James Oswald Bรถdelns sรฅng
James Oswald
BÖDELNS SÅNG
Översättning av Gunilla Roos
Modernista stockholm
1 » D e t viktiga är att få till fallhöjden rätt. Resten spelar egentli gen ingen större roll.« Han står på tå och balanserar på den vingliga stolen med händerna på ryggen som en duktig pojke. Fingrarna darrar lite inför det som ska ske, men han kämpar inte emot. Det visste jag att han inte skulle göra. Inte nu. Han vill ju faktiskt det här. »För att räkna ut det behöver jag förstås känna till din vikt, din längd och din kroppsbyggnad.« Jag rycker i repet. Kraftigt och bra hamprep. Till sådant här kan man inte använda något nylonskräp. Att få repet över bjälken var kämpigt, men nu sitter det stadigt på plats, färdigt att använ das. Hans ögonlock fladdrar när jag drar snaran över huvudet på honom, försiktigt lägger den tätt om hans hals nedanför örat och låter resten av repet hänga ner över hans bara axel. »Längden? Längden är lätt att avgöra, så länge du inte har platåskor på dig. Men kläder kan vara vilseledande, de kan få en smal person att se tjock ut. Och så är det det där med kropps byggnaden.« Han svarar inte, men varför skulle han göra det? Han är inte här längre. Jag kan se ögonen röra sig under de slutna ögonlocken, se hur de rycker fram och tillbaka när han betraktar något långt borta i tankarna. Jag sträcker ut handen och drar med baksidan av fingrarna längs hans kind, hans arm, de fasta magmusklerna. Han är ung, så ung. Knappt en man ännu och redan besviken på livet. Ung hud är så mjuk och ren, inte fördärvad av ålderdomens svulster och skavanker. Synd att man inte kan säga detsamma om unga sinnen. De är så bräckliga, så hopplösa. »Muskler har så mycket högre densitet än fett. En vältränad 7
kropp väger mer än en slapp. Det är avgörande att man tar med det i beräkningen.« Anden darrar i mig, dricker djupt ur den källa av förtvivlan som fyller det här rummet. Det finns inget här som är värt att rädda, bara glädjen över att bli befriad från ett liv som inte är värt att leva. »Det brukar för det mesta räcka med ett handslag. Man kan utläsa så mycket ur en persons hand, ur greppet. Jag visste så fort jag träffade dig hur långt rep vi skulle behöva.« Jag låter försiktigt min hand glida neråt och smeker honom med naglarna. Han styvnar en aning och ett svagt stönande und slipper honom när jag kupar handen runt hans testiklar, som knappt har vandrat ner ännu, och kittlar dem med fingertoppar na. Beröringen är på en gång upplivande och motbjudande. Som om någon smutsig sexakt någonsin skulle kunna vara så intim som det vi har, detta mansbarn och jag. Han darrar. Om det är av köld eller av upphetsning kommer jag aldrig att få veta. Jag drar tillbaka handen och tar ett steg bakåt. En sekund, två sekunder. Spänningen växer när anden sti ger upp inom mig. Jag ser repet, knopen, stolen, bordet. Kläderna som ligger prydligt hopvikta på sängen någon meter bort. Det finns ett ögonblick när jag knuffar undan stolen. Allt är möjligt. Han svävar i luften som en blomfluga, fångad i det ögon blicket. Och sedan faller han, faller och faller, det ihoprullade repet ringlar upp sig i lättjefull slow motion, slinga för slinga, tills inget återstår. Och sedan. Krack.
8
2 »Ä r du säker på det här, Tony?« Överkommissarie Jo Dexter satt i Ford Transitens passagerar säte och tittade ut genom den smutsiga vindrutan på det öde in dustriområdet vid hamnen i Leith. Gatlyktor glödde i brandgula band – vägar som ledde till ingenstans. Det första gryningsljuset färgade molnens undersidor när de marscherade åt nordost över Forth of Fife. Höghusen som hade vuxit upp längs den norra stranden var svarta silhuetter mot himlen, men lystes då och då upp av små prickar av ljus när någon skiftarbetare kom hem. Så här tidigt på morgonen var det inte mycket till liv och rörelse, särskilt inte på det lastfartyg de bevakade. Det hade lagt till två dagar tidigare, efter en rutinresa från Rotterdam, lastat med bal last till bygget av den nya vägbron. Som om det inte redan fanns tillräckligt med sten och sand i Skottland. Ett team hade bevakat fartyget dygnet om sedan dess, på grundval av information som man bedömde var pålitlig. Bortsett från att det hade lossats stora mängder grus hade det inte inträffat något av intresse. »Enligt hamnmyndigheten ska hon avgå när tidvattnet kom mer in. Om två timmar ungefär.« Kriminalkommissarie Anthony McLean tittade på sitt armbandsur trots att klockan på instru mentbrädan talade om för honom att hon snart var fem. »Om det inte händer något innan dess har vi blivit grundlurade. Och det skulle väl i så fall inte vara första gången.« »Lätt för dig att säga. Det är inte du som behöver försvara den beordrade övertiden.« McLean tittade på kollegan. Han hade känt Jo Dexter länge. Hon började på polisen samtidigt som han, men hade blivit be fordrad snabbare. McLean var glad för hennes skull, fast han före drog sin egen nisch. Alla år som Jo Dexter hade ägnat åt att jaga 9
prostituerade och pornografer hade fått hennes en gång vackra drag att hårdna, och hon såg mycket äldre ut än sina trettionio. Det hände med alla som jobbade inom sedlighetsroteln, hade han fått höra. Och nu fick han uppleva det själv tack vare den där förbannade Duguid. »Tja, det var ju ni som menade att tipset var trovärdigt.« Tem peraturen sjönk flera grader. Till och med i mörkret kunde Mc Lean se att det hade varit fel sak att säga, hur sant det än var. Brevet hade dykt upp i hans inkorg första dagen efter att han hade blivit avdelad till Jo Dexters team på sexualbrottsenheten. Det saknade frimärke, och ingen visste hur det hade hamnat där. Men uppgifterna i det visade att den som hade skrivit det kän de Edinburghs smutsiga sexindustri väl, och det verkliga guld kornet rörde en mycket välorganiserad människosmugglingsliga och just detta fartyg. »Det är bara det att den här sortens grejer normalt sett brukar ske i containerhamnar. Hur tusan smugglar man i väg folk från en båt som den där utan att bli upptäckt?« »Ja, inte vet jag.« McLean vände uppmärksamheten från sin tillfälliga chef och mot det tomma lastområdet, där en liten lastbil hade dykt upp vid grindarna. Efter en kort stund släppte vakten igenom den. Den fortsatte sin långsamma färd runt de till synes planlöst utspridda högar med sten, sand och andra obestämbara material som var hamnens specialitet, och körde vidare i riktning mot fartyget. McLean tog upp komradion och kontaktade vakten. »Vem var det där?« »En cateringfirma. Kommer med matvaror till byssan. De måste väl äta, antar jag.« Vakten lät uttråkad. Inte så konstigt med tanke på vilket skift han jobbade. »Och de är gröna?« frågade McLean. »Ja, de finns med på listan.« »Okej. Fortsätt hålla ögonen öppna. Var uppmärksam på allt som avviker från det normala.« Han lade tillbaka radion på in strumentbrädan just som lastbilen kom fram till fartyget. I halv 10
mörkret, när det inte funnits något annat än husen i bakgrunden att jämföra den med, hade båten sett liten ut. Nu när lastbilen stod bredvid den kunde McLean se hur stor den verkligen var. Den låg högt i vattnet utan sin ballast av sten. »Tror du att de tänker försöka sig på något?« Jo Dexter sträck te på sig så gott det gick i det trånga utrymmet. Det hade varit mer bekvämt för henne där bak om det inte hade varit för det halvdussin poliser som redan låg där och snarkade diskret. McLean plockade fram kikaren som han hade lagt beslag på i förrådet tidigare den dagen och riktade den mot lastbilen och föraren som just klev ut. En ensam lampa lyste upp trappan som ledde från kajen upp till däck, men den kastade mest bara skuggor. »Även om vi nu inte satt här och övervakade dem så slipper inget ut från den här delen av hamnen utan att tullen har kollat det. Det finns inte en chans att de kan smuggla ut folk härifrån såvida de inte har mutat någon.« »Det är väl inte omöjligt att de har. Vad ser du för något, Tony?« Föraren öppnade bakdörrarna och klättrade in i mörkret. Ef ter ett ögonblick hoppade han ut igen, tog en låda och började gå uppför trappan. Det var i alla fall vad McLean antog att han gjorde. Lastbilen var parkerad på ett sådant sätt att den skymde den nedersta delen av trappan, och den översta delen låg i skug ga. Det var bara en liten del i mitten som var synlig, och när han väl hade lyckats ställa in skärpan var föraren borta. »En man som ser ut att lasta av matvaror. Japp, här kommer han igen.« Det rörde sig i lastutrymmet och föraren kom på nytt ut med en låda och gick mot trappan. McLean höjde kikaren en aning och hann uppfatta en glimt av en person innan mörkret svalde den. Det var inte mycket, men det var något som var fel. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det – kanske var det föra rens sätt att röra sig? Ett ögonblick senare passerade figuren genom hans synfält igen och gick uppför trappan med en brödback i händerna. Men 11
det kunde väl ändå inte stämma? Hur kunde han ha missat när föraren kom nerför trappan igen? Om det inte var så att de var två i bilen. Det vore ju mer logiskt. En annan figur passerade genom den smala ljuskäglan, den här gången bärande på en stor kartong. Han dignade under tyng den. McLean kisade genom kikaren och önskade att förstoringen var bättre. Den här figuren såg annorlunda ut än den första och den andra. Det kunde väl inte vara tre personer som lastade ur lastbilen? Och hur mycket proviant behövde egentligen ett last fartyg för överfarten från Leith till Rotterdam? McLean lade ner kikaren på sätet igen, startade motorn, dun kade i växeln och gasade framåt. Jo Dexter högg tag i handtaget ovanför dörren, alltför häpen för att säga något. »De smugglar inte in dem. De för ut dem. Vakna därbak, det är dags att börja jobba.« McLean ropade till teamet bak i skåp bilen. Ett par kvävda grymtningar och ett gällt tjut var allt han fick till svar när han accelererade så snabbt det gick och tog sig fram till båten på under en minut. Bakdörrarna på lastbilen stod öppna och när han svängde upp bakom den skingrade Transitens strålkastare skuggorna och avslöjade vad som fanns där inne. »Kör! Kör! Kör!« Teamet for ut ur skåpbilen, spred ut sig och säkrade lastbilen. Ett tumult uppe på däck följdes av ett rop: »Beväpnad polis. Släpp era vapen.« McLean och Dexter tittade på från skåpbilen och såg en stor kartong falla där uppifrån och snurra runt, en gång, två gånger, innan den slog i hamnbetongen i en explosion av apelsiner. Det var över på några sekunder. Inspektören som ledde den beväpnade insatsstyrkan kom bort till Transiten och signalerade att faran var över. McLean behövde inte höra det, han kunde se det med egna ögon. De kom kravlande ut ur den lilla lastbilen och in i ljuset. Bleka som lik vissa av dem, tunt klädda trots kylan, och alla med skräckslagna ansiktsuttryck. Tio eller fler unga kvinnor, knappt mer än flickor egentligen, fast deras ansikten avslöjade att de hade sett mer än någon flicka i den åldern borde tvingas se.
* 12
»Det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig.« McLean lutade sig mot den svala betongväggen ute på bak sidan av stationen och såg på när de sista av de unga kvinnorna leddes in. Gryningen hade redan målat den mulna himlen i brandgult och lila, vilket bådade regn. En snabb blick på klockan visade att det nästan var dags för skiftbyte. Inte för att han jobba de skift längre. »Inte vad jag väntade mig heller.« Jo Dexter drog ett djupt bloss på cigaretten, höll kvar röken i lungorna precis tillräckligt för att få maximal effekt och släppte sedan långsamt ut den uppåt när hon lät huvudet falla bakåt mot väggen. »Hur var det med det där tipset igen?« Brevet. McLean stoppade handen i fickan och drog fram ko pian som kriminalteknikerna hade gett dem. Han visste att de inte hade lyckats säkra något på originalet, men de lät honom ändå inte få tillbaka det. Det spelade ingen roll, orden var desamma. Datum, tid, plats, fartygets namn, allt stod där. Han hade till och med en misstanke om vem det var som hade skickat det, men det var inte en misstanke han hade lust att berätta om för någon. Han knackade kanten på det hopvikta papperet mot handen. »Tipset var pålitligt. Det vet ni lika bra som jag. Annars hade vi aldrig fått tillstånd att använda oss av det där gänget.« Han nickade mot skåpbilen där de sista i den beväpnade insatsstyrkan skramlade i väg mot stationen med de uppknäppta kevlarvästar na dinglande. »Du har rätt. Jag trodde att tipset var äkta. Men det här? Att smuggla ut prostituerade från Edinburgh till Rotterdam och se dan gud vet vart.« Dexter skakade på huvudet och drog ett nytt, djupt bloss på cigaretten som om svaret kunde finnas där inne någonstans. Men röken som ringlade upp mot den ljusnande himlen gav inga svar. »Jag…« började McLean men blev avbruten av mobilen som brummade i fickan. Han hade haft den på ljudlöst under spa ningen och gripandena. På skärmen syntes ett nummer som han omedelbart kände igen. Dexter måste ha sett något i hans ansikte 13
och sa inget när han tog samtalet. Det var inget långt samtal, hon hann inte ens röka klart cigaretten. »Dåliga nyheter?« frågade hon genom ett dis av rök. »Jag vet inte. Jag måste sticka.« Han såg Dexters uppsyn mörk na. »Det tar inte lång tid. Det är bara… Jag måste sticka.« Han rusade i väg innan hon hann stoppa honom.
14
3 M c L e a n gav inte ens doktor Wheeler tid att hälsa på honom, han rusade bara i väg genom korridoren och förväntade sig att hon skulle hålla jämna steg. Han hade känt henne i… vad kunde det vara? Ett halvår nästan? Hon var tystlåten, kompetent och ofattbart ung för att ha så ingående kunskaper om den mänskliga hjärnan, och hon hade gett honom hopp om att Emma en dag skulle återhämta sig. Hade lovat att höra av sig så fort det hände något. Och nu hade det gjort det. Skuldkänslorna hade funnits där ända sedan hon blev kidnap pad och stackars galne inspektör Needham gav henne ett slag i huvudet – och allt för att han hade låtit henne komma honom nära. Han hade hälsat på varje dag, även om han ibland bara hade stannat i fem minuter. Han hade sett på medan hon gradvis tynade bort, precis som han hade gjort med sin farmor. Hennes medvetande var någon annanstans och kroppen hölls vid liv med hjälp av maskiner. Dag efter dag, medan hoppet maldes ner, som ett berg eroderas av väder och vind. Långsamt, men obevekligt. Han hade stålsatt sig och på nytt byggt upp de murar som hon hade varit den första att ta sig förbi på tio år. Hade gjort sig beredd på den dagen då han skulle bli tvungen att begrava ännu en älskad person. Men något hade hänt. »Ni sa i telefon att hennes tillstånd hade förändrats?« »Det stämmer. Men ni får inte hoppas för mycket. Hon är fortfarande medvetslös.« McLean kunde vägen till avdelningen utantill, men var ändå tvungen att löpa gatlopp mellan alla patienter som hasade om kring med droppställningar eller visade mer hud än man ville se 15
i korta rockar som var öppna i ryggen. Trots att det kändes som om han hade tillbringat halva livet på olika sjukhus vande han sig aldrig vid dem, vid lukten av desinfektionsmedel, kropps vätskor och förtvivlan. De institutionsbeiga väggarna gjorde inte saken bättre, och det gjorde heller inte den bisarra samling konst som hängde i korridorerna. Tavlorna var säkert utvalda av någon psykoterapeut som ville skapa en maximalt läkande miljö. Antingen det, eller så var det en sexåring som hade valt ut dem. »Men medvetslös är inte samma sak som att ligga i koma. Hon kommer att vakna snart.« Var det desperat hopp han hade i rösten eller bara trött resignation? »Ja, jag tror det. Och ni har rätt i att medvetslöshet inte är samma sak som koma. Hjärnaktiviteten ser annorlunda ut, det händer mer. Hon är på väg över i ett tillstånd som mer liknar sömn.« De hade kommit fram till dörren till salen, men innan Mc Lean hann gå in sträckte läkaren ut handen och hejdade honom. »Kommissarie McL… Tony. Du måste vara beredd på att hon kan ha fått bestående skador. Hon kommer högst sannolikt att ha fått bestående skador.« »Jag vet. Men det här hände på grund av mig. Jag tänker inte överge henne nu.« McLean var på väg att skjuta upp dörren när den plötsligt öppnade sig av sig själv. Där innanför stod en över raskad sköterska. »Doktor Wheeler, jag var just på väg för att leta efter er. Patien ten började prata. Jag tror att hon kan vara på väg att vakna.« Emma var omgiven av maskiner som höll henne vid liv, precis som McLeans farmor hade varit under det ett och ett halvt år det tog för hennes kropp att dö. Hon satt uppallad med kuddar bakom ryggen. Det tärda ansiktet var nästan lika vitt som sjuk husörngotten och det ostyrigt spretiga, svarta håret var tämjt av någon välmenande sköterska och längre än hon någonsin skulle ha låtit det bli. När McLean närmade sig kunde han genast se en förändring hos henne. Ögonen rörde sig under ögonlocken, det ryckte i ansiktet på ett sätt som nästan påminde honom om hen 16
nes okynniga leende, och sedan rynkade hon pannan. Och hela tiden mumlade hon och gnydde tyst av skräck. Han var på väg att ta hennes hand så som han hade gjort varenda dag sedan hon blev förd hit, men blev ännu en gång hejdad av doktor Wheeler. »Bäst att låta bli just nu. Beröring kan få henne att vakna till för snabbt. Låt henne komma till medvetande i sin egen takt.« »Vad är det som händer med henne? Hon ser rädd ut.« »Svårt att veta säkert, men hon återupplever förmodligen de sista ögonblicken innan hon blev slagen medvetslös.« Dok tor Wheeler kollade noteringarna på skrivskivan som hängde i änden av sängen och plockade sedan upp en sökare ur fickan. McLean hade inte ens hört den pipa. »Jag måste gå. Jag tittar in igen så fort jag kan.« Det var en alldeles särskild sorts helvete att sitta där och se känslorna dra över Emmas ansikte och undra vad Needy egentli gen hade gjort mot henne. Var det bara slaget mot huvudet eller hade det hänt något mer? McLean hade själv svårt att minnas händelserna i detalj. Han hade andats in för mycket brandrök och fått för många slag i huvudet han också. Hade tvingats kon fronteras med det förflutna, som han trodde att han var färdig med men som inte ville släppa taget om honom. »Åh, herregud. Nej.« Det var inte mer än en viskning, men rösten var hennes. Mc Lean vände sig om för att se om någon av sköterskorna i salen hade reagerat. De var upptagna med andra patienter och deras maskiner. Det ryckte lätt i fingrarna på Emmas hand som låg ovanpå täcket. Han sträckte sig fram och skulle just fatta hennes hand när hon drog undan den. »Nej, nej, nej, nej. Nej!« Rösten var högre nu och Emma började skaka. EKG-apparaten gav ifrån sig en varningssignal, men sköterskorna reagerade fortfarande inte. McLean började resa sig för att hämta hjälp, men en liten hand for ut och tog tag om hans handled i ett överraskande kraftigt grepp. Med ett ryck vände han sig om just som Emma satte sig käpprakt upp med vidöppna ögon. 17
»Den tog deras själar. Fångade dem alla. De var förlorade. Jag var förlorad.« Och så lossnade greppet. Ögonen rullade bakåt och hon föll tillbaka mot kuddarna igen. Rörelsen fick sköterskorna att rea gera och McLean kunde bara se på medan de flockades kring sängen. Han kunde inte röra sig, kunde bara stirra på Emmas ansikte medan de skyndsamt kontrollerade skärmar och dropp och viskade ivrigt sinsemellan. Gick det till så här varje gång en patient vaknade upp ur koma? Följde de någon viss rutin? Långsamt lade sig uppståndelsen. Allt som kunde kontrolleras hade kontrollerats. Patienten sov, hjärtfrekvensen var stabil. Det skulle ordna sig. Allt skulle ordna sig. Ändå satt han kvar och vakade, utan att veta hur lång tid som förflöt. Minuter, timmar, han brydde sig inte. Det här var trots allt hans fel. Han skulle aldrig försöka smita undan det ansvaret. Inte nu. Inte någonsin. Hon vaknade långsammare andra gången; fick tillbaka fär gen i ansiktet när andningen gick från djup och regelbunden till grund och hastig. Hon öppnade långsamt ögonen och förde handen till huvudet som om hon kände efter skadan hon hade åsamkats. Sedan fick hon syn på slangen som satt fasttejpad på armen, och nålen. »Det är ingen fara«, sa McLean och hoppades att ett bekant ansikte och en bekant röst skulle avvärja paniken. »Du är på sjukhuset. Du har varit medvetslös.« Emma rullade långsamt över på sida – huvudet var för tungt för att de förtvinade nackmusklerna skulle orka styra det. Hon kisade mot ljuset, trots att det var dämpat i salen, och det tog henne en stund att fokusera blicken på honom. Ännu längre tid att tala. Han hade hoppats på ett leende, men fick bara en rynkad panna. Rösten, när den till slut kom, var sprucken och torr. Orden var lika fruktansvärda som ofrånkomliga. »Vem är du?«
18
4 »V i har sexton tjejer som sammantaget verkar kunna ungefär åtta ord engelska och en holländsk kapten som gapar och skriker, hamnmyndigheten tjatar och tjatar om ett lastfartyg som skulle ha avgått i gryningen och du sticker din väg bara för att du får ett telefonsamtal. Herregud, Tony. Inte konstigt att Duguid ville bli av med dig. Fem timmar har du varit borta. Vad fan var det som tog så lång tid?« Jo Dexter stod mitt i det stora kontorsrummet på sexualbrotts enheten med armarna i kors. Hon såg ut som om hon hade stått och väntat på att McLean skulle komma hem, som ett olydigt barn. Det fattades bara att hon skulle börja stampa otåligt med foten. »Det gällde Emma. Hon har vaknat. Jag är ledsen, men jag var tvungen att vara där.« »Fasen också, nu gjorde du så där igen. Jag klarar ju inte ens av att ge dig en rejäl utskällning.« Dexter lutade sig mot ett skrivbord där det inte satt någon och lät armarna falla ner utefter sidorna. Det var nästan tomt i rummet, bara ett par polisassistenter som svarade i tipstelefonerna och låtsades att de inte spelade Words with Friends på sedlighetsrotelns särskilda datorer, de som inte var spärrade för de värsta grejerna på internet. »Hur mår hon?« »Det är… lite komplicerat.« McLean såg scenen framför sig. Ansiktet som han hade betraktat i så många månader kom plöts ligt till liv, men bara för att fyllas av förvirring och rädsla. »Hon minns ingenting. Ja, förutom vad hon heter.« »Behöver du vara ledig?« McLean kunde se att Dexter inte ville att han skulle säga ja. De var alltid kort om folk, precis som på alla andra ställen. Det var ju därför han var där. »Nej. Hon kommer att få vara kvar på sjukhuset ett tag till. Jag 19
begraver mig hellre i jobb just nu. Annars kommer jag bara att gå omkring och oroa mig.« »Okej. Då kan du och Buchanan ta och börja förhöra tjejerna. Vi kan inte hålla dem i arresten länge till. Folket från migrations myndigheten kommer snart att vara här och jag vill få reda på vem som satte dem på den där båten innan de kommer.« »Varför tog de ombord er på den där båten? Vart skulle ni?« McLean satt vid bordet i förhörsrum 1, det fina förhörsrum met dit de tog folk som ›bistod polisen i deras arbete‹, inte något av de sunkiga kyffen där de förhörde buset. Den unga kvinnan mitt emot honom satt och stirrade ner på händerna som låg knäppta i knäet. Det långa håret hade ett naturligt fall som näs tan doldes av lagren av fett och smuts. Ansiktet var smalare än en supermodells; de skarpa kindbenen stack ut under hyn, som hade samma färg som sur mjölk. Ögonen var insjunkna hålor; spåren av gulnande blåmärken kring dem såg ut som något märkligt försök till alternativ makeup. Han var rätt säker på att hon förstod allt han sa, men precis som alla sina vänner från lastbilen molteg hon. »Försökte ni ta er hem? Var det vad det handlade om?« Då tittade hon upp på honom och gav honom en lång blick som med all önskvärd tydlighet talade om vilken idiot hon tyckte att han var. Men hon sa fortfarande inget, kliade sig bara på in sidan av vänster armbåge med de långa naglarna på högerhanden. Sprutmärkena syntes tydligt, men de var gamla. »Hör nu, jag vet att du pratar engelska. Jag vet att du har jobbat som prostituerad någonstans här i staden. Jag vet att det förmodligen inte var vad du ville göra. Du trodde att du kom hit för att jobba som städerska, eller kanske på något kontor. Men männen som tog dig hit hade andra planer.« Bredvid honom bytte kriminalinspektör Buchanan otåligt ställning. McLean försökte låta bli att göra en grimas, men något måste ändå ha synts i hans ansikte. Tjejen tittade rakt på honom, flyttade snabbt blicken till hans kollega och tillbaka igen, och 20
höjde sedan på ögonbrynen. Det var en mycket liten antydan till interagerande, men det var mer än han dittills hade fått från någon av tjejerna. Åtta var redan avklarade, sju återstod. »Du skulle inte kunna hämta lite kaffe åt oss, Buchanan?« Mc Lean formulerade det som en fråga, men till och med den dum maste av poliser skulle ha förstått att det var en order. Buchanan öppnade munnen som om han tänkte säga något, men stängde den igen med en ekande smäll. Han skrapade med stolen när han reste sig – ljudet fick McLean att rysa – lunkade sakta mot dörren och stannade till ett ögonblick innan han öppnade den. »Svart, inget socker, tack.« McLean försökte att inte göra en avfärdande knyck med huvudet, men han lyckades nog inte rik tigt. Buchanan lämnade dörren öppen. Om det var med avsikt eller berodde på att han saknade den grundläggande motoriska förmåga som krävdes för att stänga den ville McLean låta vara osagt. Han reste sig, stängde dörren och slog sig ner igen. Den unga kvinnan sa ingenting, men följde honom hela tiden med blicken. Först när han satt på stolen igen öppnade hon till sist munnen. »Du är inte som de andra. Jag har inte sett dig förut.« Rösten överraskade honom. Han hade utgått från att hon var från Östeuropa, men av dialekten att döma kom hon från mellersta England. »Jag jobbar bara här temporärt medan de bestämmer sig för vem de ska befordra.« »Du måste ha klantat dig rätt jävla rejält för att bli skickad hit. Vad gjorde du för något?« Vad gjorde jag? Mitt jobb. Det var bara det att det var den förbannade Duguid som blev befordrad till tillförordnad inten dent när vi sprängde den där cannabisligan, och han ville inte ha någon där som kunde förstöra hans chanser. McLean teg, studerade den unga kvinnans ansikte ett ögonblick och försökte se bortom de slaviska dragen som hade fått honom att dra en så förhastad slutsats. 21
»De andra tjejerna. Är de också från England?« »Nä. De flesta är från Polen och Rumänien. Tror jag har hört några prata ryska också. Jag känner dem inte särskilt väl. Vi blev upplockade för ett par dagar sedan bara.« »Upplockade?« »Ekar det här inne?« Den unga kvinnan strök tillbaka det feta håret, kliade sig på sidan av näsan och snörvlade till. För ett hemskt ögonblick trodde McLean att hon tänkte spotta på golvet, men hon svalde i stället. Han var inte säker på vilket som var värst. »Ni var sexton i lastbilen som skulle lastas på ett fartyg till Rotterdam. Vi brukar normalt ha att göra med folk som kom mer från andra hållet. Jag undrar hur det kom sig att de skulle smuggla ut er ur landet.« »Tänker du inte ens fråga vad jag heter?« »Skulle du säga det om jag frågade?« »Magda, heter jag. Och ja, jag vet att det är ett polskt namn. Min farfar kom hit under kriget och blev kvar.« »Hur ligger det till då, Magda? Varför skulle de skicka dig utomlands?« »För att jag snackar polska, antagligen. För att jag ser ut som jag gör. Kanske trodde de att jag var som alla de andra. Kanske försökte jag säga emot dem och fick en smäll på käften som tack. Kanske sket de i vem jag var. Så länge de fick ihop tillräckligt många bara.« »Tillräckligt många för vad, det är det som är frågan. Vart skulle de ta er?« Magda gav honom en lustig, frågande blick, som om hon inte riktig kunde tro sina öron. »Du har väl fattat att jag är hora? Du vet vad det innebär, va? Förutom hela grejen att man har sex för pengar.« McLean svarade inte. Han var inte säker på att han kunde. »Det innebär att jag är ett stycke kött, att jag är ägd. Jag säljs av en hallick till en annan utan att ha något att säga till om. Och vem skulle jag klaga hos? Snuten? Det är ju ett skämt. Ni bryr er 22
inte ett jävla skit eller också vill ni bara få ett gratisligg. Jag har inga rättigheter, inget skydd. Bara ett beroende som måste stillas, och ett enda sätt att göra det på. Så när Malky säger att jag ska åka med Ivan, då börjar inte jag tjafsa. För vad skulle det vara för jävla mening med det?« »Du vet inte vart de tänkte ta er.« »Full pott till kommissarien.« Magda gav McLean en ironisk applåd. För ett ögonblick spred sig aningen av ett leende över hennes ansikte, men då klickade det till och dörren öppnades. Buchanan kom in med arslet först, bärande på två muggar med kaffe. När han hade vänt sig om och satt ner muggarna på bordet var Magdas ansikte uttryckslöst igen. Hon satt med blicken sänkt och glodde på händerna som låg i knäet och klöste på sprutmär kena på insidan av armarna. Det var som om hela samtalet bara hade varit en dröm. »Tack. Skulle du inte ha något själv?« McLean tog muggen med svart kaffe och sköt försiktigt över den andra mot Magda. Buchanan öppnade munnen, tittade på de två muggarna, och stängde den sedan igen. Han drog ut stolen och satte sig tungt. »Du vet inte vart de tänkte ta er.« McLean försökte återuppta samtalet, trots att han visste att det inte skulle bli lätt. »Men du vet vem det var som skulle ta dig dit. Vem är Malky, Magda? Vem är Ivan?« Buchanan sneglade på McLean när han sa flickans namn och höjde frågande på ena ögonbrynet. McLean undrade om han kunde hitta på någon mer anledning att skicka i väg honom. Han var inte till någon hjälp direkt. »Malky, det är Malky Jennings. Typiskt kriminellt as som har ett gäng fnask i Restalrig.« Kanske till viss hjälp, ändå. »Han är en nolla. Vi brukar låta honom komma undan med en varning när han går för långt. Han är en känd storhet, om ni fattar vad jag menar. Om vi burade in honom vet man inte vad för skit som skulle dyka upp och ta hans plats. Och han är rätt användbar på sitt sätt.« Vilket innebar att han var någons tjallare. Eller langare. 23
»Och Ivan?« McLean riktade frågan till Buchanan men tittade på Magda. Fast han lyckades inte fånga hennes blick; hon blev alltmer fascinerad av sitt knä och de där märkena på under armarna kliade mer och mer för varje minut. »Ivan? Har inte en jävla aning.« »Magda, vem är Ivan?« McLean lät frågan hänga i tystnaden som följde och tittade bara på den unga kvinnan på andra sidan bordet. Hon höll blicken sänkt i flera långa sekunder och det enda som hördes var skrapandet av naglarna mot huden på insi dan av armarna. Snart skulle det gå hål och hon skulle få ännu ett ärr. Kanske kom hon till sist på vad hon satt och gjorde, för hon slutade, höjde huvudet och fixerade honom med blicken genom de stripiga, blonda lockarna. Det fanns något mer än ilska och trots i den blicken. Det fanns rädsla. Och sedan hoppade blicken snabbt till Buchanan och tillbaka igen. Sedan sänkte hon huvudet och sa inget mer. »Berätta för mig om Malky Jennings.« McLean lutade sig mot väggen vid whiteboardtavlan i det sto ra kontorsrummet på sexualbrottsenheten och tittade ut över en samling tomma skrivbord. Persiennen var fördragen för fönstret i bortre änden av rummet, solljuset föll snett in genom den och gjorde ränder på den smutsiga nålfiltsmattan. Det här var inte ett ställe som folk ville tillbringa särskilt mycket tid på – man visste aldrig vad för sorts ny förnedring eller vidrighet som skulle dyka upp härnäst. »Inte mycket att berätta egentligen. As säger väl i princip allt.« Buchanan satt och vräkte sig i den enda bekväma stolen i rummet med fötterna på skrivbordet. McLean hade iakttagit det lilla teamet under de få dagar han hade varit på enheten och hade insett vem som var alfahannen, eller kanske mer korrekt den frustrerade betahannen som körde med alla som hade lägre tjänstegrad men inte riktigt vågade slåss om den högsta posten. Han var en polis av den gamla skolan, vilket i grinige Bobs fall var något positivt, men inte fullt så positivt i Buchanans. Grinige 24
Bob spelade lat, men fick saker gjorda. Buchanan däremot var den sortens polis som alltid verkade ha fullt upp men som i själva verket inte gjorde ett skit. »Har vi någon akt på honom?« »Det borde vi ha.« Buchanan tog omständligt ner fötterna från bordet, drog till sig tangentbordet och började knappa på det. McLean gick fram för att se vad som kom upp på skärmen. »Malcolm Jeffrey Jennings.« Buchanan pekade med ett flottigt finger. »Trettiosex år gammal. Bor i ett av de där höghusen åt Lochend till. Han är tidigare dömd för narkotikabrott, men inga grova grejer. Ägnar sig mest åt koppleri där i området. Det är en otäck liten jävel. Han är våldsam av sig, men smart nog att inte slå de prostituerade i ansiktet. Föredrar att slå mot revbenen med ett basebollträ, har jag hört.« McLean tittade på fotot på skärmen. En mager man med rått ansikte tittade tillbaka. Lång, smal näsa, bruten någon gång för länge sedan. Stripigt, fett hår ner till axlarna. Ögon som satt en aning för tätt och fick honom att se ständigt irriterad ut. Stora påsar under dem som tydde på någon form av missbruk, nätt och jämnt under kontroll. »Och det tolererar vi för att…?« Buchanan suckade och klickade på en serie indexbilder tagna av en spaningsgrupp. Den första visade Malky Jennings när han gick på en gata med en kvinna bredvid sig. McLean hade inte noterat det på det första fotot, men Jennings gillade att klä sig extravagant. Stilkänslan var det kanske lite sisådär med, men den lila rökrocken i sammet och kråsskjortan var onekligen iögon fallande. »Malky är en känd storhet – vi vet var vi har honom. Vi håller ett öga på honom och plockar in honom om han går alltför långt. Men det är ingen idé att bura in honom. Det är inte han som är problemet.« McLean ögnade igenom de översta posterna i listan över domar och varningar. »Jag tycker att han ser ut som ett stort problem.« Buchanan fnös. »Ni är ny här, ni förstår inte.« 25
»Nej, det gör jag inte. Men du kan väl försöka förklara för mig.« »Okej, då.« Buchanan tog fram sin bästa lärarröst. »Malky Jennings är ett as, men vi kan förutse hans beteende, kanske till och med i viss mån styra det. Om vi skulle bura in honom skulle någon annan ta över hans revir. Kanske någon som vi inte vet något om. Någon som försöker göra sig ett namn, befästa sin ställning. Det betyder våld och kaos, och det gör polismästaren olycklig. Alltså låter vi Malky Jennings vara ifred.« »Av två onda ting väljer man det minst onda.« McLean för stod konceptet, men det betydde inte att han gillade det. »Nu fattar ni.« »Men det verkar vara en grej som ni missar. Den här ryske snubben, Ivan eller vad han nu hette. Han är en ny aktör, va?« Buchanan nickade. »Det verkar så, ja.« »Och han har tagit en hel hög av Malkys prostituerade och satt dem på en båt till Holland och gud vet vart efter det.« En ny nickning. McLean kunde nästan se hur tankarna kopp lades ihop i Buchanans skalle. »Alltså måste vi väl åtminstone prata med Jennings och ta reda på vad det är som pågår, tycker du inte det? Plocka in ho nom och låt honom svettas lite. Om det nu är så att vi ger honom vårt tysta medgivande kan han fan ta mig ge oss något i utbyte.«
26
5 »Ä r det där ett äkta Ouija-bräde? Herregud, jag trodde de för svann någon gång på sjuttiotalet.« Hon är inte den snyggaste tjej han har träffat, men det är nå got med henne som han finner otroligt attraktivt. Kanske är det frisyren – hon är klippt ungefär som hans mamma var när hon var i den åldern. Eller kanske är det det naturliga leendet. Inget »kom och ta mig, grabbar«-leende med blixtrande tänder, utan bara ett sätt att osjälviskt dela med sig av uppriktig glädje. Hon är alltid glad, och det är så sällsynt. Det är nästan så det smittar av sig, men det krävs mer än ett vinnande leende för att få honom på bättre humör nu för tiden. Att hon är lite udda hjälper förstås till. Alla älskar det som är lite udda. Kvällen började bra. De var några stycken som gick ut för att ta ett glas efter jobbet och varva ner efter ännu en skitvecka. Det var någon lycklig jävel som skulle sluta, annars hade han nog inte brytt sig om att följa med. Han dricker sällan – han har inte råd med det – men det är rätt roligt att se på när tjejerna långsamt tappar kontrollen. Han är inte intresserad av att utnyttja deras fylla för något så tarvligt som sex, det är inte alls hans stil. Vad skulle det förresten vara för mening med det? Han måste ändå jobba med dem, dag ut och dag in. De flesta av dem tror att han är gay, och han har aldrig riktigt brytt sig om att ta dem ur den villfarelsen. Det stämmer förstås inte, men kvinnor verkar vara mycket mer avslappnade i en homosexuell mans sällskap. Och sedan träffade de den här konstiga, galna, berusande kvinnan. Han visste inte riktigt vem hon var vän till eller om hon bara hade anslutit sig till deras grupp. Hon påminde honom om någon, men han kunde inte sätta fingret på namnet. Varje gång 27