De minst väntade - titta i boken by Semnos Förlag AB

Borgholmtrilogin del 1

De minst vĂ¤ntade Angelica Victorin

www.semnos.com

Borgholmtrilogin del 1

”Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar, vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.” Ur ”Violetta skymningar” av Edith Södergran, Dikter (1916)

1 F Borgholm 1917

gnes stannade för att lyssna. Inga ljud av dämpade röster, en gnisslande dörr eller fotsteg. Det enda som hördes när hon smög nerför den breda trappan, var hallklockans tickande. Så försiktigt som möjligt öppnade och stängde hon ytterdörren. Väl utanför kunde Agnes inte andas ut förrän hon passerat grinden till strandpromenaden. Hon stannade upp för att snegla över axeln för säkerhets skull. Det vita trähuset med sitt torn kastade långa, kalla skuggor över trädgården. Inte en människa syntes till i något av sommarhusets många fönster. Hon fick ändå en olustig känsla av att vara iakttagen. Agnes stelnade till. Någon fick spetsgardinen i övre tornrummet att röra sig. Hon spände blicken för att försöka få en glimt av personen. Det flerkantiga rummet gränsade till doktorsparets sovrum. Om det var doktorn tänkte hon trots allt gå sin väg och försöka förklara för honom senare. Var det doktorinnan som fått syn på henne, var hon illa ute. I nästa stund drog Agnes på munnen. Den som spionerade var bara familjens röda katt. Hon hade undkommit och styrde lättad stegen mot skogen. Fågelsången var intensiv. Några svalor flög i ilfart ovanför 5

hennes huvud och en fiskebåt syntes långt ute till havs. Äntligen var hon ensam, konstaterade Agnes och sänkte de spända axlarna. Hon bar allt oftare på en rastlöshet som gränsade farligt nära en bottenlös tomhet. Trots att hon ville skaka av sig känslan, kunde hon inte bli helt kvitt den. Dessutom fanns något tryckande innanför husets väggar som fick henne att krympa som människa, som gjorde luften tung och kvav. Ensamheten hade blivit hennes tillflykt. Hon trivdes bättre i sitt eget sällskap än med familjen Colliander. Vandringarna i naturen innebar frihet. Där kunde hon tänka obehindrat och vara sig själv. Medan hon närmade sig lövskogen drog hon in den klara luften i djupa andetag. Tunna dimslöjor lättade över vattnet som glittrade i morgonljuset. Fastlandet var en smal landremsa vid horisonten. Agnes valde stigen som ledde till den lilla stranden och fjolårets vissna löv och ekollon prasslade under fötterna. I skogen kände hon sig trygg. Under trädens kronor och mellan stammarna som omgavs av buskagens fylliga grönska, kunde hon gömma sig. Försvinna in i en egen värld. Hon ville hålla fast varje minut. Efter ett bra tag kom hon ut till strandängarna och stannade upp för att hämta andan. Hon mindes första gången hon såg havet. Den oväntade, omtumlande lyckokänslan. Bruset som nått henne långt innan hon kunde se vågorna, hade sjungit om ett nytt liv. Sången från vågorna hade växt i styrka för varje steg, uppfyllt varje fiber i hennes medvetande. Omfamnat henne utan omsvep eller frågor. Tron på att allt kunde bli bra här ute under den väldiga himlen, hade nästan övertygat henne. Istället går jag här och har det svårare än innan jag kom. Var finns rättvisan? undrade hon. Himlens och havets storslagenhet väckte alla motstridiga känslor till liv. En längtan efter mer än vad livet hade erbjudit, gjorde sig påmind. Det var både en längtan bort och en längtan tillbaka. 6

En saknad efter det som gått förlorat. En sorg över det som aldrig blev. Det fanns något bitterljuvt över den spröda grönskan. Vårens skoningslösa ljus avslöjade rotlösheten, lämnade henne hudlös. När Agnes nådde strandkullarna som var täckta med vass, tog hon av sig de svarta knäppkängorna. Sanden var daggvåt mot fötterna och full av släta stenar i olika färger och former. Hon tog upp en fläckig sten och kände dess släta, slipade yta mot handflatan. Utan att tänka lät hon stenen glida över kinden och munnen. Den var sval och lämnade en salt eftersmak på läpparna. Vågorna kluckade stillsamt mot land, sköljde varsamt över de tusentals stenarna som samlats i vattenbrynet. Närmast var vattnet sandfärgat för att övergå i turkost och slutligen i marinblått där det djupnade på allvar. Havet speglade alltid himlen. Mulna dagar såg havet ut som metall. Kanske var livet likadant. Människor var på många sätt en avspegling av omgivningen. Färgade av livets omständigheter, fast med en grundton som uppväxten gett dem. Hon drog ihop den långa kjolen och satte sig på huk. Vattnet var inte så kallt som sist. Agnes kupade händerna för att skölja ansiktet. I nästa stund ryckte hon till och ställde sig upp med rynkade ögonbryn. Någon kom gående vid strandbrynet längre bort. Vem kunde det vara som var ute så här tidigt på morgonen? Det var en man i varje fall. Agnes funderade på om hon skulle gå tillbaka till stigen eller stanna kvar. Vaksamt lade hon märke till att det var en yngre man som närmade sig. Kavajen höll han nonchalant över ena axeln, medan han bar en tjock bok i den andra handen. Han hade inte heller någon hatt. Skulle hon bara nicka åt honom medan han passerade henne? Här ute kunde åtminstone ingen se dem, vilket gjorde henne aningen lugnare. Genast insåg Agnes att hon visste vem han var. För några dagar sedan hade hon iakttagit honom genom fönstret, när han gick förbi tillsammans med herr Stjärnhök. Hon hade hört att familjen 7

som bodde mittemot skulle få besök av en predikant från utlandet. Irriterad hade hon kommit på sig själv med att dröja med blicken vid honom. Stel i ryggen vände hon bort ansiktet från mannen och förde handen över det slarvigt uppsatta håret. Ännu fler bruna hårlockar hade lossnat från knuten. De bleka fötterna stack fram under kjolfållen som hade en mörkblå, blöt rand. Suckande insåg hon att det var det försent att gå därifrån. I Borgholms sällskapsliv visste hon sin plats. Ingen lade direkt märke till en guvernant och Agnes hade vant sig vid sin osynliga roll. Som de fjorton och sexton år gamla systrarnas lärarinna rörde hon sig sällan i mäns sällskap. Varje kväll var det en lättnad när hon efter middagen med familjen Colliander kunde gå till sitt rum. Där hade hon en tillfällig fristad där hon kunde läsa, skriva eller måla. Det var stunderna av frihet hon levde för och hon tyckte inte om att bli störd. Särskilt inte av en kyrkans man som påminde henne om fadern. Hennes vandringar var en välbevarad hemlighet och hon ville inte att folk skulle börja prata. I väntan på att mannen skulle gå förbi stod Agnes vänd mot havet med armarna i kors. Ryckigt drog hon upp sjalen som hade glidit nerför ena axeln. ”God morgon! Visst är det en härlig dag?” Att mannen frimodigt tilltalade henne på svenska med en svag brytning, fick henne att höja på ögonbrynen. Under ett kort ögonblick mötte hon hans blick, men log inte tillbaka. ”God morgon. Ja, det verkar bli en fin dag”, svarade hon tonlöst och vände ansiktet mot horisonten igen. Istället för att gå förbi stannade han upp en knapp meter från där hon stod. Hon kände hans blick på sig. ”Jag trodde inte att jag skulle möta någon så här tidigt”, sa han vänligt. Hon var inte upplagd för artigt småprat och svarade inte. Hans avslappnade kroppshållning och rättframhet fick henne till slut 8

att se honom i ögonen. Den här gången längre än vad som var passande. När hon insåg det skyndade hon sig att slå ner blicken. Hon väntade på att han skulle gå vidare, men han stod obesvärat kvar. Det knappa avståndet mellan dem fick henne att automatiskt ta ett steg tillbaka. Ögonen vandrade till boken han bar. ”Jag tycker om att gå ut i naturen för att läsa Bibeln och be”, sa han och höll upp den tjocka läderboken. ”Sverige är precis så vackert som jag minns från när jag var liten.” Han log snett. ”Min familj utvandrade till Minnesota 1892 när jag var nio år gammal.” Det fanns en värme i de blå ögonen, en antydan till stolthet i rösten. För 25 år sedan var hon själv ett år gammal. Det han berättade var inget ovanligt. Hon kände till ett par familjer som utvandrat och visste att över en miljon svenskar flyttat till Amerika. I och med krigets utbrott för tre år sedan, hade den stora utvandringen upphört. ”Äntligen är jag tillbaka för att hälsa på mina släktingar. Jag bor hos min fasters familj som har sommarhus här på ön. Ni känner dem kanske? De heter Stjärnhök.” Han såg frågande på henne. ”Familjen Stjärnhök är grannar till Collianders som jag arbetar hos”, sa Agnes medan hon strök undan en envis hårslinga som retade hennes kind. Hon önskade att han skulle låta henne vara ifred, men sa ingenting. Hoppades att hennes fåordighet och ointresse skulle få honom att gå. ”Förlåt mig, men ni ser inte ut som någon som arbetar som tjänstefolk.” Ogenerat mönstrade han hennes vita spetsblus och duvblå kjol. Samtidigt som Agnes upplyste honom om att hon var guvernant, drogs hennes blick till hans händer. Han bar inte någon vigselring, noterade hon med spända ansiktsdrag. Mannen slängde kavajen över ena armen, sträckte fram han9

den och presenterade sig som Nathanael Ek. Handslaget var fast och huden sträv. En arbetares hand, tänkte Agnes medan hon sa sitt namn. Nathanael höll kvar handen några sekunder. Tillräckligt länge för att hon skulle dra den åt sig. Kanske var det så man gjorde i Amerika, tänkte hon förbryllat. Han frågade om hon brukade komma till stranden ofta. Det fanns ingen förebråelse i rösten, men Agnes var ändå misstänksam. Kvinnor förväntades inte vara ute och promenera på egen hand. Speciellt inte tidiga morgnar ute i naturen. Folk skulle kunna få för sig att hon dolde något. Att hon gick ut för att hon stämt möte. ”Jag kommer hit ibland.” Efter att ha tvekat under bråkdelen av en sekund fortsatte hon: ”Jag tycker om att röra på mig och det ger ett slags ro att se på havet.” Hon tystnade tvärt. Nathanael nickade. ”Precis så känner jag också. Här ute vågar man tro att allt kommer att lösa sig till det bästa.” Det tror inte jag längre, tänkte hon och teg. Tacksam för att han inte frågade mer, sneglade Agnes på honom. Varför hade hon förresten sagt något sådant till en främling? Det var något med den här mannen som fått henne att öppna sig mot sin vilja. Den avväpnande blicken frestade en att säga mer än man ville. Agnes slöt sig på nytt. Var på din vakt, varnade hon sig själv. Utan hatt och slips var Nathanael Ek nästan lika informellt klädd som hon. De kraftiga kängorna var slitna och passade inte ihop med den beige linnekostymen och den bländvita skjortan med uppkavlade ärmar. Han hade som sagt inte heller väntat sig möta någon. Håret var mörkblont och lockigt. De blå ögonen kantades av mörka ögonfransar och fina linjer. Agnes kisade mot honom, vilket verkade göra honom osäker. Hon tyckte om att iaktta människor, men kanske blev det allt för ingående ibland. Han fixerade blicken på stenarna mellan dem och såg ut att leta 10

efter något nytt att säga. Hon lade märke till att han hade ett litet ärr strax nedanför den fylliga underläppen. ”Har fröken Wallenius lust att slå följe med mig tillbaka?” ”Det kan jag göra.” Agnes försökte låta så obesvärad hon kunde, trots att hon inte kände sig väl till mods. Varför hade hon inte lyckats komma på ett svepskäl för att stanna kvar ensam på stranden? Men då hade mannen kunnat tro att hon väntade på någon. Hur hon än gjorde tog hon en risk. Måtte de hinna fram till badvillorna innan någon vaknat. Det sista hon ville var att bli sedd med en man. Doktorinnan skulle inte låta henne komma undan med ett sådant brott mot normen. Agnes hade trotsat skolans regler under sin förra tjänst och fått betala ett oerhört högt pris. Det som skett var inte rättvist. Ingen fick någonsin veta sanningen om hennes gamla liv. Allra minst familjen Colliander. Hon plockade upp kängorna och sida vid sida gick de upp mot strandängen. Framme vid vassen böjde hon sig ner för att borsta av sanden från fötterna, balanserandes på ett ben. Då lossnade hårknuten och det bruna håret föll ner. Blixtsnabbt tog hon upp den silvriga kammen och fäste upp håret i en knut igen. Nathanael stod snett framför henne och följde hennes händer och hår med blicken. På måfå ryckte hon åt sig ett strå att sysselsätta sig med när hon var klar med håret. Hon undvek att se på honom när de fortsatte gå. Med hopknipna läppar ansträngde hon sig för att samla tankarna och komma på något nytt att tala om. Mannen måste vara rätt dumdristig som vågade ge sig ut på Atlanten mitt under dessa krigstider, tänkte Agnes. Flera svenska fartyg hade sänkts både ute i Östersjön och utanför västkusten, visste hon. Förra sommaren hade det stora sjöslaget mellan Tyskland och England ägt rum. Hon hade läst i tidningen att många döda kroppar flutit iland på västkusten och begravts på svensk mark. 11

”Var ni inte rädd för att fartyget skulle bli bombat eller torpederat?” frågade hon med rynkad panna efter en stunds tystnad. ”Man borde inte låta rädslor styra över ens liv”, svarade Nathanael och blev med ens allvarlig. ”Det kan finnas faror där man minst anar det. Min familj och släkt var inte precis glada över att jag åkte till Europa mitt under ett krig. Men jag kände att jag var tvungen. Jag… Om sanningen ska fram kom jag inte hit bara för att återse mitt hemland.” Han drog handen genom det tjocka håret och fick något besvärat över sig. ”Jag måste tänka igenom en del. Behövde komma hemifrån och söka Gud inför ett avgörande beslut.” Han skrattade till. ”Det var dumt av mig att tro det skulle hjälpa att resa till andra sidan jorden.” ”Gäller det kriget?” ”Nej, inte egentligen. Amerika gick med i kriget under min resa hit. Det var inte därför jag behövde komma bort. Det var av mer personliga skäl.” Han såg inte på henne när han sa det sista. Nathanael förklarade inte mer, utan berättade att han tänkte stanna några veckor hos sin fasters familj innan han åkte tillbaka. Hemma på gården arbetade han med sin far och ibland reste han som predikant och förkunnade Guds ord i kapell eller på gator och torg. Han hoppades kunna göra det här också. Från St. Paul i Minnesota hade han åkt tåg till New York, varifrån han tagit ett stort ångfartyg till Göteborg. Därefter hade han rest med tåg till Småland. Hans första besök var hos sin 80-åriga farmor som bodde på undantaget till en liten bondgård som Nathanaels ene farbror ägde. Det var ett känslosamt återseende för dem alla, sa han. ”Sist vi sågs var jag bara en pojke. Jag trodde inte de skulle känna igen mig nu 25 år senare. Men farmor sa att jag hade samma leende.” 12

Det var något pojkaktigt över hans generösa leende som kom och försvann gång på gång. Agnes kunde för första gången under deras samtal inte låta bli att dra på munnen, tacksam för att hon slapp svara på några frågor om sin bakgrund. Hans berättelse fick henne att glömma sig själv. ”Efter några dagar var det dags att resa vidare med ångbåten till släktingarna här på Öland. Vi räknade ut att min kusin Elise bara var fyra år när vi sågs sist och hennes bror Fabian var två. Vi möttes sällan när vi växte upp. Våra familjers liv såg väldigt annorlunda ut.” ”Hur då, menar ni?” frågade hon bara för att undvika tystnaden. ”Min farfar som var möbelsnickare dog hastigt i blodförgiftning och lämnade sju barn efter sig. Min far har berättat att farmor, han och syskonen knappt hade mat nog för att äta sig mätta. Faster Helen gifte sig som 17-åring med en mycket äldre man hon arbetade som husjungfru hos.” Som om han kunnat läsa Agnes tankar tillade han: ”Herr Stjärnhök gifte sig med henne trots sin familjs protester.” Framme vid skogsbrynet där den smala stigen tog vid, kunde de inte längre gå bredvid varandra. Nathanael stannade och höll upp en gren för att låta Agnes gå först. Solens strålar silades mellan de nyutslagna ekarna och almarna. Koltrastar svarade varandra från olika väderstreck. ”De verkar tävla om vem som kan sjunga den vackraste melodin”, sa han muntert. ”Följde era föräldrar inte med er tillbaka till Sverige?” frågade Agnes och såg sig snabbt om över axeln. ”Min far kunde tyvärr inte resa. Han stannade hemma för att sköta ranchen.” Nathanael tystnade några sekunder innan han tillade: ”Min mor dog strax efter att min syster Esther föddes. Det 13

var ett år efter att vi rest till Minnesota från Småland.” Något stack svidande till inom henne. Tankarna gick obarmhärtigt till fadern. Det var nio år sedan sjukdomen tog hans sista andetag och Agnes ville inte tänka på honom. ”Det måste ha varit en oerhört svår tid för er alla”, sa hon lågt. ”Det var det. Jag kommer ihåg att jag gjorde mitt bästa för att inte visa hur ledsen jag var inför mina syskon och min far. På kvällen när ingen såg grät jag.” Det var betydligt svalare i trädens skugga och Agnes drog sjalen tätare omkring sig. Stigen slingrade sig nära havet som blänkte bortom meterlånga områden av vass. Till slut kom frågan Agnes vetat skulle komma förr eller senare. Den om hur hon växte upp. ”Jag växte också upp i Småland, strax utanför Älmhult. Min far gick bort när jag var sjutton år”, sa hon mekaniskt utan att vända sig om. Agnes brukade sällan nämna för någon att hon mist sin far som ung. Det kändes inte mer än rätt att berätta det för Nathanael, eftersom han varit öppen mot henne. ”Jag är ledsen för er skull. Det går inte en dag när jag inte tänker på mor. Hon skulle varit glad om hon vetat att jag vandrar på svensk mark idag. Mor pratade ofta med mig och mina syskon om vårt hemland. De fina minnena av henne har blivit starkare sedan jag kom hit.” Agnes avundades honom. ”Stod ni och er far varandra nära?” undrade han. Hon kastade strået ifrån sig och drog lite på svaret. Sedan beslöt hon sig för att vara helt ärlig, även om sanningen inte var vad hon önskade att den varit. ”Min far var en man som inte visade mycket känslor av det varma slaget. Dessutom levde han helt för sitt kall.” Rösten var hårdare än hon velat. 14

Agnes mindes att de sällan såg honom hemma annat än vid måltiderna och framme i predikstolen om söndagarna. Han smittades vid ett av sina sjukbesök och insjuknade när hon var fjorton år gammal. ”Det var verkligen tråkigt.” Det hördes att Nathanael Ek var full av medkänsla. Han verkade intressera sig för vad hon hade att säga, utan förutfattade meningar. Det fick henne att minnas sådant hon inte velat tänka tillbaka på därför att det var alltför smärtsamt. Känslorna som bröt fram var starkare än hon trott och fick Agnes skyddsmur att spricka. Hon svalde ner klumpen i halsen. När hon tänkte tillbaka på sin barndoms somrar såg hon allt framför sig. Den stora, lummiga trädgården vid sjön Möckeln hade varit full av pioner, rosor, vinbär, krusbär och fruktträd av alla de slag. Hon och syskonen hade varit lyckliga tillsammans. Allt för tidigt hade familjen splittrats. Fadern återhämtade sig aldrig efter flytten från prästgården till ett mindre hus på andra sidan vägen. Utan sitt arbete verkade han tappa meningen med sitt liv. Det var en enda utdragen väntan för honom, kändes det som. Sakta och plågsamt tynade han bort och dog hemma. Agnes mor fanns vid hans sida ända in i slutet. Hon såg det som sin plikt att vårda maken trots att hon riskerade sitt eget liv. Tack och lov bröt sjukdomen aldrig ut hos henne. Hon blev änka när hon var 37 år. När faderns väl dolda hemlighet avslöjades, förändrades allt. Agnes kunde fortfarande inte sörja honom som hon velat. Promenaden hem kändes trots sina kilometer ovanligt kort. Agnes och Nathanael var framme vid den grusbelagda strandpromenaden. Sida vid sida gick de och talade om de vackra villorna. Agnes var tacksam över det neutrala samtalsämnet. Deras armar snuddade lätt vid varandra vid ett tillfälle. Beröringen fick henne att gå lite längre ifrån honom. Alla husen hade snickarglädje runt 15

de många fönstren eller glasverandor som vette ut mot havet i väster. De hade byggts runt sekelskiftet som badvillor på kurorten. Raden av sommarhus slutade vid familjen Collianders tomt som låg precis bredvid Strand Hotell innan hamnen började. När de stod på gatan framför grinden blickade hon nervöst mot köksfönstret som blänkte och gjorde det omöjligt att se in. Vid det här laget kunde tjänstefolket vara uppe. Hon var tvungen att gå in genast. ”Hoppas vi ses igen. Det var trevligt att träffa er, fröken Wallenius.” ”Ja, det samma”, sa hon och besvarade hans leende med stela läppar. ”Adjö!” Han tog hennes hand, men släppte den som väl var fortare den här gången. Agnes puls ökade och hon kände en oväntad värme sprida sig inombords. För ett ögonblick försvann oron. Den himmelsblå blicken vilade stadigt i hennes tills de vände åt varsitt håll. När hon nådde fram till dörren kunde hon inte motstå impulsen att se sig om. Nathanael gick med två steg i taget uppför trappan till huset mittemot. Samtidigt som han öppnade dörren, såg han åt hennes håll och höjde armen till en hälsning. Agnes gick in med ett ofrivilligt småleende. Hon var nära att snubbla på familjens stora hankatt som kilade förbi lika snabbt som en råtta. Agnes återfick balansen genom att smälla igen dörren bakom sig. ”Var har fröken Wallenius varit?” Den näsvisa uppsynen hos husjungfrun som granskade henne, fick Agnes käkar att spännas. Istället för att svara i lika vass ton sa hon oberört: ”Jag tog bara en nypa frisk luft.” ”Gick fröken ensam?” sa husjungfrun med höjda ögonbryn. Det fanns något menande i blicken och skymten av ett hånleende 16

försvann när Agnes tigande såg på henne med sin strängaste lärarinnemin. Agnes skyndade sig uppför trappan utan att ha svarat på den ledande frågan. Doktorinnan Elvira Colliander hade gjort det glasklart att hon inte tolererade något som helst umgänge med det motsatta könet, som hon uttryckt det när hon spänt ögonen i Agnes första dagen. Den förra guvernanten hade först flörtat med sonen i huset och slutligen förlovat sig med en av hans studiekamrater från universitetet, hade systrarna Colliander berättat. När doktorinnan fått veta det, hade hon genast låtit avskeda henne. Måtte inte husjungfrun skvallra ifall hon sett mig och Nathanael Ek tillsammans, tänkte Agnes. Hon fick absolut inte bli av med arbetet ännu en gång.