kapitel 1 Äntligen sommarlov!
Solen lyste ner mellan träden när de tre kompisarna Lilly, Jack och Majken var på väg hem efter skolavslutningen. De hade sjungit och ätit glass på skolgården och rektorn hade hållit tal. Sedan fick klassen lämna blommor till sin fröken, innan det var dags att säga hej då till alla klasskompisar och gå hem. Barnen tog vägen genom skogen bakom fotbollsplanen som låg mellan skolan och gatan där de bodde. Det riktigt bubblade i dem av sommar och de dansade nästan fram genom skogen.
– Äntligen sommarlov, utbrast Lilly.
– Ja, sa Jack och Majken på samma gång.
– Kan ni fatta, sa Lilly. Ingen skola på tio veckor! Hur skönt är inte det?
– Jag vet, jag kan knappt tro det, sa Jack.
– Vad ska ni göra på sommarlovet, frågade Majken.
– Jag kommer nog mest spela Minecraft och åka kickbike, svarade Jack. Och bada förstås! Åtminstone tills mamma och pappa får semester, då ska vi åka till Italien, det kommer bli så grymt! Vi ska ta bilen dit och kommer se en massa spännande saker på vägen.
– Jag tänker äta glass varje dag, sa Lilly, och skrattade. Det får man på sommaren.
– Varje dag, knappast, sa Majken. Det får du inte för din mamma och pappa!
– Kanske inte, svarade Lilly, men nästan i alla fall.
– Vad ska du göra på sommarlovet, Majken, frågade Jack.
– Mina föräldrar ska jobba, så jag måste vara hemma själv. Det hade inte gjort så mycket om inte min storasyster skulle åka på fotbollsläger i två veckor. Nu känns det lite segt och ensamt, men något kul händer säkert ändå.
Barnen följde stigen som slingrade sig fram mellan träden. Stigarna gick kors och tvärs, men de hade gått där många gånger förut och visste precis vart stigarna ledde. Det här var deras skog. De hade
lekt och byggt kojor där ända sedan de var tre år gamla och nu var de nio. Fast Lilly skulle förstås inte fylla år förrän den artonde november. De tre kompisarna bodde på samma gata med bara några hus mellan sig, de gick i samma klass och efter sommarlovet skulle de börja i trean.
– Vad tyckte ni om rektorns tal, frågade Jack. Tråkigt, eller hur! Varför ska vuxna alltid prata så mycket?
– Jag lyssnade inte så noga, sa Majken. Jag ville mest få sommarlov. Vem orkar höra på en massa prat då! Fattar han inte att vi vill till stranden!
– Men det han sa om att vara modig var faktiskt bra, sa Lilly.
– Vad sa han, frågade Majken.
– Lyssnade du inte alls?
Lilly skrattade och knuffade till sin kompis.
– Jag gjorde visst inte det.
– Han sa att man ska vara den man är oavsett vad andra tycker, sa Lilly. Och att det är viktigt att man är modig och säger ifrån när något är fel. I den här världen behövs det modiga människor, och ingen är för liten för att vara modig.
– Sa han allt det, utbrast Majken. Det var ju bra!
Jag kommer att tänka på när några retade min syster för att hon var den enda tjejen i klassen som spelade fotboll, men hon fortsatte ändå och nu är det flera tjejer i hennes klass som spelar. Då tyckte jag att hon var modig som vågade göra det hon tyckte var kul, fast att de andra var taskiga mot henne.
– Det var samma sak för min lillebror, sa Jack. Han var den enda killen i förskoleklassen som gick på dans, och han fortsatte fast att några sa elaka saker till honom. När de märkte att det inte funkade slutade de att retas.
– Där ser ni, sa Lilly.
– Jag lovar att jag ska lyssna bättre nästa skolavslutning, sa Majken.
Plötsligt stannade Jack som gick först på stigen. Han stannade så hastigt att Majken som gick bakom honom krockade med hans rygg.
– Aj, vad gör du! Varför stannar du?
Jack vände sig om mot tjejerna. Han pekade åt sidan, mot några buskar som växte intill stigen. Grenarna växte tätt och det var svårt att se genom löven, men ändå förstod de genast vad han menade. Det låg något som glittrade på marken under en av buskarna.
– Titta, sa Lilly förvånat. Det är något som glänser där inne!
– Jag vet, men vad är det för något, sa Jack.
– Det ser nästan ut som guld, sa Majken. Ska vi kolla?
Lilly och Jack nickade och barnen vek av från stigen och tog sig runt buskarna till andra sidan. Där var skogen tät och solen nådde inte ner till marken. I skuggan var det kyligare och barnen rös till av den svala luften. Vinden kändes kall mot deras armar och ben, och de viftade för att få bort myggorna som flög omkring dem. De tittade på det glänsande föremålet på marken och vågade knappt tro sina ögon.
– En guldkrona, utbrast Lilly.
– Med blå kristaller på, sa Jack. Hur har den hamnat här i skogen?
– Och vems är den, undrade Majken. Lilly gick fram och tog upp kronan från marken. De andra tittade häpet på henne.
– Vad gör du, sa Jack. Du kan väl inte ta den!
– Jag tänkte bara prova den, svarade Lilly.
Hon satte kronan på huvudet. Guldet glänste mot hennes ljusa hår och kristallerna lyste blått ovanför hennes panna.
– Blev jag inte fin, sa Lilly. Nästan som en prinsessa.
– Jo, sa Majken. Men vi kan ändå inte ta den. Den kanske är värdefull.
– Vi borde i alla fall berätta för någon att vi har hittat den, sa Jack. Vi kanske ska ringa till polisen? Den kan ju vara stulen!
Lilly hade fortfarande kronan på huvudet när barnen återvände till stigen och gick vidare genom skogen. Tänk om det inte var en riktig guldkrona, utan bara en utklädningskrona, funderade hon. Några barn som lekte i skogen kanske hade glömt den där? Men nog kändes den tung på hennes huvud, som om den var av äkta guld. De borde nog ringa till polisen.
Nästa gång var det Majken som stannade tvärt på stigen. Hon pekade in mot skogen och sa med darrande röst:
– Jag tror att jag drömmer. Där är något mer som glänser!
Lilly och Jack tittade åt det håll som Majken pekade. De såg att hon hade rätt. En bit ifrån stigen, under några täta granar, låg något mer som glittrade. Tänk om det hängde ihop med guldkronan! Nog såg
det ut som det. Två glittrande saker kunde väl inte vara en tillfällighet? Eller? Men hur hade sakerna i så fall hamnat i deras skog? Och var kom de ifrån? Det var ett mysterium. Kanske skulle det bli ett spännande sommarlov trots allt!
