Operation Joktan - titta i boken

KAPITEL 1

TOLV ÅR TIDIGARE – KAPSTADEN, SYDAFRIKA 20 JANUARI 2008 – 13:30/1:30 PM SAST

Ä

ven om man har ett tränat öra, är det svårt att avgöra vari­ från ett pistolskott kommer. Därför visste inte Nir Tavor åt vilket håll han skulle rikta sitt vapen, förrän det kom ytterligare ett skott efter den första salvan. Han slängde en blick åt vän­ ster och fick bekräftat vad han förväntade sig att se – Gideon Zamir, operationens ledare, som använde sin kropp som en sköld över deras skyddsling.

Zamir hade varit bataljonschef under kriget med Libanon 1982 och den första intifadan, så han hade en hel del erfarenhet av vinande kulor. Nir var bara 24 år gammal och fortfarande ny i offentlig tjänst, och han hade aldrig avfyrat ett skott i strid.

Det skulle det snart bli ändring på.

Hans resa fram tills det här ögonblicket for igenom tan­ karna på honom. För bara tre månader sedan hade han av­ slutat sin utbildning för det israeliska utrikesdepartementets 7

säkerhetstjänst. En av anledningarna till att han hade börjat arbeta för utrikesdepartementet var för att han ville se världen, och de lediga tjänsterna som fanns – i London, Washington, Tokyo, Paris – verkade så glamorösa allihop. Fast när han funderade över de där städerna, verkade de samtidigt vara… förutsägbara.

Sedan hade Nirs blick fastnat på ett av namnen på listan, och äventyrslusten kom tillbaka. Sydafrika lät exotiskt och lite farligt. Det skulle definitivt inte bli någon sömnig utstation­e­ ring. Det var många i Sydafrika som kände ett slags släktskap med palestinierna på grund av uppfattningen de hade om flykting­situationen, och det här hade lett till regeringssanktio­ ner, folkliga protester och också ett antal våldshandlingar. Men Israel, och Sydafrika efter apartheidregimen under president Thabo Mbeki, höll precis på att tina sina frostiga relationer, och trots protester fortsatte banden mellan de två länderna att växa sig starkare. Israel hade till och med öppnat sin ambas­ sad på nytt, och skickat Ilan Baruch – den man som Nir var här för att beskydda – inte riktigt som ambassadör, men som någon som förhoppningsvis skulle förvandlas till en fullfjädrad innehavare av den positionen någon dag.

Idag befann de sig vid en enorm herrgård i Kapstaden som osade gamla apartheidpengar – doriska kolonner, en stor ut­ omhuspool, marmor överallt, och allt var beläget på en enorm, grönskande tomt. Nir hade till och med sett påfåglar vandra omkring i trädgården. Baruch befann sig här på inbjudan av den sydafrikanska inrikesministern, Nosiviwe MapisaNqakula, som han hade träffat på en diplomatisk tillställning i Johannesburg för flera månader sedan. Som svar på hennes fråga om lappen han hade för ögat, hade han berättat för henne att han blivit svårt skadad 1970 under utmattningskriget mot Egypten. Den här händelsen hade förvandlat honom, berät­ 8

tade han för henne, och nu var han väldigt mycket en fridens man. Hans syn på den palestinska situationen och hans kritik mot den egna regeringens hållning fascinerade henne, och hon bad honom komma på besök i hennes födelsestad.

Nu befann sig Nir här den sista dagen på en helgutflykt som hade varit allt han hade hoppats på när han skrivit Sydafrika på den där uppdragsansökan. De tidigare två dagarna hade de seglat på Atlanten, gjort en rundtur på Iziko Slave Lodge, och gjort en tur längs med Godahoppsudden för att titta på pingviner. Idag avslutade de resan med en lunch som följdes av en modevisning utomhus på vad som verkligen var en av de vackraste egendomarna han någonsin besökt.

Blå himmel, en vacker herrgård, otroligt snygga model­ ler… det var en perfekt dag.

Fram till skottlossningen.

Eftersom Nir inte kunde se dem som anföll, kunde han inte vara säker på vilka de var. Men det var troligtvis en av två grupper – en palestinsk milisgrupp som på något sätt hade tagit sig till Kapstaden, eller mer sannolikt en lokal Xhosamilis som sympatiserade med Palestina och som ville straffa Israel genom att döda Ilan Baruch.

Det var inte ovanligt med attentat mot israeliska diplo­ mater. Tre medlemmar av den palestinska organisationen Fatah hade 1982 försökt döda den israeliska ambassadören i Storbritannien, Shlomo Argov, genom att skjuta ner honom på en gata i London. Argov överlevde en kula i huvudet, men blev förlamad och fick ständig assistans resten av sitt liv. Följden av den händelsen ledde till Libanonkriget 1982, där hundratals israeliska soldater, tusentals palestinska milissoldater och sy­ riska soldater dog. Det kostade också tiotusentals libanesiska civila livet. Nir kunde sin historia och de potentiella konse­ kvenserna som den här attacken skulle kunna få. Han tänkte 9

inte låta någonting hända Baruch.

Sex medlemmar ur Mapisa-Nqakulas militäreskort öpp­ nade genast eld, och siktade mot ingången i den nästan fyra meter höga betongmuren som omgav egendomen. Eftersom Nir visste att deras automatkarbiner, Vektor R4, skulle orsaka mycket mer skada än han kunde med sin 9mm Jericho 941, sparade han på ammunitionen och gjorde en uppskattning av situationen. Där han stod längst fram vid ena hörnet av sittområdet, kunde han se att omkring hundratalet gäster hade fallit ihop på marken, däribland Baruch, som hade sut­ tit på främre raden bredvid scenen på catwalkens högra sida.

Mapisa-Nqakula låg på marken bredvid honom, och Zamir lutade sig nu fram över dem båda.

Nir granskade platsen i ett försök att hitta fler illasin­ nade. Sedan nådde hans blick catwalken och tvärstannade.

Två isblå ögon höll honom fången, fyllda med rädsla men samtidigt nyfikna. Nir tog ett djupt andetag. Kvinnan som låg på scenen var häpnadsväckande. Mer än häpnadsväckande.

Tjocka, mörka ögonbryn ovanför de fängslande ögonen. Hyn i hennes smala ansikte var brun, och hennes tjocka, putande läppar var rödmålade. Samtidigt som han stirrade formade de där läpparna två ord – ”Gör någonting!” ”Ligg kvar!” ropade han till henne och var arg över att han låtit sig själv bli distraherad.

Skottlossningen upphörde. Nir vände sig om mot skydds­ muren och tänkte att de sydafrikanska soldaterna hade tagit itu med skyttarna, det enda han kunde se var kamouflageklädd militär.

Till höger om sig hörde han ett jämrande ljud. Han fick syn på en kvinna i klänning med ljust mönster som låg på rygg bredvid scenen, med en matchande traditionell iqhiya lindad runt huvudet. Blodet färgade snabbt det gula tyget på 10

hennes axel rött.

Han vände sig om mot modellen igen och ändrade sin instruktion. ”Du! Kom hit!” Han trodde att hon kanske var för förvånad eller rädd för att lyda, men när han tog av sig kavajen, blev han glad över att se att hon gled ner från den upphöjda plattformen och lät sina löjligt höga klackar ligga kvar. Hennes knälånga klänning såg obekvämt trång ut, men innan hon började springa, rev hon sönder fållen längst ner så att benen fick mer plats.

När han kom fram till den skadade kvinnan, ställde han sig på knä och tryckte kavajen mot hennes sår. Modellen hade skräck i blicken när hon sjönk ner bredvid honom, men i övrigt såg hon beslutsam ut. ”Jag heter Nir.” ”Nicole.” ”Toppen. Nicole, fortsätt att trycka mot såret. Så snart vi får klartecken ser jag till att få in dig, min ambassadör och inrikesministern i huset. Låter det bra?” ”Bra.” Hon hade en sådan där röst som han en gång hade hört beskrivas som rökig. Han hade med nöje kunnat lyssna till den typen av röst, och hennes sydafrikanska accent, hela dagen om hon så läst upp hudsjukdomar ur Talmudlagen.

Saker som far genom huvudet på en när man blir beskjuten.

Han ställde sig upp och fångade Zamirs blick, och pekade på honom och gjorde tummen upp. Zamir svarade med att också göra tummen upp.

Det hördes rop från muren, och militärsoldaterna började avfyra sina helautomatiska vapen mot grinden. En militär­ transport av märket SAMIL 20 vrålade genom stålgrinden och in på gräsmattan femtio meter från där Nir stod. Åtminstone tolv dåligt uniformerade gerillasoldater hoppade ner från flaket på lastbilen och började avfyra sina AK 47:or mot 11

militärvakterna. Det blev ett blodbad när både soldater och gerillakrigare föll ihop på marken.

Nir sprang mot lastbilen och sköt samtidigt som han sprang. Han hörde ett skrik bakom sig, och att det bröt ut skottlossning igen. Han snurrade runt och fick syn på tre an­ gripare som måste ha kommit upp från klipporna som ledde till havet medan alla var distraherade av det nya angreppet.

De avfyrade sina vapen rakt mot människorna som låg på marken, och Nir hörde skotten från en 9mm till höger om sig när Zamir tömde sitt magasin mot de beväpnade männen.

En av dem föll ihop, och de andra två tog skydd bakom en stor blomkruka. ”Få in dem i huset”, skrek Nir till sin befälhavare. Zamir nickade, drog sedan upp Baruch på fötter och därefter inri­ kesministern. ”Du också”, ropade Nir till Nicole. Hon hade redan hjälpt den skadade kvinnan upp.

Framför honom klev en av de beväpnade männen fram bakom blomkrukan. Nir avfyrade sju snabba skott som fick honom att dra sig tillbaka. Nir bytte snabbt magasin, sjönk ner på ett knä och granskade omgivningen. Det var åtminstone sex människor som utan tvekan hade dött, och flera andra blödde. Även om Baruch var hans främsta skyddsling, kunde han inte bara låta dessa människor ligga där som levande måltavlor.

Men om han stannade kvar där han var, skulle troligen han också bli en av de levande måltavlorna.

Om jag inte har möjlighet till ett hållbart försvar, är det bättre att jag går till anfall. Och det är bäst att jag skyndar mig.

Nir tillät inte sig själv att stanna upp och fundera, utan sprang mot platsen där de beväpnade männen tagit skydd.

Hans enda chans var att överraska dem inom de närmsta sekunderna innan de insåg att de var två mot en och började skjuta mot honom.

12

Tio meter… fem meter… två meter…

Båda de kamouflageklädda Xhosa-männen klev fram bakom blomkrukan. Nir avfyrade tre skott som träffade en av dem och fienden föll ihop på marken. Förvåningen av att se sin fiende så nära gjorde den andra beväpnade mannen så häpen under en så pass lång stund att Nir hann fara in i honom med full fart. De ramlade ihop på marken båda två och Nir landade hårt på sin vänstra axel.

Smärtan fick honom att tappa andan.

Han rullade runt på höger sida och såg sin motståndare flyga rakt mot honom. Mannen landade med hela sin kropps­ vikt på Nirs skadade axel och fick honom att tuppa av en stund. Ett hårt knytnävslag mot sidan av huvudet gjorde att han fick tillbaka medvetandet. Det första knytslaget följdes av ett till, och sedan ytterligare ett. Nir krökte med kroppen och försökte vrida sig, men mannen bara fortsatte och gav Nir ett knytnävslag på näsan. Han kände ett vedervärdigt krossande, och munnen blev full med blod.

Nu slöt händer kring halsen på honom och stängde till luftstrupen. Nir flämtade för att få luft, men fick istället halsen full med blod som rann från bihålorna.

Tiden höll på att rinna ut. Han sparkade med benen en gång, två och på det tredje försöket lyckades han få tag på det han greppade efter. Han drog fram sin DUSTAR Arad 7, sin nästan tjugo centimeter långa kniv, från fodralet vid fotleden och körde upp den under revbenen på sin anfallare. När man­ nen famlade efter kniven i ryggen släppte han taget om halsen på Nir. Nir drog ut kniven, och körde sedan in den igen, och sedan en gång till för att vara på den säkra sidan.

Den beväpnade mannen föll ihop på sidan medan Nir tog ett djupt andetag, satte blod i halsen och hostade när han försökte tvinga ut det igen.

13

Medan han satte sig upp sprang två sydafrikanska poliser fram till honom. Under slagsmålet hade han missat att de an­ länt. Nu kunde han se åtskilliga bilar med blinkade ljus som stod parkerade på gräsmattan och en stadig ström av fler som vällde in genom öppningen i grinden. ”Se efter om de är döda”, sa Nir till männen och nickade mot de tre Xhosa-kropparna.

Han hade aldrig dödat någon förr. Det var tillräckligt om­ skakande för honom att skjuta den första killen, men medan han satt där, spelades det andra dödandet upp för hans inre.

Ljudet av tyg som slets sönder, och känslan av att sticka hål på kött…

En ny bild invaderade hans tankar. Han måste befinna sig i chocktillstånd, för det han såg för sitt inre var det sista som borde ha fångat hans uppmärksamhet. Men ändå var de där.

Han gömde ansiktet i händerna och de där två nyfikna isblå ögonen naglade fast honom i mörkret. Han kanske måste hitta dem igen bara för att kunna besvara frågorna bakom stirrandet.

14