KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN
hon skulle bli klar. ”Tänk om du bara kunde berätta.” Han fingrade på några utsprättade fågelfrön. De rullade som små gruskorn under fingertopparna. I hans fantasi blev de till månstenar i en fjärran värld och han mindes hur Sartek hade spelat på sin harpa vid den krossade båten. Sorgsna, vackra toner. Fågeln såg på honom med sina söta små ögon. Han tyckte sig ana en oväntad intelligens hos den. ”Kanske du förstår ändå?” Till hans förvåning nickade fågeln tydligt. Gabriel gnuggade sig i ögonen och upprepade frågan. Den nickade igen. Det var inte möjligt. Han tog ett djupt andetag. ”Har du rymt från en bur?” Fågeln vickade på huvudet som för att säga ”nej.” ”Bor du här i närheten?” Den skakade på huvudet. Gabriels hjärta slog snabbare. Han reste sig från stolen. ”Kommer du från Tabor?” Ett ivrigt nickande och kvittrande i långa glada melodier följde. ”Har Sartek sänt dig?” Den nickade och sjöng. ”Men om Sartek sände dig, vad gjorde då fladdermusen här?” Det var inte en fråga som kunde besvaras med en nickning och fågeln kvittrade på en lång stund. Han hörde ytterdörren stängas och föräldrarna gå ut. ”Eva”, ropade han. ”Det här måste du se!” Hon kom till slut, blöt i håret och med borsten i handen. 15