– 18–
FOTO: WESLEYAN UNIVERSITY CINEMA ARCHIVES
Jag är Ingrid
en film om en svensk legend Den 28 augusti är det biopremiär för filmen om Ingrid Bergmans liv som i maj gjorde stor succé på filmfestivalen i Cannes. Det är en riktig karamell för alla oss cineaster som älskar Ingrids många klassiska filmer. QX fick en pratstund med tre av nyckelpersonerna bakom Jag är Ingrid: regissören Stig Björkman, producenten Stina Gardell och super 8-fotografen (!) Eva Dahlgren. AV PÄR JONASSON
Vem kom på idén till fi lmen? Stig: De hela började för fyra och ett halvt år sedan när jag var på filmfestivalen i Berlin tillsammans med Harriet Andersson. En kväll när vi var ute och åt anslöt Ingrids dotter Isabella Rossellini eftersom hon väldig gärna ville träffa Harriet. Isabella satt bredvid mig under middagen och plötsligt frågade hon “Should we make a film about mamma?”. Vad svarar man på det? “Ja” förstås! Stina: Sedan kontaktade Stig mig och frågade om jag ville göra en film om Ingrid Bergman. “Jättegärna” sa jag, fast jag visste ju inte så värst mycket om henne. För mig var hon mest bilden på Arlanda med texten “En legend”. Att få den här möjligheten att läsa Ingrids privata dagböcker och se hennes egna familjefilmer och på så sätt krypa in i hennes innersta och upptäcka att hon var en fantastisk människa var något helt otroligt. Vilka nya kunskaper om Ingrid Bergman har ni fått genom arbetet med filmen?
Stina: För mig är det att Ingrid Bergman tog så mycket makt över sitt eget liv. Att hon var så jävla tuff och inte lät sig köras över. Stig: Ja, Ingrid Bergman gjorde ju väldigt djärva val livet igenom. Hon kom in som den yngsta någonsin på Dramatens elevskola när hon precis fyllt 18 år, går första året, åker ut till SF och blir provfilmad och erbjuden en roll som rektorn förbjuder henne att göra innan hon gått ut skolan, men så gör hon filmen i alla fall och får veta att hon aldrig kommer att få sätta sin fot på Dramaten igen. Efter några år är Ingrid den största stjärnan inom svensk film och får då ett brev från Dramaten där man undrar om hon kan tänka sig en gästroll, men hon tackar nej. Därefter gör hon karriär i Hollywood utan att först kunna nästan någon engelska, och så när hon blivit en stor stjärna där tröttnar hon och flyttar till Italien! Hon fortsätter i samma stil genom hela sin karriär och går sin egen väg. Eva – du är ju filmens super 8-fotograf, hur kommer det sig?
Eva: Det är inte många som vet, men jag har haft super 8-filmande som en slags bisyssla väldigt länge. Jag älskar verkligen att filma själv och göra små filmer. Bland annat har jag gjort en kort film om min fru Efva och hennes arbete, som Stig såg för ett par år sedan och gillade. Sedan passade det så bra in i just den här filmen eftersom Ingrid Bergman själv var en mycket entusiastisk hemmafilmare. Mitt super 8-filmande i den här filmen fungerar ju som en länk mellan Ingrids eget filmande och i dag. Innan jag satte igång med arbetet fick jag se tre-fyra timmar av Ingrids filmer och såg hennes liv genom hennes eget öga; hur hennes barn och hennes älskare tittade på henne. Du har ju även skrivit filmens avslutningslåt, F ilmen om oss. Eva: Det var inte alls meningen att jag skulle skriva någon musik till filmen, utan var ju kontrakterad som just super 8-fotograf. Samtidigt skrev jag låtar till ett kommande album och började märka att mina låtar lät mer och mer som en super 8-film, det blev lite hackigt och sådär. Så en dag när jag skrivit en ny låt kände jag plötsligt att “det här är ju Ingrids låt”. Jag presenterade den sedan för Stina och Stig och sa “Hör, det här är Ingrids låt”. “Jaa” sa de. Stina, har du några nya projekt på gång? Stina: Massor! Parallellt med en här filmen har jag och mitt produktions-
bolag Mantaray Film haft åtta andra projekt på gång. Bland annat producerar jag just nu en film om Silvana Imam som heter Ni har skapat ett monster, som har premiär nästa år. Ingrid Bergman är ju liksom många andra legendariska filmskådespelare något av en gayikon – varför tror ni att homovärlden fascineras så av filmvärlden och dess stjärnor? Stina: För killarnas del menar du? Jag tror inte att filmstjärnorna har haft lika stor betydelse för oss tjejer. Jag har själv aldrig sökt de förebilderna, men jag har ju hört från mina lesbiska vänner att de har sökt identitet i filmer. Korta ögonblick där två kvinnor har mötts, att kanske få se lite beröring mellan två kvinnor. Medan bögarna mer har ikoniserat och hyllat. Eva: Jag håller med dig där. Fast jag har många bögkompisar som kan lyssna på Judy Garland en hel natt… Vilka nördar, ha ha. Stig: Jag tror faktiskt inte att Ingrid Bergman har haft riktigt samma ikoniska betydelse som exempelvis Greta Garbo, Marlene Dietrich och Judy Garland. Jag tror helt enkelt att Ingrid Bergman var för jordnära för att passa in där, hon hade aldrig riktigt samma upphöjdhet och strålglans kring sin persona. Eva: Just det där med att Ingrid var för jordnära tror jag stämmer bra; hon ville ju bara vara en vanlig människa. Hon ville inte vara stjärna.