9789173551311

Till min morfar Ernst, Charis och min mamma

Lisabeth Susavind – man pratar inte med elefanter! © Tanya Stewner 2007 Originalets titel: Liliane Susewind – Mit Elefanten spricht man nicht! Översättning Annika Ruth Persson Omslag & grafisk form Anna Henriksson Första svenska upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck ScandBook, Falun 2010 ISBN 978 91 7355 131 1 www.kabusabocker.se

Innehall Den nya skolan

7

Jesaja

18

Familjer책d

29

Andra skoldagen

36

Hemligheter

43

Herr von Bonsai och fru von Schmidt

60

P책 zoo

70

Kaos i elefanthuset

83

Civilkurage

98

Marta

110

Skolfesten

128

R채ddningen

144

Den nya skolan Klockan var redan tjugo i åtta, men Lilli stod fortfarande framför spegeln och försökte räta ut sina motspänstiga röda lockar med kam­ men. Hennes pappa ropade för tredje gången och lät som om han vilken sekund som helst skulle komma upp för trappan och hämta henne. Lilli suckade och skällde ut sin frisyr: ”Idiotiska golvmopp!” Plötsligt stod hennes pappa i dörren. ”Vem pratar du med?” ”Med mitt hår.” ”Du är sen, Lilli! Tänker du komma för sent allra första dagen?”

7

Snabbt letade Lilli reda på skolväskan bland alla flyttkartongerna och följde med honom ut i köket, där hennes mamma satt dold bak­ om morgontidningen vid frukostbordet och mumlade fram ett ”godmorgon”. ”Var är farmor?” undrade Lilli och sökte med blicken medan hennes pappa stoppade ner matsäcken i skolväskan. ”Hon är ute med hunden”, svarade han och föste varsamt iväg Lilli mot dörren. ”Pappa?” frågade Lilli och stannade tvärt. ”Vad händer om …” ”Grubbla inte över det nu”, svarade han. ”Det kommer att gå fint.” Han satte sig på huk framför henne, drog upp dragkedjan på hen­ nes jacka och sa uppmuntrande: ”En Susavind tappar inte modet så lätt, eller hur?”

Lilli skakade tappert på huvudet, men kän­ de sig egentligen allt annat än hoppfull. Hen­ nes pappa hade ju ingen aning om hur illa det hade blivit på sista tiden.

8

”Gå nu, lilla vän”, sa han och gav henne en puss på nästippen.

Med tungt hjärta stängde Lilli ytterdörren efter sig, stövlade iväg genom trädgården och fortsatte sen gatan fram. En liten stund senare stod hon utanför sin nya skola. Klockan var nästan åtta och alla verkade redan ha gått till sina klassrum. Hon skyndade sig in och bör­ jade leta efter rektorsexpeditionen, där hon skulle anmäla sig. Fem minuter över åtta blev Lilli visad till klass 4b av en stelt framskridande herre med grått hår. När rektorn steg in i klass­ rummet följde hon honom tätt i hälarna. Så fort de andra eleverna fick syn på henne blev det tyst och alla stirrade intresserat. Rektorn bytte några ord med läraren och lämnade rummet.

Läraren räckte vänligt fram handen mot Lilli och sa: ”Hej! Jag heter herr Gümnich.”

Hon tog blygt emot handen och log skevt. ”Hör upp, allihop!” ropade herr Gümnich och vände sig till klassen. ”Det här är er nya 9

klasskamrat, Lisabeth Susavind.”

Några i klassen fnissade åt det ovanliga efter­namnet. Lilli blev illröd och vägde för­ läget från den ena foten till den andra. Herr Gümnich skakade på huvudet och sa till elev­ erna: ”Väldigt lustigt! Tänk om ni själva kom till en ny skola. Hur skulle det kännas?” ”Varför kommer hon mitt under terminen?” frågade en av tjejerna i klassen. ”Det kanske Lisabeth själv kan berätta”, svarade läraren och tittade uppmuntrande på Lilli. Det blev ännu tystare i klassrummet och alla väntade spänt. Lilli drog efter andan och pressade ur sig en enda liten mening: ”Vi har flyttat.” ”Ja, och efter vad jag har hört är det inte förs­ta gången, eller hur?” hakade herr Gümnich på och märkte tydligen inte hur obehaglig frågan var för Lilli. ”Nej, äää …” stammade hon. ”Vi har ofta …”

10

”Det här är visst din fjärde skola, har jag läst.” ”Ähum, ja.” Lilli blev överrumplad och kastade en undrande blick på honom. Varför hade han tagit reda på så mycket om henne?

Vad visste han egentligen? Hade hennes gam­ la skolor ändå skrivit något konstigt i hennes papper? Röd som en tomat skakade hon på huvudet – trots att hon just hade svarat ja på lärarens fråga. ”Nåja, du kanske ska börja med att sätta dig”, sa läraren som tydligen insåg att det inte var någon lysande idé att fråga ut Lilli inför hela klassen. ”Vill du sitta där?” undrade han och pekade på en plats vid fönstret bredvid en tjej med uppnäsa och segelöron. Det var säkert inget fel på henne, men Lilli stod ändå obeslutsamt kvar och sa sen tyst: ”Kan jag få sitta någon annanstans?”

Herr Gümnichs ögonbryn åkte förvånat upp, och tjejen vid fönstret plutade kränkt 11

med munnen. Lilli hade gärna velat förklara varför hon inte ville sitta där, men det gick för­ stås inte.

Läraren frågade: ”Var vill du sitta då?”

Lilli såg sig om och upptäckte en ledig bänk på andra sidan rummet, långt bort från fönst­ ret. ”Där”, sa hon lågt och pekade på bordet. ”Där sitter du ju alldeles ensam”, påpekade herr Gümnich, och Lilli förstod att det inte var så klokt. Men hon kunde inte ta risken att sätta sig vid fönstret. Hon tog plats i den lediga bänken och stålsatte sig mot de andra elevernas blickar. Först när hon hade satt sig märkte hon att bänken stod alldeles intill en hamsterbur. ”Å nej!” slank det ur henne. Lära­ ren frågade genast om allt var som det skulle.

Lilli nickade stumt. Nu var det för sent. Hon kunde inte ändra sig igen och sätta sig bred­ vid den där tjejen.

Lektionen fortsatte och Lilli var inte längre i medelpunkten. Långsamt såg hon sig om i 12

rummet, och till sist fastnade blicken på hams­ terburen igen. Hon hade ofta sett akvarier med fiskar i klassrummen – och det hade varit lika helvetiskt för henne att behöva gå in i de rum­ men varje gång – men en hamster?

Det lilla djuret sov uppenbarligen. Lilli kom ihåg att hamstrar var nattaktiva djur och sällan kom fram ur sina sovskrymslen på dagarna. Vilken tur. Den fick bara inte vakna. Försiktigt spanade Lilli bort mot fönstret. Sammanlagt tre krukväxter stod på fönsterbrädan. Två såg välskötta och friska ut. En var halvt förtvinad och bladen på den hängde. Men mellan Lilli och krukväxterna låg hela klassrummet. Det kanske skulle gå hyfsat ändå. Då föll Lillis blick på tjejen som hon inte hade velat sätta sig bredvid. Tjejen stirrade med dyster uppsyn på Lilli och ver­ kade ha blivit rätt sur. Osäkert försökte Lilli sig på ett leende, men tjejens ilskna ansiktsut­ tryck blev bara ännu mörkare. Det enda Lilli 13

kunde göra var att titta bort och följa med på lektionen.

På frukostrasten satt Lilli ensam i sin bänk och kämpade för att få ner sina smörgåsar.

Samtidigt kikade hon i ögonvrån på sina klass­ kamrater. Tjejen med uppnäsa och segelöron hörde visst till ett tjejgäng som nu hade samlats runt en skolbänk och pratade om något viktigt.

Tjejerna lutade huvudena tätt ihop och tisslade och tasslade. Då och då kastade någon av dem en föraktfull blick på Lilli. Att det var henne de pratade om kunde vem som helst se.

Sen gick alla ut på skolgården. Lilli satte sig lite avsides på en bänk och iakttog sina nya skolkamrater på avstånd. Ingen pratade med henne. Antagligen ville ingen hamna i bråk med tjejgänget, och nu hade de satt upp Lilli på listan över dem som inte var coola. Kul, tänkte Lilli, efter bara två timmar tycker alla illa om mig, det är verkligen rekord!

Först la hon över huvud taget inte märke 14

till den lilla fågeln som hade slagit sig ner på bänkens ryggstöd. Men så tog den sats och hoppade upp på hennes axel. Lilli ryckte till.

Hastigt sjasade hon bort blåmesen och såg sig oroligt omkring. Hade någon sett det där? Nej, ingen verkade ha upptäckt det. Då kom blå­ mesen tillbaka igen och satte sig avvaktande på ryggstödet. I nästa ögonblick landade en blåmes till bredvid den första, la huvudet på sned och tittade nyfiket på Lilli. ”Snälla ni”, väste Lilli till de båda blåme­ sarna. ”Jag kommer att få det jättejobbigt på grund av er.”

Fåglarna tvekade lite, de såg ut att fundera på vad de skulle göra och flög sen därifrån. ”Vem snackar du med, Susavind?” fråga­ de plötsligt en röst högt bredvid henne. Lilli hoppade till och vände sig om. Framför henne stod tjejerna i gänget. Uppenbarligen hade de bestämt sig för att ändå tala med henne. Med armarna i kors och avvisande miner hade de 15

ställt sig i en halvcirkel runt bänken och tit­ tade ner på Lilli. Gängets ledare var en lång blond och fräknig tjej, som såg ut att kunna ge vem som helst stryk om någon vågade säga emot henne. ”Och vem pratade du med, Susavind?” När Lillis efternamn upprepades började några av tjejerna fnittra igen. ”Pratar du med dig själv, eftersom ingen annan vill prata med dig?” Nu skrattade alla – utom Lilli. Hon kände igen si­ tuationen från förr och visste att det var bäst att inte reagera alls. Alltså teg hon. ”Du tycker att du är lite bättre än andra, va?” frågade den blonda hånfullt. ”Men om du tror att du kan komma hit och göra dig märkvärdig, så glöm det! Och kom ihåg en sak, Susavind: Här är det vi som bestäm­ mer!” Den blonda vände på klacken, och de andra tjejerna följde efter henne, som när en vargflock springer efter sin ledarvarg. Tjejen med uppnäsa och segelöron vände sig om 16

igen och ­ropade: ”Du ska få se hur kul det blir för dig!”

Efter rasten traskade Lilli sist av alla in i klassrummet igen och försökte göra sig så osynlig som möjligt resten av dagen. När hon äntligen hade lagt den sista timmen bakom sig gick hon med hängande huvud hemåt.

17