8. Telefonsamtalet
NÀr jag kom hem frÄn det fÀngelse vi hade besökt, sökte jag mig ned till min favoritplats vid en sjö, för att smÀlta alla intryck och framför allt bearbeta det jag varit med om de senaste dagarna. Jag kan Àrligt erkÀnna att jag var omskakad nÀr jag lÀste det som mÀnnen i fÀngelset hade berÀttat. SÄ mÄnga Är av bortkastad tid för brott som flera av dem inte hade nÄgra minnen av. Samtidigt var jag sÄ oerhört tacksam för att jag blivit bevarad frÄn att hamna i en sÄdan miljö. Ofta stÀller vi frÄgan till oss sjÀlva nÀr vi drabbas av nÄgot otrevligt: Varför ska just jag drabbas av detta onda? Det kan gÀlla en sjukdom eller ekonomisk brist. SÀllan stÀller vi frÄgan till oss, nÀr vi ser de som hamnat snett: Varför har just jag blivit bevarad frÄn detta? Den frÄgestÀllningen, i jÀmförelse med de som sitter inspÀrrade pÄ vÄra fÀngelser, skulle ge livet en annan dimension och göra livet lÀttare att leva för mÄnga.
Att sitta nere vid en spegelblank sjö och se pÄ nÀr solen sakta, sakta men sÀkert försvinner bakom tallarna pÄ andra sidan sjön Àr minst sagt ett naturfenomen. Hela himlavalvet, sjön, naturen med sina sprakande höstfÀrger pÄverkade mina egna kÀnslor och gav en obeskrivlig kÀnslomÀssig upplevelse. I lugn och ro kunde jag bearbeta allt jag hört pÄ fÀngelset. Just nÀr jag var betagen av naturens skönhet ringde telefonen. NÀr jag kollade telefonen sÄg jag att det var ett hemligt nummer.
âFörsĂ€ljareâ, tĂ€nkte jag och slog av telefonen. Men jag hinner bara trycka av telefonen sĂ„ ringer den pĂ„ nytt efter nĂ„gon minut. Jag sĂ„g samma sak: Hemligt nummer.
âAtt de aldrig ger sigâ, tĂ€nkte jag och slog pĂ„ nytt av telefonen.
Ett par minuter senare ringde det pÄ nytt och trots att jag sÄg att det Ànnu en gÄng var ett hemligt nummer, sÄ var det nÄgot i mig som sa att jag bör svara. Jag hann inte till mer Àn den andra bokstaven i meningen nÀr jag hörde rösten:
âHelvetet Ă€r hĂ€r! Hör du mig KG? Helvetet Ă€r hĂ€r! Kan du komma pĂ„ torsdag? Samma tid som förra gĂ„ngen.â
Mannen som ringde och talade pĂ„ bruten svenska formligen skrek ut orden, och han skulle just lĂ€gga pĂ„ luren nĂ€r jag hann fĂ„ fram: âHallĂ„! HallĂ„! VĂ€nta! Vem Ă€r du som ringer?â
âKĂ€nner du inte igen migâ, svarade mannen i telefonen och lĂ€t nĂ€stan lite förnĂ€rmad. âDet Ă€r Moad. Moad frĂ„n Ă sdalenâ, svarade han. âDu mĂ„ste komma hit, senast torsdag. För nu har helvetet verkligen kommit hit. Det Ă€r kaos överallt hĂ€r. Folk Ă€r jĂ€tterĂ€dda och vĂ„gar inte ens gĂ„ utanför hemmen. Alla Ă€r rĂ€dda. Ăven de som inte har orsak att vara rĂ€dda, Ă€r rĂ€dda. Flera har blivit ihjĂ€lskjutna under de senaste dagarna. Ibland har till och med helt oskyldiga hamnat mitt i skottlinjen. NĂ„gon av dem har blivit ihjĂ€lskjuten.â
âVĂ€ntaâ, sa jag. âKan du beskriva nĂ„got mer av det som hĂ€nt?â
Jag kÀnde till att Moad var en av ledarna för ett av de vÀrsta kriminella gÀngen pÄ à sdalen och som det hade talats mycket om i press och media. (NÄgot jag beskrivit i min förra bok Den kriminella vÀrlden.)
âNĂ€r du var hĂ€r förra gĂ„ngen sĂ„ hade vi problemâ, började Moad. âDu kĂ€nner till det. Men det Ă€r ingenting mot vad det Ă€r idag. Jag kan inte sĂ€ga mer Ă€n sĂ„. Telefonen Ă€r avlyssnad. Kom
pĂ„ torsdag klockan 12. Du kommer att ha fri lejd hem till mig under 30 minuter. Jag köper det för 50 000 svenska kronor.â
Fri lejd betydde att de olika grupperna lovade att inte skjuta pÄ nÄgon under den tid de hade kommit överens om.
âMen du, det Ă€r inte bara för mig att kommaâ, sa jag. âFörra gĂ„ngen ingick vi ett avtal. Kommer du ihĂ„g det?â
âAbsolutâ, svarade Moad.
âVi mĂ„ste bĂ„da tvĂ„ ha en sĂ„dan försĂ€kran nu ocksĂ„â, svarade jag honom, âsĂ„ att ingen efterĂ„t kan anklaga den andre.â
âVi kan ha samma som förra gĂ„ngen. Den kan gĂ€lla nu ocksĂ„â, föreslog Moad. âKom pĂ„ torsdag.â
âNej, absolut inteâ, var mitt bestĂ€mda svar. âJag har ansvar för min familj och för min personliga övertygelse. Jag tĂ€nker inte sitta tyst en gĂ„ng till utan att fĂ„ sĂ€ga nĂ„got, om det Ă€r nĂ„got jag skulle vilja sĂ€ga. Om din telefon dessutom Ă€r avlyssnad Ă€r det fler som vet att jag kommer. Det Ă€r ju inte sĂ€kert att de gillar att jag blandar mig i vad ni gör. Om de dĂ„ frĂ„gar mig om nĂ„got och jag bara tiger, kommer det att verka misstĂ€nksamt. Jag tar med mig ett avtal sĂ„ att vi bĂ„da kan underteckna det.â
âOkejâ, fortsatte Moad. âDu fĂ„r min tillĂ„telse att prata bara du lovar komma. Du fĂ„r prata om vad du vill. Men det övriga i kontraktet ska gĂ€lla.â(Du kan se avtalet i slutet av boken.)
âAbsolut. Jag lovarâ, svarade jag honom. âEn sak till, Moad. Du mĂ„ste ordna sĂ„ jag fĂ„r trĂ€ffa Dodde.â
âDu Ă€r inte riktigt klokâ, svarade Moad med en röst som borde fĂ„tt de flesta att lyda. âHan kommer att skjuta dig direkt om du kommer in i hans lĂ€genhetâ, fortsatte han lika hotfullt. âDu fĂ„r absolut inte gĂ„ dit! Hör du vad jag sĂ€ger? Det Ă€r hans gĂ€ng som stĂ€ller till med helvetet hĂ€r nu.â
Jo, jag hörde att Moad tog i med alla de brösttoner han kunde fĂ„ fram och lĂ€t vĂ€ldigt övertygande. âDe anvĂ€nder dessutom droger och Ă€r förmodligen besatt av ondskefulla
demoner som verkar styra över dem.â
âHĂ€lsa honom att jag vill vara garanterad att fĂ„ sĂ€ga tvĂ„ meningarâ, kontrade jag. âT v Ă„ = tvĂ„, m e n i n g a r = meningar Moad!â Jag bokstaverade de tvĂ„ orden bokstav för bokstav och sĂ„ utdraget jag kunde samt med sĂ„ hög röst jag kunde, för att han inte skulle missuppfatta mig.
âTvĂ„ meningar Ă€r allt jag begĂ€r. Sen kan de göra vad de vill med mig.â Dessa tvĂ„ meningar kom till mig i samma ögonblick som Moad bad mig komma. Som en blixt frĂ„n klarblĂ„ himmel fanns de tvĂ„ meningarna i min tanke. VarifrĂ„n de kom kan vi sĂ€kert ha olika uppfattningar om. Men för mig var det en hĂ€lsning frĂ„n den Herre som jag valt att tjĂ€na. Jag har lĂ€rt mig att kĂ€nna igen den rösten.
âKG, du förstĂ„r inte att Dodde med sina pojkar idag utgör den vĂ€rsta kriminella gruppen hĂ€r. De skyr ingenting. De skjuter pĂ„ allt och alla. Det sĂ€gs att de Ă€r fyllda av demoner och jag tror det Ă€r sant. Hörde du pĂ„ nyheterna för ett par veckor sedan, att vĂ„r regering med stolthet meddelade att de nu lyckats fĂ„nga in alla de kriminella ledarna hĂ€r pĂ„ Ă sdalen och satt dem i fĂ€ngelserâ, fortsatte Maod. âDe sĂ„g sĂ„ belĂ„tna ut nĂ€r de blev intervjuade i Aktuellt pĂ„ TV. Nu skulle kriminaliteten sjunka hĂ€r, hĂ€vdade de. I sjĂ€lva verket kommer det bli mĂ„nga gĂ„nger vĂ€rre nu. Innan kunde de lite Ă€ldre ledarna i nĂ„gon mĂ„n styra skjutningarna. Men nĂ€r nu de flesta av dem sitter i fĂ€ngelse, för brott som de Ă€r dömda för, sĂ„ stĂ„r det minst 5-10 unga grabbar bakom varje sĂ„dan ledare och vill ha deras plats. Enda möjligheten att meritera sig och blir respekterad som ledare, Ă€r att skjuta eller sticka ihjĂ€l nĂ„gon eller helst flera. De flesta av dem Ă€r mellan 10 och 25 Ă„r och har inte ens nĂ„gon kunskap om hur man hanterar en pistol. MĂ„nga har redan skjutits ihjĂ€l hĂ€r pĂ„ Ă sdalen och nere i stan sen du var hĂ€r förra gĂ„ngen. Förr kunde man skjuta i luften
för att markera och varna. Idag skjuter man för att avrĂ€tta. Du fattar inte vilken djĂ€vulsk utveckling som sker hĂ€r pĂ„ Ă sdalen. Eftersom de som bor hĂ€r Ă€r uppdelade i olika klaner, krigar de idag mot varandra. Blir en skjuten i den ena klanen, Ă€r det hedern hos den skadade klanen som driver dem att skjuta tillbaka. De kallar det för hedersvĂ„ld, fast det Ă€r djĂ€vulskapâ, sade han.
âNĂ€stan inga av de gĂ€ngrelaterade skjutningarna hĂ€r pĂ„ Ă sdalen klaras heller upp. Jag hörde en siffra pĂ„ nyheternaâ, fortsatte Moad, âatt de rĂ€knar med att cirka 25 % av alla skjutningar i hela Sverige klaras upp. DĂ„ gĂ€ller den siffran alla de som idag sitter inne och siffran gĂ€ller för hela Sverige. De som Ă€r under 15 Ă„r vet att de med största sannolikhet gĂ„r fria, om de skulle skjuta ihjĂ€l nĂ„gon. DĂ€rför har det nĂ€rmast blivit som en sport hĂ€r att skjuta. En mĂ€nniska hĂ€r Ă€r mindre vĂ€rd Ă€n en mĂ„ltavla som du kan köpa pĂ„ sportaffĂ€ren för att öva dig att skjuta pĂ„. FörstĂ„r du mig?â
NÀr Moad talade med sÄ stora bokstÀver som han gjorde nu, förstod jag att pojkarna pÄ à sdalen lydde honom. Han visste hur han kunde sÀtta sig i respekt. Men de unga pojkarna som Dodde regerade över hade ingen vuxen att se upp till.
âJag kommer, om du fixar sĂ„ jag fĂ„r trĂ€ffa Dodde och pojkarna. Be Dodde att han kallar samman sina pojkar. Ge mig ett okej nĂ€r du fixat detta.â
Att argumentera med Moad insÄg jag vara meningslöst.
BestĂ€mda, icke förhandlingsbara pĂ„stĂ„enden â ja.
NÀr jag avslutat samtalet formligen rasade tankarna fram och tillbaka i mitt huvud. PÄ nyhetskanalerna hade jag sett och hört om de problem som eskalerat i den stadsdelen, precis som Moad sagt. Jag visste att vÄldet, vÄldtÀkterna, skjutningarna, avrÀttningarna och grymheterna hade stigit till en helt annan nivÄ Àn dÄ jag var dÀr förra gÄngen. VÀrst Àr det, att de
som skjuter Àr mellan 10 och 15 Är. De kan inte straffas enligt svensk lag, vilket de mycket vÀl kÀnner till. DÀrför anvÀnds de ofta, nÀr de olika gÀngen ska göra upp om en sak. Men de unga pojkarna har inte nÄgon som helst utbildning i hur man skjuter med pistoler och dessutom finns det vapen i överflöd, Àven i à sdalen.
Den natten samtalade min fru och jag igenom situationen. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng jĂ€mförde vi de risker som det innebar för mig att Ă„ka, med den nytta jag eventuellt skulle kunna vara till, om jag Ă„kte till Ă sdalen. Du kanske undrar varför jag utsĂ€tter mig för de faror som ett besök pĂ„ Ă sdalen innebĂ€r? Ărligt talat har jag mer Ă€n en gĂ„ng tvivlat pĂ„ varför jag gör detta. Men det hela började med en frĂ„ga som bet sig fast i min tanke, nĂ€r jag pĂ„ nyheterna gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng sĂ„g, hur vĂ„ldet utbreder sig. FrĂ„gan jag stĂ€llde mig var: Hur mĂ„r dessa som beskrevs som kriminella och bor pĂ„ Ă shöjden? Inte i nĂ„gon utredning hade jag funnit deras egna vittnesbörd. De som hade Ă„sikter om de som bor dĂ€r var polisen, kommunen, socialförvaltningen med flera. Men ingen verkade ha frĂ„gat dem sjĂ€lva. Jag skulle som prĂ€st, och med den tystnadsplikt en prĂ€st har, kunna lyssna till dem och kanske fĂ„ representera dem och deras erfarenheter inför myndigheterna, sĂ„vĂ€l som inför allmĂ€nheten. Det var den tanken som fick mig att ta kontakt med dem.
Tillsammans försökte min fru och jag nu tÀnka ut olika scenarier som kunde prÀgla omrÄdet och vad jag skulle kunna rÄka ut för om jag Äkte dit. Att jag skulle bli erbjuden fri lejd var inte mycket att lita pÄ. De som stod för vÄldet skulle knappast bli hederliga under en halvtimme Àven om de fick 50 000 kronor. Pengar hade de i miljoner, pÄ grund av all knarkhandel och alla andra kriminella handlingar. Men de tvÄ meningar, som jag sÄ tydligt hade hört, blev för oss bÄda som ett löfte frÄn Herren.
Efter mycket samtal och bön om Guds beskydd kom vi fram till att det ÀndÄ var bÀttre om jag Äkte till à sdalen, Àn att jag nekade Moads vÀdjan om hjÀlp. Eftersom jag inte hade Moads telefonnummer sÄ kunde jag inte ringa och bekrÀfta att jag kom. Och att skriva brev, som jag gjorde förra gÄngen, skulle inte hinnas med. Men efter ett par timmar ringde Moad upp igen och gav klartecken. Dodde skulle samla ihop sitt gÀng och jag skulle fÄ sÀga mina tvÄ meningar utan att nÄgon skulle skada mig. Men han hade varit noga med att efter tvÄ meningar var det fritt för dem att göra vad de ville med mig. PÄ Doddes frÄga vilka tvÄ meningar som kunde vara sÄ betydelsefulla för mig att fÄ sÀga, hade Moad av naturliga skÀl inget svar.
Motivet till att jag alls funderade pÄ att stÀlla upp var den info jag fÄtt frÄn myndigheterna i den staden, samt frÄn olika massmedier som ofta rapporterade frÄn omrÄdet. Av den informationen framgick det att alla de försök som olika myndigheter hade startat, för att förhoppningsvis skapa en drÀglig boendemiljö i à sdalen, hade misslyckats. Man hade gett upp och lagt Àrendena pÄ is. Jag kom frÄn ett helt annat hÄll och utgjorde inget hot för dem. TvÀrtom ville jag försöka fÄ myndigheterna att förstÄ hur de tÀnkte pÄ à shöjden. Att helt enkelt vara de kriminellas röst. Hitintills hade det fungerat och jag kÀnde att jag hade Moads förtroende.
Det var en mycket liten man som pÄ torsdag morgon steg pÄ tÄget för att Äka till à sdalen i X-stad. Aldrig förr hade det gÄtt sÄ fort att komma fram, kÀndes det som. VÀl framme gick jag till taxibilarna som stod snyggt uppradade utanför stationen och öppnade dörren till den förste.
âJag ska till Ă sdalenâ, sa jag. Föraren bara skakade pĂ„ huvudet och viftade avböjande med fingret.
âIngen kör dit lĂ€ngreâ, var hans korta svar. Jag sökte med
blicken för att försöka upptĂ€cka om det kunde finnas nĂ„gon villig och tyckte mig se nĂ„got i ögonen pĂ„ en chaufför lite lĂ€ngre bort. DĂ€rför prövade jag och frĂ„gade honom: âKan du köra mig till Ă sdalen?â
âDu fĂ„r gĂ„ sista biten och sĂ„ Ă€r det dubbel taxa för att ens köra ditâ, svarade chauffören.
âOkejâ, svarade jag och kröp in i bilen.
âBor du dĂ€r? var hans första frĂ„ga nĂ€r han körde ut mot Ă sdalen.
âNej, jag ska hĂ€lsa pĂ„ nĂ„gra vĂ€nner.â Chauffören bromsade omedelbart in bilen och stannade.
âĂr du kriminellâ, var hans frĂ„ga, medan han med stora ögon stirrade pĂ„ mig.
âNej, jag Ă€r prĂ€st och har blivit ombedd att komma dit, blev mitt svar. Jag gör det helt frivilligtâ, fortsatte jag, som att förtydliga mitt svar.
Av det samtal som nu utspann sig i bilen förstod jag med all tydlighet att à sdalen hade utvecklats till stadens stora problem. Inga blÄljus kunde överhuvudtaget köra in i omrÄdet lÀngre. SÄ fort de visade sig, samlades barn och ungdomar för att kasta stenar bÄde pÄ bilarna och personalen. Innan nÄgon hann gripa dem var de redan försvunna. FritidsgÄrden hade lagt ned sin verksamhet, trots nya fina lokaler. I stÀllet prÀglades det fina bostadsomrÄdet av vÄldtÀkter, skjutningar, knarkhandel och dödligt vÄld. Ingen som bodde dÀr kÀnde sig lÀngre sÀker om de gick ut. Sakta men sÀkert sjönk hela bostadsomrÄdet ned i ett omoraliskt trÀsk, som hade sina egna lagar och det enda som verkade fungera som uttryckssÀtt var vapenmakten. Inte minst senaste tiden hade flera skjutningar med dödlig utgÄng Àgt rum i omrÄdet, vilket jag sett i nyheterna pÄ TV.
NĂ„got
kvarter före à sdalen stannade taxichauffören, bad om dubbel ersÀttning och önskade mig lycka till. NÀr jag steg ur taxibilen kÀnde jag genast igen de smÄ kullarna, björkarna och husen som omgav à sdalen. Hela à sdalen var som ett parkliknande omrÄde. NÀr jag nÀrmade mig omrÄdet kom tvÄ stora, mustiga unga mÀn mot mig och frÄgade pÄ bruten svenska om jag hette KG Larsson.
De sÄg riktigt trevliga ut, doftade gott nÀr de satte pÄ mig ögonbindeln och förde mig in i omrÄdet med en man pÄ varje sida om mig.
âSĂ€g ingenting. Försök inte göra motstĂ„nd sĂ„ kommer det förhoppningsvis att gĂ„ braâ, sa de. âVi har tjugo minuter kvar av den utsatta tidenâ, förklarade de.
NÀr vi kommit in i det hus dÀr Moad bodde tog de av bindeln, knackade pÄ dörren till Moads lÀgenhet och öppnade. VÀl dÀrinne blev jag faktiskt uppriktigt glad över den glÀdje med vilken Moad hÀlsade mig vÀlkommen.
Möblerna var desamma. LikasĂ„ gardiner och tavlor. Det enda som inte var som förra gĂ„ngen var att alla de som dĂ„ satt i sofforna eller i fĂ„töljerna inte fanns dĂ€r. Efter att Moad hade uttryckt glĂ€dje över att jag faktiskt Ă€ndĂ„ kom, sa jag: âVad Ă€r det som har hĂ€nt och vad Ă€r det som hĂ€nder hĂ€r?â
âHelvetet har kommit hitâ, svarade Moad med butter stĂ€mma. âFörra gĂ„ngen du var hitâ, fortsatte han, âsĂ„ minns du sĂ€kert att det var fullt med unga mĂ€nniskor i rummet hĂ€r. Idag Ă€r de flesta borta. Flera Ă€r ihjĂ€lskjutna. Andra sitter i fĂ€ngelse och avtjĂ€nar sina straff, eller pĂ„ hĂ€ktet och vĂ€ntar pĂ„ rĂ€ttegĂ„ng. Men det Ă€r inte det vĂ€rstaâŠâ
Om jag hade varit i Moads situation skulle jag ha varit helt förstörd, tÀnkte jag. Bara tanken pÄ att nÄgot av mina barn eller barnbarn skulle ha blivit ihjÀlskjutet, nÄgon annan suttit i fÀngelse, skulle totalt knÀckt mig.