En boning ytterst i havet - titta i boken

Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig. ur psalm 139 (svenska folkbibeln)

7

8

1 H

ur tog man farväl av sitt barndomshem? Borde Rakel viska ett tack som kunde studsa mot de kala väggarna?

Hon torkade av handflatorna på de slitna jeansen och plockade upp plastbacken med Wettexdukar och ett halvätet kexpaket som stod vid ytterdörren.

Hon skämdes för att erkänna det, men det var allt oftare i absurda situationer som hon önskade att Daniel hade överlevt. Om Daniel hade varit med skulle han tagit hennes hand och … Men det hade gått nio år sedan polisen ringt på dörren en vinternatt för att berätta om bilolyckan och Rakel hade kommit till en punkt då om inte längre kändes relevant. Hon kunde inte leva resten av sitt liv med en parallell som blev allt svårare att greppa.

Rakel borde väl inte ha tagit avstånd från alla församlingsmedlemmar, men efter att Margareta antytt att det kanske var fråga om ett självmord – Daniel hade ju trots allt drabbats av återkommande vårdepressioner – hade Rakel föredragit att lyssna till gudstjänsterna via nätet eller besöka någon annan kyrka i stället. Det verkade inte som om Rakel och Daniels gemensamma vänner tänkte ta kontakt i onödan heller; när Rakel och tjejerna hade börjat acceptera sin nya tillvaro och lyfte blicken befann de sig hjälplöst långt borta.

9

Visst, det var bara äkta makar man lovade att älska till sista andetaget, men ändå, hur kunde vännerna inte finnas vid Rakels sida när hon behövde dem som mest? Hur kunde ”vännerna” som hon och Daniel solat ihop med på Smögenklipporna under flera år plötsligt vara så upptagna med sina egna liv att de inte hann höra av sig överhuvudtaget? Eller trodde alla att någon annan i gänget gjorde det?

Det var människor som känt henne utan och innan – i alla fall var det vad Rakel trott. Människor som visste att hon kunde tappa humöret eller glömma nyckelknippan i låset. Hon hade gett de andra anledning att skratta gott ihop mer än en gång, som när hon en sen kväll blev tokless på att Daniel aldrig plockade undan disken och han svarat att nej, han gjorde kanske inte så ofta det hemma hos andra. Rakel hade kunnat rita ett släktträd åt var och en av tjejerna i sömnen om någon bett henne. Hon hade valt att dela sitt liv med dem, både det som låg bakom och drömmar om framtiden. Hon hade investerat i vänskapen och tagit för givet att de andra tänkt likadant. Men Rakel hade haft fel.

Det var tur att hon hade Anneli, en kobent sjukgymnast med dubbla portioner humor som gärna tagit en kvällspromenad ihop eller pratat bort några timmar över en pasta. Tyvärr hade hennes man fått jobb i Ystad och tagit med sig familjen dit. Anneli och Rakel hade fortsatt att ha kontakt, inte bara skickat korta sms utan faktiskt ringt varandra minst varannan fredag. Även om det kanske var ett halvår sedan sist.

Arbetskompisarna hade berömt henne för att hon ”tog det så bra” och sagt att Daniel skulle varit stolt över henne. Som om hennes bristfälliga städning hade blivit bättre med åren eller

10

barnen inte fått klippa skägg när de åt spagetti, men hon hade inte kunnat bry sig mindre om dammråttor och ketchupfläckar så länge hon hade döttrarna. Som hon älskade dessa rödlätta yrhättor! Oavsett om det var hon som räckt till eller om änglarna täckt upp för henne var de hennes glädje och stolthet.

Amelie hade varit au pair i USA under läsåret och för en dryg vecka sedan hade även Sienna flugit över Atlanten för en road trip med syrran som skulle sträcka sig över halva kontinenten. De hade fått låna en bil och listan över vänner som ville ha besök var lång. Amelie hade frågat om Rakel ville haka på, men det här äventyret måste de få ha för sig själva.

Dessutom hade Rakel sett fram emot att få tillbringa tid med sin pappa, Evald, efter ett intensivt arbetsår. De skulle sortera gamla foton och bara vara, kanske ta en tur till kusten ett par dagar. Eller, det var vad de planerat innan Evald drabbades av en hjärtinfarkt. Efter några veckor då Rakel pendlat mellan hopp och förtvivlan hade hon tvingats välja ännu en gravsten.

Rakel borde ha städat ut lägenheten tidigare, men det fanns inte ork när hon måste fatta beslut om minsta tingest. Funkade den högljudda matberedaren och skulle hon i så fall spara den till någon av döttrarna? Ville någon av dem ha tavlan med tjädertuppen i vinterskrud som hängt över byrån i sovrummet?

Var slipsarna för omoderna för att lämnas till secondhand?

Bara tanken på svarta sopsäckar och högar märkta spara, slänga eller skänka hade känts övermäktig.

Rakel hade funderat på att överta lägenheten, men kommit fram till att hon ville bespara ungdomarna en flytt. Under våren hade hon börjat rensa i garderoberna och kört hem mängder med banankartonger med minnen att gå igenom

11

längre fram. Minnen som nu tornade upp sig i hennes egen hall, men i eftermiddag kunde hon i alla fall vrida om nyckeln i låset till föräldrahemmet för sista gången och kasta in den i brevinkastet. Det enda som vittnade om att Rakels föräldrar bott på Vincent gränd 18 var bokstäverna som nätt och jämt lyckades klänga sig kvar på anslagstavlan i entrén, men det måste rimligtvis vara vicevärdens uppgift att byta ut dem.

Föräldrar, make eller vänner var det däremot ingen som ersatte. Hur obegripligt den yngre Rakel än skulle ha ansett det vara kunde den fyrtiofemåriga versionen konstatera att hon var skrämmande ensam. Förmodligen skulle inte ens hennes vresbaggar till grannar sakna henne om hon försvann.

Igår hade Rakel trätt på den sista stödstrumpan innan semestern och nu bredde de kravlösa sommardagarna ut sig framför henne. Även om hon skulle sakna småpratet med de äldre var Rakel i desperat behov av vila och tänkte sova länge på morgnarna, men sedan? Att semestra på egen hand lockade inte.

Det var nu, när barn och morföräldrar inte längre krävde sitt, som Rakel och Daniel skulle haft tid för varandra. Hon saknade tvåsamheten, men hur gärna hon än velat hålla kvar Daniel hade hans ansikte blivit allt suddigare och han skymtade inte längre i hennes ögonvrå när hon plockade i deras hem.

Hennes hem.

Men någon borde åtminstone ha funnits där. Någon som undrade om hon lyckats besluta sig för vad hon skulle göra av den där samlingen med silverskedar som Irma aldrig använt eller bara ville ta en fika ihop på balkongen en ljummen kväll.

Rakel öppnade passagerardörren och ställde in plastbacken

12

på sätet med en suck. Några minuter senare svängde hon in på Linnéagatan och gick upp för trapporna till sin egen lägenhet.

Hon skulle just pressa fingret mot den skräniga ringklockan för att meddela att hon var hemma när hon mindes att Sienna var med Amelie och njöt av trettio graders värme medan de spanade in amerikaner.

Men samtidigt som Rakel var ensam fanns det en oväntad känsla i kroppen när hon tvättat av ansiktet och lagt sig i soffan nedanför det öppna fönstret mot innergården. Även om det inte var så här hon föreställt sig sitt liv borde hon kanske fira att båda barnen vågat sig ur boet? Livet skulle inte bara bestå av spara-, slänga- och skänkahögar. Nya intressen borde få spira. Om Gud fortfarande brydde sig om henne borde han väl kunna hjälpa henne att hitta en vän? Fast han hade inte verkat så angelägen om det hittills.

Rakel lät blicken glida över rummet och fick syn på en liten kartong ovanpå bananlådorna i hallen. Faktum var att hon redan visste något hon skulle vilja ägna sig åt. En hobby som dessutom skulle kunna leda till spontana möten med andra människor.

Rakel slappnade av och lät ögonlocken glida igen. I morgon började en ny fas i livet.

13