LITTERATUR Samma sak gäller för Olle så jag visste att det gick att gå på toaletten på planet, fast det skulle bli jävligt trångt. Trångt var det som sagt. Eftersom pappa är starkare än mamma fick han hjälpa mig, ifall det skulle komma en luftgrop. Först fick jag sätta mig på toalettlocket så att pappa kunde komma in och stänga dörren. Det var knappt dörren gick att stänga och värre blev det när pappa skulle dra ner mina byxor. Vi fick stå på varandra. Besöket på världens mest oanpassade handikapptoalett gick dock bättre än vad jag hade förväntat mig. Sedan var det bara att vänta de sista timmarna till landning. Fråga mamma vad hon tyckte om landningen och hämtningen av resväskorna. Hon ville bara dra ett streck över det, medan vi andra tyckte att det var mycket roligt och retade henne sedan för det hela veckan. Innan flygplanet kom fram till New York fick man fylla i en lapp och intyga att man inte hade med sig frukt, kött eller mejeriprodukter. Mamma fyllde såklart i att vi inte hade något av det, men sedan såg hon att hon hade bananer i ryggsäcken. Berit såg det också och rekommenderade henne att ta ur dem för annars kunde vi få böta. Med bananerna urplockade var allt frid och fröjd. Trodde mamma. När vi stod och väntade på att väskorna skulle komma gick en hund förbi. ”Titta, där kommer en knarkhund som luktar om man har knark”, sa mamma. Knarkhund var inte helt rätt. Det var en hund som luktade så att man inte hade något olämpligt i väskorna. Den hann knappt gå förbi innan den började sniffa på mammas ryggsäck. Hunden hade upptäckt att mamma hade haft bananer däri. Mamma blev röd som en tomat i ansiktet medan vi andra skrattade så att vi tjöt. Det var ingen knarkhund utan en bananhund. Förutom Berit, Olle och Masse var även Masses dotter Hanna med på resan. Utan dem hade vi aldrig sett så mycket som vi gjorde under den veckan. Hotellet, vi bodde på, låg mitt på Manhattan så det räckte att bara gå ut så kände man storstadspulsen. Det kändes som en dröm, jag hade alltid velat åka till New York, men trodde aldrig att jag skulle få göra det tillsammans med dem som betyder mest för mig. Dagarna var fullspäckade från morgon till kväll. Vem hade tid att ta det lugnt? Inte jag i alla fall. Det bästa var att min och Olles familj fick gå före i köerna till alla sevärdheter eftersom både Olle och jag satt i rullstol. På så sätt hann vi med dubbelt så mycket som de andra turisterna. Vi besökte allt från Rockefeller Center till Frihetsgudinnan. Jag brukar inte tycka om att bara åka och titta på saker, men det var riktigt häftigt. USA är ett land med extremt mycket säkerhet så vi blev visiterade vad vi än skulle titta på. Eftersom det inte fanns någon restaurang på hotellet åt vi alla måltider ute. Det resulterade i att jag var tvungen att ha med min matapparat överallt. Genom säkerhetskontrollen blev den en hit. Om man har fantasi kan man tro att matapparaten, med sin stålarm, är ett mordvapen eller liknande. Pappa försökte förklara för personalen i säkerhetskontrollen vad det var, men de tittade helt oförstående på honom. Det kanske berodde på pappas engelska, som inte är så vidare bra, eller så fattade de inte vad apparaten var till för. Efter några säkerhetskontroller med undrande blickar gav han upp. Vår metod blev att pappa hittade på ordet ”foodmachine” och pekade på mig. Det fungerade hyfsat så resten av semestern körde vi med den förklaringen. Vi besökte inte bara sevärdheter. Eftersom våra guider Berit, Olle,
”Titta, där kommer en knarkhund som luktar om man har knark”, sa mamma. Knarkhund var inte helt rätt. Det var en hund som luktade så att man inte hade något olämpligt i väskorna. Den hann knappt gå förbi innan den började sniffa på mammas ryggsäck. Masse och Hanna, kände till staden väl hade de berättat att det fanns mycket billig shopping. Det stämde, ju längre veckan gick desto fullare blev min resväska. Jag hade sparat pengar i över ett år till den här resan så det var bara att handla. Visst var det en konstig och annorlunda känsla att inte behöva tänka på vad allt kostade, men samtidigt underbar. En sak som inte var lika fantastisk som resten av resan var när vi gick till en ”riktig” restaurang. Oftast åt vi på en pizzeria eller på någon snabbmatsrestaurang, men vissa kvällar blev det vanliga restauranger. Andra kvällen i New York var en sådan och där jobbade en snygg servitör, vilket jag, mitt pucko, sa till resten av gänget. Det var inte så genomtänkt för när vi hade ätit upp kom servitören och kramade mig. På något sätt hade Berit i smyg sagt till honom att jag tyckte att han var snygg. Fy, det var fruktansvärt pinsamt. Jag blev illröd i ansiktet och ville bara gå upp i rök. Jag lyckades ändå hålla tårarna borta för inte kan man börja gråta när det står en snygging bredvid. De andra tyckte att det var jättekul. Riktiga vänner? Man kan undra. Vänta bara, hämnden är ljuv! En kväll skulle vi äta på Hard Rock Café. Jag anade att något var på gång för jag såg att Berit pratade med några. När jag var i full gång med att äta kom två servitörer fram och kramade mig samtidigt som mina res-kamrater snabbt var uppe med sina kameror. Jag har aldrig blivit irriterad på Berit tidigare, men den här gången blev jag faktiskt det. Med en klump i halsen kämpade jag för att inte börja gråta. Värre blev det när Berit på engelska sa att jag var tvungen att se glad ut när jag skulle vara med på bild. Jag kände mig som en fjant inför servitörerna, men som plåster på såren fick jag välja en pins som en av killarna hade. Det var vänligt för den var inte särskilt billig, såg jag sedan. Bortsett från alla pinsamheter är att åka till New York det häftigaste jag har gjort och det bästa var att jag fick vara tillsammans med dem som betyder mest för mig i en hel vecka. Jag har förlåtit Berit för det hon gjorde, men jag tänker hämnas. Nu är jag en erfarenhet rikare och det kommer säkert att bli många turer till New York i framtiden. 1/2016 RESEMAGASINET BUSS 105