Tryggare kan väl ingen vara än Guds lilla lärjunge - titta i boken

FÖRFATTARENS FÖRORD Den som blev kristen vid millennieskiftet fick uppleva en spännande tid. I frikyrkan bubblade ambitioner och unga som äldre törstade efter något mer. Det var en tid då ordet ”radikal” trendade, när församlingar startades och den nya generationen vände upp och ned på vår uppfattning om ledarskap.

Mitt i allt detta träder en liten lärjunge in i bilden, och den här boken tar avstamp i hans resa.

För många kristna präglas den här tiden av stora drömmar, men också mycket ansträngning. Människor drivs av en hunger efter Guds stora verk. Samtidigt bråkar pastorer med varandra mitt framför näsan på församlingsmedlemmar och ibland helt offentligt.

Från första bänkraden ser vår lilla lärjunge hur många tröttar ut sig själva. Många blir besvikna och flyr kyrkan. Själv försöker han hålla sig kvar. Han ger sig på att navigera i såväl traditionella som karismatiska sammanhang. Snart märker vi att även han kämpar. Ja, en hel del faktiskt. Hans försök att bemästra tron tar nog begreppet överandlig till en helt ny nivå.

Följdriktigt bjuds läsaren på närmast osannolika scenarion.

Nästan som om det vore påhittat. Men det är det förstås inte.

Boken är skriven ur huvudpersonens synvinkel, hur han minns det och uppfattade det. Ibland finns det detaljer som har fallit i glömska, och några kanske till och med har ändrats, men allt i boken har hänt på riktigt mellan 1998 och 2011.

Fingerade namn har använts till karaktärerna. Huvudpersonen – tillika författaren – har exempelvis fått namnet Tomas.

9

10

KAPITEL ETT Som om livet skulle bli enkelt

I

bland är det svårt att vara kristen. Ibland känns det rent ut sagt omöjligt. Men det kanske krävs en som Tomas för att illustrera ett sådant märkligt fenomen. Efter tolv år som kristen hade Tomas nämligen kört slut på sig själv – igen. Egentligen var det väl för tredje eller fjärde gången, men just detta tillfälle utmärkte sig brutalt från de andra.

Nu hände något som han inte hade räknat med, något som aldrig tidigare funnits i sikte – en plötslig explosion vände upp och ned på hela livet.

Aningslös gick han omkring nere i trapphuset när det small. Där, mitt i en eldhärjad och beskjuten förort, var knalljud och smällar förstås ganska vanliga. Men det här måste betraktas som sällsynt i området. Kanske till och med i hela staden.

Göteborg.

Det var i Göteborg som Tomas besökte kyrkan för första gången i sitt liv. Då var han bara en tonåring som i princip aldrig satt sin fot i en kyrka. Men ibland händer ju saker så där helt otippat. Han var nere och hälsade på sin pappa över sommaren, och en söndag hängde han med på en gudstjänst.

Inte av en slump och inte heller berodde det på vana eller tillfällig impuls. Kanske är det oförklarligt om man önskar 11

klargöra ärendet rent ytligt. Varför går en sextonåring till kyrkan helt plötsligt? För Tomas pappa var det dock enkelt att redogöra för en, enligt tron, logisk förklaring: bönesvar.

Oavsett vad som låg bakom det plötsliga kyrkobesöket så var han i alla fall där, i Slottsskogen, för att höra om Gud. Det var ett gott budskap, speciellt för en ung kille som var i desperat behov av något uppfriskande. Som ägare av en vanlig tonårsnaivitet, för att inte tala om en utmärkande suddig världsbild, slog han sig ner på en stol mitt i solskenets Göteborg.

Där var pingsttanter som till synes alltid har ett leende att bjuda på, och deras män som kan föreslå en psalm ur Segertoner på två sekunder. En främmande miljö, utan tvekan. Ändå var det något i sammanhanget som liksom kändes rätt.

För tanterna är det alltid underbart med nya ansikten, och särskilt unga. Inte för att de ska få ytterligare en person att le mot, utan för att de har en obefläckad äkta längtan efter själars frälsning.

För Tomas blev mötet något av en kulturkrock. Eller snarare en serie sådana. Dels har vi ett första möte med dessa härliga tanter, dels en helt obekant frikyrkokultur. Till råga på allt har vi en välvillig pastor som får den lille tonåringen att spetsa öronen.

Man kan nog med rättvisa beskriva stämningen som enkel och hyfsat traditionell. Men även i detta sammanhang fanns han – han som de sade var ingen mindre än Guds son.

Jesus heter han, och han söker efter de förlorade som pastorn söker efter nickande amen till sitt aldrig åldrande budskap. Medan psalmerna sjöngs och predikan gick ut till åhörarna, lyckades vår tonåring uppfatta en enda sak: Jesus kallar på honom.

En bit in i mötet drabbades han av en nöd som växte sig starkare och starkare. Det var helt uppenbart vad han måste 12

göra för att få den att upphöra. Är man kissnödig så är man.

Men får man gå på toaletten mitt i ett möte? Och till vem ska man i så fall ursäkta sig?

Lyckligtvis bemästrade Tomas konsten i att strunta i etiketter. Han reste sig helt sonika och gick utan att i någon större mån störa mötet. Vad som hände därefter i fråga om toalettbesöket är ett minne blott, för det mest fantastiska som kan hända en människa inträffade då, och det sköljde bort minnet av allt annat denna dag. På en avlägsen plats, i en ljus rymlig sal, stod en grov dyster stol intill en vägg. Tomas satte sig på den och där tog han emot Jesus i sitt hjärta.

På den stolen började Tomas kristna resa. För första gången kändes allt – helt rätt. Som om livet skulle bli enkelt härifrån.

För det skulle det väl, eller?

13

14

KAPITEL TVÅ Det roliga med att vara ny i en pingstförsamling är att man inte förstår någonting

D

et slår egentligen aldrig fel. Det bästa är att börja läsa sin bibel i Nya testamentet. En rekommenderad riktlinje som alla nykristna kan tilldela sig. Vår lilla lärjunge fick också ett sådant råd, men redan här stöter vi på patrull. Tomas hade inte för vana att lyssna till goda råd. Särskilt inte när ivern forsade så livligt genom själen. I stället bestämde han sig för att inleda med en djupdykning i Första Mosebok.

Han vände de första tunna bladen och tog sig igenom skapelseberättelsen, vidare till syndafallet, och landade snart i Adam och Evas släkttavla. Runt tusen sidor kvar nu. Det gällde bara att vara ihärdig och hålla en god läsrytm så var han snart framme i Nya testamentet. Och på vägen dit fanns det säkert inspirerande läsning.

Okej, givet att det låter underligt. Skulle släkttavlor och syndaflod väcka någon andlig längtan? Men när Tomas läste om Hanok och Noa, lade han märke till en viss formulering angående dessa bibelfigurer: hur de ”vandrade med Gud”. I hundratals år.

15

Det var minst sagt en tilltalande tanke. Ögonen vilade djupt i texten. Hjärtat översatte både ord och dramaturgi med syfte och mening, och sakta formades en livsförvandlande vision. Inte en fix idé utan snarare en ljus uppenbarelse om hans livsresa. Det var klart att han skulle bli en gudsman! Vandra med Gud i hundratals… eller så länge tiden tillät.

Tomas låg kvar på golvmadrassen hemma hos sin pappa och fördrev tiden med böckernas bok. Med hopp om att hitta guldkorn och godbitar fortsatte han resan mot Nya testamentet.

Allt detta förutsätter förstås att man orkar läsa längre än, ja säg ett tjugotal sidor. För vår lilla lärjunge var det just där, i kapitel 22, i sällskap med Abraham och Isak uppe på Moria berg som det tog tvärstopp.

Men det spelade ingen roll, för tillfället. Han var redan såld. Orden i Första Mosebok hade format en inre bild av framtiden, och det fanns ingen återvändo. Från och med nu skulle han vandra med Gud. Aningen otippat stod han ändå inför ett klurigt livsval. Det kanske är så för alla nyfrälsta, men Tomas hade ett tuffare bagage att konfrontera. Han bröt ju inte upp från Stockholm för att bli frälst och läsa Bibeln. Resan till Göteborg var egentligen inte en flytt, inte ett besök utan snarare en flykt. Och Göteborg var hans enda val. I ett desperat ögonblick hade han ringt sin pappa och packat väskan utan att spilla en minut. Först när han satt på bussen stod det klart att han undkommit faran.

Och så hamnade han på ett möte i Slottsskogen. På en grov dyster stol tog han emot Jesus. På golvmadrassen inledde han bibelläsningen. Och nu, ja nu när allt hade lugnat ner sig slog det honom att han befann sig i en främmande stad. Skulle han verkligen trivas på västkusten? På golvmadrassen? Han ville 16

ju bara bort från farligheterna, inte bosätta sig permanent på en ny ort.

Nej, han ville hem igen. Trots riskerna. Det kanske var ett förhastat beslut, men likväl packade han sin väska och tog farväl av Göteborg.

Han satte sig på bussen och for tillbaka till Stockholm, och därifrån ytterligare fyra mil norrut, hem till Märsta. Han var medveten om att det kunde bli farligt att visa sig där igen. Å andra sidan visste ingen att han var tillbaka eller vart han hade tagit vägen över huvud taget. Allt hade skett i största hemlighet.

Hur man än såg på saken så var han fortfarande på flykt, så han måste ändå vara försiktig. Inte göra för mycket väsen av sig, och absolut inte kontakta gamla bekantskaper.

Men vad skulle han hitta på? Plötsligt befann han sig utanför grupptrycket. Ingen förväntade sig att han skulle springa runt på gården och leka tuff. Och han behövde inte lyssna på gangsterrap hela dagarna. Han kunde släppa taget, vila från jargongen och cigaretterna. Han fick liksom prova på att vara sig själv en aning. Vem han nu var i så fall.

Vår sextonåring gjorde en kulturell U-sväng och bytte ut nattugglan mot tuppens sköna stämma. Tidigt bänkade han sig vid Nyhetsmorgon och skruvade upp volymen på CDskivorna med klassisk musik, och under dagarna plinkade han på pianot och sände ut känslofyllda Beethoventoner genom väggar och golv.

Ja, det gällde att sysselsätta sig med nåt innan skolan började, men framför allt gällde det att ligga lågt. Som tur var kunde han Märstas gator utan och innan. Där hade han sprungit omkring sedan barnsben. Han kunde områdena, kände till vägarna och genvägarna, stickspåren och gömställena. Förutom ett och annat ställe förstås, som den där vita 17

byggnaden mittemot Ekillaskolan – Pingstkyrkan. Han kanske skulle bege sig dit. Det var nog inte så farligt. Där fanns väl en massa härliga tanter precis som i Göteborg.

En söndag gjorde han slag i saken. Han gick för första gången i sitt liv till kyrkan, helt själv. Han satte sig på läktaren, längst upp, längst bak och betraktade den främmande miljön.

Framme vid scenen stod en flygel som spelades med mjuka slingor och ackord. Ett helt team med musiker och sångare tog plats framför ett stort träkors som hängde på väggen. Bänkraderna nedanför var fulla med människor, och alla verkade så vänliga mot varandra. Var det här verkligen Märsta?

En av de roligaste sakerna med att vara helt ny i en pingstförsamling är att man inte förstår någonting. Frimodiga gamla män ropar ”amen” då och då. Folket nere i salen lyfter händerna när de sjunger sånger, och pastorn pratar på något främmande språk när han ber; kanske var det hebreiska eller arameiska. Tomas ville också lära sig det språket.

Denna söndag var det dock inte pastorn som predikade, utan en av de äldste. En orädd äldre man vid namn Gunnar.

Han talade om Abraham och Isak på berget och drog paralleller med Gud och Jesus. Tomas förstod budskapet eftersom det var exakt dit han hunnit läsa. Gunnar rundade sedan av med ett profetiskt tilltal som riktades till en okänd kyrkobesökare: ”Du är här som är på flykt från någonting. Gud säger att han ska hjälpa dig!”

18