..
Under formens yta
Designern och professorn Tom Hedqvist talar om aids- kampanjer och vännen Jacob Dahlin. Text: Dodo Parikas, Foto: Peter Knutson å till kylskåpet och kika på mjölken, grädden eller filen. Är paketet randig i starka farger så heter den gänglige och pojkaktige 48åringen bakom mönstret Tom Hedqvist och är professor i grafisk design på Konstfackskolan i Stockholm. Hans rötter finns i en märklig korsning av reklamutbildning på Beckmans och 1968 års politiska anda med protester mot USAs krigföring i Vietnam. - Vi lärde oss inte reklam utan samhällsinformation då. Vi fick göra ett särtryck av Sara Lidmans Gruva som såldes i Pressbyrån. Att sen börja på annonsbyrå och göra reklam för barnmat, Duka och Club 33 var luttrande ... säger han med mild ironi. Och kamratema, de frågade hur han kunde stödja imperialismen. Reklamen har varit en av hans följeslagare i många år, men ett delägarskap i annonsbyrån FGH har han sålt och även om han fortfarande arbetar med reklam är det sina. elever han satsar på nu. Han är också en av tio textilare bakom lO-gruppen, vars butik först låg på (då) trendiga Gamla Brogatan i city, senare (och fortfarande) på Söder där Götgatsbacken blivit hipp. Bara tre av de tio har fortsatt över 25-årsjubileet i år. Tom är kvar, men inte hans tidigare mentor Inez Svensson, numera rektor och kollega på Konstfack. Han står i butiken varannan lördag, säljer metervara och gillar det. Och lO-gruppens sätt att arbeta tillsammans ser han nu återkomma bland sina elever. Men någon kollektivistisk anda från 68 tycks inte ha överlevt, säger han och tillägger att han minns den tiden både som positiv och präglad av obehagligt tvång. När det blivit fred och vietnamrörelsen inte längre behövdes sökte han sig så småningom till RFSL och formgav några snärtiga demonstrationsaffisher och en del tidiga, mycket snygga nummer av RFSLs tidning Kom Ut! -Jag sökte mig dit för attjag behövde gemenskapen och tyckte det var juste upplagt. Det fanns olika
13
e
QX JULI 1996
grupper, både röda och blå fraktioner, det var gulligt. Men det var också starkt och viktigt. Han har god känsla för det som ko=a skall och startar alltså ibland för tidigt med sina projekt. Ta tidningen City. Toms kompisar Lars Peder Hedberg och Bobo Karlsson (och utgivaren Bonniers) engagerade Tom, som gjorde lay-outen. Man tänkte sig Citys läsare i slutet av 70-talet som stockholmare som åt sin cafe au lait-frukost på stan före jobbet. Nu på 90~talet finns den storstadsbon men City är borta sedan länge. Tom var också bland de första som dök in i 80-talets krogvärld. Anrika Tattersall på Grev Turegatan skulle återuppstå. Den Hedqvistska inredningen var rätt, sorlet dämpat och både guldkant och folklighet satt där de skulle. Nu blev sejouren som krögare inte så lång för Toms del. Avbetalniogama på det privata lån han tog då hänger med än. Det är majsöndag i Toms lilla modul i Konstfacks modernistiska glaslåda invid Gärdet. Hans elever bygger avgångsutställning. Här ska också byggas om och byggas till för ett helt campus med konstnärliga utbildningar. Det gillar Tom, men han menar också att det borde funderas mer på skolans innehåll än på hur den ska se ut. Alltså: en formgivare som efterlyser innehåll mer än yta. Av det Tom Hedqvist berättar under intervjun handlar också mycket lite om yta. Utan att några frågor ställs om detta berättar han om sin vän, radio och TV-mannen Jacob Dahlin och om en tidigare mångårig pojkvän, båda är döda. Han talar om andra som dött. Alla i aids eller på grund av aids. De randiga mjölkpaketen känns inte lika väsentliga längre. -Vi satt på Cafe Opera 1982 och Jacob berättade
att han var smittad. Ingen av oss som var med reagerade särskilt starkt och det gjorde inte han heller, ingen av oss visste. Men senare .. . säger Tom och dröjer med att fortsätta. -Jag gick en basutbildning hos Noaks Ark. Under Jacobs sjukdom hadejag användning av den. När hans hjärna angreps kunde jag preparaten som han fick. Men när det gäller det känslomässiga så vet man ju inte hur man ska reagera, man upplever tafattheten inför sjukdomsförloppet. Tom talar om den respekt han har för aidsvården och dess personal. Han berättar .om det anhörigstöd han fått när han vakat hos döende vänner. Han talar om den före detta pojkvännen som förra sommaren visste att om han kom in på sjukhus en gång till så skulle han bli kvar där. Och det ville han inte. - Han ringde mig. Jag besökte honom på lördagen, vi tog adjö ochjag visste att han skulle ta livet av sig. På måndagen stod jag där utanför hans lägenhet med nyckeln i handen och visste att jag skulle hitta honom. Jacob Dahlin ville en gång att Tom skulle följa med till gayön Mykonos. Tom gillar inte uteliv, men lät sig övertalas till slut. Det var kul, säger han men lägger till att det nog var hans dåliga självförtroende som räddade hans liv den gången på 80- talet. Han gick hem ensam på kvällarna. Ingen raggning alltså. Och han såg vilken uppståndelse Jacob Dahlin väckte på Mykonos. - Han var så känd från sitt TV-program Jacobs Stege då att han inte lämnades i fred. Folk satte sig i knät på honom och sa "skål, tamejfan!". Men ju mer känd han blev, desto ensa=are blev han. Det var obehagligt att allt skulle vara så hemligt när han blev sjuk. Jag och Annika Hagström fick träffa honom, bara vi och ma=an. Det var stick i stäv mot allt som Jacob stod för egentligen. Han gjorde ju aldrig någon hemlighet av att han var bög, men den tidiga fasen av aids var så laddad, det fanns en skamlighet då, nu är det ändå en sorts samhälleligt begrepp. - Jag saknar Jacob. Han var en så ofantligt nära vän. Och han såg till att vi som var hans vänner måste hålla ihop genom den stipendiefond för unga artister ochjoumalister som han inrättade. I fondens styrelse sitter Tom och journalistema Täppas Fogelberg, Annika Hagström och Susanne Ljung. - Livet är ett annat liv numera. Jag ser vad jag kan avstå från, jag har tappat mycket av rädslor jag hade. Mitt jobb på Konstfack är sämre betalt än det jag hade innan och beslutet att ta jobbet tog jag när jag stödde en persons väg mot döden. Här kan jag träffa ungdomar som är på väg någonstans. Jag har inga bam. Dom är mina bam. Tom Hedqvist säger också att han kan se sorg hos dem, en uppgivenhet inför framtiden. Vetskapen om aids är en realitet för dem. Men vetskap räcker inte alltid. Han tror att många unga bögar inte orkar ta in hiv- och aidsproblematiken. - Jag är skitskraj: Jag vill att de ska ha säkrare sex, menjag är inte säker på att de har det.
"Det var obehagligt att allt skulle vara så hemligt när han blev sjuk .... Det var stick i stäv mot allt som Jacob stod för".
Han har jobbat med Art Against Aids och gjort annonser och broschyrer för Läkare mot aids forskningsfond. Som rekla=an är Tom Hedqvist också lindrigt sagt besviken på aidskampanjema. - Det ska vara rakt på sak, inte kryptiskt med blo=or, säger han och tänker på de affischer, reklamfilmer och annat där man använt sig av fårgglada blo=or och sexuella anspelningar. - Den kampanjen tog jag upp med mina studenter och många hade inte förstått den. Tydligheten och allvaret måste skruvas upp, annars blir ju kampanjema ett slag i ansiktet på alla som är insatta i frågan och vill att människor ska klara sig. IJX
QX JULI 1995
e
13