– 18–
KRÖNIKA: SARA LÖVESTAM
FOTO: PETER KNUTSON
”Det här är min avskedskrönika förresten...” Jag minns när jag för första gången såg mig själv tilltalas i den här tidningen. Det var i december 2006, och det blev kulmen på ett av mina mest underliga år. I februari 2006 var jag tjugofem år. Jag var singel, student och Stockholms flatklubbar var mitt smörgåsbord. En utekväll påbörjades hemma hos någon (för att ingen hade pengar och det grundläggande alkoholintaget behövde ske i budgetversion), fortsatte på Häcktet och avslutades antingen på biljardstället mitt emot Häcktet eller på Connection. På dansgolven ven de lystna blickarna som fiskespön, och man håvade alltid in någon. Ibland var det lyckat och man fick både orgasm och frukost. Ibland mindre lyckat, och man gick hem med herpes, ångest och någons galna ex i telefon. Ibland fick man ett ragg som blev en partner, som blev en sambo inom bara någon månad, som strax därpå blev ett ex, som blev en vän. Man blev bra på flyttlass. Och jag började undra: Var läser man om det här? Det är ändå en hyfsat underhållande värld, varför finns det bloggar om skor men inte om flatvärlden? En dag satt jag hemma och sköt ett tentaplugg framför mig. Klick, så hade jag gått in på blogger.com. Klick, så hade jag råkat skaffa mig ett användarnamn. Klick, ett litet inlägg om tjejen jag var förtjust i. Brudens blogg om brudar var född. Till en början hade den inga läsare, för jag berättade inte om den för någon. Jag hade inget foto, och jag gjorde ingen reklam. Jag bara skrev lite varje dag, om det senaste i mitt kärleksliv och ute i det jag snart började kalla flatgeggan. (”mitt ex hade i helgen sex med exet till min bästa polare som redan var min buksyster sedan tidigare eftersom
hennes ex hade haft sex med en som hade haft sex med en som jag hade haft sex med”) Under de första månaderna bestod min läsekrets framför allt av andra bloggare, som tyckte att insynen i denna hemliga värld verkade spännande - men plötsligt var det en stockholmsflata som upptäckte bloggen. Min statistik sköt i höjden, flatorna gick in på Brudens blogg varenda dag för att läsa det senaste. Och så
ni vet där folk stod och rökte, och plockade en tidning ur stället. På en av de första sidorna fanns en liten notis: ”Du har väl inte missat Brudens blogg?” Artikeln avslutades med orden: ”Bruden, om du läser detta, kontakta oss per omgående för en intervju”. Jag var tvungen att gå ut på gatan och gapskratta. Mina kompisar undrade hela kvällen vad det var med mig.
”Jag hoppas att det sitter någon skrivande person där ute, i någon av våra mindre representerade hbtqvärldar, och tänker som jag gjorde för elva år sedan: Varför kåseras det inte mer om detta?”
började andra saker hända. Jag minns inte den första gången någon frågade om jag visste vem Bruden var. Men jag minns att hösten 2006 kunde man inte gå på en enda flatfest utan att folk spanade efter henne. ”Jag är rätt säker på vem det är”, ”Hon skrev att hon var på Patricia i söndags”, ”Jag tror att det är Mian Lodalen”. Jag minns när jag stod och pratade med några tjejer på en fest, och en av dem utbrast att hon ville gifta sig med Bruden. Jag minns hon som listade ut vem jag var genom att leta i tandställningsgrupper på Qruiser. Vid årets slut hade jag börjat känna mig trängd. Mitt alter ego Bruden hade fått ett helt gäng stalkers, och för att skydda henne hittade jag på att hon gick ut på lördagen när hon gick på fredagen, att tjejen hon träffade var lång i stället för kort, att hon skulle gå till Connection när hon gick till Klubb Intern. Det var i december, på klubb Intern, som jag läste om mig själv i QX. Jag stod utanför ingången,
Sedan kontaktade jag QX, anonymt. Jag skrev att jag tyvärr inte kunde avslöja min identitet, och Magda Gad (som jobbade för QX då) svarade att det var ju synd, för de hade tänkt erbjuda mig jobb som krönikör. Jag omvärderade genast Brudens integritet, och tackade ja. Så gick det till när jag värvades som krönikör i den här tidningen. Det här är min avskedskrönika förresten, glömde jag att säga det? Jag är inte längre singel och student, utan en väldigt bekväm sambo med ett krävande författarskap (ps. läs mina böcker, de är fulla av hbtq!). Det mest nervpirrande i mitt liv är när mina gurkfrön ska börja gro, och jag vill inte utsätta er för den spänningen. Jag hoppas att det sitter någon skrivande person där ute, i någon av våra mindre representerade hbtq-världar, och tänker som jag gjorde för elva år sedan: Varför kåseras det inte mer om detta? I så fall säger jag som Magda: kontakta QX per omgående!