8. Telefonsamtalet
När jag kom hem från det fängelse vi hade besökt, sökte jag mig ned till min favoritplats vid en sjö, för att smälta alla intryck och framför allt bearbeta det jag varit med om de senaste dagarna. Jag kan ärligt erkänna att jag var omskakad när jag läste det som männen i fängelset hade berättat. Så många år av bortkastad tid för brott som flera av dem inte hade några minnen av. Samtidigt var jag så oerhört tacksam för att jag blivit bevarad från att hamna i en sådan miljö. Ofta ställer vi frågan till oss själva när vi drabbas av något otrevligt: Varför ska just jag drabbas av detta onda? Det kan gälla en sjukdom eller ekonomisk brist. Sällan ställer vi frågan till oss, när vi ser de som hamnat snett: Varför har just jag blivit bevarad från detta? Den frågeställningen, i jämförelse med de som sitter inspärrade på våra fängelser, skulle ge livet en annan dimension och göra livet lättare att leva för många.
Att sitta nere vid en spegelblank sjö och se på när solen sakta, sakta men säkert försvinner bakom tallarna på andra sidan sjön är minst sagt ett naturfenomen. Hela himlavalvet, sjön, naturen med sina sprakande höstfärger påverkade mina egna känslor och gav en obeskrivlig känslomässig upplevelse. I lugn och ro kunde jag bearbeta allt jag hört på fängelset. Just när jag var betagen av naturens skönhet ringde telefonen. När jag kollade telefonen såg jag att det var ett hemligt nummer.
”Försäljare”, tänkte jag och slog av telefonen. Men jag hinner bara trycka av telefonen så ringer den på nytt efter någon minut. Jag såg samma sak: Hemligt nummer.
”Att de aldrig ger sig”, tänkte jag och slog på nytt av telefonen.
Ett par minuter senare ringde det på nytt och trots att jag såg att det ännu en gång var ett hemligt nummer, så var det något i mig som sa att jag bör svara. Jag hann inte till mer än den andra bokstaven i meningen när jag hörde rösten:
”Helvetet är här! Hör du mig KG? Helvetet är här! Kan du komma på torsdag? Samma tid som förra gången.”
Mannen som ringde och talade på bruten svenska formligen skrek ut orden, och han skulle just lägga på luren när jag hann få fram: ”Hallå! Hallå! Vänta! Vem är du som ringer?”
”Känner du inte igen mig”, svarade mannen i telefonen och lät nästan lite förnärmad. ”Det är Moad. Moad från Åsdalen”, svarade han. ”Du måste komma hit, senast torsdag. För nu har helvetet verkligen kommit hit. Det är kaos överallt här. Folk är jätterädda och vågar inte ens gå utanför hemmen. Alla är rädda. Även de som inte har orsak att vara rädda, är rädda. Flera har blivit ihjälskjutna under de senaste dagarna. Ibland har till och med helt oskyldiga hamnat mitt i skottlinjen. Någon av dem har blivit ihjälskjuten.”
”Vänta”, sa jag. ”Kan du beskriva något mer av det som hänt?”
Jag kände till att Moad var en av ledarna för ett av de värsta kriminella gängen på Åsdalen och som det hade talats mycket om i press och media. (Något jag beskrivit i min förra bok Den kriminella världen.)
”När du var här förra gången så hade vi problem”, började Moad. ”Du känner till det. Men det är ingenting mot vad det är idag. Jag kan inte säga mer än så. Telefonen är avlyssnad. Kom
på torsdag klockan 12. Du kommer att ha fri lejd hem till mig under 30 minuter. Jag köper det för 50 000 svenska kronor.”
Fri lejd betydde att de olika grupperna lovade att inte skjuta på någon under den tid de hade kommit överens om.
”Men du, det är inte bara för mig att komma”, sa jag. ”Förra gången ingick vi ett avtal. Kommer du ihåg det?”
”Absolut”, svarade Moad.
”Vi måste båda två ha en sådan försäkran nu också”, svarade jag honom, ”så att ingen efteråt kan anklaga den andre.”
”Vi kan ha samma som förra gången. Den kan gälla nu också”, föreslog Moad. ”Kom på torsdag.”
”Nej, absolut inte”, var mitt bestämda svar. ”Jag har ansvar för min familj och för min personliga övertygelse. Jag tänker inte sitta tyst en gång till utan att få säga något, om det är något jag skulle vilja säga. Om din telefon dessutom är avlyssnad är det fler som vet att jag kommer. Det är ju inte säkert att de gillar att jag blandar mig i vad ni gör. Om de då frågar mig om något och jag bara tiger, kommer det att verka misstänksamt. Jag tar med mig ett avtal så att vi båda kan underteckna det.”
”Okej”, fortsatte Moad. ”Du får min tillåtelse att prata bara du lovar komma. Du får prata om vad du vill. Men det övriga i kontraktet ska gälla.”(Du kan se avtalet i slutet av boken.)
”Absolut. Jag lovar”, svarade jag honom. ”En sak till, Moad. Du måste ordna så jag får träffa Dodde.”
”Du är inte riktigt klok”, svarade Moad med en röst som borde fått de flesta att lyda. ”Han kommer att skjuta dig direkt om du kommer in i hans lägenhet”, fortsatte han lika hotfullt. ”Du får absolut inte gå dit! Hör du vad jag säger? Det är hans gäng som ställer till med helvetet här nu.”
Jo, jag hörde att Moad tog i med alla de brösttoner han kunde få fram och lät väldigt övertygande. ”De använder dessutom droger och är förmodligen besatt av ondskefulla
demoner som verkar styra över dem.”
”Hälsa honom att jag vill vara garanterad att få säga två meningar”, kontrade jag. ”T v å = två, m e n i n g a r = meningar Moad!” Jag bokstaverade de två orden bokstav för bokstav och så utdraget jag kunde samt med så hög röst jag kunde, för att han inte skulle missuppfatta mig.
”Två meningar är allt jag begär. Sen kan de göra vad de vill med mig.” Dessa två meningar kom till mig i samma ögonblick som Moad bad mig komma. Som en blixt från klarblå himmel fanns de två meningarna i min tanke. Varifrån de kom kan vi säkert ha olika uppfattningar om. Men för mig var det en hälsning från den Herre som jag valt att tjäna. Jag har lärt mig att känna igen den rösten.
”KG, du förstår inte att Dodde med sina pojkar idag utgör den värsta kriminella gruppen här. De skyr ingenting. De skjuter på allt och alla. Det sägs att de är fyllda av demoner och jag tror det är sant. Hörde du på nyheterna för ett par veckor sedan, att vår regering med stolthet meddelade att de nu lyckats fånga in alla de kriminella ledarna här på Åsdalen och satt dem i fängelser”, fortsatte Maod. ”De såg så belåtna ut när de blev intervjuade i Aktuellt på TV. Nu skulle kriminaliteten sjunka här, hävdade de. I själva verket kommer det bli många gånger värre nu. Innan kunde de lite äldre ledarna i någon mån styra skjutningarna. Men när nu de flesta av dem sitter i fängelse, för brott som de är dömda för, så står det minst 5-10 unga grabbar bakom varje sådan ledare och vill ha deras plats. Enda möjligheten att meritera sig och blir respekterad som ledare, är att skjuta eller sticka ihjäl någon eller helst flera. De flesta av dem är mellan 10 och 25 år och har inte ens någon kunskap om hur man hanterar en pistol. Många har redan skjutits ihjäl här på Åsdalen och nere i stan sen du var här förra gången. Förr kunde man skjuta i luften
för att markera och varna. Idag skjuter man för att avrätta. Du fattar inte vilken djävulsk utveckling som sker här på Åsdalen. Eftersom de som bor här är uppdelade i olika klaner, krigar de idag mot varandra. Blir en skjuten i den ena klanen, är det hedern hos den skadade klanen som driver dem att skjuta tillbaka. De kallar det för hedersvåld, fast det är djävulskap”, sade han.
”Nästan inga av de gängrelaterade skjutningarna här på Åsdalen klaras heller upp. Jag hörde en siffra på nyheterna”, fortsatte Moad, ”att de räknar med att cirka 25 % av alla skjutningar i hela Sverige klaras upp. Då gäller den siffran alla de som idag sitter inne och siffran gäller för hela Sverige. De som är under 15 år vet att de med största sannolikhet går fria, om de skulle skjuta ihjäl någon. Därför har det närmast blivit som en sport här att skjuta. En människa här är mindre värd än en måltavla som du kan köpa på sportaffären för att öva dig att skjuta på. Förstår du mig?”
När Moad talade med så stora bokstäver som han gjorde nu, förstod jag att pojkarna på Åsdalen lydde honom. Han visste hur han kunde sätta sig i respekt. Men de unga pojkarna som Dodde regerade över hade ingen vuxen att se upp till.
”Jag kommer, om du fixar så jag får träffa Dodde och pojkarna. Be Dodde att han kallar samman sina pojkar. Ge mig ett okej när du fixat detta.”
Att argumentera med Moad insåg jag vara meningslöst.
Bestämda, icke förhandlingsbara påståenden – ja.
När jag avslutat samtalet formligen rasade tankarna fram och tillbaka i mitt huvud. På nyhetskanalerna hade jag sett och hört om de problem som eskalerat i den stadsdelen, precis som Moad sagt. Jag visste att våldet, våldtäkterna, skjutningarna, avrättningarna och grymheterna hade stigit till en helt annan nivå än då jag var där förra gången. Värst är det, att de
som skjuter är mellan 10 och 15 år. De kan inte straffas enligt svensk lag, vilket de mycket väl känner till. Därför används de ofta, när de olika gängen ska göra upp om en sak. Men de unga pojkarna har inte någon som helst utbildning i hur man skjuter med pistoler och dessutom finns det vapen i överflöd, även i Åsdalen.
Den natten samtalade min fru och jag igenom situationen. Gång på gång jämförde vi de risker som det innebar för mig att åka, med den nytta jag eventuellt skulle kunna vara till, om jag åkte till Åsdalen. Du kanske undrar varför jag utsätter mig för de faror som ett besök på Åsdalen innebär? Ärligt talat har jag mer än en gång tvivlat på varför jag gör detta. Men det hela började med en fråga som bet sig fast i min tanke, när jag på nyheterna gång på gång såg, hur våldet utbreder sig. Frågan jag ställde mig var: Hur mår dessa som beskrevs som kriminella och bor på Åshöjden? Inte i någon utredning hade jag funnit deras egna vittnesbörd. De som hade åsikter om de som bor där var polisen, kommunen, socialförvaltningen med flera. Men ingen verkade ha frågat dem själva. Jag skulle som präst, och med den tystnadsplikt en präst har, kunna lyssna till dem och kanske få representera dem och deras erfarenheter inför myndigheterna, såväl som inför allmänheten. Det var den tanken som fick mig att ta kontakt med dem.
Tillsammans försökte min fru och jag nu tänka ut olika scenarier som kunde prägla området och vad jag skulle kunna råka ut för om jag åkte dit. Att jag skulle bli erbjuden fri lejd var inte mycket att lita på. De som stod för våldet skulle knappast bli hederliga under en halvtimme även om de fick 50 000 kronor. Pengar hade de i miljoner, på grund av all knarkhandel och alla andra kriminella handlingar. Men de två meningar, som jag så tydligt hade hört, blev för oss båda som ett löfte från Herren.
Efter mycket samtal och bön om Guds beskydd kom vi fram till att det ändå var bättre om jag åkte till Åsdalen, än att jag nekade Moads vädjan om hjälp. Eftersom jag inte hade Moads telefonnummer så kunde jag inte ringa och bekräfta att jag kom. Och att skriva brev, som jag gjorde förra gången, skulle inte hinnas med. Men efter ett par timmar ringde Moad upp igen och gav klartecken. Dodde skulle samla ihop sitt gäng och jag skulle få säga mina två meningar utan att någon skulle skada mig. Men han hade varit noga med att efter två meningar var det fritt för dem att göra vad de ville med mig. På Doddes fråga vilka två meningar som kunde vara så betydelsefulla för mig att få säga, hade Moad av naturliga skäl inget svar.
Motivet till att jag alls funderade på att ställa upp var den info jag fått från myndigheterna i den staden, samt från olika massmedier som ofta rapporterade från området. Av den informationen framgick det att alla de försök som olika myndigheter hade startat, för att förhoppningsvis skapa en dräglig boendemiljö i Åsdalen, hade misslyckats. Man hade gett upp och lagt ärendena på is. Jag kom från ett helt annat håll och utgjorde inget hot för dem. Tvärtom ville jag försöka få myndigheterna att förstå hur de tänkte på Åshöjden. Att helt enkelt vara de kriminellas röst. Hitintills hade det fungerat och jag kände att jag hade Moads förtroende.
Det var en mycket liten man som på torsdag morgon steg på tåget för att åka till Åsdalen i X-stad. Aldrig förr hade det gått så fort att komma fram, kändes det som. Väl framme gick jag till taxibilarna som stod snyggt uppradade utanför stationen och öppnade dörren till den förste.
”Jag ska till Åsdalen”, sa jag. Föraren bara skakade på huvudet och viftade avböjande med fingret.
”Ingen kör dit längre”, var hans korta svar. Jag sökte med
blicken för att försöka upptäcka om det kunde finnas någon villig och tyckte mig se något i ögonen på en chaufför lite längre bort. Därför prövade jag och frågade honom: ”Kan du köra mig till Åsdalen?”
”Du får gå sista biten och så är det dubbel taxa för att ens köra dit”, svarade chauffören.
”Okej”, svarade jag och kröp in i bilen.
”Bor du där? var hans första fråga när han körde ut mot Åsdalen.
”Nej, jag ska hälsa på några vänner.” Chauffören bromsade omedelbart in bilen och stannade.
”Är du kriminell”, var hans fråga, medan han med stora ögon stirrade på mig.
”Nej, jag är präst och har blivit ombedd att komma dit, blev mitt svar. Jag gör det helt frivilligt”, fortsatte jag, som att förtydliga mitt svar.
Av det samtal som nu utspann sig i bilen förstod jag med all tydlighet att Åsdalen hade utvecklats till stadens stora problem. Inga blåljus kunde överhuvudtaget köra in i området längre. Så fort de visade sig, samlades barn och ungdomar för att kasta stenar både på bilarna och personalen. Innan någon hann gripa dem var de redan försvunna. Fritidsgården hade lagt ned sin verksamhet, trots nya fina lokaler. I stället präglades det fina bostadsområdet av våldtäkter, skjutningar, knarkhandel och dödligt våld. Ingen som bodde där kände sig längre säker om de gick ut. Sakta men säkert sjönk hela bostadsområdet ned i ett omoraliskt träsk, som hade sina egna lagar och det enda som verkade fungera som uttryckssätt var vapenmakten. Inte minst senaste tiden hade flera skjutningar med dödlig utgång ägt rum i området, vilket jag sett i nyheterna på TV.
Något
kvarter före Åsdalen stannade taxichauffören, bad om dubbel ersättning och önskade mig lycka till. När jag steg ur taxibilen kände jag genast igen de små kullarna, björkarna och husen som omgav Åsdalen. Hela Åsdalen var som ett parkliknande område. När jag närmade mig området kom två stora, mustiga unga män mot mig och frågade på bruten svenska om jag hette KG Larsson.
De såg riktigt trevliga ut, doftade gott när de satte på mig ögonbindeln och förde mig in i området med en man på varje sida om mig.
”Säg ingenting. Försök inte göra motstånd så kommer det förhoppningsvis att gå bra”, sa de. ”Vi har tjugo minuter kvar av den utsatta tiden”, förklarade de.
När vi kommit in i det hus där Moad bodde tog de av bindeln, knackade på dörren till Moads lägenhet och öppnade. Väl därinne blev jag faktiskt uppriktigt glad över den glädje med vilken Moad hälsade mig välkommen.
Möblerna var desamma. Likaså gardiner och tavlor. Det enda som inte var som förra gången var att alla de som då satt i sofforna eller i fåtöljerna inte fanns där. Efter att Moad hade uttryckt glädje över att jag faktiskt ändå kom, sa jag: ”Vad är det som har hänt och vad är det som händer här?”
”Helvetet har kommit hit”, svarade Moad med butter stämma. ”Förra gången du var hit”, fortsatte han, ”så minns du säkert att det var fullt med unga människor i rummet här. Idag är de flesta borta. Flera är ihjälskjutna. Andra sitter i fängelse och avtjänar sina straff, eller på häktet och väntar på rättegång. Men det är inte det värsta…”
Om jag hade varit i Moads situation skulle jag ha varit helt förstörd, tänkte jag. Bara tanken på att något av mina barn eller barnbarn skulle ha blivit ihjälskjutet, någon annan suttit i fängelse, skulle totalt knäckt mig.