– 22–
KRÖNIKA: SARA LÖVESTAM
FOTO: PETER KNUTSON
”vad har hänt i flatgeggan under dessa tio år” För tio år sedan skrev jag min första krönika i den här tidningen. Då var jag en tjugosexåring med tandställning, avundsvärd ämnesomsättning och en blogg. Det här var när Göran Persson ledde socialdemokraterna, när Whitney Houston fortfarande turnerade och Ellen Page bidade sin tid i garderoben. Sedan dess har det hänt en del. Exakt vad som har hänt i flatgeggan försöker jag reda ut med några andra lesbiska veteraner, som sammanstrålar på den ambulerande mingelverksamheten Hotellhänget. (Om du undrat var brudarna är i Stockholm, så är de i den hotellobby som Hotellhängets kommunikatörer för tillfället anvisat dem till.) ”Det är fler flator ute nu”, slår en fast. ”Det är färre flator ute nu”, hävdar lika säkert en annan. ”Tjejerna är snyggare”, ”de har tappat stilen”. ”Det är lättare att ragga”. ”Det är svårare att ragga.” Vi kan i slutänden bara enas om en sak: Folk har blivit rynkigare. Allt annat är subjektivt och beror snarast på hur vi själva har förändrats. Som det här med att andra sorters brudar har blivit heta. När hände det? När slutade det handla om vem som kisar med farlig blick under perfekt spretig lugg, och började handla om typ … ett gott hjärta? Låt mig ta ett exempel. Förra veckan var jag på sjukhuset för att hjälpa min flickvän att ta sig hem. Hon hade blivit opererad, hade ont i hela kroppen och kunde bara ta små, små steg genom Södersjukhusets vindlande korridorer. Lite längre fram gick en kvinna som vi hörde letade efter ingången. Ingen kunde svara henne, och vi såg henne svänga om fel hörn, åt fel håll. Min tjej tvärstannade, tog stöd mot väggen och väste åt mig: ”Spring! Jag klarar mig!”
Tapperheten! Omtänksamheten! Styrkan i att vara totalt mörbultad men ändå vara så mån om att en främmande tant ska komma rätt! När blev det sexigare än både magrutor och fräcka frisyrer? (Följdfråga: När slutade man kalla det för ”fräck frisyr”, och var jag ens född då?) Eller inställningen till när man lämpligen går hem från en klubb. Jag minns en tid då den lyckligaste dagen på året inträffade i slutet
vi dejta ett femtal andra brudar, mina första romaner gavs ut, hon började träna ett innebandylag, jag köpte en lägenhet … Livet pågick, och en dag kände jag att jag var mogen nog att för alltid sätta stopp för den här brudens ihärdiga försök. ”Okej”, svarade jag, ”vi kan ses vid Slussen.” Jag tänkte att hon skulle inse, om vi träffades, att vi inte hade något att säga varandra. Vi var faktiskt väldigt olika, det skulle till ex-
”Jag minns en tid då den lyckligaste dagen på året inträffade i slutet av oktober, då Bitch Girl Club i och med övergången till vintertid förlängde dansgolvet med en timme”
av oktober, då Bitch Girl Club i och med övergången till vintertid förlängde dansgolvet med en timme. Plus att man efteråt gladeligen åkte hem och låg med en vilt främmande människa med perfekt spretig lugg – klockan fyra på morgonen! Att ligga med en ny person är besvärligt nog vid åttatiden! Bekanta sig med någon annans hudveck, svällkroppar och fetischer? Mitt i natten? Så mycket energi som gått till den typen av ansträngningar, inte konstigt att man hade en sådan ämnesomsättning. Den där tappra, omtänksamma människan som nu ligger och återhämtar sig från operation, förresten. Vi träffades just en sådan natt, för tolv år sedan. Hon hade sug i blicken och perfekt lugg, och hon tryckte upp mig mot väggen på Bitch och hånglade upp mig på ett föredömligt vis. Det som sedan följde var sju-åtta år av ömsesidigt dissande. När jag var intresserad, var hon plågsamt avfärdande. Varje gång hon försökte bjuda ut mig efter det, sa jag nej. Under tiden hann
empel aldrig falla mig in att börja träna ett innebandylag. Men det jag inte hade räknat med var att åren hade trollat med oss båda. För det är något med att falla för tillräckligt många farliga ögonkast, kasta sig in i tillräckligt många omöjliga relationer och gå på tillräckligt många nitar. Det gör att man, när man väl sitter på en bänk vid exempelvis Slussen och märker att människan bredvid är en, i brist på modernare ord, riktigt god människa, känner en ny sorts pirr i magen. Det trumfar faktiskt ämnesomsättningen.