Léonora MIANO
roman
sorgsna själar
Léonora Miano
Sorgsna själar Översättning från franska: Marianne Tufvesson
roman
Helsingborg/Stockholm
Av samma författare: Nattens inre (Sekwa 2007) Konturer av den dag som nalkas (Sekwa 2008)
LÉonora mIano, SorGSna SJÄLar Originalets titel: Ces âmes chagrines Copyright © Plon, 2011 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Hasnuddin Abu Samah Författarporträtt: © Laurent Zabulon Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBn 978-91-86480-61-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm sorgsnasjalar@sekwa.se
www.sekwa.se
Till Alain Massoua II, så klart … Och till sawafolket, med den kärva ömhet jag har ärvt av dem. O mulema.
Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. 1 KorIntIerBrevet, 13:1
Intro
K v I n n o r n a h a d e J u S t gått ner. Han kunde se dem uppifrån balkongen som vette mot fastighetens grönskande innergård med sina elegant beskurna buskar, rutschkanor och gungor avsedda för de boendes barn. När Philomène på håll hade fått syn på bergbanans vagnar som gled längs vajern, hade hon frågat vad det var för en mackapär. Amalia erbjöd sig då att ta med henne till muren, så att hon fick beskåda den på nära håll. De kunde kanske åka upp på toppen för att betrakta världen från ovan, om nu den vackra subsahariskan inte tyckte att det verkade alltför äventyrligt. När Antoine såg henne gå där, så sävlig bakom sin kamrat som skuttade fram som vanligt, log han inombords åt hennes gångsätt som var så typiskt för kvinnor från Mboasu, de skred makligt fram som om de hade kommit till världen med ett begränsat antal steg att hushålla med. I det tempot skulle vägen bli dryg, men det var aldrig någon brådska för invånarna i landet som låg undangömt i kontinentens hjärta, i området kring ekvatorn. De var för övrigt stolta 11
LÉ ono ra m Ian o
över den nonchalansen som de såg som en form av förfining. Därför kunde man ibland höra dem gapa: nordlänningarna har visserligen klocka, men det är vi som har tid. När det gällde mode, som de var passionerat förtjusta i, med följd att de inte väjde för de mest riskabla färgkombinationer – Philomène hade på sig ett par skrikrosa satinbyxor med grönt blommönster, en blå topp och blå skor – brukade folk i Mboasu säga: nordlänningarna har visserligen skapat kläderna, men det är vi som vet hur man klär sig, och det var lönlöst att försöka säga emot. Antoine vände sig om mot vardagsrummet där Jérémie satt, en bror som han inte var knuten till med släktband utan med minnen, något som helt klart hade större tyngd. Det var första gången någonsin som Jérémie reste utanför kontinenten och kom och hälsade på i det sexkantiga land som kallas Hexagonen. Han skulle ha mycket att visa honom och hoppades få många fler tillfällen att göra det, tillfällen då familjen kunde samlas. Han kände sig lugn, nästan lycklig, njöt av den känslan som var ny för honom och som han lovade sig själv att ta till vara på. De inre stormar som under en tid hade fått honom att hata sin jordiska tillvaro utan att han för den skull hade kunnat förmå sig till att lämna livet, hade nu mojnat. De hade ersatts av en övertygelse om att allt hädanefter var möjligt, att de hade haft sin beskärda del av elände och betalat ett högt pris för de härligheter de nu skulle få ta 12
S o r GS n a S J ÄL ar
del av, något han inte upphörde att förvånas över. De hade prövats så hårt att ingenting hemskt kunde hända dem längre. När Antoine lämnade balkongen stängde han de breda skjutdörrarna i glas bakom sig, tog några långa kliv genom det rymliga vardagsrummet för att slå på ljuset, förbi hyllan där hans gammelmorfars grammofon tronade och slog upp sin kopparröda, noga putsade blomkalk mot omvärlden. Han tryckte på strömbrytaren vid dörren mot hallen och möttes av den pigga och vänliga blicken från ett kvinnoporträtt i hålmönstrad silverram. Hösten gjorde så sakteliga sitt intåg. Dagarna blev allt kortare, trädens löv började gulna och släppa taget om grenarna. Trots att eftermiddagen inte var så långt framskriden hade det redan blivit dunkelt inne. Amalia och han hade valt lägenheten för proportionernas skull, för takhöjden, de synliga bjälkarna och parkettgolvet. Ljusinsläppet hade fått komma i andra hand. Antoine vände sig mot sin bror och frågade: Vill du ha något att dricka? Jérémie svarade: Låt oss skåla för framtiden, det tror jag vi har gjort oss förtjänta av. Det hade han rätt i. Fram till nu hade deras liv varit en enda turbulenszon, särskilt hans, något som inte sällan hade varit självförvållat, medan Jérémie å sin sida hade begåvats med en instinktiv livsvisdom som fick honom att ta saker och ting som de kom. Han var förmodligen den ende i familjen som livet hade 13
LÉ ono ra m Ian o
skänkt den förmågan eftersom alla hans närmaste släktingar, om än i olika hög grad, led av en melankolisk åkomma som dömde dem till långvarig ensamhet och bitterhet. Ovanför barskåpet hängde tre fotografier på rad av en ung kvinna. På ett av dem såg man henne strålande glad, klädd i en sorts klargula haremsbyxor och en blus med överdimensionerade axelvaddar av det slag som endast 80talet har lyckats frambringa. Hon höll en baby i famnen och under kortet kunde man läsa några ord som hon hade präntat dit för hand: Thamar och hennes lille prins. Han måste tillstå att anblicken av den bilden inte direkt gjorde honom själaglad, inte än så länge i alla fall, men han ville ändå att den skulle hänga där. Hela tiden. Han tog fram två flaskor ur skåpet, en med whisky och en med vodka, ursäktade sig för att det inte fanns mycket att välja på, men det var ju knappast någon nyhet för brodern att han var försiktig med alkohol. Jérémie svarade skämtsamt att det var lustigt att Antoine bara hade starksprit om han nu drack så lite. Hans val föll på en liten whisky. Antoine hällde upp, innan han gick ut i köket och hämtade apelsinjuice som han tänkte blanda med en liten skvätt vodka. När det var klart slog han sig ner i en fåtölj mitt emot brodern och gjorde sig beredd att lyssna. Deras söner sov djupt och skulle inte vakna förrän efter en dryg timme och propsa på mellanmål. Med lite tur skulle kvinnorna vara 14
S o r GS n a S J ÄL ar
tillbaka då. I annat fall var det bara att kavla upp ärmarna. De utbringade en skål för framtiden, klirrade med glasen och tog sakta en första klunk. Självklart skulle de prata om det som varit. Det skulle inte göra lika ont längre, men innan de kom därhän ville han ha en lägesrapport av Jérémie. Hur går det med affärerna då? frågade han. Det rullade på. Allt fler företag i Mboasu utnyttjade den typ av tjänster som personer som Jérémie erbjöd för att utbilda personalen i datorkunskap. Det gick inte att klara sig utan längre. Dessutom vann man tid på att låta de anställda gå kurser i stället för att de skulle pröva sig fram på egen hand och i värsta fall kanske förstöra utrustning som man fortfarande inte hade betalat av lånen på. Och Max? frågade Antoine, och sänkte oavsiktligt rösten. Det var i själva verket dit han ville komma. Till Jérémies jobb förstås, men framför allt till Maxime. Maxime mådde bättre. Vilket för övrigt var förvånande. Tvärtemot alla prognoser hade han börjat tala igen. Han hade visserligen inte återfått alla sina förmågor och i nuläget var det inte tal om att han skulle återgå i arbete, men det fanns ändå anledning att fortsätta hoppas. Jag har hyst in honom hos gammelmorbror Wondja, sade Jérémie. Det hade den gamle och han bestämt tillsammans. Det var bättre för deras bror att komma bort från den överbelagda och resursfattiga vårdanstalt där han varit inlagd, och eftersom gamle Eithel Wondja Masoma inte längre hade 15
LÉ ono ra m Ian o
någon som höll honom sällskap i det stora hus där han väntade på att avsluta sina dagar, gladde han sig åt att få dela med sig av sitt utrymme till någon som när allt kom omkring var hans systerdotterson. Det var också enklare för Jérémie att besöka Maxime i en privatbostad då hans arbetstider inte var anpassade till sjukhusets besökstider. Vet du hur han började prata igen? Jérémie ryckte på axlarna. Inte egentligen. En dag hade han fått besök av en viss Édouard, en vän till Maxime som sedan en tid hade rört upp himmel och jord för att få veta var Maxime befann sig. De jobbar faktiskt tillsammans, efter vad jag har förstått. Jag gav honom skjuts till sjukhuset en eftermiddag och när Max fick syn på honom sade han: Så du har kommit hit, kompis. Rakt av. Han sade bara den lilla meningen, men läkarna, som inte hade blivit riktigt kloka på vad han led av tidigare, trodde nu att det handlade om någon sorts depression, som var djup men övergående. Det var lite grand som om Maxime hade förskansat sig i en avlägsen vrå av sitt väsen för att slippa ta emot livets smällar, och skydda sig själv. Han hade en chans att bli frisk igen, men då behövde han omge sig med positiva människor som gav honom lust att titta fram ur sitt gömställe. Uppenbarligen var Édouard en sådan person. Efter varje gång han varit där gjorde Maxime framsteg.
16
S o r GS n a S J ÄL ar
Antoine kände sig lite nedslagen. Mer än någonting annat i världen längtade han efter att få besöka sin storebror, men det kanske inte var så klokt. Skulle det förändras med tiden? Han kom ihåg deras sista samtal. Maxime hade sagt sig vilja hålla lite distans och tyckte det vore bättre att de bröt kontakten under en tid. Det var naturligt. Efter allt de hade varit med om. Efter allt som Antoine hade gjort.
h a n v a r e n av de där killarna med omsorgsfullt peroxidblekt och rakpermanentat hår som man kunde stöta på i innerstadens hippa kvarter, på väg ut från någon bar i ropet med en likblek och helst avmagrad tjej vid sin sida. Han kallade sig Snow. Folk trodde att han var modell. Det var en lång och slank kille. Eftersom han alltid var klädd som för att äntra catwalken under modeveckan, eller utmana folk med sina infall, sågs Snow som en stjärna i de ytliga miljöer han frekventerade, där han var omgiven av personer som antingen befann sig i blickfånget eller som var beredda att gå över lik för att hamna där. Ingen hade någonsin sett hans bild i en modetidning, inget klädmärke verkade ha haft planer på att värva honom till sina reklamkampanjer och till och med postorderkatalogerna tycktes högaktningsfullt ha ratat honom, men det spelade ingen roll. Han höll skenet uppe, hans bekantskaper med långa finansiella tentakler visade gärna upp sig i hans tjusiga sällskap och slog på det viset två flugor i en smäll: de fick sola sig i hans skönhet när 18
S o r GS n a S J ÄL ar
de hastigt poserade för skvallerpressen samtidigt som de markerade sin gränslösa förståelse för de så kallade synliga minoriteterna. Det var en win-win-situation, som man numera sade när man menade att maskeraden var till fördel för alla parter. I den galaxen, där Snow trots allt bara var en liten satellit, en snyltare utan minsta konkret resultat på pluskontot, försökte han dupera sig själv och intala sig att han var på väg att bli ett namn eftersom han umgicks så flitigt med personer som var verksamma inom det visuella. Det var just bilden som fascinerade honom. Han närde en het önskan om att själv förvandlas till bild, en besatthet som han delade med ett stort antal svarta världen över. De hade fått sig en rejäl omgång av historien som hade förpassat dem till den här dunkla kategorin av mänskligheten, och ofta hade de inte något annat mål i livet, oavsett hur länge det varade, än att se till att de inte i första hand gjorde sig hörda och blev förstådda, respekterade och behandlade som jämlikar, utan framför allt att de blev betraktade. De bemödade sig om att skaffa sig uppmärksamhet med alla till buds stående medel och levde uteslutande i sin nästas blick, även om den inte var så välvillig mot dem, och kanske särskilt då. Trots sitt yttre och vad han själv ansåg hade Snow, som i själva verket hette Antoine, djupa etniska rötter. Genom 19
LÉ ono ra m Ian o
sina förfäder tillhörde han en mycket speciell grupp av mänskligheten. Människor som såg lättsinne som en form av levnadskonst, för att inte säga vetenskap: kustfolket i Mboasu, som skydde ansträngningar och älskade att synas – och det i ännu högre grad än jordens andra svarta folkgrupper som ju ändå var rätt försigkomna på det området – och att prata, som var avundsjuka intill grymhetens gräns, som avskydde varandra men inte desto mindre föraktade alla som inte var av deras sort, som var passionerat förtjusta i pengar men såg ner på alla sätt att tjäna dem, och som i själva verket var snärjda i en massa motsägelser som det inte är värt att uppehålla sig vid här. De kunnigaste antropologer och specialister på det subsahariska lynnet och dess mest förvånande yttringar skulle omöjligen kunna säga vad som hade frambringat dessa karaktärsdrag hos Mboasus kustfolk, men var och en kan med lätthet och inte utan att häpna konstatera att de finns där, eftersom de är så påtagliga. Men åtminstone en sak ska detta slödder ha beröm för: deras otvivelaktiga konstnärliga ådra. Det är inte värt att vi fördjupar oss i den saken heller, men låt oss ändå enas om att det kan vara en viss ursäkt. Föreställ er en värld utan kreativitet … Trots att det var söndag hade Antoine redan så här i ottan ägnat sig åt omfattande hudvård: peeling, ansiktsmask, applicering av mattgörande kräm, framför allt på 20
S o r GS n a S J ÄL ar
ansiktets mittparti som var särskilt blankt, även det en följd av nedärvda egenskaper som han inte kunde göra så mycket åt. Vår vän hade klätt sig i vitt, men inte, som man hade kunnat tro, för att delta i söndagens gudstjänst, rena sitt hjärta och rikta det till Herren. Anledningen var dels att han ville lyfta fram sitt utsökt ebenholtssvarta skinn och dels att han snabbt måste skaffa hem smörcroissanter från bageriet på hörnet. Elke, hans favoritleksak sedan några veckor tillbaka, vilket var detsamma som en evighet, låg fortfarande och sov i den gigantiska säng i orientaliskt trä som han hade köpt till ett oanständigt pris. Hon var lyckligt ovetande om att hon just nu njöt sina allra sista stunder av välbefinnande i den lyxiga pjäsen eftersom han inväntade rätt tillfälle att meddela sitt beslut. Antoine gick barfota över golvet för att inte väcka henne med en gång, klev i sina loafers i hallen och fortsatte nerför trappan. Det var den enda fysiska träning han självmant underkastade sig, det kunde inte vara livets mening att man på eget bevåg skulle utsätta sig för tortyr i någon form. För att hålla sig slank gick Snow ofta på proteindiet och tog då och då till kosmetiska ingrepp, särskilt i form av injektioner av ett ämne som gjorde att fettcellerna sprängdes. Han hade inga som helst problem med att under en tid tvingas dra sig undan folks blickar tills svullnaderna hade lagt sig. Tillbaka i festkvällarnas strålkastarsken brukade han låtsas att han hade varit utomlands, något som ingen brydde sig om att kolla. 21
LÉ ono ra m Ian o
Den stenlagda gatan kikade blygt upp mot den gråtrista söndagsmorgonen. Innerstaden hämtade sig långsamt från gårdagskvällens utsvävningar, dessa veckovisa sammandrabbningar som man vacklade ut från för att man hade sig själv att skylla. Bara bageriet och tobaksaffären hade öppet. Han köpte sina croissanter, log mot kvinnan bakom disken för nöjet att se henne bli knäsvag när han fyrade av sitt bländande leende med supervita tänder och lovade att komma tillbaka för söndagsbakelsen så fort han hade bestämt sig för vilken sort han skulle testa. Det var hans svaghet för bakverk som tvingade honom att ta till fettreduktionssprutor, när han nu inte tränade. På väg tillbaka till lägenheten fick han syn på granntanten på första våningen med en blandrashund i koppel – förmodligen en korsning mellan ett råttdjur och en raskatt – och såg rutinerat bort medan jycken uträttade sina behov på trottoaren och klämde fram en korv som var nästan lika stor som den själv. Slarvmajan hade uppenbarligen inte en tanke på att plocka upp bajset. Antoine tvekade inte utan tog tillfället i flykten, stegade fram till kvinnan, spände ögonen i henne och sade kyligt: Jag hoppas att ni har tänkt städa upp? Det är väl ingen vits med att rösta på extremhögern för att de ska tvätta landet vitare om ni själv förpestar universum. Efter att ha satt onödigt stor skräck i den gamla tanten – hon hade ju egentligen inte menat något illa även om 22
S o r GS n a S J ÄL ar
hon visade en irriterande brist på respekt för renligheten på gator och torg – vände Antoine på klacken och tog hissen upp till sig, jublande inombords. Hans långärmade t-shirt satt som en smäck, det fick han bekräftat när han såg sig i spegeln. Håret behövde möjligen en inpackning, det blev slitet av att ständigt rakpermanentas och blekas. Han behövde också boka tid hos kosmetologen för att fixa till ögonbrynen som av naturen var yviga: ögonen kröntes av två små buskar som titt som tätt måste ansas. Puh … Han hade en riktigt hektisk vecka framför sig. Frånsett allt det där måste han hälsa på eller kontakta båda de personer som genom sitt slit och släp garanterade honom en bekväm livsstil. Även om han hade dem i sin makt var det bra att då och då lite diskret påminna dem om den saken. Försäkra sig om att de kom ihåg att de inte var någonting utan honom, utan hans värdefulla medborgarskap. Antoine var född i innerstaden, på en tid då kampen om äganderätten till marken inte var lika hård som nu. Vänstern hade kommit till makten, avskaffat dödsstraffet, avkriminaliserat homosexualitet, ville inte att man rörde deras kompisar. Folk sjöng Barbara: Regarde, quelque chose a changé, l’air semble si léger 1, och Wave your hands in the air like you just don’t care 2. I den vevan flyttade hans mor till Hexagonen, trött på att sälja sin kropp i baren på de hotell för nordländska emigranter som florerade längs 23
LÉ ono ra m Ian o
Mboasus kust. Ställena frekventerades även av välbärgade subsaharier, som hoppades på att bli lite vitare i kontakten med gästerna från Nord. Det var en av dem som Thamar, Antoines mor, följde med på vad hon trodde var en romantisk tripp, långt från hemlandet. När hon upptäckte att hon var med barn övergav älskaren henne. Det var allt Antoine kände till om sitt ursprung, och han hade aldrig haft en tanke på att göra efterforskningar. Han var inte besatt av att hitta sina rötter och inte det minsta intresserad av släktforskning, framför allt inte om man skulle blanda in en subsaharisk folkgrupps historia i det hela. Elke började röra sig under lakanen, på sitt eget speciella vis som avslöjade att hon var på väg att vakna. Hon låg på mage och sköt upp rumpan som om hon ville hälsa någon av de hedniska gudar som hennes vikingaförfäder dyrkade förr i tiden. Därpå vred hon sig jämrande åt alla håll och kanter i vad som förmodligen var ett försök att efter bästa förmåga återge de gamla nordländska prästinnornas besvärjelser och åtbörder. I början hade Antoine tyckt att det var gulligt, och sett det som ett exempel på hur mänsklighetens primitiva sidor, som vi med rätta tuktat, plötsligt kunde titta fram hos alla och envar. Nu visste hans irritation inga gränser. Elke var naturligt slö till sin läggning, steg bara ur sängen för att äta eller gå på fest, vilket satte sina spår. Sedan hade hon ett rätt 24
S o r GS n a S J ÄL ar
störande drag: hon var en sådan där frigjord kvinna som bara är lycklig när hon blir försörjd, en kostsam uppgift som helt och hållet föll på den man som hade fått den dåliga idén att liera sig med henne. Snow hade gjort en grov missbedömning. Det skulle inte förnekas att hon var rätt snygg, men hon hade skralt med kontakter i mode- och tevekretsar, där hon knappast fick hans aktier att stiga utan förmodligen skulle sluta som callgirl om hon inte såg till att bli gift illa kvickt, eftersom bäst-föredatumet närmade sig i snabb takt. Han arrangerade kaffe, croissanter, apelsinjuice och allt vad därtill hörde på en bricka som han hade inhandlat på Chic Bazar, gick fram till sängen med medvetet lediga steg som inte på något vis röjde hans rovdjursinstinkt och sadistiska ådra. Som alla andra hade Elke dålig andedräkt när hon vaknade, rynkor i ansiktet och rufsigt hår, alla utom han själv, som var noga på den punkten. Det var ingen tvekan om att tjejen var för alldaglig. Hon sträckte ut armarna mot honom, ville ha en kyss, men något sådant var uteslutet innan hon borstat tänderna. Ytterligare en minuspoäng: hon vägrade envetet att rätta sig efter hans levnadsregler. Antoine avskydde en viss sorts intimitet. Det var därför han satte musiken på max när han gick på toaletten. Elke mulnade när hon märkte att han än en gång uppträdde reserverat mot henne. Antoine bedömde att tillfället var det rätta och meddelade att han 25
LÉ ono ra m Ian o
tänkte gå en sväng och skulle vara mycket tacksam om hon inte var kvar när han kom tillbaka. Bestört och harmsen kved flickan: But … it’s Sunday. Klagovisorna rörde honom inte i ryggen. Hon skulle få pengar till en veckas hotell, fattades bara. Son of a bitch! for hon ut, vilket bara fick honom att hånskratta: Whatever. Just be gone when I return, all right? Sedan gick han sin väg som en riktig man. En äkta kustman från Mboasu som förväxlar bufflighet med manlighet. Han plockade till sig skinnjacka och panamahatt innan han smällde igen dörren framför näsan på en förvirrad och gråtande Elke. Som varje söndagsmorgon köpte han tidningen och tog metron i riktning mot en del av staden som inte fanns med i stadsplaneringen. Dold bakom lagligt uppförda bostäder låg en anonym förort bestående av igenbommade hyreskåkar som var så hälsovådliga att de varit på vippen att rivas i drygt trettio års tid. Där krälade människor omkring bland ohyran så att det nästan var svårt att se skillnad på dem. Han brukade aldrig gå upp till det lilla kyffet där Thamar inväntade döden, utan vare sig vatten eller el. De träffades på kaféet på hörnet. Där brukade Antoine ge henne pengar. Inte för mycket, och framför allt bara mynt. Tanken var att hon skulle behöva honom, precis som han själv hade längtat efter henne på internatskolan där hon hade dumpat honom som en gammal säck.
L ÉONORA M I ANO
sorgsna själar
”För första gången i sitt liv skrattade Snow åt något annat än andras olycka.”
© L AU R EN T Z A BU LO N
Antoine Kingué, även kallad Snow, är född och uppväxt i Frankrike men har sitt ursprung i Mboasu, söder om Sahara. Han drömmer om att bli en stjärna och om kändisskapets fördelar. Då skulle han kunna hämnas på alla dem som inte älskat honom tillräckligt, hans frånvarande mamma och favoriserade bror, alla dem som gjorde livet surt för honom som barn. Men när mamman och brodern plötsligt bestämmer sig för att flytta tillbaka till hemlandet lämnas Antoine ensam med all sin bitterhet. Då tvingas han konfrontera avundsjukan, sorgen och ilskan han samlat på sig under åren. Léonora Miano föddes i Kamerun 1973 men flyttade till Frankrike när hon var arton. Hon skriver personligt och hämtar inspiration från musiken – främst jazz. Hon har tidigare utkommit med sju böcker, varav Nattens inre (Sekwa 2007) och Konturer av den dag som nalkas (Sekwa 2008) finns översatta till svenska. Översättning från franska: Marianne Tufvesson
”Léonora Miano är musikalisk och tycker om episka skildringar. Hon har inte sagt sitt sista ord om ’afropéerna’, som ser sig som icke-européer förvisade till Europa. Inte heller har hon uttömt betydelsen av ordspråket ’Ett barn blir alltid likt den förälder som förnekar det’.” L’EXPR ESS
978-91-86480-61-5