VÄLKOMMEN TILL
RUNDRESAN
Uppenbarelseboken skrevs för att den skulle läsas.
Det kan tyckas uppenbart, men när det handlar om den sista boken i Bibeln är det många som glömmer bort den sanningen. Visst, de vet att någon borde läsa den, kanske teologerna eller pastorerna eller bibellärarna med fokus på profetiorna i Bibeln. Men de drar slutsatsen att den är alldeles för svår eller knäpp eller skrämmande för gemene man i församlingen. ”Bäst att överlåta det åt proffsen”, säger de.
Problemet är att det är så många av ”proffsen” som själva inte läser den. För vissa beror det på att de knappt berörde denna viktiga bok i bibelskolans översiktskurs i Nya testamentet. Så de har egentligen ingen uppfattning om vad aposteln Johannes skrev. Andra föredrar att undvika boken och påstår felaktigt att det inte finns några personliga tillämpningar i den. Jaså? Det de säger är att Uppenbarelseboken i huvudsak är irrelevant. Om det stämmer, varför finns den då med i Bibelns kanon? Jag utmanar dig att visa mig en enda bok i Bibeln som inte är tillämpbar på
något sätt – en del av Skriften om vilken man kan säga: ”Du vet, jag tror att Gud med det här stycket bara försökte fylla ut texten lite.” Det är väldigt synd att man undviker Uppenbarelseboken på det här sättet eftersom alldeles för många i församlingen går miste om alla välsignelser som Gud själv har utlovat dem som läser den. Jag har skrivit den här boken eftersom jag vill att alla ska få uppleva dessa garanterade välsignelser. Det stämmer att Uppenbarelseboken inledningsvis kan vara skrämmande. Fast när man väl börjar läsa den chockas man över hur lättbegriplig den är. Återigen, Gud skrev den för att den skulle läsas – inte bara av proffsen utan av dig.
Under många år var jag reseledare i Israel. När jag tog med mig en grupp till platser som Caesarea, Filippi eller EnGedi eller Getsemane, hade jag som mål att alla skulle veta allt de behövde veta om just de platserna när bussen åkte därifrån. Det är mitt mål när vi kör fram till Uppenbarelseboken. Jag vill vara din reseledare, och tillsammans ska vi upptäcka den underbara kunskapen, löftena och välsignelserna som man hittar i detta brev.
Det här är ingen bibelkommentar. Det är en rundresa. Mitt hopp är att alla som kommer till sista sidan ska säga: ”Okej, nu fattar jag. Vilken underbar plan Gud har.” Den här boken är skriven för den vanliga människan, för den som varje dag studerar Guds ord.
Mina vänner, kliv nu ombord på bussen och slå er ner någonstans. Nu åker vi och platserna ni ska få se kommer få er att häpna.
Ett långt brev
I teknologins tidsålder skickar vi inte längre brev till varandra. Vi använder oss istället av mejl, sms och sociala medier. För egen del hjälper sociala medier mig att nå hundratusentals människor
i realtid med uppdateringar om händelser i Mellanöstern. Det skulle ha varit omöjligt förr när inget var digitalt. Under Johannes tid fanns det inga sådana tjusiga valmöjligheter. Om man ville kommunicera något, och man själv inte kunde åka dit, var papper och penna det enda alternativet.
Vi ska vara väldigt tacksamma för att sociala medier inte fanns under det första århundradet. Varför? För att inlägg vanligtvis är korta, rakt på sak och ofta meningslösa. Kan du föreställa dig Paulus ägna tid åt att skapa ”trollkonton” på Apollos och Petrus social medier eller göra memes riktade mot ”superapostlarna” i 2 Korintierbrevet 11–12 istället för att skriva breven till församlingen i Korint? Tänk om Johannes hade tillbringat tiden på Patmos med att lägga ut bilder på strandlivet och lunchen han hade tillagat av de små krabborna han fångade i tidvattenpölarna istället för att skriva ner de fantastiska synerna som han fick av Guds tronrum?
Samhället i Romarriket under första århundradet var ett samhälle där man skrev brev, och tjugotvå av de tjugosju böckerna i Nya testamentet är sådana. Alla Paulus skrifter är brev, liksom Petrus, Johannes (förutom hans evangelium), Hebreerbrevets anonyme författares, och Jakobs och Judas, Jesu bröders, skrifter. När man läst färdigt evangelierna och Apostlagärningarna skulle man därefter faktiskt kunna stoppa ner allt i ett kuvert med församlingens adress utanpå.
Så är det med Uppenbarelseboken också. I en härlig stund på en stenig ö fick Johannes i uppdrag av Jesus Kristus att skicka ett brev till sju av hans församlingar. En del av innehållet dikterades av Jesus medan Johannes ivrigt antecknade, annat fick aposteln bevittna med egna ögon. Men allt var ett direkt budskap från Gud till sitt folk.
Hur kommer det sig då att så många kristna och deras pastorer vänder ryggen åt denna dyrbara del av Guds sanning? Det
finns inga tvivel om att församlingarna som först fick ta emot det här brevet inte följde samma mönster; de läste inte igenom det, skakade på sina huvuden och lade det sedan åt sidan och sa: ”Den där Johannes var ju alltid lite konstig.”
Istället kan vi föreställa oss hur församlingen i Efesos samlades för gudstjänst. Tystnaden sänker sig över församlingen när sigillet bryts och brevet rullas ut. Alla sitter som på nålar.
Detta kan ha varit de första orden de fick från sin tidigare pastor – mannen som hade vigt och begravt så många i församlingen, han som undervisat dem i åratal, aposteln som hade ingått i Frälsaren Jesus inre lärjungakrets.
Den nuvarande pastorn granskar människornas ansikten. Han ser allvarlig ut, men man kan se en tår i ögonvrån. Han börjar:
Detta är Jesu Kristi uppenbarelse … (Uppenbarelseboken 1:1).
Bara de fem orden. De säger allt. Hur skulle man inte vilja läsa resten? Jesus Kristus, Gud själv, ska uppenbara något för världen. Det som varit okänt ska nu bli känt. Det som varit otydligt ska nu bli tydligt. Herren bestämde i sin oändliga vishet att det var en del han ville förklara för sin församling och här var det nedskrivet.
Ändå finns det troende som inte tar sig tid att läsa det här brevet.
Och det finns pastorer som vägrar predika från det.
Det är otroligt! Hur kan man över huvud taget tycka att det är ett klokt beslut?
Församlingen i Efesos insöp nog alltihop. Vartenda ord måste ha varit som ljuv musik för deras öron och smakat sött som honung. Så måste det ha varit även ifråga om de bittra orden, orden som överbevisade dem som församling, eftersom de
bör ha förstått att de alla var en del av ”Jesu Kristi uppenbarelse”.
Brevets budskap blev nog samtalsämnet i flera veckor, månader och år framöver.
Om du inte läser detta brev kan du inte veta hur Herren
är idag och alltid har varit. Det kommer att finnas ett gapande hål i din kunskap om hans karaktär. Du kan inte veta vad det är för framtid han har förberett åt dig. Du kommer att vara okunnig om hans planer för resten av världen. Herren är den Store Kommunikatören och genom tiderna har han gett sig tillkänna i drömmar, syner, tecken, under och sitt ord. Hur kan vi ogiltigförklara någon enda del av hans ord?
Den sextiosjätte boken i Bibeln fulländar inte bara allt som Gud ville att vi skulle veta om hans planer, utan berättar också för oss resten av historien om vår Messias. Vi känner Jesus som den lidande Frälsaren som tog vår plats på korset. Vi känner Jesus som den uppståndne Kristus som har gått för att bereda en plats för oss. Men sedan då? Slutar berättelsen om honom där? Vad gör Jesus just nu? Vandrar han omkring i himlen och väntar på att det ska bli dags för honom att ställa fötterna på Oljeberget igen? Iakttar han ängsligt världshändelser och letar efter en chans att få hoppa in och bli relevant igen? Och församlingen då, Kristi brud? Finns det någon framtid för oss? Kommer vi få vara med om den tid då Gud utgjuter sin vrede över världen?
Alla dessa frågor besvaras i Uppenbarelseboken. Gud vill inte att du ska leva i okunskap om hans planer. Han vill inte att du ska leva i ängslan och undra om du kommer få uppleva domens tid. Uppenbarelseboken är väldigt tydlig med att svaret på den oron är nej. Om du är en del av församlingen kommer du inte vara här när det slår till.
Trots sitt skrämmande rykte är detta långa brev ett budskap om hopp och det är ett budskap om löften. När du läst klart kommer du veta att Jesus uppstod som utlovat, att Jesus ska
komma tillbaka för att hämta hem oss som utlovat, att Jesus ska komma tillbaka tillsammans med oss till Jerusalem som utlovat, att Jesus ska regera över världen som utlovat, och att Jesus ska döma de icketroende precis som han har lovat.
Om du som ett av Guds barn läser Uppenbarelseboken hela vägen till slutet kan jag garantera att du kommer att ha ett leende på läpparna när du är klar. Så låt oss dyka ner i Bibelns sista bok som innehåller vår Guds och Skapares allra sista skrivna ord. Vi börjar med en översikt av Uppenbarelseboken och går sedan vidare till det första kapitlet där du får lära dig att allt, liksom hela livet, handlar om Jesus.
Olika -ismer
När man börjar läsa en bok gör man det med några antaganden. Om du tar upp ett verk som handlar om historia, så slår du upp första sidan och förväntar dig att få läsa om händelser som faktiskt ägt rum. Om du slår upp en skönlitterär bok förväntar du dig att få njuta av en berättelse som inte gick till exakt som det står. Annars vore det historia du läste.
Antaganden har stor betydelse ifråga om hur vi läser. Genom århundradena har troende förhållit sig till Bibelns sista bok med varierande antaganden. Det är de antagandena som avgör om man tror på att det som står skrivet i Uppenbarelseboken kommer att äga rum bokstavligt, eller om det är bara är en bild som representerar en annan tid eller olika teologiska sanningar. Det finns fyra huvudsakliga antaganden om Johannes brev. Inom preterismen, som kommer av ett ord som betyder ”dåtid”, betraktar man den här boken som historia. Den är en symbolisk bild av församlingens tidiga århundraden. De flesta tror att Uppenbarelseboken skrevs mellan år 64–67 e.Kr. och att händelserna gick i uppfyllelse under det fruktansvärda året 70 e.Kr. när romarna förstörde Jerusalem och templet. Men för
att det ska gå ihop tvingas de ”allegorisera” eller ”symbolisera” många av kapitlen, som kapitel 20–22, som talar om det nya Jerusalem och den nya himlen och den nya jorden. Jag bor inte långt från Jerusalem och jag är där ganska ofta. Man kan hitta en massa saker på gatorna i den stora staden, guld är inte en av dem. Följden av detta förhållningssätt är att Uppenbarelseboken blir en bok med överdriven, ogrundad historia istället för en profetisk bok.
Anhängare av historicismen menar att Johannes brev syftar på händelserna och villkoren för församlingen genom två tusen år och fram tills nu. Om Uppenbarelseboken slutade efter de tre första kapitlen skulle jag kanske ha hållit med. Fast när kapitel 4 dyker upp nämns inte församlingen igen förrän i kapitel 19.
Allting från att Johannes når himlen (i Uppenbarelseboken 4:1) och framåt skulle ha varit verklighetsfrånvänt. Uppenbarelseboken skulle bara vara en komplicerad och förvirrande teaterpjäs med konstiga ickehändelser som på något sätt förmedlade djupa sanningar om Gud och församlingen till dig. Vad är det för djupa sanningarna? Frågar man sju anhängare av historicismen så kommer de med sju olika åsikter. När man säger att Bibelns ord egentligen inte betyder vad de brukar betyda, så blir förståelsen av den en tolkningsfråga.
Inom idealismen menar man att Uppenbarelseboken är en storslagen bild av den stora sammandrabbningen mellan Gud och Satan. Som om det vore Johannes episka berättelse om den eviga kampen mellan gott och ont, liknande J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, fast med färre hobbitar. I slutet vinner det goda, alla drar en lättnadens suck och njuter av evigheten i det eviga riket. Men Bibeln är inte fiktion. Även om det finns berättelser i Bibeln, som Jesu liknelser, är de alltid kortfattade och identifieras tydligt som berättelser och har en tydlig poäng.
Slutligen har vi futurismen där man menar att allt i kapitel
4–22, förutom några få ”tecken” som tydligt identifieras som sådana, talar om faktiska framtida händelser. Jesus sa till Johannes när de möttes på Patmos: ”Skriv nu ner vad du har sett och vad som är och vad som ska ske efter detta” (Uppenbarelseboken 1:19). Det är bara anhängaren av futurismen som kan säga att han håller fast vid denna förmaning utan att allegorisera, avvisa eller på ett bekvämt sätt välja att strunta i någon del av denna bibliska bok. Det är denna tolkning som jag håller fast vid.
Allt handlar om Jesus
Om man frågar en grupp kyrkobesökare vad temat i Uppenbarelseboken är får man förmodligen höra en rad olika svar. ”Den handlar om den yttersta tiden.” ”Den handlar om hemskheterna under vedermödan.” Någon påläst medlem i gruppen kanske till och med säger: ”Den beskriver Guds straff över nationen Israel och folkets slutliga frälsning.” Alla skulle ha rätt.
Men i detta underbara brev med smärta och hopp, vrede och kärlek, dom och nåd finns det ett centralt tema som går som en röd tråd, och det handlar inte om vad utan om vem. Uppenbarelseboken handlar om Jesus Kristus. Han är där från början till slut och utför Faderns vilja. Det dröjde bara fyra ord innan Johannes kom fram till namnet över alla andra namn. Så kom ihåg medan du läser att brevets ultimata fokus varken är uppryckandet, vedermödan, Israel, församlingen eller den nya himlen och den nya jorden. Det är kungarnas Kung, herrarnas Herre, det mäktiga lejonet av Juda stam, och det fläckfria offerlammet.