__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

New York, New York

S

irenerna ekade mellan husväggarna när ambulansen for fram på New Yorks bakgator. Alexander, 1 år och 7 månader gammal, klamrade sig fast vid mitt bröst där jag satt på en hård bänk i det som kallades för ambulans, men som mest liknade en gammal skåpbil. Andrea, nyss fyllda 5, satt för sig själv bredvid. Det var iskallt. Ingen värme i ambulansen – trots decemberkylan ute och snögloppet. Vi huttrade och frös, men jag försökte hålla barnen varma så gott det gick. Vinterkläder hade vi inte packat, eftersom vi inte hade planerat att stanna i staden. Vi skulle ju bara byta plan och fortsätta ner till slutdestinationen som var Florida. Framför mig ligger min Anders och ser livlös ut – vit i ansiktet och klädd i bara kalsonger och en tunn filt. Andas han? Nej, jag ser inte att bröstkorgen rör sig. Jag känner mig förlamad av fasa och sitter och tänker på hur jag ska få hem kroppen, och jag planerar begravningen i huvudet. Hur bär man sig åt i USA om någon dör? Jo, reseförsäkring hade vi tagit… Kan man få hjälp på ambassaden? Min konversationsengelska är nog inte särskilt bra. Vi har ju nyss kommit hit och jag har aldrig tidigare haft anledning att konversera på 9


språket, även om jag faktiskt hade fått ett bra betyg i skolan. Oh, nu hoppar hela bilen till igen! Varje gång den kör genom de djupa, vattenfyllda hålen i gatan, hoppar vi högt på bänken. För att inte tala om Anders på båren. Det kan ju inte vara bra om det är hjärtinfarkt som vi tror? Jag har hört talas om att man inte ska röra sig så mycket, om man misstänker något sådant. Rätt eller fel? Vet inte… TTT Det började på resan över. Egentligen dagen innan. Andrea hade varit sjuk, och nu blev Alexander sjuk i hög feber med förkylning. Jag blev mycket osäker på om vi skulle kunna ge oss iväg på den planerade resan. Det var bara någon vecka kvar till jul. Vi hade fått en inbjudan till Florida från något som hette Le Tourneau Foundation. Vi skulle först vara en vecka i Bibletown, en stor kristen anläggning i Boca Raton på Floridas östkust, som anordnade stora konserter under vintersäsongen för alla s.k. Snowbirds - amerikaner som bor norröver men kommer till Florida för att spendera några månader där. Sedan skulle vi besöka olika kyrkor med vår sång och musik. Sammanlagt skulle vi vara borta i tre veckor. Lite sol och bad tänkte vi väl hinna med också. Vi hade haft ett intensivt år med många framträdanden och var egentligen i behov av en lång och sammanhängande semester. På det här sättet kunde vi förena nytta med nöje. Det är klart att det lockade att åka iväg till Florida! Jag som alltid velat komma till USA! Min svenskamerikanska 10


faster Elna Kristensson, Kongomissionär tillsammans med sin man Alfred, hade väckt intresset tidigt hos mig. Mitt första intryck av henne var när hon och Alfred kom direkt från Amerikabåten till vårt hem i Eskilstuna. Jag var ca 8 år gammal och glömmer aldrig de tjusiga svarta lackskorna med matchande väska, som jag såg när jag blygt kikade fram genom dörröppningen till hallen. Det var en fläkt av stora vida världen som kom in i vårt hem. Den världen ville jag se och uppleva! I min osäkerhet inför resan föreslog jag att vi skulle be till Gud om ett tecken, barnsligt och enkelt: ”Käre Gud, om inte Alexander är frisk i morgon bitti, tar vi det som ett tecken att vi inte ska åka till USA i morgon.” När vi vaknade i ottan för att ge oss iväg till Arlanda var han inte frisk. Jag skakade av mig olustkänslan och gick med på att åka ändå. Det skulle vi inte ha gjort. Man ber inte om ett tecken av Gud för att sedan strunta i det! Väl på planet och efter en stund i luften började Alexander att få hård skrällhosta. Jag kände igen det. Krupp! Andrea led av det då och då, men Alexander hade aldrig haft det förut. Hostan blev värre och värre. Andningen blev tyngre och tyngre, och nu började jag bli mycket oroad. Vi flög ett ganska gammalt SAS-plan och luften var mycket torr. Torr luft gör krupp värre. Jag visste att vi måste få fukt på något sätt, så Anders bad flygvärdinnorna om hjälp. Kokande vatten att hälla i toalettens tvättställ, tack … och en handduk eller filt att hålla över huvudet för att göra ett ångtält … men fort! Vi var nära att drabbas av panik. Hade vi varit medvetna 11


om att krupp faktiskt helt plötsligt kan leda till kvävning, skulle vi nog varit ännu mer uppskärrade! Det blev ett spring av flygvärdinnor, som kokade vatten konstant, och av mig, som försökte hålla reda på Andrea men samtidigt ha koll på Anders och om möjligt hjälpa honom. Han höll Alexander över ångan hela tiden. I åtta timmar! Han la ner honom på det hårda golvet ibland för någon minut. Skräcken satte klorna i mig, när jag då såg hur vårt lilla barns bröstkorg sjönk in, när han försökte andas. Hur skulle det gå? I min rädsla och panik gick jag fram till en flygvärdinna i 1:a klass och svamlade något om att det borde finnas varningar om att man inte skulle flyga, om man hade vissa sjukdomar eller åkommor. ”Men det här kan ni väl inte skylla SAS för!” sa hon – ganska ovänligt. Hon hade i och för sig rätt. Men jag var så nervös, så jag visste inte vad jag sa. En av piloterna, som satt och vilade sig, hörde vår konversation, ställde sig upp och kom fram till mig. Han verkade ha en hög ställning med rätt att besluta om flygningen. Han förstod allvaret i situationen och såg väl på mig hur rädd jag var. Jag förstod också, att han ogillade flygvärdinnans attityd mot mig. ”Om ni vill”, sa han, så går vi ner på Island och kallar på läkare”. Om jag ändå hade haft förstånd att tacka ja! Någon omedelbar flygresa ner till Florida var inte att tänka på. Vi måste stanna över natt och få tag på en läkare i New York. Varför åkte vi inte till ett sjukhus? Ja, det kan man fråga sig i efterhand. Vi förstod nog fortfarande inte riktigt 12


hur pass allvarligt det kunde vara. Jag hade ju haft krupp som liten och legat i ångtält - det var det enda jag kände till. En taxi hade tagit oss till ett Holiday Inn hotell nära J.F. Kennedy Airport. Vi bad genast om hjälp att få träffa en läkare. Det gick efter ett nästan ändlöst dividerande med personalen. Vi ångade upp hela badrummet, medan vi väntade på doktorn. Han kom – stressad. Han förminskade det hela, och det verkade som om han tyckte att ett besök av honom var helt onödigt. Han ställde sin diagnos efter att ha lyssnat på Alexanders bröst. Vi förklarade vad som hänt på planet, att han hade haft krupp. ”Det här kallar jag Laryngitis (inflammation i struphuvudet)”, sa han, och gav honom en penicillinspruta samt skrev ut ett recept. Jag vet inte om han ställde rätt diagnos. Han hade ju inte sett andningssvårigheterna Alexander hade haft, men som nu gett sig lite. Jag tror i alla fall att han ogillade att vi ställde diagnos själva. Tack gode Gud att Alexander inte var allergisk mot penicillin, för den frågan ställde aldrig läkaren! Vi fortsatte att ”ånga” hela natten, och mot morgonen började det vända och vår lille son blev bättre. Så skulle det hämtas medicin på apotek. Vi tyckte att Andrea skulle få komma ut lite, så hon fick följa med sin pappa ut och åka taxi. På den tiden var det något av ett äventyr att skaffa taxi i New York. I efterhand har vi också förstått att detta hotell låg i ett av de värsta områdena. Anders fick tag i en taxi, men upptäckte när de hade börjat åka, att bensinångorna slog in något så fruktansvärt i den, att det måste vara en hälsofara, och de började må illa. Han försökte komma ur 13


taxin så kvickt som möjligt, för att de inte skulle bli sjuka. De tog igen sig en stund på en trottoar, sittande vid en rännsten, skaffade medicin och tog en annan taxi tillbaka. Det visade sig vara helt omöjligt att få ett nytt flyg ner till Boca Raton. Det var ju julrusch! Hela dagen satt Anders i telefon… och fortsatte nästa dag. Efter flera otroligt frustrerande samtal lyckades han till slut få en bokning. Helt plötsligt säger Anders, när han sitter och pratar med flygbolaget i telefonen: ”Jag känner mig så konstig!” Han talade senare om, att rösten i telefonen bara försvann mer och mer… Han går mot sängen, alldeles röd i ansiktet, lägger sig ner, tar sig över bröstet. Jag frågar: ”Är det hjärtat?” ”Ja, det är det!” svarar han lågmält. Jag kastar mig på telefonen. Jag som aldrig talat i telefon i Amerika! Att tala i telefon på ett främmande språk är det värsta som finns, när man inte kan språket flytande. Jag slår nollan, Operator, och nästan skriker: ”My husband is having a heart attack!”(Min man har fått en hjärtattack!) Jag har dock ingen aning om vem jag pratar med, om det är hotellets reception eller 911 – bara lämnar adressen och ber dem skynda sig. ”You must hurry, please!” (Ni måste skynda er, snälla ni!) Efter ca 45 minuter, vilket alltså känns som en evighet, kommer de in genom dörren. Polisen kommer först. Tre stycken. Vid det laget vet jag inte om Anders är vid medvetande eller inte. Jag ropar till Gud inom mig medan jag försöker hålla barnen lugna. Jag kommer aldrig att glömma den långa, stora och trygga polisen som kommer fram till 14


mig och stillsamt och tyst säger: ”Ta fram alla värdehandlingar Mrs. Eriksson, inklusive försäkringsbevis och håll i dom! Hela tiden.” Gång på gång kommer han fram till mig och repeterar, för att försäkra sig om att jag förstår och gör som han säger. Han verkar så snäll och utstrålar trygghet och värme i en fullständigt kaotisk situation. Jag är glad att han finns. Vi förstod senare, att hotellet var rädda att vi inte hade försäkring utan att de skulle åka på att betala! Vi vet inte hur det var där och då, men numera blir ingen nekad vård om man kommer in akut. Så kommer paramedics (ambulanspersonal med första hjälpen) in genom dörren. Nu blir det helt plötsligt kris. Anders säger: ”Nu måste du be, Anette!” När min norrländskt trygge man säger detta, då vet jag att det är allvar! Men hur ber man då? Vad ska jag göra? Jag lutar mig ner till hans öra och ber på mitt bönespråk, alltså i tungor. Ganska tyst så att bara han kan höra. Förresten, det hade inte spelat någon roll. De andra i rummet skulle väl bara ha trott att jag talade svenska. Jag åberopade Jesu blod. För jag hade lärt mig, att i blodet finns det kraft! Detta syftar ju på den seger som Jesus vann över ondskans makt, när Han dog på korset. När man är helt ställd, eller när man blir utsatt för ondskans attacker, då hjälper det att ”ropa på blodet”, som vi alltid sa i vår pingstförsamling. Är det magi? Nej, men ett säkert, andligt vapen för den som tror och tillhör Jesus. Något händer i andevärlden. Ondskan ger vika! Så skedde också nu. För Anders berättade senare, att i 15


den stunden kände han hur livet rann ut. Han kände att han höll på att dö. Men det vände. Det var säkert så. Vi fick det förklarat senare av läkare. Någon bår hade man inte med sig, utan bara en rullstol. Otroligt! Jag hade bett hotellet om barnvakt, eftersom sådan service fanns tillgänglig. De befann sig i ett rum tvärs över gången. Jag tog dit barnen, medan polisen var hos oss och ambulanspersonalen undersökte Anders. Jag började dock bli mycket tveksam till att lämna barnen på hotellet. Så medan man placerade honom i en rullstol i stället för på en bår, gick jag över och tog barnen med mig ut i korridoren. Där vimlade det av människor. Sjukvårdare, poliser och hotellpersonal. När rullstolen med Anders rullades in i hissen, kom hotelldirektören fram och röt åt mig ”Don’t leave those bastards here!” (Lämna inte de dj----rna här!”) Vid det laget hade min man kvicknat till något, så han uppammade all kraft han hade, som inte var mycket, vände sig mot direktören och sa: ”I heard what you said!”(Jag hörde vad du sa!). Hotelldirektören såg alldeles förskräckt ut. Han blev säkert rädd att han skulle bli stämd. Eller förlora sitt jobb om vi rapporterade hans uppförande. Så tufft kan det nämligen vara i USA. Så jag tog med mig mina små barn i ambulansen. Som tur var! Jag var så chockad vid det laget att jag inte kunde tänka klart. Man lämnar absolut inte sina barn på ett hotellrum i New York med okända människor. Jag får kalla kårar än idag bara genom att tänka på vad som kunde ha hänt. Ambulansen rusar vidare genom gatorna mot sjukhuset. 16


Barnen är helt tysta, och jag sitter stel av rädsla och försöker hålla oss varma. Anders rör sig inte och jag ser fortfarande inte om han andas…

17

Profile for Semnos Förlag AB

I dur och moll - titta i boken  

I dur och moll - titta i boken  

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded