periferi och centrum
Periferi och centrum Texter om marginalisering i fรถrmodern tid
Eva-Carin Gerรถ & Hans-Roland Johnsson (red.)
nordic academic press
Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.
Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com
© Nordic Academic Press och författarna 2014 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, sbmolle.com Omslag: Per Idborg Omslagsbild: Neoptolemos och Odysseus tar ifrån Filoktetes hans pilar och pilbåge Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-87351-35-8
Innehåll Inledning. Periferi och centrum
7
Eva-Carin Gerö & Hans-Roland Johnsson
1. Marginalisering och den andre
19
2. Outsidern, myterna och ”svart mimesis”
33
3. Aristoteles kanon eller Vad är egentligen filosofi?
51
4. Teater på latin
77
5. Att oskadliggöra en uppsyningsman
91
Sofokles tragedi Filoktetes Lars Nordgren Eva-Carin Gerö Börje Bydén
1 500 marginaliserade år i teaterhistorien Willmar Sauter En dramatisk episod i S:t Gallens historia Olle Ferm
6. Ett marginellt religiöst problem på 1100-talet?
105
Petrus Venerabilis skrifter om islam Brian Møller Jensen
7. Turkistân och Forghâna, vatten och lera, själ och hjärta
127
8. Kärlekens irrvägar
151
9. Den onda hjälten
175
Hossein Sheiban
Utanförskap eller tillhörighet i den tidigmoderna tyska prosaromanen Elisabeth Wåghäll Nivre Monstret som outsider och identifikationsobjekt Mattias Fyhr
10. Judendom och judaistik i marginalen
199
11. Fenomenet Nostradamus
211
12. Den marginaliserade libertinen
223
Om fĂśrfattarna
253
Lena Roos
En storsäljande outsider sedan femhundra ür Anna Carlstedt Charles Sorel och Histoire comique de Francion Hans-Roland Johnsson
inledning
Periferi och centrum Eva-Carin Gerö & Hans-Roland Johnsson En man sitter ensam på ön Lemnos. Hans ben är sårigt, han lider och är bitter. Hans namn är Filoktetes och han har med våld placerats på ön av sina landsmän och forna stridskamrater, grekerna. På väg till Troja råkade han bli biten av en orm, när grekerna utförde ett offer, och från såret spreds en obehaglig lukt som inte tåldes av medresenärerna. Det gick dock inte bra för grekerna vid Troja. Trots upprepade försök till stormning lyckades trojanerna hålla dem stången. Grekerna påminner sig då en profetia enligt vilken Troja inte kan besegras utan den båge som Filoktetes har i sin ägo. Den listige och förslagne Odysseus får därför i uppdrag att segla till Filoktetes ö och lura av honom bågen. Odysseus lyckas nästan, men bara nästan. Hans följeslagare Neoptolemos fattar sympati för den lidande Filoktetes och röjer Odysseus plan. Till slut låter sig dock Odysseus övertalas att förbarma sig över Filoktetes och ta med honom till Troja. Väl vid Troja säkrar hans närvaro att staden slutligen kan intas av grekerna. Denna berättelse, som utgör handlingen i Sofokles tragedi Filoktetes, säger oss mycket om vad utanförskap och marginalisering kan vara för något. Filoktetes blir utsatt för marginalisering, därför att han förvandlas till vad de övriga krigarna inte är: en sjuk, ensam människa, nästintill ett djur. Han är i minoritet i förhållande till de övriga krigarna och kan inte förhindra att bokstavligen placeras utanför centrum (det vill säga på ön). Han avlägsnas således fysiskt från händelsernas centrum. Den som är avvikande eller farlig för gruppen måste oskadliggöras. När den oönskade individen marginaliseras, stärks huvudgruppen. Den marginaliserade utmärks ofta av 7
periferi och centrum
ett ”märke” som visar att han eller hon inte är som andra eller inte tillhör den dominerande gruppen. Filoktetes har ett sådant märke: såret från ormens bett. Sofokles tragedi illustrerar inte bara förhållandet mellan centrum och periferi och det sätt på vilket marginalisering kan äga rum – den visar också att det som befinner sig i marginalen inte behöver vara en marginell företeelse, samt att maktcentrumet, trots allt, kan vara beroende av detta. Marginalisering är vidare inte en irreversibel process; den marginaliserade kan återintegreras, men denna process är inte, som berättelsen om Filoktetes visar, alltid okomplicerad. Även den marginaliserade kan, som i fallet med Filoktetes, besitta egenskaper och kunskaper som det samhälle (eller den grupp) han eller hon utstöts från inte kan vara utan, även om samhället inte erkänner detta. Att studera marginaliseringar kan således vara ett fruktbart sätt att förstå förhållanden och maktrelationer mellan individer, grupper och samhällen – idag såväl som i förfluten tid. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) inrättar med jämna mellanrum områdesgrupper för att fokusera på frågekomplex som inte har fått en tillräcklig belysning i forskningen eller där en injektion av nya idéer kan behövas. Styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond beslutade därför i november 2005 att under några år intressera sig särskilt för forskning om perioderna före den så kallade moderna tiden och, som en följd av det, inrätta en särskild områdesgrupp för forskning om förmodernitet (OFFF). Som bakgrund till inrättandet låg en promemoria (”Tankar och traditioner i bruk, återbruk och omvandling”) författad av dåvarande ordföranden Eva Österberg och handläggaren Kjell Blückert. RJ angav i sitt beslut att [d]et finns skäl att överväga en områdesgrupp som tar särskilt ansvar för humanistisk och religionsvetenskaplig forskning på områden där det dels finns intressanta forskningsteman av relevans för flera discipliner, dels finns skäl att rädda/stärka den vetenskapliga kompetensen. Det gäller att inte förlora de kunskaper och perspektiv som gör det möjligt för oss att genom ”de långa linjernas strategi” kritiskt granska också vår egen tid. Under flera år har humanister artikulerat farhågan att den korta forskarutbildningen i kombination med doktorandernas svårigheter att läsa äldre arkivmaterial
8
inledning. periferi och centrum
och dokument på främmande språk tenderar att förskjuta valen av ämnen från äldre tids material till dagsaktuella och lättillgängliga källor. Uppenbart är att det under senare år blivit mindre vanligt att finna doktorander och yngre postdoc-forskare i ämnen som historia, nordiska språk eller litteraturvetenskap vilka valt att fördjupa sig i t.ex. medeltidens förhållanden. Bristande förkunskaper i klassiska språk (och även moderna språk utöver engelska) försvårar möjligheterna att studera antiken eller följa traditioner från antiken fram genom medeltid och tidigmodern tid. Samtidigt står det klart att europeisk och övrig internationell forskning inte alls på samma sätt släppt banden till de klassiska, medeltida och tidigmoderna tankarna.
Tanken med områdesgruppen var således att stimulera till forskning om den förmoderna tiden. För detta ändamål inrättades ett antal nätverk. Ett av dem är ”Förmodernitet och marginaliseringar”, med Eva-Carin Gerö, professor i antik grekiska och ledamot av OFFF, som ordförande. Det tillskapades 2006 och har därefter samlat ett antal forskare, både seniora och juniora, från olika svenska och nordiska lärosäten. Följande skrift – om marginalisering i förmodern tid – är ett av resultaten av arbetet inom detta nätverk.
Olika former av marginalisering – en översikt Eftersom marginaliseringsprocesser återfinns i snart sagt alla mänskliga sammanhang som involverar grupper och kontakt mellan individer, är det inte konstigt att ordet återkommer i så många sammanhang och att det har en mycket lös och vidsträckt betydelse/denotation. Inom de senaste åren återfinns ”marginalisering” i rubriken till böcker som behandlar så olikartade ämnen som, till exempel, skola och samhälle, kvinnliga kriminella, statlig vattenkraft, minoriteter i Kina, islam i västvärlden, fattiga länders förhållande till internationella handelsorganisationer, kyrka och samhälle, science fictionlitteratur och den litterära kanon samt arbetsmarknaden och dess processer. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är ”marginalisera” ett ord som sent införlivades i svenska språket, 1984 med definitionen ”göra överflödig i arbets- och samhällslivet särsk. med avs. på (långtids)arbetslös 9
periferi och centrum
el. mer el. mindre utslagen person”. Definitionen är lika förvånande som alltför begränsande (den av ordboken angivna nyansbetydelsen är mer generös: ”ge (alltför) litet utrymme el. uppmärksamhet o.d.: en i litteraturhistorien ~d författare)”. Marginalisering och marginaliseringsprocesser kan uppstå av mångahanda skäl och ta sig mycket olika uttryck. Här nedan följer några, icke uttömmande, preciseringar om marginaliseringens modaliteter och ”dialektik”: Marginalisering har med ”marginal” att göra; det som marginaliseras sätts, i bildlig eller konkret betydelse, i marginalen. Detta förhållande kan vara politiskt, ideologiskt, ekonomiskt eller spatialt och, med avseende på den historiska tiden, studeras både synkront och diakront. Det marginaliserade är inte alltid marginellt, till exempel odlande, en syssla som ex hypothesi 80 procent av befolkning ägnade sig åt i Athen med omnejd i klassisk tid men som föga uppmärksammas i bevarade dokument. Det som är marginaliserat representerar därför inte alltid en minoritet. Det som marginaliseras kan vara en individ, individer, grupper, en viss typ av beteende, viss typ av bilder eller konst, religiösa, filosofiska, politiska, vetenskapliga åsikter. Marginaliseringsprocessen involverar i regel två poler (som inte behöver känna varandra): vardera polen kan i storlek variera från en individ till ett helt samhälle. Styrkeförhållandet mellan de två polerna kan variera. Marginalisering handlar ofta om makt, privilegium, tolkningsföreträde och kunskap (eller dessa faktorer i kombination). Marginaliseringen sker i olika stora kontexter – i vänkretsen, familjen, på arbetsplatsen, i samhället. En individ, grupp, idé etc. kan vara marginaliserad i en kontext men inte i en annan. Den eller det som marginaliserar i ett sammanhang kan själv marginalisera i ett annat sammanhang.
10
inledning. periferi och centrum
Den som marginaliserar har ett varierande engagemang inför det som marginaliseras och, beroende på situationen, olika verkningsfulla metoder att sanktionera marginaliseringen med. Det marginaliserade kan till och med vara något betydande eller omfattande som (ännu) inte uppmärksammats. Ofta kan processen att en tanke får genomslag eller att en författare eller konstnär blir mer allmänt känd beskrivas i termer av avtagande marginalisering. Marginalisering är alltsomoftast ett spel (en kraftmätning) mellan centrum och periferi. Ofta uppfattas marginalisering (eller har uppfattats) som en ojämn (eller ojämlik) polär fördelning. En sådan strukturell fördelning betonar förhållandet mellan inklusion/ exklusion, homogen/heterogen, utvecklad/underutvecklad, manligt/ kvinnligt, ny/gammal nord/syd, rik/fattig och så vidare. En del av dessa parbegrepp har under de senaste trettio åren flitigt använts i den politiska och ekonomiska diskussionen. Som en reaktion på en sådan statisk indelning tillkommer ständigt en ny vokabulär som bättre fångar anpassningar, som ”utvecklingsländer”, eller, vilket i än högre grad understryker dynamiken i utvecklingen: ”emerging markets”. Polariseringen heterosexuell/ homosexuell har under senare år gradvis blivit allt mindre dramatisk i västerlandet. Marginalisering kan förstås i ett snävt eller vidare perspektiv. I det snävare perspektivet innebär marginalisering en aktiv handling från centrum, som utesluter en individ, grupper av individer, åsikter och förhållningssätt etc. I ett vidare perspektiv kan det som inte tillhör centrum anses vara i marginalen (och marginaliserat) och således förbises. Ur ett sådant perspektiv är dikotomin total: allt som inte är i centrum är per definition i marginalen. Marginalisering kan – i sin aktiva form – vara utstötning från centrum (av någon eller några individer, beteenden eller föreställningar). Marginalisering kan också vara vägran att ge det som är i periferin tillträde till (eller återinträde till) centrum. Marginalplaceringen kan ha uppkommit därför att krafter i centrum har stött ut det – det vill säga det är frågan om en medveten och aktiv
11
periferi och centrum
handling. Marginaliseringen kan också äga rum därför att centrum ignorerar det marginella. Skillnaden mellan dessa två former av marginalisering kan, exempelvis, vara en typ av litteratur som centrum censurerar och en typ av litteratur som inte är förbjuden men marginaliserad därför att majoriteten inte intresserar sig för den. Den aktiva handlingen att marginalisera en företeelse kan manifestera sig på många olika sätt (och med olika konsekvenser för den eller dem som utsätts för marginaliseringen): (a) genom dödande, fängslande, husarrest, yrkesförbud, reseförbud, deportation eller genom någon annan form av avlägsnande från centrum av oönskade personer, grupper eller raser. (b) genom lagar, förbud, diskriminering och censur. Samhället (eller en grupp i samhället) kan bli besatt av tanken på avvikare, även om de är ofarliga och få. Samhället kan således få sin definition (egendefinition) av att centrum och makten positionerar sig mot en (stundom imaginär) marginaliserad grupp som stigmatiseras. Detta blev, exempelvis, ett betydande inslag i reformationen och motreformationen. Vad som hamnar i centrum respektive i marginalen kan variera starkt över tid, jämför till exempel homoerotik och pederasti i antikens Grekland med synen på dessa företeelser idag. Den eller de som idag är marginaliserade kan i morgon vara i centrum och vice versa. De kristna i Romarriket var först en förföljd grupp, därefter etablerades deras religion i centrum (och de kristna förföljde avvikande religionsuppfattningar). Det som befinner sig i marginalen, eller riskerar att hamna där, kan av centrum ”räddas” eller få en status som reducerar dess position som marginaliserat (aids-sjuka, handikappade, minoriteter som man värnar om). Den passiva marginaliseringen kan manifestera sig, direkt eller indirekt, genom fördomar, traditioner, ceremonier etc. Tongivande grupper kan negligera något så att det hamnar i marginalen. Det marginella är i detta avseende inte farligt eller förbjudet, endast
12
inledning. periferi och centrum
ointressant. En annan form av passiv marginalisering äger rum (i perspektivet av en skarp eller total dikotomi mellan centrum och periferi) därför att centrum inte känner till det marginellas existens. Därutöver faller vissa företeelser helt enkelt i glömska (som vissa odlingstekniker eller hantverkskunnande). Det som marginaliseras är ibland identifierbart genom ett märke. Märket kan vara naturligt (hudfärg, kön) eller artificiellt (bokstaven A (för ”Adulteress” som Hester Pryne måste bära på sin dräkt i romanen The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne) eller Davids stjärnan för judar i Nazityskland). Märket kan dock också vara självpåtaget som en markering och manifestation av utanförskap eller tillhörighet till en minoritetsgrupp (tatuering, viss klädnad). Liknande funktion som märket har ibland förordningar som reglerar klädsel (kvinnor får inte klä sig i manskläder) eller avseende det område vari det marginaliserade tillåts förekomma (vissa kvarter för prostituerade). Marginalisering kan uppfattas som något positivt, exklusivt och eftersträvansvärt. Olika klubbar och sammanslutningar är attraktiva därför att tillträde till dem bara är möjligt genom inval (till exempel Frimurarorden) eller genom uppnådd kompetens (till exempel Advokatsamfundet). Marginaliseringen kan, på individplanet, vara frivillig, till exempel individer eller grupper som inte vill beblanda sig med det stora flertalet. Att själv placera sig i marginalen (av en gruppgemenskap, samhället, en ideologi etc.) kan vara ett sätt att hävda sin egen individualitet.
Marginalisering och den förmoderna tiden För forskning kring äldre tider och även kring vår egen moderna tid utgör dominans av vissa grupper, normsystem och tankeparadigm ett problem: somliga märks – syns och hörs – och dokumenteras mer, medan andra förblir ”i marginalen”, ur värderings- såväl som dokumentationshänseende. Förlorar man sinnet för de rätta proportionerna 13
periferi och centrum
inom forskningen, eller i beskrivningen av en epok, blir givetvis helhetsbilden skev och ofullständig. Kategorier som på ett eller annat sätt representeras ofullständigt (eller nästan inte alls) i äldre källmaterial är, som bekant, kvinnor, lägre samhällsskikt och etniska minoriteter (ibland i intersektion). De perspektiv, värderingar, normer med mera vi möter direkt i olika kulturmanifestationer är naturligt nog nästan alltid den dominerande ”högstatusgruppens” (varvid ett ytterligare källkritiskt problem är att det kan vara svårt att veta i vilken grad värderingar och ideal – sådana man ville leva efter – också avspeglade sig i det liv man levde). Marginella eller marginaliserade grupper å andra sidan får man mest kunskap om på ett mer indirekt sätt. En epok, om vilken kunskaps- och forskningsläget på flera sätt exemplifierar detta slags problematik, är den grekisk-romerska antiken. Det är en sliten formulering, men det förtjänar att upprepas att ”antiken når oss i form av skärvor och viskningar” (Ekelöf ). Till oss har bara bevarats en mindre del av den antika litteraturen och konsten, av mycket finns endast fragment eller omnämnanden i andra källor, och mycket är säkert förlorat för alltid. Vi får således de facto flera ”filter”, som sorterar bort information: praktiska restriktioner som källmaterialet för med sig, perspektiv som dominerar källorna, osv. Till detta kommer själva språken, som ju inte ens mycket duktiga språkvetare och filologer har som modersmål och därför ingalunda behärskar fullt ut. Både vad gäller kulturhistoria och språklig analys har inom äldre klassisk filologi ”pionjärerna” varit tämligen noga med att påpeka det approximativa i de egna beskrivningarna. Sådant har senare generationers forskare tyvärr haft en viss tendens att glömma – de generella, ofta tentativa, paradigmen har stelnat till communis opinio. Även forskningen kan givetvis vara marginaliserande – på grund av forskares oförmåga eller svårighet att frigöra sig från sin egen tids synsätt eller idealisering av den undersökta epoken, vilket ofta fört till förenklingar vad gäller den grekiska antiken (nyckelbegrepp: ”marmorideal”). Av detta kan vi lära oss att något som inte är marginellt eller marginaliserat i sin samtid kan komma att marginaliseras i ett senare, förändrat, kulturklimat med andra normer. Att komma åt områden som tidigare forskning har marginaliserat men där information kan utvinnas genom studium av förgångna 14
inledning. periferi och centrum
tiders kulturmanifestationer verkar inte särdeles svårt, även om vi själva inte går fria från påverkan från vår egen tids normer och tabun, vilket inte sällan leder till felslut och anakronistiska hypoteser (till exempel antik ”feminism” och fri samkönad kärlek mellan vuxna jämnåriga på modernt sätt). Svårare är dock att närmare komma åt de grupper och attityder som marginaliserades redan av sin samtid med brist på direkt, opartisk dokumentation till följd. Sådant kan man komma på spåren på alternativa, indirekta vägar, till exempel genom avkodning av viss typ av konst. Framför allt är det viktigt att inse att det marginaliserade eller marginella ofta har högst väsentliga saker att säga oss om en kultur eller en epok. Dessa områden är också kontrastivt viktiga vid förståelsen av flera fenomen i vår egen tid, till exempel normer kring sexualitet, könsroller, frågor om tolerans gentemot olika filosofiska och religiösa system samt synen på familj och samlevnad. Slutligen är det förstås också viktigt att bättre förstå – igen ur ett historiskt perspektiv – marginaliseringens själva mekanismer, i den mån vi kan komma åt dessa. Ofta måste vi gå tillbaka till originaltexterna. Flera av dagens luftiga generaliseringar om viktiga områden som gäller äldre tider bygger på tidigare generaliseringar. Avståndet till (ibland ganska svag) empiri är ofta stort.
Periferi och centrum Föreliggande antologi innehåller uppsatser som på ett eller annat sätt tar upp till behandling frågor om marginalisering i förmodern tid. För att belysa komplexiteten i marginaliseringsprocesser (över tid och mellan olika kulturer och mellan olika segment av en och samma kultur) handlar artiklarna i denna antologi inte i främsta rummet om kvinnor, slavar, kättare eller från normen sexuellt avvikande, vilka kanske är de mest kända och diskuterade exemplen på grupper utsatta för marginalisering. Marginalisering av sådana grupper är rikligen uppmärksammade i allmänna historiska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och religionsvetenskapliga verk. De teman för marginalisering som ingår i antologin är också, i sig själva, exempel på marginalisering i den större diskussionen om marginalisering, centrum och periferi. 15
periferi och centrum
Bokens första kapitel är ägnat en emblematisk marginaliseringssituation, redan här ovan kommenterad: Filoktetes på ön Lemnos, hur han förvisades från centrum och varför och under vilka former återintegreringen gick till. Lars Nordgren (filosofie doktor i antik grekiska, Stockholms universitet) redogör i ”Marginalisering och den andre – Sofokles tragedi Filoktetes” för berättelsen om den övergivne Filoktetes, vars båge är nödvändig för grekerna för att de ska kunna erövra Troja. Berättelsen illustrerar tydligt hur det marginella således även ibland har avgörande betydelse för ”centrum”. Eva-Carin Gerö (professor i antik grekiska, Stockholms universitet) skriver i bokens andra kapitel, ”Outsidern, myterna och ’svart mimesis’”, om berättelser rörande det hotfulla, negativa och farliga, som löper genom vår västerländska kultur som ett svart, djupt oroande men, samtidigt – och ytterst genom samma kvaliteter – sammetslen och njutningsframkallande flöde. Det finns nämligen många olika typer av berättelser som åskådliggör – eller fångar upp – människors farhågor och skräckrelaterade fantasier om det fasansfulla, ytterst reella eller bortomreella. Börje Bydén (forskare i antik grekiska, Göteborgs universitet) behandlar i ”Aristoteles kanon eller Vad är egentligen filosofi?” frågan om hur den filosofiska kanon skapades. När, var och hur kom vår moderna rangordning till? På vilka grunder uteslöts (marginaliserades) vissa filosofer, och vilken betydelse hade i detta sammanhang Aristoteles? Willmar Sauter (professor emeritus i teatervetenskap, Stockholms universitet) redogör i ”Teater på latin – 1500 marginaliserade år i teaterhistorien” för hur en hel genre kan marginaliseras i forskningen. I detta fall gäller det teater på latin. Denna teater är marginaliserad trots att den sträcker sig över en mycket lång tidsperiod (200 f.Kr. till 1300). De eventuella orsakerna till detta analyseras. Olle Ferm (professor i medeltidshistoria, föreståndare för Centrum för medeltidsstudier, Stockholms universitet) har kallat sitt bidrag ”Att oskadliggöra en uppsyningsman – En dramatisk episod i S:t Gallens historia”. Detta är en noggrann genomgång av hur en munk på 900-talet får i uppdrag att göra en utredning om förhållandet i klostret S:t Gallen. Han misslyckas dock med sitt uppdrag p.g.a. sitt eget olämpliga uppträdande och motstånd från klostrets munkar. Klosterledningen reagerar med list för att utmanövrera honom. 16
inledning. periferi och centrum
Brian Møller Jensen (docent i latin, PhD i teologi (kyrkohistoria) och verksam vid Stockholms universitet) redogör i sitt bidrag ”Ett marginellt religiöst problem på 1100-talet? – Petrus Venerabilis skrifter om islam” för hur Petrus Venerabilis tillsåg att Koranen blev översatt för att han skulle kunna gå i polemik mot den i en skrift som riktade sig till anhängare av islam. Detta är ett tidigt exempel på hur en ur ett västerländskt perspektiv marginell religion uppmärksammas och hur man försöker tala om den. Venerabilis text innebar en förnyelse av den kristna kritiken. I kapitlet ”Turkistân och Forghâna, vatten och lera, själ och hjärta” studerar Hossein Sheiban (filosofie doktor i historia, Stockholms universitet) två skilda processer, eller ”resor”. Den första gjordes i det geografiska rum som kännetecknade den islamska civilisationen, från ett kulturellt centrum till en kulturell periferi där ett politiskt centrum höll på att växa fram. Den andra ”resan” avser en av den klassiska nypersiska poesins viktigaste gestalter, Rumí, som levde på 1200-talet, och hur det kom sig att han först blev en central religiös auktoritet, sedan kom att helt ägna sig åt poesin. Hans utveckling fortgick i tanken och själen, från diktarjaget till något universellt, där koncepten centrum och periferi gick upp i varandra. I detta kapitel studeras bland annat hur Rumí efter sitt mytomspunna möte med sufisten Shams-oddin började avguda denne till den grad att de två poeterna snart ansåg sig ingå i en transcendental förening med Gud och därigenom med varandra. Elisabeth Wåghäll Nivre (professor i tyska, särskilt tyskspråkig litteratur, Stockholms universitet) behandlar tre prosaromaner från 1500-talet (Melusine, Die schöne Magelona, Gabriotto und Reinhart) i ”Kärlekens irrvägar – Utanförskap eller tillhörighet i den tidigmoderna tyska prosaromanen”. Betoningen ligger på hur i den undersökta litteraturen det avvikande och annorlunda förlorar i förhållande till existerande normer i samhället. Mattias Fyhr (docent i litteraturvetenskap, högskolan i Jönköping) bidrar med ”Den onda hjälten – Monstret som outsider och identifikationsobjekt”. Monstret i den medeltida litteraturen diskuteras – därutöver görs en jämförelse med modern fascination inför seriemördare. Lena Roos (docent i religionshistoria, verksam vid Uppsala uni17
periferi och centrum
versitet) tar upp frågan om medeltida judar i bidraget ”Judendom och judaistik i marginalen”. I detta kapitel belyses skillnaden mellan norra och södra Europa och en översiktlig genomgång av forskningen på detta område under det senaste århundradet görs. Anna Carlstedt (filosofie doktor och forskare i franska, Stockholms universitet) tar i ”Fenomenet Nostradamus – En storsäljande outsider sedan 500 år” upp Nostradamus profetior till diskussion i perspektivet av marginalisering; hans profetior har näppeligen vunnit acceptans trots att de är mycket spridda texter. Hans-Roland Johnsson (filosofie doktor och forskare i franska, Stockholms universitet) bidrar slutligen med ”Den marginaliserade libertinen – Charles Sorel och Histoire comique de Francion”. Sorels friska och frispråkiga roman från 1623 arbetades om två gånger av författaren, varvid romanens karaktär av libertinsk text försvann. Sorels bearbetning av sin egen text är exempel på självmarginalisering och anpassning till centrums krav.
18
kapitel 1
Marginalisering och den andre Sofokles tragedi Filoktetes Lars Nordgren
Inledning En individs eller en grupps identitet kan definieras både genom vad den är och vad den inte är. I våra försök att förstå vad vi är verkar det, åtminstone till en början, kanske enklare att definiera vad vi inte är. Då stöter vi emellertid snart på problem – de egenskaper vi tillskriver den andre, det vill säga egenskaper vi själva anser oss sakna, kan trots allt även finnas hos det egna jaget. I den grekiska mytologin träder det ständigt fram grupper och gestalter som på olika sätt åskådliggör vad grekerna betraktade som en del av den egna identiteten, liksom vad de ansåg tillhöra den andre. Men vad sker egentligen i mötet mellan jaget och detta andra? Och hur påverkas en människa som förvandlas till den andre, det vill säga som blir marginaliserad? I berättelsen om Filoktetes, som den framställs i Sofokles drama från 409 f.Kr. med samma namn, ges ett tydligt exempel på en sådan marginalisering, och mötet mellan dramats huvudpersoner kan ses som ett jagets möte med den andre. Förekomsten av marginaliserade grupper är i sig inte något ovanligt i det grekiska dramat. Tvärtom är det anmärkningsvärt ofta som två sådana står i centrum för handlingen: kvinnor och utlänningar, eller en kombination av dessa två. Det unika med Sofokles drama om Filoktetes är att det handlar om marginaliseringen av en av de egna, ur ”kärngruppen”, här bestående av ädelborna män av hög rang. Vad som gör dramat särskilt intressant är att vi får ta del av båda sidor av marginaliseringsprocessen: 19
periferi och centrum
effekterna av marginaliseringen av Filoktetes, och vad som sker när denna till slut upphör. Hur framställs marginaliseringsprocesserna, och hur reagerar de inblandade? Vilka konsekvenser får rörelsen mellan centrum och periferi?
Bakgrund Stoffet som låg till grund för 400-talets tragedier hämtades ofta ur den episka cykeln, det vill säga berättelserna om och kring det trojanska kriget, och så är även fallet med Filoktetes. Dåtidens publik kände väl till dessa sagor, liksom oftast vilka de medverkande rollfigurerna var, eftersom dessa var bekanta ur exempelvis Iliaden och Odysséen. Det är således relevant att här redogöra för dramats innehåll, såväl som för dess bakgrund. Myten om Filoktetes är knuten till myten om Herakles. När denne hade sårats dödligt av sin hustru, och endast kunde vinna odödlighet om han blev bränd på ett särskilt likbål, var Filoktetes den ende som vågade antända bålet. Som tack gav Herakles honom sin förtrollade båge och pilar som aldrig missade sitt mål. Filoktetes blev således berömd som en enastående bågskytt. Filoktetes var även en av de första hjältarna som seglade mot Troja för att återerövra den sköna Helena. Alla hennes friare var bundna av en ed att ställa upp för den man hon till slut valde att gifta sig med. Agamemnons yngre bror Menelaos var den som fick henne till maka, och de två bröderna blev också expeditionens befälhavare. Under överfärden till Troja drabbades Filoktetes emellertid av en olycka. I samband med att grekerna skulle offra till gudinnan Chryse blev han biten i foten av en giftorm. Bettet orsakade ett allvarligt rötsår, och Filoktetes jämrade sig högljutt till följd av plågorna. Såret utsöndrade dessutom en vedervärdig stank. Eftersom hans höga rop och ständiga stön omöjliggjorde att offren till gudarna blev korrekt förrättade, beslöt befälhavarna att det inte längre fanns plats för Filoktetes på expeditionen. De satte således av honom på Lemnos, en öde ö mitt ute i havet. Handlingen i Sofokles drama tar sin början nio år senare, när grekerna tillfångatagit den trojanske siaren Helenos och av honom fått veta att Troja inte kan besegras utan Filoktetes båge. Grekerna 20