Wenngarn i historien

Wenngarn ligger strategiskt och det finns spår som styrker att människor har bott i området långt tillbaka i förhistorisk tid. I närheten av Wenngarn ligger Garnsviken som, under denna tid, var en av huvudlederna till Uppsala från Östersjön. Det äldsta skriftliga beviset (1160-talet) är en medling mellan ”Herren på Wenngarn Herr Gere” och Gråbröderna, en munkorden. Det styrker att det funnits en gård där Wenngarn nu ligger.

Någon gång under denna tid byggdes ett stenhus, den första delen av slottet vi ser i dag. Under 1500-talet blev Wenngarn en del av kung Gustav Vasas jordägande. Kungens fogde, skattuppbärare, bodde på Wenngarn som nu mer och mer får karaktären av en borg.

En av sönerna till Gustav Vasa, kung Johan III, donerade slottet 1568 till sin svåger hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg. Slottet övergick till sonen hertig Gustav som moderniserade slottet efter den tidens ideal och byggde om Wenngarn till ett renässanspalats med stora fönster, höga gavlar och tornklädd flygel. Han lät också föreviga sin insats med en inskription på slottets ena flygel ”Den berömde hertig Gustav uppförde detta hus 1591”.

Slottet gick tillbaka till kronan och tilldelades 1628 till generalen Franz Bernhard von Thurn, en invandrare från dagens Tjeckien som tagit värvning i den svenska armén. Det är hans son Heinrick som hyr ut slottet till familjen De la Gardie.

Wenngarn slott vid Garnsviken i Mälaren är främst förknippat med stormaktstiden och Magnus Gabriel De la Gardie som köpte egendomen 1653.

På ett porträtt målat av nederländaren Hendrik Münnichhoven står De la Gardies maka, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne ett steg högre upp, på grund av sin kungliga börd.

Magnus Gabriel De la Gardies olika befattningar.

Slottet ligger på krönet av en ås med nivåskillnader mellan gården och trädgårdarna. Sluttningarna har utnyttjats till terrassodlingar. Mittaxeln från slottet går nerför åsen, genom dalen och åter upp på en sluttning. Slottsanläggningen är en kontrast till den lantliga omgivningen med skogar, höjder, vattendrag och byggnaderna i byn.

Med början år 1661 genomför De la Gardie ett projekt för att modernisera och bygga ut inte mindre än tre av sina slott i Uppland, Jacobsdal (i dag Ulriksdal), Ekholmen och Wenngarn. För att utnyttja arbetskraften så effektivt som möjligt pågick arbetena samtidigt på alla tre slotten, och ibland ännu fler.

Wenngarn fick nu ett helt nytt utseende varav en del vi kan se ännu i dag. Det skapades en anläggning runt själva huset med nya flyglar och långa alléer som ledde mot slottet. På trädgårdssidan möttes man av en storslagen vy över den anlagda parken. Slottets anläggning liknar anläggningar för den italienska villan. Beteckningen villa i slottsammanhang är en term för ett litet slott tänkt för mer informell samvaro och där parken, ett välskött jordbruk och utsikten utgör huvuddelarna i anläggningen lika mycket som huset självt. Det vi ser i Wenngarn är en kompromiss mellan nytt och gammalt som redan då var helt nydanande.

Parken var anläggningens hjärta och anlades med flera syften, både för nytta och nöje. Det var en så kallad hybridpark som förutom att vara vacker och imponerande innehöll nyttoväxter som användes i hushållet. Mittpunkten i parken utgjordes av en fontän. Längst bort i trädgården uppfördes med tiden ett lusthus, en blickpunkt som underströk parkens längd. Inomhus dekorerades slottet efter konstens alla regler med dyrbara textilier, gyllenläder (en slags väggbeklädnad i läder med pressade, bemålade motiv) möbler och konstskatter. Inte mycket av inventarierna återstår i dag.

Rummen uppdelades som akterna i en teater, de var till för att visa upp slottets ägare på ett så imponerande sätt som möjligt. Förebilderna för rumsindelningen hämtades också från kontinenten, främst från Frankrike men också från Nordeuropa och Tyskland. Greveparets våning som låg en trappa upp med Magnus Gabriels rum i husets mitt, med nära anslutning till kapellet. Maria Eufrosynes rum låg i den nybyggda flygeln.

Sättet som sovrummet användes på denna tid skiljer sig mycket från i dag. De brukades som mottagningsrum för de mest prominenta gästerna. Detta signalerade greveparets upphöjdhet över besökaren men innebar även ett stort förtroende mellan gäst och besökare. De la Gardies ekonomiska situation förändrades drastiskt med reduktionen. Adelns rikedomar som man fått de senaste årtiondena togs tillbaka av kronan. Magnus Gabriel anklagades för att ha slösat med landets pengar när han var förmyndare och ställdes till svars.

Följderna för Magnus Gabriel blev mycket svåra, hans gods och gårdar drogs in och hans maktställning knäcktes. Hans hustru, Maria Eufrosynes, som var den regerande kungens faster, fick behålla Wenngarn resten av sitt liv. Utfattig och på sin frus nåder levde greven sina sista år på Wenngarn.

Venngarn ca 1695. Kopparstick av Willem Swidde i Suecia Antiqua et Hodierna.

”Gubbarna” – patienter. Alkoholistvården kom inte igång på allvar förrän 1920. Under åren 1916-1920 tjänade vårdanstalten som uppfostringsanstalt för så kallade vanartiga pojkar.

Wenngarns alkoholistanstalt i vinterskrud. Slottsfru hälsar välkommen. Kossor i de nu nedbrunna ladugården.

1900-talets Wenngarn

När sedan staten 1913 sökte en plats för att inrätta en alkoholistanstalt befanns Wenngarn vara lämpligt. Men vården tog riktig fart först 1916 då de första patienterna anlände. I stadgarna från 1916-1956 står det att ”med vården åsyftas, att de på anstalten intagna skola genom arbete och moralisk påverkan sättas i stånd att återgå till ett nyktert och ordentligt liv”, vilket framgår ur Johan Edmans avhandling ”Torken - tvångsvården av alkoholmissbrukare i Sverige 1940–1981”.

Kerstin Hellerstedt berättar att Wenngarn utvecklades och fungerade som ett samhälle i samhället. Här drevs jordbruk, trädgård och djurhållning. Det byggdes verkstadshus med skomakeri, skrädderi, plåtslageri, snickeri, smedja och målarverkstad. Efter de två anstaltsdirektörerna Wijkmark och Göransson tillträdde Johan Lönnberg, Kerstin Hellerstedts far. Livet i mitten av 1930-talet som liten flicka bland ”gubbarna” som de intagna kallades, beskrivs av henne som en tid fylld av upptåg med de övriga barnen på gården. Början av skolgången genomfördes i slottsskolan. Fyra barn i ettan och fyra i tvåan. På söndagarna var det gudstjänst i kapellet som för övrigt var ett utmärkt ställe att leka kurragömma på.

Hon berättar om rovgallring och ogräsrensning, fester, luciatåg, fotbollsmatcher och teaterföreställningar. En otäck händelse inträffade 1938 då ladugården brann ner. Brandkåren kom och djuren räddades. Under 1940-talet bestod arbetet på Wenngarn i huvudsak av jordbruks- och trädgårdsarbete: Åtta och en halv timme på vardagar och tre och en halv timme på lördagar.

Slottet. Wenngarnsbussen med chaufför. Fotbollslaget spelade i seriesystemet.

SLOTTET UNDER TIDIGT 1900-TAL • 30 rum: reserverades till bostad åt vissa tjänstemän och till expeditionslokaler. Genomgick omfattande renovering, bjälklagen förstärktes. • Man fann rikt dekorerade tak under putsen på nedervåningen.

Påträffade 1600-talsväggarna under lager av gamla tapeter. • 1936 byggdes ett kök i anstaltdirektörens våning. På tredje våningen fanns kontor för direktör, assistent, kamrer och kontorister. Andra våningen var tjänstevåning för direktören.

Vården under 1950- och 1960-talen präglades till stor del av arbete, ”ett av anstaltens främsta hjälpmedel för att hålla kroppar och sinnen spänstiga” som det hette, och syftade till att ge de intagna smak för ordnat och sunt levnadssätt.

Alkoholmissbruket i samhället ökade och när motboken avskaffades 1955 hamnade alkoholisterna i allt sämre skick. Vården förändrades och övergick allt mer i terapi, samtal och gruppverksamhet. Driften av jordbruket lades ner 1967 och vården skulle anpassas till mer moderna arbetsuppgifter.

Wenngarn såldes till Levi Pethrus-stiftelsen som bildades 1959. Visionen var att ”med den kristna tron som grund förebygga och avhjälpa drog- och alkoholmissbruk genom fältarbete...”. Försäljningen genomfördes 1983 och köpeskillingen uppgick till sju miljoner kronor genom lån från staten. Fjorton år senare, 1997 gick stiftelsen i konkurs och då klev Wenngarn AB in på scenen. Tio år senare inleddes försöken med att sälja fastigheten. Misären fortsatte och bostäderna mer eller mindre ockuperades av missbrukare och människor i utkanten av samhället.