorska kusterna mot Barents hav och kan i sällsynta men regelbundna fall ses i Östersjön som enstaka exemplar i ejderflockar. De grönländska fåglarna kan på sträcket ses norr om Island.
24
Alfågel
X
X sommardräkt
X vinterdräkt Y Alförrädare
Y sommardräkt
Y vinterdräkt
Alförrädare (Polysticta stelleri) längd 42–48 cm vingspann 68–77 cm En gästande arktisk dykand som normalt häckar på tundran. Namnet syftar på att den brukade anlända strax före alfåglarna och därmed förvarnade den alfågeljagande skär gårdsbefolkningen om att det var tid att ta fram fångstredskapen. UTSEENDE: Medelstor men betydligt mindre än ejdern och även praktejdern. Liknar mer
en simand än en dykand i formen. Hanen är omisskännlig i sin laxrosa, vita och svarta dräkt. Huvudet är blågrått med en stor mörk fläck runt ögat och en grön stubbig tofs i nacken. På sidan nära buken har den stor svart prick. I flykt syns de stora vita vingfälten, som når ända upp på ryggen. I övergångsdräkt är hanen mörkspräcklig med vita flanker med ett mörkt band. Honan är anonymt mörk men har två vita vingband som syns i flykten. LÄTE: Tystlåten, men ibland hörs ett skrovligt kväkande gah gaah gahh. FÖDA: Huvudsakligen musslor, men också snäckor, krabbor och småfisk. Under häckningen även insekter. MILJÖ: En högarktisk ejder som ses längs kusterna. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar i Arktis längs den sibiriska kusten till Alaska. Under vinter och vår övervintrar sibiriska alförrädare i större antal längs kusterna vid Barents hav i Nordnorge, t.ex. på Varangerhalvön. Den kan även förekomma med enstaka exemplar och i mindre flockar i Östersjön vid Gotland och Öland.
Alfågel (Clangula hyemalis) längd 39–47 cm (+hanens stjärtspröt 10–15 cm) vingspann 52–62 cm Nordens minsta dykand med ett av de mest stämningsfulla läten man kan höra från havet. UTSEENDE: Hanens dräkter för vinter respektive häckning skiljer sig markant. Vinterdräkten är ljus, med vitt på huvud och hals och en stor kindfläck i grårosa och svartbrunt. Bröstet är svartbrunt och ryggen har grå sidor. Tydligt långt, svart stjärtspröt. Häckningsdräkten är mörkare med svartbrunt huvud och hals. Den stora kindfläcken är då grårosa och brun. Buken är vitaktigt ljus. Honan har kortare stjärtspröt. I vinterdräkt är hon ljus med vitt huvud, svart hjässa och gråsvart kindfläck. Buk och undersida är ljusa och ryggen är brun. I häckningsdräkt är honan mörkare, mer brungrå, med ljust ögonstreck och strupe. Ungfågeln är lik honan. LÄTE: Hanens spelläte är ett melodiskt a-au-e-lit. Honan låter mer skrattmåslik med rader av gak-gak-gak. FÖDA: Smådjur som musslor och kräftdjur under vintern. På häckningsplatsen mest mygglarver. MILJÖ: Häckar i fisktomma sjöar i högfjällsmiljö. HÄCKNING: Boet är en grop på torr mark på en liten ö eller holme. De normalt 6–9 äggen ruvas av honan i 24–29 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: En arktisk art som häckar runt polcirkeln. I Sverige, Norge och Finland häckar den längs fjällkedjan i karga landskap. Även på Island, Svalbard och Grönland. På höststräcket beräknas 2 miljoner fåglar, mest från Sibirien, passera Finska viken på väg mot södra Östersjön och Danmark. Sträcker åter norrut i stora mängder högt över land på väg till tundran i mars–maj.
25
X
Svärta
Y
Sjöorre
X
Y
Sjöorre (Melanitta nigra) längd 44–54 cm vingspann 70–84 cm Under stilla vårnätter hörs ett mjukt visslande gyv-gyv-gyv mot natthimlen. Sjöorren sträcker mot häckningsområdena i norr och tar vägen över land. UTSEENDE: Mycket mörk och något mindre och kompaktare än svärtan. Hanen är helsvart med endast lite gult på övernäbben. Honan är gråbrun med mörkare hjässa och nacke, ljusare kind och gråbrun hals. Ungfågeln liknar honan men har något ljusare undersida. LÄTE: Sträcklätet gyv-gyv-gyv avslöjar alltid sjöorren. Samma läte hörs också under parningen. Honan har ett karak eller karr. FÖDA: Musslor och snäckor, men också maskar och kräftdjur. MILJÖ: Småvatten och sjöar i högfjällen. HÄCKNING: Boet byggs nära vatten i skydd av vegetation. De normalt 6–9 äggen ruvas av honan i 30–31 dygn. UTBREDNING/ FLYTTNING: Häckar glest längs med fjällkedjan i Norge, Sverige och Finland. Övervintrar i stort antal i södra Östersjön och i havet utanför Nordsjöländerna, speciellt Danmark. Anländer till häckningsplatsen redan i apr–maj och sträcker mot vinterkvarteren i sep–okt.
Svärta (Melanitta fusca) längd 51–58 cm vingspann 79–97 cm En dykand i både skärgård och fjäll. Häckar en månad senare än ejdern och har ofta dunungar långt in på sensommaren. UTSEENDE: Större än sjöorren. Hanen är svart och har skovelliknande, lysande gul näbb.
Vit fläck vid ögat. Honan är mörkbrun och har vitaktig fläck vid ögat och näbbroten (fläckarna försvinner under ruggningen och alla honor har dem inte). Ungfågeln är lik honan men har ljusare undersida. Under flykten syns de vita vingspeglarna tydligt. LÄTE: Rätt tystlåten, men när honan flyger runt för att inspektera möjliga häckningsplatser hörs ett upprepat nasalt gråtande krå-å. Under parningsspelet hörs svaga pipande och ringande läten från hanen. FÖDA: Dyker efter snäckor, musslor, insekter och kräftdjur. MILJÖ: Häckar vid kuster och fjällsjöar i tundramiljö. Boet placeras ofta långt från stranden. Häckning: Häckar sent som småskraken och äggen läggs oftast så sent som i juli. Boet kan ibland ligga långt från vatten. De normalt 7–10 äggen ruvas av honan i 26–29 dygn. I motsättning till ejdern kan en svärtahona ha andra honors ungar i sitt följe och de många ungarna blir lätt byte för rovgiriga trutar. I fjällmiljön lyckas häckningarna ofta bättre. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar i Östersjöns skärgårdar i Finland och Sverige, men har på senare tid minskat mycket. I fjällen häckar den längs hela fjällkedjan i Norge och Sverige och till längst i norr och ner i norra Finland. Flyttar som sjöorren, men sällan i riktigt stora flockar och övervintrar bl.a. i havet längs med Sveriges, Danmarks och Norges Nordsjökuster. 26
X
Salskrake
Y Knipa
X
Y
Knipa (Bucephala clangula) längd 42–50 cm vingspann 62–77 cm Kniporna är ofta vårens första änder i isvakarna och inte så utpräglat sociala som många av de andra dykänderna. UTSEENDE: Tydligt knoppformat, lite spetsigt grönt huvud med metallicglans, som kan verka svart i dåligt ljus, och tydlig vit kindfläck. Hanen har mer vitt på kroppen än viggen. Båda könen har ett lysande guldfärgat öga. Honans huvud är brunrött i klart ljus. Finvattrat gråbrun kropp och vit halsring. I flykten har båda könen stora vita vingfält. Ungfågeln är lik honan men saknar halsring och har mörkt öga. LÄTE: Från hanen hörs ett nasalt, gnälligt och tudelat kvi-rik, eller ett spir och rre-rretsch när den kastar huvudet över ryggen. Honan skorrar ett garr vid häckningsplatsen, annars ett rullande rrr. FÖDA: Snäckor, musslor, insekter och kräftdjur som den dyker efter. MILJÖ: Häckar vid sjöar, kuster och myrar. HÄCKNING: Häckar i håligheter i träd, under tak och i holkar. De normalt upp till 11 äggen ruvas av honan i 27–32 dygn. Efter kläckningen måste ungarna ofta hoppa ner på marken från hög höjd för att sedan följa honan till vattnet som kan vara långt från häckningsplatsen. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar vanligt i största delarna av Norge, Finland och Sverige utom i högfjällen. Sträcker till nordvästra Europa, som Danmark och Brittiska öarna, under sep–nov. Åter vid islossningen. Övervintrar även i Sverige.
Salskrake (Mergus albellus) längd 38–44 cm vingspann 56–69 cm Vackert tecknade med eleganta svarta streck i den vita dräkten, som tuschteckning på ett pappersark, glider hanarna i en liten salskraksflock fram på vattnet. UTSEENDE: En av våra minsta dykänder. Hanen är tecknad i svart på vitt med tydliga linjer. Främre hjässan kan resas som en lysande vit tofs. Honan har silvergrå kropp med rödbrunt huvud, vit strupe och vita kinder. Ungfågeln liknar honan. I flykten syns de vita vingfälten som stora vita ovaler. LÄTE: Tystlåten. Spelande hanar låter i sällsynta fall med ett lågt, djupt knorrande som avslutas med ett klickande. FÖDA: Mest småfisk, men även vatteninsekter. MILJÖ: Föredrar samma häckningsmiljö som knipan, som den också kan hybridisera med. Sällsynt häckande vid stora åar, långsamt flytande älvar och skogssjöar. Häckning: Häckar i håligheter i träd, under tak och i holkar. De normalt 6–9 äggen ruvas av honan i ca 30 dygn. Efter kläckningen måste ungarna ofta hoppa ner på marken, ibland från hög höjd, för att sedan följa honan till vattnet. UTBREDNING/FLYTTNING: Sällsynt i Norrland och norra och mellersta Finland, men har ökat i antal de senaste åren. Sträcker till Sydsverige och Danmarks kuster i sep–nov, återkommer i norr vid islossningen.
27
X
X
Storskrake
Y
Småskrake
Y
Småskrake (Mergus serrator) längd 52–58 cm vingspann 69–82 cm När småskraken kommer simmande ser den lite punkig ut med sin spretiga frisyr och näbben uppnosigt böjd. UTSEENDE: Mindre och slankare än storskraken. Hanen har grönt huvud med tofs, röda ögon, vit halsring och brunspräckligt bröst. Ryggen är svart, sidorna vita och buk samt stjärt grå. I flykten syns stora vita vingfält. Honan är mycket lik storskrakehonan, men är mörkare och skiljs från denna på den diffusa övergången mellan det rostbruna huvudet, den gråbruna halsen och tofsen, som spretar vildare. I flykten delas vingspegeln av ett smalt streck. Ungfågeln liknar honan. LÄTE: Hanens spelläte hörs sällan, men är ett svagt, rytmiskt hickande med ett pi-tjiih. Annars tystlåten. Honan svarar ofta med ett rullande praa-praa. FÖDA: Fisk och olika kräftdjur. MILJÖ: Främst vid kuster, men även vid inlandsvatten. HÄCKNING: Mycket sena häckningsvanor. De normalt 8–12 äggen läggs i skydd av vegetation eller i någon form av skreva och ruvas av honan i ca 30 dygn. UTBREDNING/ FLYTTNING: Vanlig längs alla kuster och i inlandet i hela Finland, största delen av Norge och i Sverige utom i stora delar av inlandet i Skåne, Småland, Södermanland, Västmanland, Uppland och Gästrikland. Även vanlig på Island och längs Danmarks kuster. Sträcker till västra Europa och Danmark och södra delen av Östersjön i sep–okt och återkommer i april. Kan övervintra under isfria år.
Storskrake (Mergus merganser) längd 58–68 cm vingspann 78–94 cm Under hösten och vintern uppträder storskraken ibland i jättelika, täta flockar för ett gemensamt fiskafänge. UTSEENDE: Stor och kraftigare än småskraken. Hanens metalliskt gröna huvud ser stort ut på grund av den täta nacktofsen. Näbben är långsmal, röd och nedåtkrökt i spetsen. Vit dräkt som går i rosa och svart och grå rygg. Honan liknar småskrakehonan, men har en tydlig övergång mellan det rödbruna huvudet och den gråvita halsen samt inramad vit haka. Huvudet är grövre och kantigare med välkammad nacktofs. Ungfågeln liknar honan, men har ett ljust streck mellan näbb och öga. LÄTE: Hanen spelar med ett knorrande kuårr-kuårr. Honan har ett ofta rullande hackigt, skrattande kackel, skrrak-skrrak-skrrak. FÖDA: Fisk. Spanar ofta med huvudet under vattenytan. MILJÖ: Klara vatten som sjöar och älvar och vid kuststränder. HÄCKNING: Häckar i ihåliga träd eller uppsatta holkar. De normalt 8–12 äggen ruvas av honan i 32–35 dygn. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar relativt vanligt i hela Norge, Sverige och Finland samt på Island. I Danmark är den en sällsynt häckningsfågel. Sträcker till västra Europa i sep–nov och övervintrar vid Danmarks kuster i stora mängder. Åter i mars–apr. Övervintrar om det finns öppet vatten.
28
Y sommardräkt
Y sommardräkt
Dalripa
Fjällripa
Y vinterdräkt Y vinterdräkt
Dalripa (Lagopus lagopus) längd 35–43 cm Dalripan och fjällripan är mycket snarlika och skiljs lättast åt på dalripans hysteriska skrattande läte. UTSEENDE: Tuppen är rödbrunspräcklig med vit buk och vita befjädrade ben. Uppsvällt rött
ögonbryn i vår- och sommardräkt. Hönan är mer gulbrun. I vinterdräkt är båda könen helvita och saknar den svarta teckning mellan öga och näbb som fjällripetuppen har. LÄTE: Ramsor av explosivt skrattande erp-errp-errp. Ibland kveu-kveu-eue eller gopäck gopäck, kä käkä-kä-kä-kärr. Honan lockar med ett njau. FÖDA: Växtdelar, knoppar, frön och bär. Kycklingarna tar under första tiden insekter. MILJÖ: Björkskog, helst fjällbjörk. Finns även i skogslandet i skogar med myrar. HÄCKNING: Boet är en fördjupning i marken som honan fodrar med löv, mossa, fjädrar och annat mjukt material. De normalt 8–12 äggen ruvas av hönan i 19–25 dygn. När hönan lämnar boet täcker hon äggen med löv. Kycklingarna är borymmare och kan flyga kortare sträckor redan efter 1–2 veckor. UTBREDNING/FLYTTNING: Hela norra Sverige från Värmland, Dalarna och Hälsingland och norrut. Häckar även i Norge och Finland. Stannfågel.
Fjällripa (Lagopus muta) längd 31–35 cm Den helvita ”snöripan” som man möter på fjället, ofta i små flockar. UTSEENDE: Mycket lik dalripan, men mindre med något klenare näbb. Tuppen är gråare under vår och sommar. Hönan är mycket svår att skilja från dalripan i vårdräkt, men är under sommarhalvåret spräckligare i något kallare grå ton. Båda könen har helvit vinterdräkt, hanen med tydligt svart streck mellan öga och näbb. LÄTE: Torrt, nästan knarrande arr-arrr när den flyger upp. Spellätet är även det ett knarrigt karr-krickrrikkrrakrr. Hönan lockar med ett kjå. FÖDA: Växtdelar, knoppar, frön och bär. Kycklingarna tar insekter under första tiden. MILJÖ: Högre upp på fjället än dalripan under sommarhalvåret, helst ovan trädgränsen på fjällhedar i blockrik terräng. Häckning: Boet är en fördjupning i marken som hönan fodrar med löv, mossa, fjädrar och annat mjukt material. De normalt 8–12 äggen ruvas av hönan i 21–24 dygn. När hönan lämnar boet täcker hon äggen med löv. Kycklingarna är borymmare och kan flyga kortare sträckor redan efter 1–2 veckor. UTBREDNING/FLYTTNING: Fjällkedjan i Sverige samt i Norge och Finland. Dessutom på Island, Grönland och Svalbard. En kalfjälls- och tundrafågel. Stannfågel.
29
Y
Tjäder
X Järpe
Järpe (Tetrastes bonasia) längd 34–39 cm En skygg skogshöna som uppskrämd tar till flykten under stort oväsen på vingar som slår mot träd och buskar. UTSEENDE: Nordens minsta skogshöna. Rund, kompakt kropp, antydan till tofs på hjässan och relativt lång stjärt. Kamouflagedräkt med skiftningar i grått och brunt på rygg och vingar. Bröstet är vattrat med stora tvärgående bräm i kastanjebrunt och svart på grå botten. Grå stjärt med vitkantat svart band ytterst. Tuppen har svart haka och strupe. Är svår att få syn på. LÄTE: Ett tunt och skarpt, klart pipande tsii-tsii-tsiri-tsi. Slutet är en kort drill upp och ner. Härmar man det svarar järpen oftast direkt. FÖDA: Frön, knoppar och hängen från främst björk. Kycklingarna äter insekter under första tiden. MILJÖ: Gamla skogar med fuktiga kärr och sänkor. HÄCKNING: Hönan bygger boet på marken i skydd av en stubbe, trädstam eller gammal björk. De normalt 7–11 äggen ruvas av hönan i 22–27 dygn. När hönan lämnar boet täcker hon äggen med löv. Kycklingarna lämnar boet redan efter 1,5–2 dygn och kan flyga kortare sträckor redan efter 5 dagar. UTBREDNING/FLYTTNING: Sparsamt i hela Sverige utom i fjällkedjan och längst norrut i Lappland. I Norge mest i Östlandet och Tröndelag. Nästan hela Finland utom längst i norr. Stannfågel och mycket stationär. Den längst kända förflyttningen i Sverige är 7 kilometer.
Tjäder (Tetrao urogallus) längd tupp 74–90 cm höna 54–63 cm Redan innan gryningen börjar tjädern spela med stjärten uppfälld som en solfjäder och strupen spasmiskt ryckande. UTSEENDE: Störst av skogshönsfåglarna. Tuppen ser helsvart ut på avstånd, men dräkten glänser i såväl grönt som skiffergråsvart. Ögonbrynen är röda. På vingfästet syns en vit fläck. Näbben är kraftig, krökt och gul. Hönan är brokigt tecknad i brunt, grått och vitt med rödbrunt parti på bröstet och rödbrun stjärt. LÄTE: Spelet inleds vaksamt med djupa knäppningar som accelereras till ett ljudligt klunk som när en kork dras ur flaskan. Därpå följer ett intensivt sisande. Tuppen är på sin vakt under knäppet men nästan spasmisk under sisningen. Under spelet går han i speciella banor, stannar och tar ibland kraftiga språng under högt vingbuller. Vid disigt, varmt och vindstilla väder spelar tjädern ofta högt uppe i träd. FÖDA: Frön, knoppar och växtdelar. På vintern tallbarr (s.k. ”tjädertallar” känns igen på gles krona, avskalade grenar och avätna skott). MILJÖ: Gamla orörda skogar med kärr och fuktiga stråk. HÄCKNING: Boet är en grop fodrad med mossa, ormbunksblad och löv. De normalt 5–12 äggen ruvas av honan i 25–28 dygn. Innan honan påbörjar ruvningen vill hon ofta gå vid grusvägar för att äta grus och småsten och förekomsten av hönor kan under en tid vara påtagligt stor. Kycklingarna är borymmare och börjar flyga korta sträckor redan efter en vecka. UTBREDNING/FLYTTNING: Hela Sverige, Norge och Finland utom på kalfjället. I Sverige dock ej på Öland, Gotland, Mälardalen, i södra Skåne och längs Västkusten. Stannfågel.
30
X
Orre
Y
Orre (Tetrao tetrix) längd tupp 49–58 cm höna 40–45 cm Ett bubblande och hetsigt kutter låter över myren innan solen ens har kommit fram. Orrtupparna spelar som en flock svarta duellanter öga mot öga. UTSEENDE: Tuppen är kompakt, blåsvart med röda ögonbryn, lyrformad stjärt och helvit undergump och vita vingfält. Hönan är gråbrunspräcklig med mörkt vattrad dräkt. Märkbart mindre än tjädern. Uppfloget är bullrigt och lättare än tjäderns med tydligare kast från sida till sida. LÄTE: Spellätet är som mest intensivt under senvinter och vår men kan höras året om. Inledningsvis hörs ett pre-e-e, som ett gurglande kackel, sedan ett väsande fsschuui, vingflax som en styrkedemonstration och sist ett bubblande kutter korr korrr kollerolle-rockollerr-ollock-koller-ockon med hukad ställning och stridslätet kro-ko-kokarr. FÖDA: Växtdelar, knoppar, frön och bär. Under vintern främst björkknoppar. Kycklingarna tar insekter under första tiden. MILJÖ: Inte lika knuten till gammal skog som tjädern. Föredrar skogsmark med inslag av björk, myrar och sjöar. Häckning: Boet är under ett träd eller i ett tätt snår i en grop på marken. Honan fodrar det med löv, gräs, fjädrar och annat mjukt material. Hon ruvar de normalt 7–10 äggen i 26–27 dagar. Kycklingarna är borymmare och kan flyga kortare sträckor redan efter en vecka. UTBREDNING/FLYTTNING: Vid lämpliga miljöer i större delar av Sverige, Norge och Finland. Är sedan 2001 betraktad som utdöd i Danmark. Stannfågel.
31