Introduktion Det är okej att inte vara okej
J
ag önskar att jag kunde ta mitt tjugoett år gamla ansikte (somåterhämtar-sig-från-tonårs-akne) i mina händer och säga till henne: ”Det är okej att inte vara okej, jag lovar.” Skulle hon ha trott mig? Jag tror inte det. Hon var fast besluten att få till allt rätt. Jag började med ett fotografi. Jag höll på att städa ur några lådor häromdagen och hittade ett gammalt fotografi under en rulle julpapper. Jag satte mig ner på soffan och studerade bilden. Jag har på mig en vit klänning och examenskläder, är tjugoett år gammal, och har just tagit examen från teologiska seminariet. Mitt hår är kort och mörkt. Det hade tagit ungefär tre år att återhämta mig från mitt experiment med en hemmagjord permanent som fick mig att se ut som om en flock hundar hade antagit att mitt hår var deras lunch. På fotot ler jag, ser självsäker ut och redo att ta mig ann världen för Jesus. Mitt hjärta värker. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för henne. ”Smörj in halsen med återfuktande kräm! Du kommer att tacka mig senare i livet!” Om jag bara hade haft tio minuter på mig, så skulle jag gå rakt på sak. Jag skulle berätta för henne att det här inte skulle bli 9