Issuu on Google+

Anaché Myter från akkade


Mar i a T u rT s c h a n i n o f f

H N C A É A Myter från akkade

schildts & söderströms

2


Boken har utgivits med stöd av FILI/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Författaren tackar Svenska Kulturfonden för det understöd som möjliggjort arbetet med boken. © Maria Turtschaninoff 2012 www.mariaturtschaninoff.com ISBN 978-951-52-3015-7 Omslag: Ea Söderberg Grafisk utformning: Pia Lehtinen Omslagets kollage är gjort av bilder från Istockphoto. Tryck: Bookwell, Borgå 2012 www.sets.fi


Till Elliot som kom till världen samtidigt som AnachÊ


I AKKADERNAS LAND, väster och norr om landet Lavora och norr om Urundien, bor ett nomadfolk. Det är ett folk format av det land de gjort till sitt: vidsträckta vidder, långt strävt gräs, oändlig blå himmel. Akkade befolkar sitt rike med sina gerr, sina hästar och får, sina historier och sina andar. Hos dem föddes en gång en flicka som gick dit hon inte fick gå och gjorde det som var omöjligt. Hennes liv och öde kom att ändra allt det akkade visste om sig själva och hennes många namn levde kvar länge efter att hon lämnat denna värld. Hennes första namn var Anaché.


ANACHÉS FÖRSTA MINNE VAR AV SIN BROR. Huor. I minnet satt de tillsammans utanför hemgerret. Marken var kall men vinden ljummen. Fårflocken fanns någonstans i närheten. Hon kunde höra ljudet av klövarna mot marken, när hela flocken satte sig i rörelse på en gång darrade jorden. Hon var inte gammal men visste redan tillräckligt mycket för att vara stolt över fåren. Djuren var många, med feta svansar och fin ull. Framför henne, på huk, satt Huor. Han hade solen i ögonen och kisade mot henne och skrattade. Han var fyra somrar gammal. Gerrfiltarna smällde i den hårda vinden och inifrån hördes det sträva ljudet av temorteln. På marken bredvid Huor stod en björkrotsskål full med telogelbär: stora och svartröda. Anaché visste att Huor tagit skålen utan att deras mor märkt det. Det gjorde bären än mer frestande. Huor tog ett stort, saftigt bär och höll upp det framför henne. Det blänkte i solen. Anaché gapade stort och Huor lade det försiktigt i hennes mun. Det smakade sött, smaken fyllde hela hennes huvud, ända ut i näsan. Hon gapade efter mer. När Huor lade ett nytt bär på hennes tunga passade hon på att slicka hans finger. Det smakade salt och lent. I minnet kunde hon se sina små händer vifta otåligt framför ansiktet. 9


Där Huor var, där var också hans lilla skugga, tultande efter honom så fort hennes ben kunde bära henne. Aldrig sågs Huor utan sin syster och aldrig hörde man honom jaga bort henne eller klaga över henne. När han övade sig på att kasta kniv var hon där, och när han plockade telogelbär eller vallade fåren eller försökte jaga vildkaniner och ripor. Hon var alltid vid hans sida. Det var Huor som visade henne var de tätaste snåren med telogel växte, det var Huor som lärde henne suga fågelägg och det var Huor som bar henne på kvällen när hennes korta ben inte orkade följa fåren ända hem. Han var bara två somrar äldre än hon men stark och seg som semmelgräs. De enda gångerna de skildes åt var då han som sex somrar gammal fick sin första häst, Noutar, och red ut på stäppen och lämnade kvar sin syster, förtvivlat gråtande. Då dög ingen tröst, inte ens en bit hotebröd doppad i honung. Anaché var ett nöjt barn bara hon fick vara ute på stäppen med Huor och fåren tills hennes kinder flagade av för mycket sol och hennes öron ringde av stäppvinden. Detta var hennes värld: den höga, blå himlen beströdd med vitgrå moln, det långa, sega gräset under fötterna, ljudet av fårens tuggande käkar, lukten av fårlort och hästspillning. Hon och Huor var stäppens barn precis som kimminken som slank kring gerret om kvällarna, ditlockad av matlukten, och som örnen på himlen och kaninen och murmeldjuret i gräset och vejauren som jagade i bergen. De var alla hennes bröder och systrar, men ingen av dem var henne lika kär som Huor. Alla akkadebarn kan rida nästan innan de kan gå. Men Huor tog Anaché med på Noutar när de förde fåren i vall, och när de kommit till betet lärde han henne rida. Av sin far Kajake fick Huor lära sig allt en akkademan bör kunna på hästryggen. Denna kunskap gav han vidare till sin yngre syster. Hur man kommer upp på hästryggen i en enda, svepande 10


rörelse. Hur man sitter upp till och med då hästen travar. Hur man driver hästen framåt i vild galopp som man måste då det är kapplöpning eller fara hotar. Hur man kastar soshakniv från en galopperande häst utan att skada hästen eller sig själv. Han lärde henne också alla de konster han själv snappade upp under sommarlägren av de äldre pojkarna, att rida stående på hästryggen, att krypa under hästens buk medan den galopperade och komma upp i sadeln igen och mycket annat. Anaché lärde sig mer än någon annan flicka kunde. Men hon hade ingen egen häst att öva med, ingen att bli perfekt samspelt med så där som Huor och Noutar var, och hade därför svårt att bli lika bra som Huor. De behövde aldrig med ord enas om att Anaché inte skulle visa vad hon förmådde på hästryggen så att någon såg. Det ingen visste om kunde heller ingen förbjuda. På samma sätt visste heller ingen att hon också lärde sig kasta sosha. Det var ingenting som flickor skulle kunna. Men Huor hade skänkt henne sina gamla knivar då Kajake gav honom nya med fina benskaft som han köpt av lukkastammens berömda snidare. Huor hade visat henne hur kniven skall ligga i handen, och när man skall släppa taget, och hur man får den att flyga dit man vill. När Anaché fått växa till sig några somrar kastade hon sosha bättre än Huor själv. Inte längre, hans arm var starkare än hennes, men hon missade aldrig sitt mål bara det var inom hennes räckvidd, vilket Huor gjorde ibland. Då dansade hon omkring honom och tjöt av segerglädje, men han bara skrattade och drog henne i flätorna. ”En dag gör du allt bättre än jag.” Huor och Anaché, roukens barn, två valpar som tumlade omkring i lek på stäppen. De var ett och det var omöjligt att tänka sig den ena utan den andra. Tills Huor blev gammal nog för sin settu. Så länge Anaché kunde minnas hade Huor talat om sin settu 11


med längtan och iver. Efter den skulle han få delta i rådslag med de andra männen. Få följa med på jakt. Inte längre vara en pojke, att skratta åt, att ringakta. Han skulle prövas, få veta vad andarna sade om hans framtid och sedan bära settutecknen på kinderna som ett vittnesbörd om att han nu var man. Allt som var viktigt för Huor var också viktigt för Anaché. Hans iver smittade av sig på henne, och deras favoritlek var sedan länge settuleken. Våren innan Huors trettonde sommar kom en dag då Kajake eftertänksamt såg på sin son och lade ifrån sig täljkniven. Trots att han hade stora och breda händer för en akkade var han flink och skicklig med kniven. Just nu höll han på att tälja en ny slev för sin hustru att röra om i grytan med. Han borstade bort träflisorna från sina byxor. ”Jag tror visst att det är dags för din settu.” Huor satte sig käpprak upp. ”Ja, far.” Anaché såg hur han kämpade med sig själv för att inte överösa sin far med frågor, och hur han sedan förlorade kampen. ”Skall den hållas nu genast?” Huor lutade sig ivrigt fram. ”Borde jag träna på något speciellt inför prövningarna?” Kajake strök med handen över sitt hårt flätade hår och rynkade pannan. ”Min sons settu hålls inte i skymundan. Den får vänta till sommarlägret. Och prövningarna går det inte att förbereda sig för.” Han lyfte blicken och såg ut över stäppen. ”Andarna har vaknat efter vintern. Så fort de lugnat sig rider jag ut och sammankallar sommarlägret.” Huor vred på huvudet och strålade över axeln mot sin syster. Hon genomfors av en ilning av förväntan. Huor skulle genomgå settu. Äntligen! Kort därefter red Kajake ut för att meddela de andra familjerna i khalkastammen platsen han som deras rouk och ledare valt 12


för sommarlägret. Under tiden förberedde modern deras läger för flytten. När hon lyckades fånga in Huor och Anaché fick de lov att vädra mattor, gå igenom de nästan tomma förråden efter vintern och packa ihop det som fanns kvar. Men så ofta de kunde smet de ut på stäppen och lekte settuleken tills modern hittade dem och åter kommenderade dem tillbaka i arbete. När Kajake återvände återstod bara att ta ner gerret och lasta det och alla tillhörigheter på hästarna. Anaché hade ännu inte fått en egen häst och fick sitta på en av packhästarna som var fastbunden vid moderns märr Amme. Men Huor red på Noutar bakom sin far, rak i ryggen och så ivrig att Noutar, som annars var en lugn och sävlig häst, dansade av och an. Anaché kunde se broderns röda jacka guppa upp och ner på det grå djuret, och hon försökte sitta lika rak i ryggen som han mellan packrullarna. De red söderut under en blå himmel. Kring dem sjöng jirrik och lärka och gräset under hästarnas hovar var nytt och tätt. När den första resdagen började lida mot sitt slut kunde Anaché skymta låga kullar i öster, de som utgör foten till bergskedjan som skiljer akkade från de bofasta folken. På en av kullarna stod ett djur hon aldrig sett förut. Det liknade ett får men var mindre och hade längre, smala ben. Kvällssolen föll på djurets långa, vita päls och fick den att glittra som snö. Den smäckra halsen slutade i ett litet huvud, krönt med två spetsiga horn. Djuret stod och såg ut över slätten och verkade helt oberört av karavanen av hästar, får och människor som drog förbi nedanför. Anaché skulle just ropa ut en fråga till sin mor då djuret vred på huvudet och såg på henne. På henne, inte på de andra. Hon sänkte handen hon höjt för att peka ut djuret för modern. I stället reste hon den i hälsningen med två höjda fingrar. Precis innan djuret försvann utom synhåll tyckte hon sig se att det böjde på nacken till svar. Men solen glimmade till i dess päls just då, och det var svårt att säga säkert. 13


De var inte de första som anlände till platsen för khalkas sommarläger. Flera andra familjer hade redan rest sina gerr vid flodstranden. Det var de som övervintrade på kullarna kring floden. Där fanns det gott om mat hela vintern. Flodens ande var givmild och bara man offrade en del av fångsten och respektfullt bad om lov kunde man fånga fisk och musslor hela vintern. Men fårbetet var inte lika bra som på den slätt där Anachés familj tillbringade den kallaste årstiden. Till skillnad från kullarna var slätten oskyddad och det blåste alltid kallt där, men marken var bördig och gräset tjockt och därför var området förbehållet rouken och hans stora fårflock. Anaché och hennes familj kunde inte äta fisk och musslor på vintern, men de kunde alltid slakta ett får och äta så mycket färskt kött som de ville. Dessutom var betet viktigt för hästarna, och hästar är det dyrbaraste en akkade har. De reste sitt gerr på den bästa platsen, den som låg i mitten av lägret. Den var förbehållen rouken och hans familj. Huor och Kajake byggde en fålla för fåren, och sedan var det Huors och Anachés uppgift att varje morgon föra fåren på bete och varje kväll hämta hem dem igen. Men som det var roukens får fick de det bästa betet nära lägret, och barnen kunde göra vad de ville under dagen. Fåren lämnade inte sitt goda gräs frivilligt utan höll sig där de skulle. Rovdjuren höll sig borta från så många människor och så mycket ljud. Anaché gladdes åt att få se människor och höra spännande berättelser efter vinterns långa isolering. Vid flodens strand fanns det så mycket man kunde göra: fånga krabbor, plocka musslor och vackra stenar, försöka fånga fisk med bara händerna och simma tills huden var knottrig och tänderna skallrade. Anachés vän Begala hade fått ett armband av blåsten som Anaché genast hett eftertraktade, och hon utmanade sin vän på suamespel gång efter annan i sin strävan att vinna armbandet av henne. Inte ens här i sommarlägret jagade Huor bort henne utan hon 14


följde med honom överallt. Inga andra småsystrar fick vara med de stora pojkarna när de kastade soshakniv, brottades eller red i kapp vid utkanten av lägerområdet. Huor var roukens son och om han ville ha med sin syster så fick han det. Anaché fick inte kasta eller rida, men hon satt och såg på och lyste av stolthet när Huor red snabbare och kastade längre än någon annan, också än de pojkar som genomgått settu för en och två somrar sedan. När Anaché såg på hur pojkarna red och visade upp sina konster längtade hon ibland efter att få sälla sig till dem. Hon visste att hon kunde ha tävlat med många av dem i både snabbhet och vighet. Men hon ville inte vara en av dem. Hon var Anaché, med händer som kunde kasta knivar rakt och ben som kunde hålla hårt om hästflanker och fötter som kunde springa nästan lika fort som Huors. Hade inte hon igår fångat en fisk med bara händerna, något ingen av de andra barnen lyckats med? Istället såg Anaché noga på hur pojkarna gjorde när de red för att kunna pröva på knepen senare, när sommarlägret brutit upp. Snart skulle Huor och hon åter ha en tom stäpp för sig själva att träna på. Eftersom Huor var roukens son blev hans settu sommarens första och den firades ståtligare än någon annan settu Anaché sett. Hennes mor var upptagen i flera dagar i det stora kvinnogerret med att förbereda maten inför festen. Den skulle hållas efter att Huor gjort settuvandringen och sedan prövats av angakok, som kunde tala med andarna och fråga dem om Huors framtid. Hon försökte få med sig Anaché för att hjälpa till, men Anaché lyckades alltid smita undan, om inte förr så efter att hon proppat fickorna fulla med torkade telogelbär och nötter ur säckarna inne i kvinnogerret. Det fanns så mycket att göra att hennes mor omöjligt kunde hålla ögonen på henne hela tiden. Det var bara att lyfta på dörrfilten och slinka ut så fort tillfälle gavs. 15


Istället letade hon upp Huor som med ett sammanbitet allvar tränade med Noutar eller brottades med sina vänner. Han sjasade inte bort henne utan log bara lite frånvarande mot sin syster och fortsatte sedan med det han höll på med. Ibland satt hon kvar och åt nötter och såg på, ibland sprang hon iväg för att fiska med Begala och de andra barnen. Men den sista kvällen innan Huors settu fångade han in henne då hon sprang ner till stranden för att plocka musslor efter kvällsmålet. Tillsammans smög de ut ur lägret och sprang ut på stäppen, långt bort. I en skyddad sänka satt de samman och såg solen gå ner och stäppen bli blå runt omkring dem. Anaché bjöd Huor av sina stulna telogelbär men han åt inte. Han satt med hakan lutad mot knäna och stirrade framför sig med rynkad panna. ”Tänk om jag misslyckas”, sade han plötsligt. Anaché såg förvånat på honom men han ville inte möta hennes blick utan drog upp lite gräs med rötterna. ”Hur då?” ”Om prövningen är för svår. Om angakok säger att jag inte är man än.” Anaché ryckte på axlarna. ”Då får du väl ha en ny settu nästa år. Som den där pojken på förra storlägret, vad hette han, Darke?” ”Men rouken.” Det var allt Huor sade. Det var allt han behövde säga. Anaché kom ihåg skammen som häftade vid Darkes familj hela den sommaren. Kajake skulle aldrig tillåta att en sådan skam vidrörde honom. Han var stammens rouk. Han krävde respekt. Hon tappade plötsligt aptiten. Det enda hon fruktade, förutom vejaur, var rouken. Hon hade inte trott att Huor fruktade något alls. Hon såg på bären i sin hand, torkade bär från ifjol. Huor satt bredvid henne med näven full med gräs som han långsamt smulade sönder. Hon drog honom försiktigt i ärmen. ”Vill du offra de här? Till Stora Jord?” 16


Huor slängde ifrån sig gräset och borstade jorden från sina händer. Han såg ut över den mörka grässlätten en stund till och andades sedan ut. Vände sig mot henne och log vänligt. ”Om du tycker, lilla syster.” Han läste snabbt tacksägelsen över bären medan Anaché omsorgsfullt grävde en grop i jorden med en platt sten. Hon lade bären i gropen och Huor öste sand och stenar över dem. Anaché plattade ordentligt till högen med en hand. ”Så. Nu har du offrat. Du skall se att Stora Jord går med dig i morgon.” Huor drog henne mjukt i flätorna och skrattade. Sedan reste han sig. ”Kom. Det är dags att gå hem. Jag måste vakna innan gryningen.” Anaché stack sin hand i hans och tillsammans vandrade de tillbaka mot lägrets ljus och fårbjällror och röklukt. Hon var nöjd. Huors steg var lättare nu. Hon hade förmått hjälpa honom. Anaché hade beslutat sig för att hålla sig vaken så att hon skulle kunna säga farväl till Huor när han lämnade gerret, men hon vaknade av moderns hand på sin axel och såg genast på ljuset som föll in genom den öppna gerrdörren att hon försovit sig. Huors sovfilt låg prydligt hopvikt. Anaché ville springa ut för att leta efter honom, men modern hindrade henne och tog hennes hand i ett stadigt grepp när de gick till kvinnogerret för att göra de sista förberedelserna. Därför var inte Anaché där när Huor återvände från settuvandringen tillsammans med angakok, blek men samlad och med de vita tecknen på kinderna. Men hon såg honom genast då hon kom ut ur gerret med ett fat färskystad ost. Han satt mellan Kajake och angakok och drack tegelte med stammens män i en halvcirkel omkring sig. De vita settutecknen lyste i morgonsolen. Anaché ville springa fram och krama honom, men hon vågade inte 17


för de andra männen. Hon hjälpte istället sin mor och de övriga kvinnorna att servera settudagens första mål, som var färsk ost, te och nybakt hotebröd. Sedan följde settulekarna då Huor mätte sin styrka, vighet och snabbhet mot andra unga män som genomgått settu året innan, både till fots, med sosha och till häst, och Huor vann fler gånger än han förlorade, vilket bringade ära till roukens gerr. Fortfarande kom Anaché inte åt att prata med Huor, omgiven som han var av en tät ring av män. Hon ville så gärna veta vilka prövningar han genomgått. När settulekarna äntligen var till ända bars mat fram i korgar och på fat och hela det stora lägret fylldes med doften av rostat vårlamm och den sötsura lukten av kumis. Skinnsäckarna gick runt bland männen och nu fick också Huor dricka och bli rödkindad som de andra. Kumis var inte för kvinnor men det brydde sig Anaché inte om för Huor blev så konstig av vinet. Istället åt hon sig sprängmätt av all maten: färskost, emblagröt med färskt smör, halstrad lax ur floden, råa musslor, stuvade vildmorötter med mera smör och så kött, så mycket kött hon ville ha: härliga tunna skivor kokt tunga, fettdrypande lammspett och mustig chotan som kokat hela natten. När alla var mätta tändes ett stort bål alldeles intill mansgerret och där satte sig angakok med ryggen mot elden och skallran och staven i sina händer och berättade de legender som hör ihop med settu: skapelseberättelsen som också berättas vid sula, och berättelsen om hur Kimmink lurade vejaurflocken, och om pojken Mir och de svarta korparna. Därtill berättade han en ny historia som Anaché inte hört förut, om Utter och Lax och blåstensringen. Den tyckte Anaché om. Nu var angakoks hals torr och hans lärling Yurok räckte honom en säck kumis. Yurok bar lärlingsförklädet målat med andesymbolerna, som ett skydd mot de andar han ännu inte var redo att möta 18


ensam. Kimminktänderna på hans kläder rasslade mot varandra när han böjde sig över angakok. Yurok sade något, men hans röst var låg och raspig och gick inte att höra över eldens mummel. Medan angakok drack lät Yurok sin blick glida över åhörarna. När den nuddade vid Anaché lutade hon sig närmare sin mor. Yuroks ögon var så ljusa att de nästan var gula. Anaché tyckte inte om dem. Hela kvällen var Huor alltings medelpunkt. Rakryggad satt han med de vita tecknen på sina kinder och fick de bästa bitarna att äta. Nu var han en av männen, det som han så länge väntat på. Anaché försökte åter slinka närmare för att kunna prata med honom, då stammens äldste män klev fram till elden och tände facklor. Det hade blivit mörkt. Huor steg upp, allvarlig och tyst, och när processionen, ledd av rouken, ringlade iväg genom lägret följde han värdigt efter. Sju gånger rundade processionen mansgerret. Alla i stammen stampade fötter och kvinnorna sjöng settusången medan angakok och Yurok slog på sina målade trummor. Anaché sjöng med till en början, men när processionen till slut slingrade sig in i mansgerret tystnade hon. Huor skulle bo där nu. Hela sommaren skulle han och de andra pojkarna som genomgick settu undervisas av angakok i allt det de måste kunna som män. Hon visste inte vad det var, för det var männens kunskap och inte kvinnornas. Men det handlade om andarna och andevärlden och annat förborgat och farligt. Om hur man skulle blidka andarna när man drog ut på jakt. Vilka männens plikter som familjeöverhuvuden skulle vara när de tog sig en hustru. När man själv kunde tala med andarna, och när det var rådigt att kalla på angakok. På dagarna skulle stammens män samlas där, ledda av hennes far, och hålla rådslag om alla de saker män bestämde om. Vem som skulle äkta vem och vilka allianser det vore bra att upprätthålla med de andra akkadestammarna i närheten. Brasan höll på att brinna ner. Mödrar bar sovande småbarn tillbaka till sina egna gerr, medan männen och pojkarna stannade 19


kvar kring mansgerret och drack kumis. Luften var full av mumlande röster, druckna skratt och den kvardröjande doften efter festmåltiden. Huor skulle inte få komma ut ur gerret alls de första tre dagarna. Anaché såg sin mor spana efter henne bland folkmassan och hon tog några steg bakåt och slank iväg mellan gerren och buskarna. Hon ville inte gå hem. Ett gerr utan Huor, var det ett hem? Bara hon och mor och rouken. Ingen som viskade berättelser för henne tills hon somnade. Ingen att krypa tätt intill för att få värme. Ingen som grälade på henne för att hon tog det mesta av sovfilten. Ingen att prata med, dela sina upplevelser med, skratta med. Bara roukens kort framskällda befallningar och mor som ville ha hjälp med hushållssysslorna. När hon kommit ut från lägerområdet började hon springa. Det var en klar natt med månhalvan hängande en bit ovanför horisonten. När hon inte längre var skyddad av gerren och flodstrandens buskar och träd bet vinden tag i henne och piskade flätorna i hennes ansikte. Hon tyckte om att ha den höga himlen ovanför sig, vinden i öronen, det korta gräset under stövlarna. Hon ville ut på stäppen. Hon kryssade mellan får som sakta bräkte ut sina protester över att bli störda. När hon lämnat den sista fårfållan bakom sig saktade hon farten. Hon befann sig uppe på en sluttning. När hon vände sig om kunde hon se lägret en bit nedanför, med den stora elden som ett skinande öga i mitten och floden som ett blankt band längre bort. Vattnet kom ringlande ner ur de östra kullarna som avtecknade sig som sovande djur i fjärran. Västerut fanns andra akkadestammar, kuso och lukka, och bortom dem fler som hon inte visste namnet på. Söderut fanns de övriga stammarna i Toloakeunionen, liachi och mäktiga najak, vars rouk Batchulan var rouake för hela Toloake. Senare under sommaren skulle hela Toloake mötas på den plats Batchulan slagit fast, så att äktenskap mellan stammarna 20


kunde fastslås och ingås, hästar och får kunde köpas och säljas och tjänster och varor kunde bytas. Angakokerna från de olika stammarna skulle förena sina krafter för att driva bort sjukdomsandar och dansa fram ännu ett gott år för Toloake. Om någon annan union hotade säkerheten eller handeln med de bofasta skulle roukarna och angakokerna bestämma vad som skulle göras åt det. Men det var inget som angick Anaché. Hon gick tills hon hittade en skyddad sänka och där lade hon sig ner på rygg och grät så mycket som en elvasomrig flicka kan gråta över sin enda älskade bror. Månen höll henne sällskap tills hon gråtit sig till sömns. Hon vaknade av att någonting slickade henne i ansiktet och satte sig upp. Soshakniven var i hennes hand innan hon ens hunnit tänka. Hon var ensam ute på stäppen, det var natt och andar och vejaurar strök omkring. På en armslängds avstånd stod det lilla vita djuret som hon sett uppe på kullen och blåste på henne med sin mjuka mule. Dess ögon var mörka och blänkte i det svaga månskenet. Det lade huvudet på sned och såg på henne. Hon stack långsamt tillbaka kniven i stövelskaftet för att inte skrämma djuret. Månskenet fick dess långa fäll att glänsa som silver. Hon sträckte försiktigt ut en hand för att klappa den lena pälsen, men då skuttade djuret lekfullt bakåt. Hon följde efter med utsträckt hand, men djuret dansade hela tiden precis utom räckhåll på sina näpna klövar. Till slut stannade det en bit bort, böjde huvudet mot marken och tog en tugga gräs. Anaché satte sig ner. Också hennes mage var tom. Hon grävde i skinnfickan som var fastsydd på insidan av hennes tovade väst. Där hade hon alltid ett litet förråd av telogelbär och ibland ett par nötter. Nu hittade hennes hand några bär och hon drog fram dem och lade dem i sin handflata för att blåsa bort grässtrån och nötskal som fastnat på dem. I nästa stund låg hon på rygg på marken och det vita djuret 21


stod och tuggade på bären som flugit ur hennes hand. Det hade rört sig så snabbt att hon inte haft en chans då det knuffade till henne i bröstet med hornen. Inte hårt, men nog för att få henne omkull. Nu såg det mycket belåtet ut. ”Du din kimmink!” sade hon argt och gned sig över bröstet. ”Tjuv!” Djuret slickade i sig de sista bären med en lång, blå tunga och kom sedan fram och blåste lite telogeldoftande luft i hennes ansikte. Nu skyggade det inte för hennes beröring och hon strök den lena pälsen om och om igen. Hon hade aldrig rört vid något så mjukt förut. När djuret tappade intresset skuttade det sin väg. Hon såg den vita bakdelen studsa fram över stäppen, fort som en häst men lätt som en kanin, och försvinna in bland nattens skuggor. Med ens kände hon sig mycket ensam. Hon reste sig och tog sikte på lägret, där någon ensam eld ännu brann och vägledde henne hem. Hon slank in i gerret som så mången natt förut, då hon varit ute på egna vägar. Nej, inte egna. Tillsammans med Huor. Hennes mor brukade aldrig oroa sig eller fråga var de varit, men nu hörde Anaché henne sucka i gerrets varma mörker och vända sig om på sin filt. Hon hade legat vaken. Nästa morgon, när Kajake gått ut för att samtala med några av stammens män och Anaché hjälpte sin mor ösa grytan med tegelte, berättade hon om det konstiga djuret hon mött. Hon ville tala om det med någon. Huors tomma plats intill elden var som en eld i sig, som gjorde Anaché illa. För att inte tänka på den berättade hon om hur hon sett djuret förut och hur det inte liknade något annat djur hon kände till. Hennes mor lade ifrån sig sleven, satte sig på huk bredvid sin dotter och såg henne i ögonen. ”Du talar sanning”, sade hon och log. Det var inte ofta Anaché såg sin mor le. ”Det var en pa jau. En bergsget. Den lever uppe i bergen i öst och därför har du aldrig sett den förut. Men det var 22


inget vanligt djur du mötte. Du har en egen kangar, min dotter.” ”Vad är en kangar?” ”Det är en följeslagarande. Ibland väljer en ande att bli vän med en människa. Det händer sällan, men det är tydligt att Pa jau vill vara din vän.” ”Men han tog mina bär!” Hennes mor skrattade. ”Alla andar är nyckfulla och Pa jau mest av dem alla. Det är bara genom att vara snabb och listig som han alltid kan undkomma sina fiender. Så som vi akkade också alltid undkommit våra. Inte ens vejaur kan fånga Pa jau uppe i de branta bergen där inget annat djur kan få fotfäste. Men bara för att en ande väljer att bli kangar betyder det inte att den vill vaka över eller skydda dig. Kom ihåg att alla andar är nyckfulla och ofta farliga. Man skall aldrig lita på dem helt. Men Pa jau är hela akkades kangar och jag tror att du kan vara trygg med honom.” ”Är jag som angakok nu?” ”Nej. Angakok reser i andevärlden och talar till alla andarna och kämpar med dem. Om han är tillräckligt stark kan han knyta en eller flera andar till sig. Men de kommer till honom bara för att han är starkare än de och böjer dem till sin vilja. Han måste alltid vara på sin vakt mot dem och de tjänar honom villigare eller ovilligare, beroende på hur han behandlar dem. Men din kangar är inte din tjänare och du kan inte få honom att göra något han inte vill.” Hon kramade sin dotters axlar så hårt att Anaché gnällde till. ”Dessutom är du flicka, och som flicka kan du aldrig bli angakok.” ”Det vill jag inte heller. Angakok luktar illa.” För andra gången den morgonen skrattade Anachés mor. Det var sista gången på mycket länge Anaché hörde henne skratta.

23


Anaché2012 bladderex