Page 1


Tack till mamma och pappa för kärleken, tryggheten och orden.

Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande och Svenska kulturfonden. © Katarina von Numers-Ekman, 2017 Vinjetter och omslag: Jenny Lucander-Holm Inlagans form: Pia Lehtinen Schildts & Söderströms Helsingfors Tryckt hos Dardedze holography, Lettland 2017 ISBN 978-951-52-4146-7


KAPITEL ETT Högtalarrösten hörs på långt håll. Den pulserar ut över kanterna på Olympiastadion, över fotbollsplanerna och in genom det öppna bilfönstret till Bea och pappa som åker förbi på Idrottsgatan. Hans bruna hår snuddar vid taket i mammas lilla Fiat och fast han har skjutit sätet så långt bakåt det går tar knäna nästan i ratten. Pappa förklarar någonting om Paavo Nurmi och OS i Helsingfors 1952. Men det är så varmt att Bea inte orkar lyssna. Dessutom vet hon redan ganska mycket om det där. – Åtta gånger femtio meter mixed, lågstadier, sjunde heatet, ­refererar mansrösten. – Seriöst! säger pappa, växlar med kraft och lägger på blink­ ljuset. Stafettkarnevalen! Den kan vi inte missa. Hans hand är solbränd, fingrarna starka och trubbiga. Bea tycker egentligen om att åka genom stan och titta ut genom bilfönstret. Silverpilarna som speglar sig i Tölöviken. Spårvagnarna med alla sina underliga passagerare. Borgbackens pariserhjul som en jättestor stjärna av gula lampor i skymningen. Hon brukar tänka att fönstren är husens ögon. Här inne i Helsingfors centrum står höghusen tungt på sina gamla stenfötter och blickar ut över allt som händer på gatorna och erbjuder sittplats åt måsarna på sina tv-antenner. Men just nu orkar hon inte hålla på med den tankeleken. Nu vill hon åka hem till Braxå, ta en sval dusch, lägga sig ner och sova bort tyngden av allt hon har proppat i sig på Pizzeria Rax. 5


– Jag var med varje år när jag gick i skolan, fortsätter pappa och trummar med fingrarna på ratten. På nian vann vi gatustafetten. Det var Rolle, Micke, Benkku, Steffe, Janne K och jag. Ja ja. Bea vet förstås vad Stafettkarnevalen är, den sänds på teve varje år och tidningarna skriver om den. Men den har ju aldrig angått henne och kommer aldrig att göra det heller. Pappa hittar genast en parkeringsplats. Han öppnar dörren på passagerarsidan och hjälper henne ut. Hon är så dåsig och tung. Men hon kan inte protestera, för i dag är sista dagen med honom. Luften är nästan lika kvav utanför bilen. Hon stöder sig mot pappas arm och han drar iväg med henne över den heta asfalten, in i flockarna av stojande skolelever i granna t-skjortor med vita nummerlappar som det står HBL på. Det är lätt att tänka sig honom som ett sådant där högljutt och svettigt barn. Hon försöker hänga med i hans fart och blir genast andfådd. Två småpojkar som står och köar till ett glasstånd tittar konstigt på henne och säger något på dialekt. Hon fäster blicken i marken framför sig. Snart har pappa hittat uppgången till läktarna där någon har hängt ett hemgjort plakat med Braxåskolans namn. – Kom, säger han. Här är dina kompisar. Tanken på alla ungarna från byn får hela Bea att vilja streta emot när han hjälper henne upp för de branta betongtrapporna och ner på en ledig läktarbänk. Men där sitter hon sen, mitt i det brusande havet av hejar­ klackar i alla de finlandssvenska skolornas egna färger. Nere på löpbanorna och över gräsplanen ringlar joggande köer med barn 6


ledda av vuxna i vita jackor och skärmmössor. Folk visslar, skriker, sjunger och klappar. På bänkarna lite snett bakom Bea hoppar en grupp flickor i tajta toppar och korta kjolar i blått och vitt. De viftar med majviskor och skriksjunger hest. Magarna som syns i gliporna mellan topp och kjol är också vita. Bara några meter ifrån henne står de två blonda flickorna som leder hejarklacken. – Ge mig ett B! skriker de. – B! svarar de andra. – Ge mig ett R! – R! – Ge mig ett A! – A! Bea vet nog vilka hejarklacksledarna är. Kusinerna Linda och Petra är kända hemma i Braxå för sina tonårsfasoner. Birgit använder alltid ordet fasoner när hon bjuder in sig på kaffe och skvallrar om byborna med mamma. Bakom läktaren reser sig det vita stadiontornet mot den klarblå majhimlen. 72 meter över havet, minns Bea att det står i en bok där hemma. – VAD BLIR DET? – BRAXÅ! svarar hejarklacken. BRAXÅ ÄR BRA, BRAXÅ ÄR BÄST, BRAXÅ ÄR DOM SOM KÄMPAR MEST! Nu går ett startskott och åtta ungar sticker iväg på de röda löpbanorna. Ett av lagen är tydligen från Braxåskolan, för ett öron­ bedövande tjut stiger upp bakom Bea. Barnen som springer är ganska små. Kanske nio år gamla. De 7


som står och väntar på sin tur att ta emot pinnen biter på naglarna eller hoppar nervöst. Luften sjuder och dallrar som om den när som helst ska spricka ut i en jubelexplosion. Och aldrig någonsin ska hon få vara en del av det här. Förut har hon inte brytt sig, men nu sticker det till i hjärtat. Aldrig ska Bea Bladh från Braxå gård springa på de här banorna och höra sin egen skola heja och skrika, hoppa och dansa för henne. Hon vänder bort blicken från löparna. Pappa har plockat fram sin telefon och filmar det som händer där nere. Vad håller han på med egentligen? Hennes pappa har bott utomlands hela henns liv och bara besökt Finland typ en gång om året. Högst. Han känner INGEN av dem som springer där. Det är nästan så att hon vill spy upp all pizza och glass som bubblar i magen. Men sen händer något som får henne att glömma allt annat. Upp för trappan till läktaren kommer en lång flicka som inte är klädd i topp och kjol utan i jeans och en blommig, lite gammaldags blus. En randig tygväska hänger över hennes axel och hon har en hotdog i handen. Efter henne kommer en svartklädd pojke med en ljus lugg som hänger ner över ögonen. Han tuggar på meterlakrits. De går förbi Bea och pappa och sätter sig några bänkrader nedanför. Hejarklacken tystnar och viskorna sänks. Tydligen har Braxåeleverna inte sprungit så bra i det här heatet. Flickan i den blommiga blusen som har sitt bruna hår i en lite slarvig hästsvans heter Josefin Fager. Hon bor i ett gammalt gult trähus i Braxå centrum tillsammans med sin pappa. Det vet Bea mer än väl. Josefin Fager är ju flickan som Bea har skrivit så många sidor om i Mina vänner-boken. Fantiserat och plitat med en snirklig handstil 8


som inte alls ser ut som Beas egen. Ändå har det inte slagit Bea att hon skulle kunna få syn på Josefin här, på Stafettkarnevalen. Josefin Fager är den enda Braxåbon i Beas ålder som ler mot henne på gatan och säger hej utan att se tillgjord eller generad ut. Bea säger alltid hej tillbaka, men de har aldrig pratat ordentligt med varandra. Pojkens namn kommer hon inte på just nu. Han flyttade till Braxå för ett par år sen. Hans mamma har tygbutiken Chiffong som finns i huset där posten var förut. Mamma handlar där ibland när hon ska ha nya gardiner. Bea har sett Josefin genom skyltfönstret ett par gånger. Hon lär vara mycket bra på att sy. Det säger Birgit. Och nu tar Josefin tag i den andra ändan av pojkens svarta ­lakritsrem. De skrattar och drar åt varsitt håll tills den går av på mitten. Hon lägger sin bit bredvid korven i hotdogen och han skjuter sig i tinningen med pekfingret och säger något som får henne att skratta ännu mera. Då kommer Bea på namnet. Jonatan heter han. Pappa har slutat filma och sätter sig ner bredvid henne igen. – Vilken nostalgi, säger han. Precis samma stämning som förr. Bea nickar och ser samtidigt hur en av hejarklackskusinerna hoppar över ryggstödet på en bänkrad. Det är Petra. Hon sträcker sig mot Josefin över sportväskor och plastpåsar, drar henne i armen och ropar för att överrösta oljudet inne på stadion. – Nu kommer ni med och hejar! Båda två! Josefin vänder sig mot Jonatan. Han rycker på axlarna. Men in­ nan Josefin har hunnit svara river Petra fram ett par blåvita viskor ur en plastpåse. Nu sätter hon varsin i händerna på dem och drar upp dem från bänken. 9


När Josefin vänder sig om för att hitta en plats bredvid hejarklacken att stå på får hon syn på Bea. – Är du här? säger hon glatt. Hej! Bea får inte ur sig något svar, men hon tittar upp på Josefin och ler tillbaka. Sen kliver Josefin och Jonatan över bänkarna, upp till hejarklackens översta rad och ställer sig där tillsammans. Linda står med handen på höften och väntar med en irriterad min, men Petra studsar upp och ner och skriker. – Kom igen! Nu springer vårt bästa lag! GE MIG ETT B! Bea har nästan glömt att pappa sitter där bredvid henne, så solbränd och främmande. Nu tar han fram telefonen igen. – Klockan är ganska mycket. Vi ser det här heatet och sen åker vi. Okej? Vi ska äta klockan sex. – Men vi har ju just ätit. – Jo, men din mamma blir nog inte så glad om vi kommer för sent. Bea sneglar upp mot hejarklackens översta rad. – Men så bråttom är det väl inte? – Nja, men jag har ingen koll på hur mycket trafik det är. De ser följande heat. Braxåskolans lag löper in på en tredje plats och hejarklacken ylar. Bea vill inte hålla i pappas arm när de ska gå. Hon sveper sin svarta kofta omkring sig och håller armarna korsade framför bröstet medan hon med hopbitna tänder tränger sig förbi hejarklacken och ut mot trappan. Hur konstigt ser det ut när hon går nu? Till sist tar hon stöd av ett räcke och kastar en blick uppåt. Kanske känner Josefin Beas blick, för hon vänder sig och vinkar. Sen lägger hon sin blåvita viska över huvudet på Jonatan, så att 10


den blir som en tokig peruk, och han knuffar henne i sidan. Så är ögonblicket över och Bea ska hem till Braxå igen. I bilen håller pappa en föreläsning om hur viktigt det är att motionera. – Alla kan hitta sin grej, säger han och spolar vätska på vind­ rutan. Man måste vara beredd att testa olika grenar. Inte ge upp vid första bästa motgång. Vindrutetorkarna gnisslar gällt innan de kommer igång ordentligt. En konstgjord citrondoft sticker i näsan och får ögonen att tåras lite. Pappa knyter sin näve och gnuggar bort en flugskit på insidan av rutan. Han menar förstås att Bea rör på sig för lite. FATTAR han inte att det inte går med det här benet? Hon blinkar hårt och stirrar sen ut på de ljusgröna björkarna som susar förbi längs motorvägen. Om hon hade varit som alla andra, skulle hon ha haft någon sportig hobby då? Fast det är ju totalt meningslöst att fundera på det. När de kör genom Braxå ställer pappa tråkiga frågor om vem som är rektor i skolan nuförtiden och om det är länge sedan postkontoret stängde och Bea svarar kort. Josefins pappa står på gården utanför familjen Fagers gula hus och hänger tvätt på en lina som är uppspänd mellan två björkar. Vita och ljusblåa skjortor fladdrar fortfarande över Beas näthinna när de svänger in på lindallén som leder upp till herrgården. På håll kan man tro att Braxå gård är en sådan där gammaldags stilig plats, kanske till och med en sevärdhet. Och det lilla gårds­ 11


huset med sina tunna vita gardiner och rosa pelargoner i fönstren ser ut som om det var taget ur en av mammas svenska inredningstidningar. De granna rabatterna är helt utan ogräs och mamma kan stå i timmar på en stege och klippa en buske så att formen blir perfekt. Men senast när man kommer en bit upp för lindallén måste man märka hur sliten huvudbyggnaden är: en ganska liten herrgård i två våningar är det, med svart tak och gula stenväggar där färgen på taket har flagnat i åratal och rappningen har börjat vittra sönder och lämnat gråa fläckar efter sig. Om man är en människa som Bea, en som har upptäckt att hus har ansikten och ögon, märker man också att herrgården nästan är blind. På nedre våningen är alla fönster nämligen täckta med mörka tyger på insidan. Kanske herrgården ändå skymtar något av sin trädgård genom de smutsiga rutorna på övre våningen. Eller så har den stått låst och övergiven så länge att den slutat bry sig. Blivit sjuk och dött. Fast någonstans längre in i de okända rummen finns en levande gestalt som kommer fram till fönstret om man vågar stirra tillräckligt länge på ett särskilt sätt. Det skrämmer nästan livet ur Bea. – Paddling kanske skulle passa dig, utbrister pappa. Bea önskar plötsligt att mamma skulle komma ut genom gårdshusets ytterdörr och ta henne i sin famn. Så att de riktigt fick visa för honom att det faktiskt är de två, mamma och Bea, som hör ihop.  

12

Profile for Schildts & Söderströms

En annan Bea Bladh blädderex  

En annan Bea Bladh – Katarina von Numers-Ekman

En annan Bea Bladh blädderex  

En annan Bea Bladh – Katarina von Numers-Ekman

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded