Budbäraren II - titta i boken

Kapitel 28 SKAKNINGAR

O

kej”, sa Ana. ”Det jag inte förstår är att den lilla flickan gav dig ett sigill, men det hände i drömmen så i verkligheten gav hon dig ingenting.” ”Men det gjorde hon”, sa Nouriel. ”Hon gav mig det jag behövde för att gå vidare.” ”Men sigillet där du letade efter ledtrådar var samma sigill som du redan hade. Det var det sigill som profeten hade gett tillbaka till dig. Hur kunde det leda dig till något nytt?” ”Drömmen berättade för mig att det fanns mer att upptäcka i sigillet än jag hade förstått, det fanns ledtrådar som jag inte hade sett.” ”Så vad såg du?” ”Det jag såg var staden på ett berg. Men när jag tittade närmare upptäckte jag det. Runt bilden fanns en ring som jag hade trott bara var en utsmyckning. Men mellan det som bara var dekorativa element fanns det mycket små bilder. Om du inte letade efter dem skulle du aldrig se dem. Och även om du såg dem skulle du inte få ut något av dem utan hjälp. Men jag hade hjälp – ett stort förstoringsglas. Med det kunde jag urskilja vad de var eller åtminstone vad de liknade.

Vad de faktiskt betydde var en annan historia.” ”Ett sigill med flera bilder”, sa hon, ”som alla hängde ihop med ett och samma mysterium?” ”Nej, med flera mysterier.” ”Varför samlade på ett enda sigill?” ”Jag vet inte. Kanske för att det här skulle knyta ihop allt som jag hade fått se.” ”Och drömmarna? Blev det flera drömmar om det nu var flera mysterier eller bara en enda dröm för alla mysterierna?”

255

”Det blev inga fler drömmar alls. Drömmen med den lilla flickan var den sista. Och bilderna på sigillet handlade inte i första hand om nästa uppenbarelse utan om platsen där nästa uppenbarelse skulle ges. Så det handlade inte om att jag skulle försöka lösa mysteriet utan om att hitta platsen där jag skulle ta emot mysteriet.” ”Varför tror du att det var så?” ”Kanske därför att tiden var knapp.” ”Så vad såg du på sigillet?” ”Eftersom bilderna var ordnade i en cirkel bestämde jag mig för att börja undersöka den bild som var närmast till höger om den övre mittpunkten och sedan gå medurs.” ”Och vad var den första bilden?” ”Något mycket enkelt: en cirkel inuti en kvadrat. Cirkeln var en klocka. Klockan visade halvtio. Jag försökte förstå vad det kunde betyda. Jag tänkte att det kanske pekade på en bibelvers med siffrorna 9:30. Men inget klickade. ”Och sedan, när jag inte alls försökte, förstod jag innebörden. Jag hade tv:n på i bakgrunden med en nyhetssändning. Jag hörde ordet Times Square. Det slog mig. Klockan representerade tider – times – och den var inuti en kvadrat – square. Times Square!” ”Och vad tänkte du om tiden, 9:30?” frågade hon. ”Jag tänkte att det var tidpunkten då jag skulle vara där.” ”Men vilken dag?” ”Som med allting annat trodde jag att allt skulle sammanstråla vid den fastställda tidpunkten. Jag bestämde mig för att gå dit samma kväll, kvällen på den dag då jag hade förstått betydelsen.” ”Och vad hittade du där?” ”Jag hittade det spektakel av färgade lampor och gigantiska skärmar och alltid rörliga bilder som Times Square är känt för. Men det mest slående var frånvaron av människor. Och av de få personer som passerade torget den kvällen hade de flesta på sig masker.” ”På grund av krisen”, sa hon, ”på grund av viruset.” ”Ja. På grund av viruset liknade hela staden en spökstad. Och 256

på grund av att det var så få människor ute tog det inte lång stund att hitta honom. Han stod framför One Times Square, den byggnad som de varje nyårsafton släpper ner den stora kulan ifrån.” ◆◆◆ ”Så du har mer att visa mig”, sa jag. ”Det har jag”, sa profeten. ”Och kommer det inkludera svaret på min fråga – var vi befinner oss i mysteriet, i tiden, i processen?” ”Vi har kommit till punkten där tiden markeras”, sa han, ”för att tala om tider och var vi befinner oss i dem.”

Han gjorde en paus för att se sig omkring och smälta intrycken. ”Världens mötesplats”, sa han, ”och i kväll är det nästan ingen som möts här.” ”De är rädda”, sa jag.

Vi började långsamt gå längs Times Square, och ibland stannade vi till medan skärmarna med sina rörliga bilder och sina färgade ljus hela tiden spelade upp sina budskap, för ingen. ”Mysteriet du har fått se innefattar återupprepningens dynamik; det bibliska mönstret med ett land som rör sig allt närmare domen spelas upp på nytt. Återupprepningen fanns där i Amerikas avfall från Gud. Den fanns där i attacken den 11 september. Den fanns där i de första förebuden du blev visad och i de förebud som du senare fick se. Och den finns där i allt som har hänt med Amerika fram till denna stund. Så vi måste ställa frågan: Vart leder återupprepningen av mönsterbilden? Var slutar mysteriet?” ”Och därför har jag frågat det.” ”Efter den första skakningen av det forntida Israel förhärdade nationen sig mot Gud och vände sig ännu längre bort från honom.

Efter den 11 september gjorde Amerika likadant. Och sedan? Vid våra senaste möten har vi sett att förebuden och varningstecknen och domen inte har upphört utan bara fortsatt att manifesteras. Så vad betyder det?”

257

”Att Amerikas avfall från Gud också har fortsatt.” ”Det har inte bara fortsatt”, sa han, ”utan det har fördjupats och accelererats.” ”Är det också något som följer den forntida mönsterbilden?” frågade jag. ”Ja. I det forntida Israels sista dagar, till och med efter att landet blivit varnat och skakat, var det också så att landets avfall fördjupades och accelererades.” ”Så återupprepningen har fortsatt enligt den forntida mönsterbilden – ända fram till nu.” ”Ja.” ”Finns det i så fall ett val?” ”Om det inte fanns något val skulle det inte finnas några varningar, inga tecken och inga förebud. Men att alla de sakerna har funnits syftar till att mönsterbildens slut ska undvikas. I båda fallen får nationen en tidsfrist, en nådatid då landet kan vända om till Gud. Nådatiden för Amerika började efter den 11 september och har pågått fram till nu.” ”Har det skett någon omvändelse? Har landet på något sätt vänt tillbaka till Gud under tiden som gått sedan den 11 september?” ”Sedan den dagen”, svarade han, ”har en del människor vänt tillbaka till Gud och det har vuxit fram rörelser som syftar till att landet ska vända tillbaka, och uppstått enstaka fickor av väckelse – men omvändelse i stor skala och på nationell nivå – det har inte hänt.

Och Amerikas kultur har generellt bara vänt sig längre och längre bort från Gud och gjort det mer och mer skamlöst. Och även i detta följer Amerika den illavarslande väg som det forntida Israel gick.” ”Så vad händer?” frågade jag. ”Jag tycker verkligen att du borde läsa dina egna böcker, Nouriel.

Det står där i din första bok.” ”Det var säkert bara ett citat från dig.” ”Och jag citerade bara en bibelkommentar om Jesaja 9 som talade om det forntida Israel och eden av trotsigt motstånd. Så här sa kommentaren: 258

När den första fasen av domar över landet inte ledde till någon äkta omvändelse till Jehova, den Allsmäktige domaren, så kommer det en andra.”142 ”Med andra ord, om landet vägrar att vända tillbaka till Gud efter den första skakningen, den första olyckan, så kommer det fler.” ”Fler skakningar …” ”Ja. Och jag citerade en annan bibelkommentar om eden i Jesaja.

Du tog med det citatet också, i kapitlet ”Framtiden”. Så här löd det: Det som Gud åstadkommer … är att vända oss till honom och få oss att söka honom; och om det inte åstadkoms av domen i mindre skala, kan man förvänta sig en dom i större skala.”143 ”Sju år efter den 11 september kom skakningen av Amerikas och världens ekonomi.” ”Finanskrisen.” ”Men det är inte begränsat till bara en skakning. Det kommer fler, andra olyckor som är större än den första. När vi först talade om dessa saker frågade du mig i vilken form skakningarna och olyckorna skulle komma. Du skrev ner det i samma kapitel. Jag sa följande: De kan komma i form av ekonomiskt sönderfall eller militära nederlag, kaos och splittring, kollapsande infrastruktur, olyckor orsakade av mänsklig hand, naturkatastrofer, nedgång och fall. Och när det handlar om ett land som varit så rikt välsignat med Guds favör, så betyder det också att alla sådana välsignelser dras undan.”144 ”Hur är det med de olika tidpunkterna för dessa händelser?” frågade jag. ”Var befinner vi oss nu i processen? Hur mycket återstår av nådatiden?” ”Profeterna varnade för kommande händelser alldeles innan de 259

ägde rum. Å andra sidan gav profeterna också varningar flera år och årtionden, till och med århundraden innan de ägde rum. Vi kan inte placera Gud i ett fack eller förklara hans vägar med en enkel formel.

Oavsett om det handlar om dagar, år, decennier eller sekler, så råder Gud allsmäktigt – varje fall är unikt och tidpunkten för alla händelser vilar i hans händer.” ”Men du frågade mig då för flera år sedan om en specifik tidsperiod som fanns med i den forntida mönsterbilden – du bad mig berätta hur lång tid det gick från landets första skakning och fram till att det kom större olyckor och skakningar. För nordriket Israel berättade jag att det gick tio år. Sedan frågade du mig hur lång perioden var i sydriket. Du tog med även denna fråga och svaret jag gav dig i boken, i samma kapitel om det kommande. Så här skrev du: ’Och hur gick det för sydriket, Juda? Följde det samma mönster – en första attack, ett förebud, och sedan undergång?’ ’Ja, samma mönster. Först kom en inledande invasion år 605 f Kr, den här gången av babylonierna.

Sedan återvände samma armé och krossade landet, staden och templet.’ ’När?’ frågade jag. ’År 586 f Kr.’”145 ”Så perioden mellan den första skakningen och de stora olyckorna pågår från 606 f Kr till 586 f Kr. Hur lång tid är det?” ”Ungefär tjugo år.” ”Hur långt är det exakt?” ”Nitton år.” ”Nitton år”, sa profeten. ”Det gick nitton år efter Babels första invasion av landet till dess att domen föll slutgiltigt. Nitton år från den första invasionen till undergången. Nitton år … domens tidsspann.”

Han var tyst, som om han väntade på att jag skulle svara. Jag stannade och vände mig om så jag såg hans ansikte. ”2020!”

260

”2020.” ”Nitton år räknat från attackerna den 11 september 2001, den första skakningen, tar oss till 2020, året av skakningar, året då farsoten kom till Amerika, coronavirusets år … året av oordning, av kollaps, året av större skakningar.” ”Nitton år”, sa profeten, ”domens tidsspann.” ”Och vad sa du att det stod i den där kommentaren om större skakningar?” ”Om vi inte vänder tillbaka till Gud ’av domen i mindre skala, kan man förvänta sig en dom i större skala.’”146 ”Allt som har hänt”, sa jag, ”är den större skakningen.” ”Det är en större skakning”, sa profeten, ”men det betyder inte att det är den enda … att det inte finns fler eller större skakningar som ännu ska komma.” ”En skakning som sprider skräck i varje stad och varje samhälle i Amerika och runtom i världen, som får miljoner att gömma sig inne i sina hem, som förlamar stora delar av landets och världens ekonomi, som leder till att katastrofvarning utfärdas i samtliga femtio delstater i Amerika, och stänger ner större delen av jorden för första gången i världshistorien … jag skulle tro att det borde räcka.” ”Ja, men det betyder ändå inte att det inte finns mer.” ”Jag minns en annan sak jag skrev i det kapitlet. När du talade till mig om kommande skakningar och olyckor sa du att i fallet med en nation som har utmärkt sig framför alla länder, som har varit huvudet bland jordens länder, så skulle de kommande domarna innebära att landet tas ifrån sin ställning och sin krona.147 Du förknippade den kommande skakningen med kronan.” ”Och?” ”Ordet krona … kommer av det latinska ordet corona … och corona är namnet på viruset. Så skakningen är förknippad med corona, med kronan.” ”Ja”, sa profeten, ”farsoten kallas vardagligt för corona. Och vad är det officiella namnet?”

261

”Covid-19.” ”Nitton”, sa han, ”talet av dom. Sjukdomen fick naturligtvis det namnet av ett helt annat skäl. Men faktum är att sjukdomens namn innehåller det tal som finns angivet i domens mönsterbild, antalet år från den första skakningen till den större skakningen.” ”Är det därför du har kommit tillbaka”, frågade jag, ”på grund av skakningen?” ”Det är möjligt”, svarade han. ”Och finns det mer i mysteriet som ligger bakom det som händer nu… som du tänker visa mig?” ”Det är också möjligt … och mer.”

262