K Kapitel 1
sotehamn 14 februari 1984
Elise hade tio minuter till jobbet, från det sömniga samhället vid kusten som levde upp under sommarsäsongen, till en by inåt landet. Det verkade ha kommit lite snö i natt så hon var lätt på pedalerna för att inte sladda. Hon gäspade och fick tvinga ögonen att se på vägen. Det hade varit en intensiv helg och det tog verkligen emot i morse när väckarklockan ringde. Erik hade kisat med ena ögat, sagt god morgon och sedan vänt sig om, dragit täcket tätare om sig och somnat om. Tänk om hon också hade kunnat få vara hemma idag, som honom. ”Lyckost dig som får ha lediga måndagar”, sa hon vid frukostbordet med barnen, när han kom ner i pyjamas, rufsigt hår och streck över kinden efter kudden. ”Ja, du vet. Det är ett kors jag får bära som pastor.” Han log retfullt, böjde sig över henne och pussade henne på munnen. Han smakade morgon och värmen efter honom lämnade ett minne på hennes läppar. De söndagar Erik predikade tog de det lugnt resten av dagen, så lugnt man nu kan ta det med fyra barn mellan tre 13
och tio år. Han sa att han kände sig som en urvriden trasa efter predikan och hon förstod vad han menade. Under helgen hade de varit engagerade båda två, ja hela familjen faktiskt, när de var i Småland på barnmöteshelg. Det hade varit barnmöten både fredag och lördag och familjegudstjänst på söndagen. Elise kände sig också trött, men idag skulle hon vara med sin klass med ungar hela dagen. Oj, här var det halt. Hjärtat hoppade till när hjulen släppte greppet för ett ögonblick. Hon ville absolut inte sladda. Hon gick igenom dagen som hon hade planerat med sin 1–2:a. Hon hade varit inspirerad igår kväll när hon planerade. Men tänk vad många mer roliga saker hon skulle kunna hitta på om hon hade någon att bolla med som också kunde vara med i klassrummet. Då skulle det kunna bli som när hon och Erik jobbade med barnsamlingar. De gjorde draman tillsammans och delade upp uppgifterna så att det blev variation för barnen; Erik spelade gitarr och Elise gjorde rörelser som barnen kunde följa med i; Elise ledde leken eller tävlingen och Erik assisterade barnen och när Erik höll i bibelberättelsen kunde Elise sitta med ett barn som behövde en lugnande vuxen bredvid sig. I klassrummet sjöng hon ofta med barnen och spelade gitarr, men då kunde hon inte göra rörelsesånger och få barnen engagerade på det sättet. Nej, de skulle vara två. Erik var så fin tillsammans med barn. Det var en av de saker som gjorde att hon föll för honom. Han såg barnen på riktigt och han var inkännande och mötte dem som de var. Ja, barn trivdes tillsammans med Erik, precis som barn trivdes med henne. Alla utom Tony då förstås. Det knöt sig i magen. Det var tråkigt att ett barn kunde förstöra så mycket och hon visste inte hur hon skulle nå honom. Hon hade försökt med allt. Undrar hur många roliga idéer för sin klass hon hade fått skrota bara för att hon visste att det inte 14
skulle funka med Tony. Hon tog ett djupt andetag. Det var en ny dag. Hon skulle ge honom och sig själv en ny chans – idag också. Elise skakade av sig oron och började nynna på en sång som de hade sjungit i helgen. Treåringen hade sjungit: ”Många de tyckej jag liknaj ett tjoll, andra de sägej det spelaj väl ingen joll”. Elise småskrattade. Deras lilla trollunge! De hade stått på estraden och sjungit tillsammans hela familjen; hon och Erik på varsin sida och med de fyra barnen mellan sig i storleksordning, som familjen Trapp i musikalen Sound of Music. I en sång hade alla barnen varsin vers som de hade övat. Några gånger tidigare hade Pernilla inte vågat sjunga när de kom till hennes del av sången. Hon hade tagit sats, men sedan ångrat sig och gömt ansiktet i Elises kjol. Men igår vågade hon sjunga solo för första gången. Elise mindes hur hon och Erik log och tittade på varandra. Igår kväll innan de somnade hade Elise kurat ihop sig intill Erik, med ryggen mot hans mage. Han hade hållit om henne och hon kände hans trygga starka kropp mot sin. ”Varför får vi vara så lyckliga?” hade hon suckat och flätat in fingrarna mellan hans och kysst hans hand. Det pirrade i Elise vid tanken på vad som hade hänt sedan. Elise andades in och log. Ja, de var lyckliga. Men det skulle verkligen gå i ett nu. Nästa vecka var det sportlov och för första gången skulle hela familjen åka på sportlovsläger. Det skulle bli väldigt roligt, men allt som behövde göras innan! Elise gned pannan. Var det huvudvärk på gång? Erik hade fullt upp med att planera lägrets samlingar och det som hade med ungdomarna att göra och på dagarna hade han Pernilla och Josef hemma när de stora tjejerna var i skolan, så hon skulle få ta hand om familjens planering och packning. Det var smidigast så, för hon hade koll på allt. Hon hade ju ändå varit hemmafru länge. 15
Var hon redan framme? När Elise svängde in på parkeringen vid den gamla byskolan mindes hon inte att hon hade kört den sista biten. Elise öppnade den tunga dörren och det ekade i korridoren. Bakom första dörren till vänster fanns det sparsmakat möblerade lärarrummet där hon hängde av sig jackan och bytte till inneskor. Hon slängde en snabb blick i hallspegeln och rättade till frisyren av mörkt hår med självfall. ”God morgon.” Hon hälsade på Rolf men fick bara en antydan till nick som svar. Han var först på jobbet som vanligt och satt redan i soffan på sin plats med sin kaffekopp, som ingen annan fick röra. Hon hade gjort misstaget att dricka kaffe ur den en gång när hon var alldeles ny på skolan, eftersom muggen stod i hyllan och det inte fanns någon notering om att den var privat. Man kan säga att hon inte gjorde om det misstaget. Rolf hade funnits på skolan hur länge som helst och han bevakade att det skulle förbli som det alltid varit. Ulla, som hade 5–6:an kom in och hängde av sig. ”God morgon.” Ulla ruskade på sig. ”Det var kyligt idag.” Det kanske det var, Elise hade inte tänkt på det. ”Då får vi se hur du klarar Tony idag då.” Rolf hade rest sig och såg på Elise med högdragen min. ”Det är så konstigt att du fortfarande inte får ordning på honom. Hos mig är han ju hur lugn som helst.” Där kom det igen. Elise slängde en blick mot Ulla som himlade med ögonen. ”Ja, vi får hoppas att det går bra.” Elise försökte låta lugn. ”Vi ska göra experiment idag, det kommer han nog tycka är kul.” ”Experiment?” Rolf fnös. ”Är det sådana nymodigheter de lär ut på lärarhögskolan nuförtiden?” Nu var det tio år sedan hon tog sin examen så hon hade 16
ingen aning om vad som lärdes ut ”nuförtiden”, och hon hade inte hunnit jobba i skolan förrän nu eftersom hon fick barn i rask följd innan hon hann börja, men hon orkade varken förklara eller tjafsa med Rolf. Han sa egentligen aldrig något riktigt elakt att ta på, ändå blev de små kommentarerna och gliringarna som nålar som stack henne. Var det en dålig idé att göra experiment, som Rolf antydde? Skulle det bli kaos? Modet sjönk trots att hon tidigare hade känt sig inspirerad inför dagens lektioner. ”Det kommer att bli jättekul för ungarna.” Ulla lade en tröstande hand på Elises axel och hon kände kollegans värme. Elise hängde väskan över axeln och gick upp för stentrappan som nötts av barnfötter genom åren och med spår av fossiler i stenen. På övervåningen låg klassrummen bredvid varandra. Hon hade tänkt sig lärarjobbet som ett teamarbete kollegor emellan och hon var inte alls förberedd på att det skulle vara så ensamt. Det var tur att hon hade de mysiga eleverna att vara med på dagarna. Det ekade ödsligt mellan väggarna när hon gick till sitt klassrum längst bort. Snart skulle korridoren fyllas av barn och ljudet av deras röster. På dörren till hennes klassrum stod det ”Välkommen till klass 1–2” i en ring av barnens handavtryck i härliga färger. Hon hade ingen erfarenhet att arbeta i en åldersblandad klass, men det hade gått förvånansvärt bra. Hon hade en kvart på sig att förbereda inför experimentet, plocka i ordning på sin kateder och ställa barnens bänkar i raka fina rader. Nu hördes det barnröster på skolgården nedanför. Hon slängde en blick på klockan ovanför dörren. Snart skulle det ringa in och hon gjorde sig beredd att hälsa på barnen. Vid lunch var Elise svettig efter att ha flängt runt i klassrummet för att undvika katastrofer när hennes unga elever gjorde 17
experiment. Tony hittade på egna sätt att använda redskap och vätskor och det blev väldigt kladdigt både på bänkar och på golvet. Därför var det skönt att äntligen få sitta ner och äta, även om det var allt annat än lugnt att äta med femton barn. ”Tony springer omkring.” Elise frös till av Rolfs ord som han riktade mot henne när han gick förbi. Hon vred på huvudet och såg inte vad Rolf såg, men visst, Tony satt inte på sin plats. Hon reste sig och gick fram till pojken. ”Nu är det hög tid att börja äta, Tony.” Hon hjälpte honom att få mat på sin tallrik och föste honom försiktigt mot sitt bord. Han satte sig bredvid henne. Resten av måltiden hade hon fullt sjå att få pojken att sitta still och samtidigt försöka få i sig mat själv. Så mycket hon kunde satt hon med en hand på hans rygg för att lugna ner honom. Nu stod säkert Erik därhemma och stekte falukorv och kokade makaroner. Det var ungefär så långt hans kulinariska kunskaper sträckte sig. Men barnen skulle vara nöjda och glada i alla fall. Hon log för sig själv. ”Varför skrattar du, fröken?” Tony tittade skeptiskt på henne. Hon log mot honom. ”Tro det eller ej, men jag tänkte på falukorv.” Efter lunch var det matematiklektion. ”Vi samlas på mattan.” Elise satte sig och alla barn slog sig ner på sina platser, Tony hade hon närmast sig. ”Idag ska ni få en uppgift som var och en kan lösa på olika sätt.” Hon hade gömt något under en färggrann duk vilket väckte elevernas nyfikenhet. Under duken fanns en låda med olikfärgade stavar i olika längd, cuisenairerstavar. När Elise hittade dem i ett materialskåp på skolan fick hon genast idéer på hur de skulle kunna användas i undervisningen. 18
”Ta först den längsta orangea staven.” Elise lade den framför sig på mattan. ”Sedan är er uppgift att hitta stavar som tillsammans blir exakt lika långa som den första. Jag ska ge er ett exempel. Om jag tar två gula stavar blir de lika långa. Ser ni?” Barnen böjde sig fram och nickade. Elise delade ut en orange stav till alla barn och lät dem börja. De skulle göra så många lösningar som möjligt. Några barn hängde inte med på vad de skulle göra så Elise förklarade för dem en gång till. ”Fröken, får man använda fler än två stavar.” ”Javisst. Ni får använda hur många ni vill. Det viktiga är att de blir exakt lika långa som den orangea.” ”Ja!” Eleven kastade sig ivrigt över stavarna. Efter en liten stund hade alla barn minst två lösningar, några hade många. ”Nu har alla klarat av uppgiften. Bra jobbat! Titta på mig så ska vi prata en stund.” Elise väntade tills hon hade allas blickar på sig. ”Hur lång är en orange stav?” Cuisenariestavar har inga markeringar, så det fanns inget rätt svar, men Elise var nyfiken på att höra hur barnen resonerade. En pojke räckte upp handen. ”Så här lång.” Han höll upp den orangea staven och visade. Några barn fnissade men Elise spände ögonen i dem så att de tystnade. ”Du har rätt. Den är precis så där lång. Finns det fler svar?” Maria, en flicka i tvåan ställde sig upp på knä och viftade ivrigt med armen över huvudet. Hon fick svara. ”Tio!” ”Okej. Berätta hur du tänker.” ”Jo, om man tar de minsta och lägger dem i en lång rad, då behövs det tio stycken för att bli lika lång som den orangea.” ”Det var bra förklarat. Kan den längsta vara något annat än tio?” Eleverna tittade på varandra och en pojke kliade sig i 19
huvudet. Elise såg på Nils, en blyg pojke som under året hade visat att han låg långt fram i matematikkunskaper. Hon såg att han sökte hennes blick, men han räckte inte upp handen. ”Har du någon tanke, Nils?” ”Det skulle kunna vara tjugo också. Om varje liten bit var värd två.” ”Precis.” Elise bekräftade honom. ”Den här lilla kan ju vara värd vad som helst, och då blir värdet på den orangea olika.” Nu viftade Maria med armen igen. ”Då kan den orangea vara hundra också, om den lilla är tio.” ”Bra!” Elise var imponerad, men såg också att ettorna satt som frågetecken. Hon var tvungen att backa bandet nu för att ha alla med sig. ”Men för att göra det enkelt tänker vi oss att den lilla är en och den längsta är tio. Nu ska vi titta på våra olika lösningar. Vi ska göra om det här till mattespråk.” Elise reste sig för att skriva på tavlan, men hon gungade till och var tvungen att ta stöd mot väggen. Antagligen var det ett blodtrycksfall. Hon samlade sig någon sekund och sedan skrev hon sitt exempel med de gula stavarna på tavlan: 5+5=10. ”Välj en av era lösningar och gör om dem till mattespråk, så skriver jag.” Tavlan fylldes av olika sätt som man kan dela upp talet tio på, vilket var vad lektionen handlade om, utan att barnen hade vetat det. Där stod: 2+8=10, 3+3+2+1+1=10, 4+3+3=10 och så vidare. ”Nu ska vi fortsätta att öva. Ettorna ska räkna i matteboken på sidan 35 och tvåorna på sidan 29.” Elise skrev sidnumret på tavlan. ”Så sätt er på era platser, ta upp boken och börja räkna.” Barnen reste sig upp och gjorde som Elise sa, förutom Tony som tog en omväg förbi en kompis som han passade på att smälla i huvudet. Elise skyndade sig efter för att förhindra fler incidenter. Hon ledde honom till sin plats och såg till att 20
han också satte sig. ”Bra, du tar fram boken … och penna och suddigum. Titta på tavlan vilken sida skulle du räkna på?” ”Sidan 29” ”Just det. Då slår du upp sidan 29. Där!” Hon stannade kvar tills han hade gjort första talet, sedan tittade hon sig omkring för att se om någon mer behövde hjälp. Längst bak satt en flicka och räckte upp handen. Elise nickade åt henne för att visa att hon hade sett. ”Aj!” Elise gned sig på låret. Alla barn tittade upp. ”Det är ingen fara. Jag gick bara in i bänken.” Elise fortsatte mot flickan som ville ha hjälp. Flickan förstod efter en enkel förklaring och Elise gick till nästa elev. Hon råkade stöta till en bänk till så att eleven fick ett stort streck i sin mattebok. ”Åh, nej!” sa eleven. ”Förlåt! Jag vet inte vad det är med mig.” ”Har du svårt att gå eller, fröken!” Tony hojtade. ”Jag tror att ni får komma fram till mig vid katedern istället om ni behöver hjälp. Det får bli så resten av lektionen.” Elise parkerade bilen i Sotehamn utanför deras smala hus med tre våningar. Hon såg Erik i köksfönstret på andra våningen. Det var bara några steg på stenplattorna fram till ytterdörren, men för första gången kändes det som en utmaning att gå sträckan och hon fick koncentrera sig på varje steg. ”Hur mår du?” Erik rynkade pannan när han såg henne komma upp för trappan. ”Jag känner mig dålig.” ”Har du feber?” Han lade sin hand på hennes panna. ”Nej, det är inget sånt. Men det är något konstigt, för jag går emot bänkar och andra saker.” Nästa dag ringde hon till skolan och sjukanmälde sig. Hon 21
vilade i sängen hela dagen. Men när hon reste sig upp behövde hon ta stöd mot garderoben och kände att benen inte riktigt bar henne. Elise ringde till sin syster Anita, som var gift med en man som varit sjuk i MS många år. Hon var den som Elise kände med mest sjukvårdskunskap och därför brukade hon rådfråga henne när det var något. ”Jag tycker att du ska åka in till sjukhuset så att de får titta på vad det är”, sa Anita. Elise och Erik åkte till Vikshälls lasarett och hon blev inlagd över natten för observation. ”Du är säkert bara överarbetad”, sa läkaren. ”Så jag sjukskriver dig i två veckor.” ”Jag har sportlov nästa vecka, så det räcker med en vecka”, sa Elise. Läkaren hade nog rätt. Det hade ju varit mycket på sista tiden. ”Jag vet inte om jag orkar åka ända till Norge och sedan vara med tonåringar hela dagarna.” Elise lutade sig mot Erik i soffan när barnen hade gått och lagt sig. ”Det kanske är bättre att du är hemma och vilar”, sa Erik och lade armen om henne. Elise höll med honom, men hon kunde inte låta bli att känna sig besviken. Istället för att åka på läger tillsammans, förberedde de sig för ett sportlov på skilda håll.
22