Av Anna Laestadius Larsson: Barnbruden (2013) Pottungen (2014)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0454-7 © Anna Laestadius Larsson 2015 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015
20 juni 1810
DET BRANN EN eld vid det Fersenska palatset. En uppmärksam
betraktare kunde skymta en kvinna som oroligt rörde sig uppe på den ståtliga terrassen. Blodet pumpade så hårt i kroppen att hon hade svårt att svälja där hon sprang fram och tillbaka och gödde elden med papper. Brev och avskrifter av viktiga dokument som under inga omständigheter fick hamna i orätta händer förvandlades alltför långsamt till aska. Hon borde ha förstått, inte varit så nonchalant. Det hade inte saknats varningstecken. ”Sätt sig inte i vagnen, nådig greve, jag har hört av folk att man tänker förolämpa er”, hade kusken Jakob – som visste hur pratet gick runt omkring i staden – varnat kvällen innan. Men varken hon själv eller hennes bror hade haft vett att ta det på allvar. Räfvarne, så kallades de i nidversen som tryckts i Nya Posten och insinuerade att de giftmördat kronprinsen. Hotbrevet som hittats vid palatsets port var tydligare:
–9–
Usling, läs detta brev och darra. Tror du och din liga att två
miljoner människor låter några aristokrater ostraffat begå vilka
hemskheter som helst? Fast din långa hals undgått guillotinen
i Frankrike, fast din syster giftblanderskan ännu undgått rätt-
visans bila så vet ni uslingar att det som borde men ännu inte
hänt kan ske. En nation i raseri och förtvivlan är förskräcklig.
Karl August ska hämnas.
Raketer hade skjutits upp för att avkunna att liktåget närmade sig, luften skälvde av dånande kyrkklockor och begravningstrummorna mullrade dystert och olycksbådande. Svarta flagor svävade mot den hånfullt ljusblå himlen, som en dag som denna istället borde ha varit hotfullt grå, när hon lät ytterligare några papper slukas av lågorna. Men ännu var det ingen som tittade åt det hållet. Det alla pratade om hände några kvarter därifrån, borta vid Stora Nygatan och det kungliga slottet. Där hade begravningståget med kronprinsens kista just passerat och där hördes folket ryta. Den månghövdade hydran hade vaknat och klivit ur sin håla, pöbeln var hungrig och hade fått smak för blod. Räfvhonan på terrassen fick vänta, just nu hade besten vittring på den läspande greven. Men visst, när han var oskadliggjord, då var det hennes tur. Då skulle hon jagas ur sitt gryt.
– 10 –
1808 Första kapitlet HON VAKNADE I vargtimmen, ännu inte riktigt vid medvetande
sökte hon sig närmare den varma, välbekanta kroppen bredvid sig. Borrade in ansiktet i den älskade nacken och förberedde sig på den milt stickande doften av bergamott från Kölnervattnet han var så förtjust i och som hon trots dagliga påtryckningar inte lyckats få honom att avstå ifrån, han som annars gjorde allt för hennes lycka. Men någonting var fel, doften stämde inte. Grevinnan Sophie Piper slog upp ögonen och stirrade in i det kompakta mörkret bakom de tjocka sängförhängena, rullade över till andra sidan, huttrade när fötterna nådde den kyliga träparketten och den omilda verkligheten vällde över henne. Evert var död och begraven i främmande land. Mannen som sov i sängen en annan. Louis, den franske emigranthertigen, som hennes bror Axel tagit under sitt beskydd. När han diskret knackade på hennes dörr på kvällarna, när bådas kroppar pockade på närhet och årens skavanker doldes i vaxljusens mjuka sken, kändes – 11 –
det nästan rätt. Nu några timmar senare reds hon som vanligt av maran. Resterna av kvällens brasa brann i marmorspisen och skänkte ledljus. Sophie trevade sig fram mot eldstaden, drog häftigt efter andan när ett kranium med två tomma ögonhålor mötte henne i den förgyllda, väggfasta spegeln. Hon insåg att det var en synvilla, skapad av ljus och mörker, men sjönk trots förnuftets invändningar knäsvag ner i en fåtölj, kunde och ville inte förlika sig med kroppens svek. Vissa dagar satt hon i timmar framför spegeln och undrade vem det var som stirrade tillbaka. Önskade att det varit en mask, en maskeradklädnad hon kunde slita av och blotta det ungdomliga köttet därunder. Men åldrandet var en slug fiende som ständigt låg i bakhåll, ibland låtsades retirera bara för att plötsligt, då hon minst anade det, anfalla på flera flanker. När de första grå slingorna invaderade det en gång tjocka, glänsande håret gav hon sin frisör i uppgift att blanda en valnötsdekokt som efterliknade hennes naturliga färg. Men då hon inspekterade de vackert nötfärgade lockarna som han med pedantisk noggrannhet format med tången och ordnat kring hennes ansikte förbyttes tillfredsställelsen i bestörtning över de bruna fläckar som liksom smittkoppor tycktes breda ut sig på hennes händer, i ansiktet och över bröstet där huden dessutom tappat alltmer av sin forna spänst. Och hade inte leendet gulnat? Hon skrubbade tänderna med tandpasta tillverkad av kolpulver blandat med salt. Smorde varje morgon och kväll ansiktet med venetiansk balsamisk tvålspiritus som lovade att rena huden från smuts och alla fläckar och göra hyn vit, skär och fin. Allt förgäves. Hennes falnande skönhet – 12 –
gjorde henne hemlös, vilset famlade hon efter en ny identitet som var något mer än den kropp som vant sig vid allmänhetens beundran. Ett grymtande hördes bakom sängförhängena, följt av ett lätt knarrande och belåtna snarkningar. Hon fylldes av olust, ville inte dela säng under natten och vakna upp tillsammans i morgonljusets obarmhärtiga skärpa. En stund funderade hon på att väcka sin älskare, han kunde gott sova i sin egen säng, men lät honom vara. Hon skulle ändå inte sova mer den här natten. På sängbordets marmorskiva stod en vinkaraff och ett glas. Ljudlöst drog hon ut bordslådan och tog fram flaskan med opiumtinkturen som familjeläkaren Rossi försåg henne med, i betydligt större doser än vare sig hennes bror eller älskare var medvetna om. Hon hällde några droppar i glaset, fyllde på med vin och tömde den bittra men välgörande drycken. Välbefinnandet infann sig nästan ögonblickligen. Schäslongen gapade välkomnande, hon sjönk ner och njöt av att känna hettan i skinnet, hur armar och ben blev tunga och loja och den ständigt molande ryggvärken löstes upp. Hon log nöjt. Sanningen var att hon vid drygt femtio års ålder fortfarande var en skönhet. Lite rundare förvisso, något slappare i skinnet, stegen stelare än när hon som sjuttonåring svävat genom balsalar och salonger inför männens trånande och kvinnornas svartsjuka blickar. Än sen, det var tidens gång och hon var mer välbevarad än de flesta. Louis Marie Céleste d’Aumont, hertigen de Piennes, åtrådde henne och han var en kräsen man, van vid Paris demimonder och skönheterna vid hovet i Versailles. Hertigen av snark, fnittrade Sophie, när ännu ett högljutt snörvel bröt tystnaden. – 13 –
Evert hade inte snarkat. De sista dagarna var hans andning så svag i sömnen att hon med möda anade den när hon lade sitt öra mot hans torra mun. Stanna hos mig, viskade hon, om du dör vill inte heller jag leva. Men han lämnade henne just när deras liv tillsammans skulle börja. Tynade bort på resan mellan Berlin och Karlsbad så att allt som fanns kvar av honom när de kom fram till kurorten var skinn och ben. Ingenting var hans fagra löften värda. Istället för det planerade bröllopet fick Sophie ordna med begravning. Men hon skulle inte grubbla över det nu, inte än en gång dras ner i det hål av sorg som baron Evert Taube lämnat efter sig. Hon tänkte på barnen istället, Axel, Carl och Sofia, och på hur snabbt åren gått. Sofia var redan mor till två flickor och äldste sonen Axel stadgad med baron Armfelts dotter Augusta, de hade också två barn – en dotter och en nyfödd son – så svärdslinjen var säkrad. Endast minstingen Carl återstod att få i äktenskapets hamn. Den stackaren trånade efter Emelie de Geer på Finspång som i sin tur endast hade ögon för hans morbror Axel. När Sophie bad sin bror lämna den söta Emelie ifred skrattade han bara. Det var grymt, för Emelie var blott ett tidsfördriv. Axels hjärta tillhörde den avrättade franska drottningen Marie-Antoinette, och kanske var det just det som gjorde honom så oemotståndlig i Emelies och andra unga kvinnors ögon, trots att han med råge kunde vara deras far. Men Axel var en god broder. Han plockade upp skärvorna av henne efter Everts död och pusslade tålmodigt ihop dem. När hon talade om att göra slut på sitt liv för att följa sin älskade, rensade han hennes gömmor från opium, följde henne envist som en skugga på dagarna och vakade vid hennes sida på nätterna. Och när hennes – 14 –
förtvivlan förbyttes i raseri och hon furiöst beskyllde von Engeström, den svenske ministern i Berlin, för att ha förgiftat Evert – han hade själv talat om det långsamt verkande giftet aqua tofana på sin dödsbädd – använde Axel all sin diplomatiska begåvning för att mildra den anklagades hämndlystnad och tysta ner ryktet. Men tanken var väckt och i folkmun blev det istället hon, mätressen som fick ärva, som var giftblanderskan. Varför hatade folk henne så? Sophie reste sig och gick ut i det lilla förmaket, strök med händerna över stolarnas klädnad. Rosenröd damast som hennes mor en gång bestämt och Sophie sedan hållit fast vid. Vandrade brodern precis som hon sömnlös, på andra sidan matsalen i deras fars gamla rumssvit? Hon fortsatte in i det stora gröna förmaket vars fönster vette mot palatsets stolthet, den avundade terrassträdgården som blickade ut över Strömmen, Skeppsholmen, Skeppsbron och det kungliga slottet. Palatset var nästan tvåhundra år gammalt, från början amiralitetshus varifrån Sveriges flotta hade styrts. När Sophies far tog över fastigheten var den i dåligt skick men han sparade inga medel, anlitade konungens arkitekter och de förnämsta hantverkarna och när det mödosamma renoveringsarbetet var färdigt kunde familjen ståta med ett av huvudstadens praktfullaste och mest tidsenliga privatpalats. Nu, femtio år senare, framstod det mer och mer som en kvarleva från en svunnen tid. Hon öppnade glasdörrarna ut till terrassen, en iskall novembervind slog emot henne. På andra sidan vattnet sov staden, höljd i nattens mörker. Bakom skogen av fartygsmaster skymtade några upplysta fönster, skvallrade om nattrumlare som kommit hem sent eller sömngångare som hon själv. – 15 –
Ett tunt lager snö täckte den mörka terrassens hårt tuktade häckar, gräsmattor och vinterdöda blomsterplanteringar. Sophie trevade sig ut på grusgången för att inte slinta, hon borde inte vara härute mol allena, ändå drogs hon allt längre ut på terrassen med blicken riktad mot hamnen borta vid Skeppsholmen. Hon lystrade ut i det svarta. Därborta låg det som fanns kvar av den stolta skärgårdsflotta som sänts ut i kriget mot ryssarna. Som spökskepp hade sluparna glidit in i staden under dagen och ryktet om det eländiga skick de var i hade spritt sig som en löpeld. Döda och levande satt huller om buller, roddarnas händer stela av kylan, de sjuka fastfrusna på sluparnas träbottnar, kläderna i trasor. Ändå fick de inte gå i land. De måste stanna på båtarna tills en korrekt avmönstring kunde ske. De friska bland de arma soldaterna som låg på bänkarna i sluparna, de som febern ännu inte tagit, vad skulle de se när de imorgon vände blicken mot det Fersenska palatset? Paradiset, tänkte hon. Ett löfte om evig värme och mättnad, slutet på allt lidande. Något som de tyckte sig ha lika stor rätt till som de av födseln privilegierade. Och de redan döda? Var de månne på väg för att hemsöka henne och hennes likar? Hon drog sig tillbaka mot huset. Jag är utan skuld, ville hon ropa, samhällskontraktet ser ut så här, vi föds till olika lotter i livet. Men hon visste att det inte längre var så enkelt, att den tiden var förbi. De jordlösa skulle hämnas sina döda, kräva ett värdigare liv, precis som de gjort i Frankrike. Och när det skedde skulle de inte minnas att grevinnan Piper hörde till dem som skyndat att bjuda de svultna soldaterna varm soppa att dricka och hästfiltar att dra över sig den här kyliga novembernatten. – 16 –
Andra kapitlet UPPE PÅ MOSEBACKE stod Edelcrantz optiska telegrafstation.
Dess tio luckor kunde i olika kombinationer signalera över tusen siffertal som med hjälp av en tabellbok omvandlades till bokstäver och ord. På mindre än en timme skickades information från huvudstaden via andra telegrafstolpar ända till Grisslehamn och över Ålands hav till Eckerö och vice versa. I gott väder hade nyheter aldrig tidigare färdats så snabbt. Men inte idag, konstaterade Charlotta, hertiginnan av Södermanland, där hon stod i sin makes paradsängkammare och såg ut över den gråmulna Saltsjön, nu när det behövdes som bäst. Inom kort, ja, kanske redan idag, skulle Finland vara förlorat till ryssarna och med det en tredjedel av landets befolkning, betydande skatteintäkter och omistliga förnödenheter i form av ved och brödsäd. Det var inte för inte Finland kallades Sveriges kornbod. Ett år tidigare hade Sverige berövats Pommern, den sista av storhetstidens erövringar, och vägen i söder låg öppen för Napo– 17 –
leon om han bestämde sig för att invadera. Danmark skramlade med vapen vid den norska gränsen. Och nu låg huvudstaden Stockholm blottställd, förvandlad till en gränsstad och förmodligen oemotståndlig för deras övermäktige granne i öster. Om kylan höll i sig och Östersjön frös var det bara för ryssen att börja marschera rakt mot det kungliga slottet. Landet var i desperat behov av fred men kungen, Gustav Adolf, ville inte lyssna vare sig på sina generaler, rådgivare eller sin farbror och faster, han nästan spottade ut orden medan han vankade fram och tillbaka framför paradsängen. ”Napoleon härjar i Europa och förser sig som om de erövrade länderna är hans privata skafferi och skattkammare. Befolkningarna svälter medan han flyttar ovärderliga konstföremål till Paris och utan pardon slår ner varje rättmätigt försök till uppror. Terror, plundringar och övergrepp följer i hans spår. Ska jag lägga mig platt för det franska vilddjuret och hans kumpaner?” Charlotta vände fönstret och gråvädret ryggen och slog sig ner på sängkanten bredvid sin gemål hertig Karl som halvlåg, upppallad mot en hög av kuddar och nu upplät sin torra gammelmansröst. ”Sire, med all respekt, ni har inte längre något att sätta emot.” Hertigens vänsterhand darrade lätt och Charlotta tog den i sina och tryckte den stöttande. ”Armén är i upplösning, de soldater som kommit tillbaka är i ynkligt skick.” ”Så vi skriver ut nya, friska!” Hertigen sjönk tillplattad ner bland kuddarna. Charlotta gav honom en uppfordrande blick som tvingade honom att åter ta till orda. – 18 –
”Men det finns inga medel kvar för att utrusta dem. Ers majestät, jag ber, erkänn och anslut er till Napoleon. Endast han kan beveka ryssarna. Det är vår enda chans att bevara vår frihet.” Så lätt det var att styra honom numera. Charlotta tänkte på alla år som hertigen tagit råd av andra men vägrat lyssna på henne, och skänkte en tacksam tanke till hans sjuklighet som fått honom att ty sig till henne som ett litet barn. ”Aldrig!” Kungen var vit i ansiktet av indignation, skinnet spände över de beniga knogarna när han ilsket viftade med knutna händer. ”Herren själv har givit mig i uppgift att bekämpa vilddjuret, ateisterna och kungamördarna.” Charlotta dolde ett leende. En nidteckning cirkulerade där Napoleon framställdes som en barberare i färd med att raka Rysslands tsar och Preussens kung. Medan Gustav Adolf stod utanför och försökte slita upp dörren för att få bli rakad han också och Napoleon ropade: ”Vänta tills du får skägg, min gosse!” Det låg en del sanning i bilden, Charlotta var inte ensam om att undra varför Gustav Adolf så tjurskalligt vandrade rakt mot sin egen undergång. Men hon blev snart allvarlig. Stämningen inom armén var miserabel. Avlöningar hade inte utbetalats på länge, föda saknades, kläder och skor hade slitits till trasor, farsoter härjade och de sjuka lämnades utan vård. Mot allt detta fanns ingen hjälp, landets ekonomiska resurser var uttömda. Och manspillan inom såväl officerskåren som truppen hade varit så stor att nya bataljoner inte kunde upprättas. På hemmafronten växte hatet och förtalet likt ett annalkande oväder. ”Han är galen, driver landet mot ruinens brant, avsätt – 19 –
honom, mörda honom, lämna över honom till Napoleon”, viskades det i slottets korridorer. Alla var medvetna om kritiken, utom kungen själv som med sitt despotiska beteende för var dag som gick tvingade över fler generaler och höga ämbetsmän till motståndarsidan. ”Jag vill det och det är nog!” röt han nu. ”Jämt piper ni om brist och nöd i landet, hur landet ska styras och så vidare men jag ser nog vad ni är ute efter.” Han blängde indignerad på hertigen och Charlotta. ”Ni vill narra mig att kalla till riksdag, men det gör jag ta mig djävulen inte!” Med de orden vände han dem ryggen och marscherade med bestämda steg ut ur rummet. När lakejerna stängt dörrarna efter honom suckade hertigen matt. ”Det där gick inte som önskat, jag är rädd att jag bara retade upp honom.” Charlotta, som hoppats att åsynen av den kraftigt försvagade farbrodern skulle beveka kungen att lyssna till deras argument och ta reson, måste ge hertigen rätt. De hade bara fått honom att sluta sig allt hårdare i sitt skal. Visste han inte hur förtvivlat landets läge var? Var det möjligt att hans rådgivare höll honom i ovisshet, rädda för att utsättas för majestätets vrede om han fick hela bilden klar för sig? Eller brydde han sig inte om att se verkligheten i ögonen och gick hellre under än erkände att han hade fel? Trots hans kyla och halsstarrighet kände hon medlidande med honom. Hon hade hållit honom i sin famn när han var liten och späd och tröstat honom under hans stränga uppväxt. Hennes våning – 20 –
hade alltid stått öppen för honom, även under förmyndartiden när hertigen som regent faktiskt försökt få honom förklarad vansinnig för att för alltid skilja honom från kungakronan. Då hade läkarna kommit med invändningar och menat att den unge kungens ibland märkliga beteende berodde på sorgen över hans mördade far. Hon undrade vad de skulle säga om hans själsliga hälsa idag. Så bisarrt historien upprepade sig. När Gustav III gjorde sig enväldig på adelns bekostnad och gick ut i krig mot Ryssland slutade det med ett skott i ryggen på en maskeradbal på Operan. Innan dess satt han ensam och isolerad ute på Haga slott. Nu var de åter i krig mot samma land, folket längtade precis som då efter fred och kungen drog sig trotsig tillbaka till Haga alltmedan de adliga ämbetsmännen i huvudstaden konspirerade emot majestätet. Hon rullade över på sidan, vilade huvudet i handen och betraktade sin gemål, fårorna i hans ansikte, den gammalmodiga peruken som hamnat lite på svaj och blottade ett högt hårfäste, missklädsamma ärr i ansiktet som skvallrade om ett utsvävande leverne, och fylldes av sorg över vad livet bjudit henne men också ett slags motvillig ömhet för mannen som ödet tvingat henne samman med. ”Vad skulle ni syssla med om ni inte var prins?” frågade hon. Hertigen såg undrande på henne och hon fortsatte. ”Sanningen är att vi duger inte mycket till utanför slottets förgyllda salar. Vi skulle dö av hunger. Själv kan jag ingenting av värde. Brodera? Det gör jag illa. Sticka strumpor? Det är tråkigt. Måla? Det gör jag inte tillräckligt bra. Så säg, vad ska jag göra om de avsätter oss?” – 21 –
Hon stirrade upp i taket som om hon där sökte efter en utväg och satte sig sedan häftigt upp, spelat förtjust över att ha löst gåtan. ”Nu har jag det! Jag ska bli marketenterska och följa armén.” Hertigen gav henne en skeptisk blick. ”Ni tror mig inte? Jag kommer trivas förträffligt med soldaterna. Pyssla om de sårade och vara med i bataljerna. Jag ska vara ett föredöme i mod när jag rycker fram, för svenskar får aldrig dra sig tillbaka som de gjort i Finland. Tänk vilken surprise om jag vinner en tapperhetsmedalj!” Charlotta gick i djupa funderingar till sin egen svit som låg en våning under hertigens. Det var ödsligt på den här sidan av slottet och hon mötte bara några enstaka lakejer och vakter. Annat var det på den västra sidan där ämbetsmännen höll till. Hon kunde bara ana vilka ränker som smiddes där när kungen dragit sig tillbaka till Haga för dagen. Det låg allvar bakom skämtet hon roat hertigen med. Kungadömet lyckades bestå efter salig Gustavs död, men det var andra tider nu. Om kungen inte sansade sig och om motståndet blev honom övermäktigt var risken stor att hertigen och hon gick under tillsammans med honom. En häst som blev medveten om sin egentliga styrka skulle aldrig låta en ryttare få makt över sig igen. Detsamma gällde folket. När det väl kastat av sin ryttare skulle det inte släppa upp någon ny i sadeln. Om revolutionen sattes i rullning skulle ingen med kungligt blod gå säker. Men hon hade ljugit för sin gemål, hon visste precis vad hon ville och det var inte att ligga i fält med några smutsiga soldater. – 22 –
Hon hade i hemlighet planen klar. Om allt gick väl skulle hon och hennes älskade Sophie befinna sig på andra sidan havet om och när helvetet brakade löst här hemma. Hon avfärdade sina hovdamer som ivrigt flockades runt henne så fort hon klev in i våningen, drog sig tillbaka till det inre förmaket som hon inrett till skrivkammare, i ljusa färger för att tankarna skulle kunna flyga fritt. Här förvarade hon sitt livsverk, journalen med anteckningar över allt som hände vid hovet, i landet och övriga världen. Det hade börjat som ett tidsfördriv när hon blott femton år fyllda tvingats lämna sitt hem, den lilla tyska staden Eutin, för att gifta sig med sin elva år äldre kusin och bli hertiginna av Södermanland, prinsessa av Sverige. De första åren bestod mest av lättsmält skvaller och festligheter och enstaka utbrott av förtvivlan över det olyckliga äktenskapet. I takt med att hon själv mognade utvecklades hennes skrivande, om hon inte kunde påverka sin samtid i den utsträckning hon önskade kunde hon åtminstone ge sin syn på den till framtida generationer. Den digra journalen innehöll vid det här laget skarpa karaktärsbeskrivningar av de flesta personer av betydelse, redogörelser för viktiga händelser vid hovet, i landet och utrikes samt en stor portion vass kritik av politiska beslut. Det roade henne att någon om tvåhundra år skulle ta del av hennes tankar och bygga sin bild av historien på dem. Hon försökte föreställa sig hur livet skulle te sig för människorna då, om kvinnorna fortfarande skulle tyngas av liknande fördomar som nu eller om de skulle njuta samma frihet som männen. Hon hoppades på det senare. Charlotta slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan i bläcket – 23 –
men tankarna snurrade runt i huvudet i en enda röra. Svarta droppar föll ner och flöt ut på pappersarket som järtecken på kommande olyckor.
– 24 –