9789175453637

Alex Kershaw

Befriaren Översättning: Per Lennart Månsson

historiska media

3

befriaren

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Originalets titel: The Liberator: One World War II Soldier’s 500-Day Odyssey from the Beaches of Sicily to the Gates of Dachau © Alex Kershaw 2012 First published in the United States 2012 by Crown Publishing Group © Svensk utgåva: Historiska Media 2016 Översättning: Per Lennart Månsson Sättning: Luleå grafiska Omslag: Lönegård & Co Omslagsbild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL Bildbyrå Kartor: David Lindroth/Crown Publishing Group Författarfoto: Michael Carroll Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-363-7 4

Till minnet av Jack Hallowell

5

INNEHÅLL

PROLOG GRAVARNA

9

Del ett DAMMSTORMEN

KAPITEL 1 VÄSTERN KAPITEL 2 UT I KRIGET

15 25

Del två ITALIEN

KAPITEL 3 SICILIEN KAPITEL 4 KAPPLÖPNINGEN TILL MESSINA KAPITEL 5 BERGSLANDET

33 41 55

Del tre ANZIO

KAPITEL 6 FARA Å FÄRDE KAPITEL 7 HELVETET HAR BRAKAT LOSS KAPITEL 8 EN FLODVÅG AV BLOD KAPITEL 9 SLAGET OM GROTTORNA KAPITEL 10 ÖVER GRÄNSEN KAPITEL 11 BROHELVETET KAPITEL 12 UTBRYTNINGEN KAPITEL 13 ROM

77 83 91 97 105 111 119 127

Del fyra FRANKRIKE

KAPITEL 14 DAG 401 KAPITEL 15 CHAMPAGNEFÄLTTÅGET KAPITEL 16 VOGESERNA

6

139 145 153

Del fem TYSKLAND

KAPITEL 17 SVARTA DECEMBER KAPITEL 18 BRISTNINGSGRÄNSEN KAPITEL 19 NEDERLAG KAPITEL 20 FLODEN KAPITEL 21 SIEGFRIEDLINJEN KAPITEL 22 CASSINO VID MAIN KAPITEL 23 UNDERGÅNGEN

165 179 197 207 215 223 239

Del sex MÖRKRETS HJÄRTA

KAPITEL 24 AMERIKANERNAS DAG KAPITEL 25 HELVETESHUNDARNA KAPITEL 26 KOLGÅRDEN KAPITEL 27 INCIDENT MED LINDEN KAPITEL 28 DEN LÅNGA DAGEN MOT SITT SLUT

253 263 271 279 285

Del sju SISTA STRIDERNA

KAPITEL 29 KAPITEL 30 KAPITEL 31 KAPITEL 32

DE SISTA DAGARNA SEGER I EUROPA FREDEN BRYTER UT SISTA STRIDEN

FÖRFATTARENS TACK NOTER LITTERATUR I URVAL REGISTER

291 305 313 331 341 345 385 391

7

8



km

20

Gibraltar

S PA N I E N

Madrid

Paris

St. Maxime 15 AUGUSTI 1944

Marseille

NOR DA F R I KA

os

Niederbronn

L

E

SARDIN IE N

KORSIKA

P

R

Rom

IS KA

San Stefano

SICILIEN

Palermo Cefalu

TYRRENSKA H AV E T

Salerno

Neapel

Venafro Cisterna

Velletri

T

UNGERN

Belgrad

DAG 1 10 JULI 1943

Messina

Paestum 12 SEPTEMBER 1943

HA VE T

J U G O S L AV I E N

Volturno Piedimonte Benevento

IA Vinterlinjen

D

Venedig

A

POLEN

T J E C K O S L O VA K I E N

Prag

ÖSTERRIKE

au

I TA L I E N

N

Don

Plzeň

Anzio 29 JANUARI 1944

R

DAG 511

München

Ingwiller Dachau 29 APRIL 1945

Nürnberg

Aschaffenburg

TYSKLAND

SCHWEIZ

Salernes Cannes

Grenoble

A

Genève

Apt

M

M E D E L H AV E T

Barcelona

Bourg

e

Meurthe

Reipertswiller

Liège

BE L G I E N

Lyon

F R A NKR I KE

Tours

Le Mans

Bordeaux

Oran 25 JUNI 1943

B IS C AYABU KT E N

n

A

P ORTU GAL

AT L A N T E N

Rennes

St. Lô

S

Engelsk a k a n a l e

VO

IN FANTER IR EGEMENT ET S VÄ G FR ÅN G IB RALT AR TILL MÜ NCHEN

Saôn

NA ER

e

GE S

e in e

R he n

el

n

R hô n

Rhe D ona u

PROLOG

GRAVARNA

Stupad amerikan i Europa, 1944. [National Archives]

EUROPA, OKTOBER 1989 De låg under spikraka rader av vita gravar som kantade frodigt gröna gräsmattor. Han visste var de var begravda. Han kunde namnen på dem. För att hitta dem alla måste han gå fram och tillbaka, tvärs över hela kyrkogården, genom gångar med tusentals vita kors. Men den påfrestning­ en klarade han. Hjärtat hade vållat honom besvär i flera år, men ändå hade han styrkan och viljan att leta efter sina soldater. De hade dött här i närheten, vid Anzio, i den mest blodstänkta terräng som amerikanska och brittiska styrkor hade hållit under andra världskriget. Sjuttiotvåtu-

9

befriaren

sen man i förluster – döda, sårade, de som blivit galna, sprängda i bitar, saknade eller tillfångatagna, nu bara statistik i en historiebok.

Soldaterna som han hade fört befäl över hade uppnått ett slags evig storhet, något bestående. De hade besegrat barbariet. Han hade sett det.

Han hade varit med, förgiftad och förtvivlad men på något vis välsignad, eller snarare förbannad, med styrkan att kämpa vidare, att slå Hitlers våldsammaste krigare.

Ofta hade han undrat vad som fick hans soldater att fortsätta. Den amerikanska armén gick hela tiden till anfall i Europa. Han hade undrat: Vad får dem att gå framåt? Det var svårt att förklara varför hans soldater inte hade tvekat. Många gånger hade han sagt: ”Framåt!” Varje gång hade de gått. Nu när han var tillbaka i Europa förundrades han än en gång över den amerikanska kampvilja, som han kallade det, som hade förmått dem att rycka fram mot döden eller i bästa fall skador som gjorde dem stridsodugliga. Det var den viljan som hade spelat så stor roll när styrkeförhållandet hade varit jämnt.

De amerikanska soldaterna under hans befäl hade skött sig storartat.

Han ville hedra dem som hade stupat. Därför var han tillbaka. Under striden hade det inte funnits tid att stå och sörja över dem, ingen tid att säga vad han kände, att visa sin kärlek på annat sätt än att försöka göra sitt bästa för att hålla dem vid liv. Där hade han misslyckats, gång på gång, om och om igen.

Ge aldrig upp. Det var det som hade betytt mest. Han hade aldrig gett upp, inte någonsin i hela sitt liv. Han hade kämpat så länge han kunde minnas – för att äta, att hålla sig vid liv, att övervinna vad en hämndlysten Gud än kunde utsätta honom för. På något vis hade han överlevt, kanske tack vare mod och raseri, kanske för att Gud tog de goda först och lämnade de usla till sist.

Han hade aldrig varit rädd för Gud eller någon människa. Rädslan hade aldrig fått honom att tappa fotfästet, men han hade känt stark oro, mest för vad som skulle hända hans soldater. Tack och lov hade han alltid förmått tänka och handla snabbt. Han hade faktiskt fungerat utomordentligt väl i strid och för det mesta hållit sig lugn och fokuserad. Han hade något av kämpande irländare i sig plus en massa ilska. Det hade han i blodet. Hans farfarsfar hade stridit vid Alamo. Över hela Europa sträckte sig gravarna med hans soldater, mer än tretusen kilometer. De hade dött på Sicilien, i Frankrike, i Nazitysklands 10

gravarna

mörka hjärta. Flera hundra hade dödats under hans befäl, hälften av dem var begravda i Europa. Nära en övergång vid den strida Mosel letade han efter sergeant Vanderpools och löjtnant Railsbacks sista viloplatser. Med sitt självsäkra, obesvärade leende och prydligt snaggade hår hade Railsback liknat en examenstalare i high school. Han hade varit en sjujävla officer, precis som Sparks när han var i samma ålder. Och Vanderpool – han borde aldrig ha dött. Han borde ha struntat i att han ville stanna kvar hos sin bror och dragit bort honom ur skottlinjen, men hade gett sig av för sent.

Vid den tyska gränsen, i närheten av en liten by, traskade han omkring längs åsen där han, just den enda gången, hade blivit slagen. Det var där SS hade förnedrat honom bland snö och is. Soldaternas skyttevärn fanns ännu kvar liksom deras tomhylsor. Den förlusten hade han aldrig kommit över. Hur kan någon hämta sig efter att ha förlorat så många man?

Trettio plutonchefer och sexhundra krigare som aldrig hade tvekat att utföra en order från honom.

Sedan fortsatte det in i de mörka skogarna där man kunde gå vilse efter ett par hundra meter utan kompass, en plats där uråldrig skräck rådde, till gränsen mot Tyskland och Siegfriedlinjen med de berömda draktänderna, som nu hade förvandlats till sönderfallande betong och rostigt järn; över den brusande Rhen till en stad vid stranden av Main där en tacksam borgmästare och stadsbor hyllade honom och fick honom att stråla av stolthet; söderut mot Alperna och en prydlig liten stad där han skarpt påminde dess goda borgare om att den tyska regeringen hade förordnat om bygget av ett centrum för studier om Förintelsen. Varför hade det inte blivit byggt? Även om de ville glömma, skulle kommande generationer inte få göra det.

Han hade aldrig kunnat glömma den dagen. Fortfarande kunde han se framför sig flickan som låg överst bland alla kroppar. Det var som om hon och de andra förebrående såg på honom och frågade: ”Varför dröjde ni så länge?”

Varför hade han inte kunnat rädda dem i tid?

Han hade tappat greppet här, i utkanten av denna lilla stad i Bayern, i denna ondskans boning, kanske så länge som en halvtimme. Det hade varit omöjligt att förhindra att hans soldater blev som galna. Fasorna hade berövat deras sinnen allt förnuft. Han hade aldrig tyckt om att se människor dödas i onödan, oavsett hudfärg eller nationalitet eller vilka 11

befriaren

fruktansvärda saker de än hade gjort. Han hade aldrig låtit sina soldater döda utan goda skäl. Han hade försökt ta fångar och behandla dem värdigt. Men till slut, när han vände ryggen till, nära högarna med döda, hade hans soldater dödat i onödan.

Händelserna den dagen, ännu en av mer än femhundra under kriget, gnagde i honom som ett gammalt sår. Fortfarande jäste ryktena, de lögner som hade publicerats. Bara en enda gång, just den gången, bland tusentals utmärglade, stinkande lik, hade han inte förmått tygla sina soldater när de farit fram som galningar. Men han hade gjort det rätta. Han hade stoppat vansinnet. Det gjorde ont att tänka att folk ansåg något annat.

Tiden hade inte läkt något. Den hade inte utplånat minnena. På hösten 1989 vandrade den sjuttiotvåårige general Felix Sparks genom städer som han hade befriat, över slagfält och genom åtskilliga begravningsplatser.

De vita korsen var tysta. Männen som hade dött för honom kunde inte uppväckas från de döda. De kunde inte bli levande igen. En sak visste han säkert. Det spelade ingen roll hur väl han hade fört kriget. Priset hade varit för högt.

12

DEL ETT

DAMMSTORMEN

13

befriaren

14

KAPITEL ETT

VÄSTERN

Korpral Felix Sparks, U.S. Army Coast Guard Artillery, Camp Kamehameha, 1936. [Familjen Sparks]

MIAMI, ARIZONA, 1931 FELIX SPARKS VAKNADE TIDIGT. Det började ljusna ute. Han drog på sig jackan, grep sin hagelbössa och begav sig ut i den dammiga floddalen, förbi gruvarbetarnas skjul och hela berg av slagg från gruvan i närheten, och in i de rödklippiga ravinerna. Blicken sköt hit och dit utmed leden där han hade gillrat sina fällor. Tontoskogen och bergen som omgav hans hem var fulla av rikedomar och faror: nafsande ödlor, tarantlar stora som hans knutna näve och flera sorters livsfarliga skorpioner. Det var viktigt att kliva försiktigt, undvika piggsvin under ponderosatallarna och alltid vara uppmärksam på diamantskallerormens upphöjda 15

befriaren

kam och sidvindaren med sina gräddfärgade och ljusbruna fläckar som snabbt slingrade sig fram.

Varje morgon vittjade han sina fällor och jagade småvilt i hopp om att få en tofsvaktel, kanin eller duva, helst med ett enda skott. Han hade inte råd att slösa bort en endaste patron. När solen började värma den kalla, stillastående luften nere i ravinerna återvände han till det lilla fackverkshus som han bodde i med sin yngre bror Earl och deras tre systrar, Ladelle, Frances och Margaret. Hans mor, Martha, som var av engelsk härkomst och uppvuxen i Mississippi, och hans far Felix, av irländskt och tyskt blod, skattade sig lyckliga för att de hade rinnande vatten. De hade tio år tidigare flyttat till Arizona för att hitta arbete. Men nu fanns det inget. Varje djur som deras äldste son hade med sig hem behövdes som mat åt familjen.

Den ekonomiska panik och misär som följde efter börskraschen på Wall Street i oktober 1929 hade svept som en tsunami över Amerika; mer än niotusen banker hade gått omkull och arbetslösheten hade stigit tiofalt, från omkring 1,5 miljoner till 13 miljoner, en fjärdedel av hela arbetsstyrkan. Det kom inga stödåtgärder, inget gjordes för att stoppa katastrofen som svepte in nationen likt en av de dammstormar som begravde hela städer i Oklahoma.

1931 hade koppargruvorna i Miami slagit igen och en fasansfull tystnad lade sig över staden som låg vid foten av det nästan tusen meter höga Mount Webster. Mullret av maskiner långt där nere, det avlägsna brummandet när de malde och förde upp malmen, var borta. Över julen vandrade den fjortonårige Sparks med sin far och Earl långt upp i bergen, gillrade fällor och jagade i två hela veckor innan de flådde och torkade skinnen. De fiskade också abborre. Men inget av detta räckte till.

När han just hade fyllt sexton sände Sparks mor och far honom för att bo hos sin farbror Laurence i Glendale, Arizona. Det var för många munnar att mätta. Det gjorde ont att se våndan och skuldkänslorna i faderns ögon när de tog farväl. I Glendale måste han betala för sig med hushållsbestyr, mjölka kor och arbeta i sin farbrors butik på lördagar.

När han återvände till Miami ett år senare, 1934, hade ett statligt projekt satts igång, ett led i president Roosevelts ”nya giv”, för att tillgodose människors grundläggande behov av livsmedel. Familjer i Miami kunde åtminstone få något att äta, även om det inte fanns något arbete. En gång i veckan gick han ner till järnvägsmagasinet i staden för att hämta gratis 16

västern

specerier, stapelvaror som mjöl, bönor, ister och saltat fläsk, så och så många kilo per person, per familj. Ingenting slösades bort. Hans mor var en rådig kvinna som lagade salt fläsksås och kex till frukost och gav sina fem barn mat så gott hon kunde, sydde kläder åt dem med en gammal symaskin och klippte håret på dem.

När han inte jagade eller studerade besökte han regelbundet biblioteket i Miami. Hans stora intresse var militärhistoria: indiankrigen, berättelser om den mäktiga cherokeestammen och Custers sista strid, och hjältemodet vid Alamo där hans farfarsfar, Stephen Franklin Sparks, hade kämpat. Han hoppades att en dag få gå på college och bli advokat. Men han lockades också av det militära och ansökte om frivillig soldatutbildning, Citizen’s Military Training Program. Till sin förtjusning blev han en av knappt femtio unga män från hela staten som antogs till kursen.

De som fullföljde programmet blev fänrikar i infanteriet. Utbildningen genomfördes varje sommar vid Fort Huachuca i Arizona, en gammal kavalleripostering 240 kilometer från Miami. Han liftade till lägret och sparade resebidraget tills han hade fått råd att beställa ett par nya manchesterbyxor ur J. C. Penneys postorderkatalog.

Långmarscherna och exercisen i närmare 40 graders värme var en prövning för de härdigaste och många ungdomar återvände inte efter den första sommaren, men Sparks trivdes med att leka krig med riktiga vapen i öknen och ravinerna i närheten. Vid arton års ålder var han fullvuxen, vägde väl en 65 kilo och var lång och smal, lika senig som ett mesquiteträd, leende med stora tänder, tjockt svart hår och ett brett, stiligt ansikte.

Under sin sista termin på high school vann han en uppsatstävling för hela USA och fick i pris ett fickur värt 100 dollar. I juni 1935 tog han examen som den mest begåvade sistaårseleven. Han visste att han hade vad som krävdes för att gå långt. En sak var han förvissad om: han skulle aldrig bli gruvarbetare som fadern. Sitt uppehälle skulle han förtjäna med hjärnan, inte händerna. Men han hade inte ens pengar för att köpa en kostym till examensbalen. Och inte heller hade han någon möjlighet att komma undan den fattigdom som hade uppslukat så mycket av Amerika. Det fanns inga slantar över för att låta honom gå på college, inga lån att få och inga jobb i Miami. Han måste lämna hemmet för att hitta arbete, av vilket slag som helst.

Senare den sommaren lånade hans far 18 dollar av en vän och gav allt 17

befriaren

till sitt äldsta barn. Det var grundplåten till ett nytt liv någon annanstans.

Hans mor, Martha, sydde en lönnficka i hans byxor för de lånade pengarna som måste räcka tills han hittat ett arbete. Han hade ingen konkret plan mer än att bege sig österut och kanske få hyra på ett fartyg i Corpus Christi vid Mexikanska golfens kust. Kanske kunde han åtminstone få se lite av den värld som han hade läst om.

En morgon packade han ett ombyte kläder och en tandborste i ett bylte, stoppade en liten metallklubba som han köpt för en dollar i fickan, tog ett smärtsamt farväl av sin familj och fick sedan skjuts av en vän till Tucson, där han blev avsläppt intill ett järnvägsspår. Andra män höll till vid samma ställe, och väntade på att ”hoppa på”. En av dem pekade på ett tåg som snart skulle gå österut, söder om Gilabergen, genom Chiricahuaöknen mot El Paso i Texas. Luffaren varnade Sparks – han måste se till att komma av tåget innan det nådde bangården i El Paso; annars kunde han få stryk eller bli skjuten av järnvägens säkerhetsfolk – ”tjurarna” – som var beväpnade med klubbor och Winchestergevär.

Sparks svingade sig upp i en godsvagn med golvet i brösthöjd och kände den sura lukten av het olja blandad med ånga. Plötsligt blev han medveten om mörka gestalter i vrårna, rörelser bland skuggorna, andra män. Att resa ensam var säkrare, det visste han. Klubban hade han köpt för att kunna försvara sig om det behövdes. I stället för att backa undan gick han till ett tomt hörn och lade sig ner. ”DJUNGLERNA”, DAMMSTORMEN 1936 Tåget krängde till liv, och ryckte till när det började röra sig.

Skakningen blev sakta till ett nästan lugnande, rytmiskt klick-klack av järnhjul mot räls. Sedan kom adrenalinkicken. För första gången kände Sparks den upphetsning och intensiva frihetskänsla som följde med alla farorna att tjuvåka, ibland under vagnen. Det var som att befinna sig på en järnhäst som slingrade sig hit och dit genom raviner, genom öknen, på väg österut, mot havet.

Medan tåget fick upp farten och bar sig åt som en skenande vildhäst, var det klokt att stå upp och ta spjärn. När godsvagnarna saktade ner gick det faktiskt att koppla av, att ligga på rygg med ett knyte till kudde, titta ut genom de öppna dörrarna och se hur öknen makligt drog förbi: 18