9789189119123

Navigera genom livets stormar och skär

Ingemar Thorsson 1

Kapitel 1

Nära skeppsbrott på Kattegatt Äntligen är vi på rätt sida året. Vi har längtat efter våren och därför ser vi fram emot att våra drömmar kan bli verklighet. Nu är det tid för oss att börja med att vårutrusta M/S Louise-Marie så att hon skall bli så bra som möjligt för längre seglatser. Vi tänker oss en testsegling före sommarens seglats till Shetland och Skottland. Detta är vår önskan. Året är 1974. Vi har tänkt att starta under juni månad med tanken att vi skall vara ute minst en månad och kanske en bit in på juli eller längre.

Rutten vi har tänkt oss är att gå utefter norska kusten med olika stopp.

Första etappen blir Strömstad. Nästa till Arendal. Tredje etappen blir till Kristiansand. Fjärde blir till Egersund. Femte etappen till Haugesund och sjätte etappen blir till Bergen på norska västkusten. Nu gäller det att vänta och ha bra koll på vädret. När vi ligger i Bergen får vi kanske invänta fint väder som varar några dagar innan vi sätter kurs på Shetlandsöarna och Lerwick.

Lerwick, Shetland.

När vi kommer fram till Lerwick behöver vi säkert ha gott om tid för några dagars stopp, för jag vill visa de platser som jag var på för många år sedan. Nästa etapp blir Skottland och Aberdeen. Det kan bli så att vi kanske måste gå in till Orkneyöarna om vi överraskas av lite sämre väder med mycket vind. Etappen kan bli förkortad innan vi når det tilltänkta målet, Aberdeen. Jag vill gärna visa upp hur fint jag tyckte att det var när jag var där 1966.

Men vi behövde skaffa oss mer erfarenhet när det gällde att segla en 2

Dunnottar Castle, Stonehaven, Aberdeen, Skottland. så lång seglats. Det är mycket att tänka på som vi måste ha med oss.

Införskaffa oss aktuella sjökort för vår tilltänkta seglats. En annan faktor att tänka på är tidvattnet som inte är att förglömma. Det är en stor nivåskillnad på ebb och flod som jag måste ta reda på innan vi lämnar Stenungsund. Inte minst jag som är skeppare och ansvarar för hela familjen. För att kunna segla längre distanser planerar vi nu att segla en lite kortare distans som kommer ge oss mer erfarenhet innan den stora seglatsen i sommar äger rum. Jag måste noggrant förvissa mig om vilken kondition riggen befinner sig i. Alltså de båda masterna, stormasten och mesanmasten, samt de båda bommarna och bogsprötet.

Jag tog borrprov på samtliga. Det såg mycket bra ut. Det fanns inget tecken på fukt eller röta i någon av dessa master och bommar, vilket kändes mycket bra. Nu återstod att se vilken kondition samtliga segel befann sig i. Jag kontaktade en segelmakare och bad att han skulle besiktiga samtliga segel. Efter hans besiktning var jag mycket nöjd. Det fanns ingen anmärkning på några av seglen.

Detta får bli vår testsegling inför seglingen till Shetland och Skottland. Nu var jag mycket belåten. Vi skulle kunna ge och oss i väg senare i sommar på äventyret som vi hade talat så mycket om i familjen. Vi ligger vid vår brygga i Stenungsund som benämns med namnet Rehnbergs brygga. Bryggan arrenderade jag av Åke Alexandersson som ägde den. Nu är förberedelserna i full gång med att bunkra olja och vatten. Vi gör en översyn av maskinen så att den är i gott skick.

Det är också nödvändigt att proviantera mat för några dagar även om 3

kan vi kan bunkra i någon av städerna som vi kommer att segla till.

Våra planer är att först segla till Skagen och därefter till Hirtshals och Hanstholm och sedan ta oss igenom Limfjorden. Vi kanske kommer att få gå mycket med maskin när vi går genom Limfjorden. Sedan norröver till Laesø. Därefter tänkte vi att segla upp till Vinga och göra ett sista stopp i Marstrand. Därefter bär det av hem igen. Jag tyckte att det skulle vara en lagom tur för att öva och lära oss och se om vi är klara för den stora seglatsen.

Tur När vi ligger vid bryggan så kommer Thor Berntsson ner till bryggan för att hälsa på oss, som han alltid brukade göra när vi hade M/S Cigli II. Han var mycket båtintresserad. Det var kanske inte så konstigt för han är från Klädesholmen och har bott där hela sitt liv. Thor var chef för försäkringsbolaget Skandias kontor i Stenungsund. Vi hade haft M/S Cigli II försäkrad genom honom. När jag tecknade den försäkringen fick jag reda på att vi var släkt. Thor sa att jag får räkna fram ett bra pris eftersom vi är släkt på Louise-Maries sida genom hennes pappa som kom från Bleket på Tjörn. Thor var intresserad av vart vi skulle segla hän. Jag berättade lite om vad vi hade tänkt oss att ta för rutt. Han frågade om vi hade försäkrat båten i något annat bolag. ”Nej, det har jag inte gjort”, svarade jag. Jag tillade: ”Jag kommer upp till dig med en gång när vi kommer hem. På måndag. Jag vill ha henne helförsäkrad till ett värde av minst sextiotusen kronor. Du kan väl räkna på det”. Thor säger att han har försäkrat henne med en gång. ”Så nu vet du att hon är försäkrad. Kom upp till mig när ni har kommit hem igen”. När vi var färdiga med vårt bestyr kollar jag alla länspumpar, att de var okej. Det var viktigt att de fungerade. M/S Louise-Marie är en gammal ombyggd fiskebåt som är klinkbyggd. Det innebär att borden ligger omlott. Det skulle kunna gå ur ett drev om det blev lite hårdare sjö. Då är det viktigt att ha bra länspumpar ombord. Jag hade även en gräsklipparmotor som jag hade monterat en centrifugalpump på, som jag tänkte ta med. Louise-Marie tyckte att nu blir det bara för mycket. ”Du kan ju inte ha hur många pumpar som helst”, menade hon. Så den pumpen fick vara hemma. Men något som var ett måste var en komradio som jag hade installerat några veckor tidigare, så att 4

jag skulle kunna kontakta andra båtar. Nödraketer var också en självklar sak. Och att alltid ha flytvästar ombord, det är ett måste och de skall vara godkända av Sjöfartsverket.

Hundvakten Våra söner Janne och Roger var alltid med, så även denna gång. De trivdes med att vara ute på havet. Vår dotter Marie bodde i Järnbrott hos sin mamma. Jag hade inte rätt att ha henne hos mig mer än varannan vecka över en helg och en vecka på sommaren. Det var så på den tiden att männen hade nästan inga rättigheter alls. Det som gällde var bara att betala. Att försöka att förhandla med Ann-Gitt var ingen idé. Det var som att det var hugget i sten. Ytterligare tid var otänkbart att kunna förhandla om så att även Marie skulle kunna få vara med oss när vi seglade runt i Bohusläns skärgård. Ett annat problem var Maries hund Ray, som var en Berner-Sennerhund, som jag fick ta hand om. Den kunde vi inte ta med oss eftersom Här ligger Ray i gröngräset. vi skulle till Danmark. Det var ett problem som vi måste lösa innan vi gav oss i väg. Vi tänkte att vi måste nog lämna in honom på någon form av hundpensionat. Men då skäller han nog ihjäl sig. Det var egentligen min hund och han var alltid med mig. Exempelvis när jag var ute med bilen var det otänkbart att han inte skulle vara med. När jag skulle uträtta något ärende och lämnade bilen, då hoppade han fram till förarsätet och satte sig på min plats och lade tassarna på ratten. Jag behövde aldrig låsa bilen när han var med. Det såg ganska komiskt ut. Det såg ut som en äldre dam som satt i förarsätet. Den enda som kunde passa Ray, det var Elisabeth, som hade passat honom sedan han var bara några månader. De var lika glada i varandra båda två. Han visste inte till sig varje gång hon kom och hämtade honom. Det löste sig mycket bra den här gången. Det var 5

nämligen så att när jag hade flyttat till Stenungsund så kom Elisabeth ofta dit och hämtade Ray och hade honom några dagar, för det mesta över någon helg. Nu ringde hon mycket passande och ville komma upp och ha Ray under några dagar om det gick bra. Det passade alldeles utmärkt att hon kom och hämtade Ray. Han trivdes med att vara med Elisabeth. Det var en bra lösning för oss. Vi fick vänta på Elisabeth innan vi kunde ge oss i väg. Äntligen kom vi i väg. Janne lossade på tamparna. Det var Janne och Roger som brukade sköta om den biten. Nu började vi vår seglats under Stenungsöbron och vi kom förbi Snöholmarna och ut i Hakefjorden, som är väldigt lång. Den brukar kallas ”evigheten”. Vi kunde inte hissa några segel eftersom det var lite vind. Det blev att gå för maskin. Vi gick med en fart på 7 knop så det tog sin tid att komma ner till Älgö gavel där vi satte kurs på Pater Noster. På vägen dit passerade vi Tjörn och Tjörnekalv på styrbordssidan. På babord passerade vi Dyröns nordhamn.

Statsbidrag Nordhamnen på Dyrön var den första hamnen som blev byggd med statsbidrag. Det berodde på att Dyröborna inte hade någon hamn. Så det var besvärligt för dem att förtöja sina båtar, framför allt på höstarna och vintrarna. På den tiden bodde kung Oscar II på Marstrand under sommaren. Dyröborna hade ett rådslag i byalaget och bestämde sig för att få tala med kungen. Sagt och gjort. De rodde till Marstrand och fick tala med kungen. Kungens fartyg HMK Drott låg i hamnen.

Troligtvis ägde mötet rum om ombord på HMK Drott och kungen såg deras problem och var inte ovillig att åka med till Dyrön. Kungen var inte främmande för att lösa problemet och på stående fot beviljade kungen 25 000 riksdaler till Dyröborna som nu kunde bygga sin hamn.

På så vis kom Dyröns nordhamn till. Den lär vara den första hamnen som blev byggd med statsbidrag. 1902 var hamnen klar och kung Oscar II invigde den.

Strax tuffar vi förbi Åstol. Åstol har säkert en av de bästa skyddade hamnarna i hela Bohuslän. Den är hästskoformad och ligger på östsidan, i lä för sydliga, västliga och nordliga stormar. Åstol hade tidigare en stor fiskeflotta. Den bestod huvudsakligen av stora moderna stål6

trålare. Flottan decimerades på grund av att det blev allt sämre med fisket. Det var många båtar som såldes under en kort period, bland annat till Skagen, Skottland och Shetland.

Vi sätter segel och har vår kurs strax söder om Pater Noster. Vi ser nu också samhället Klädesholmen som består av två öar. Klädesholmen är mest känd för alla konservfabriker. Det har varit som mest 25 stycken. Nu är det en enda fabrik som tar hand om alla dessa 25 fabrikerna och producerar mer än dessa tillsammans. Fabriken har utökats.

Nu finns den största delen av den nybyggda fabriken i Rönnäng. (Den första sillkonservfabriken startade på Gullholmen år 1869).

Nu får vi Marstrand på vår babordssida och stolt ligger Carlstens fästning på toppen av Marstrand. Fästningen tog 202 år att bygga. För att få arbetare till bygget beslöts det att tjuvar och banditer av olika slag skulle dömas till Marstrandsarbete. På Tjörn kunde man höra att om någon hade arbetat mycket hårt så var talesättet att de hade utfört ett Marstrandsarbete. Stenen för bygget av fästningen hämtades bland annat från Östergötlands gamla borgar och kloster. Det var ett stort arbete att frakta och släpa upp alla dessa stenar. Den mest berömde fången som bott på fästningen var Lasse-Maja. Namnet kom sig av att han klädde ut sig till kvinna. Hans namn var Lars Larsson Molin och han kom från Arbogatrakten.

Bott på fästningen Jag berättade för Janne och Roger att jag hade bott på fästningen när jag var 14 år. Det var år 1952. De frågade varför. Det berodde på att jag var med i hemvärnet och det hade förlagt en övning under några sommarveckor på fästningen. På så vis blev det att jag bodde en sommar på fästningen. Jag talade också om för dem att jag blev sjuk, fick problem med magen och fick sitta på toaletten. Jag fick även hög feber och orkade inte vara uppe. Läkaren som befälen tillkallade trodde att det kunde vara någon form av salmonella. Läkaren kallade på ambulans och de körde mig till epidemisjukhuset som låg vid Linnéplatsen i Göteborg. Jag fick ligga där i två veckor. Mamma och pappa visste inte om vad som hade hänt, för det var inte så på den tiden att man kunde meddela sig med telefon. Det var inte var mans egendom att inneha en telefon. Därför kunde jag inte meddela dem om vad som 7

hade hänt. Jag låg inlagd på epidemisjukhuset i nästan två veckor.

De måste ha undrat vart jag hade tagit vägen, för jag skulle ha varit hemma för en vecka sedan. Jag fick en sjuksköterska att ringa hem till mamma och pappa. Jag hoppades att telefonen var installerad hemma eftersom vi hade beställt telefon och vi skulle få den i slutet på juni.

Vi hade fått telefonnumret när vi beställde den. Jag kommer ännu ihåg numret (031-29 43 50). De blev mycket förvånade när de fick höra vad som hade hänt. När jag äntligen kom hem hade de många frågor och jag hade svar på de flesta. Nu försvann deras oro, till glädje för oss alla och jag var glad att få komma hem och vara frisk igen.

Pater Noster

Pater Noster.

Nu sätter vi ut kursen på Skagen. Vi passerar Pater Nosterfyren på vår styrbordssida. När sjömännen förr i tiden skulle passera Hamneskär bad de en bön, Pater Noster, som är latin. På svenska kallas den Herrens bön, eller Fader vår. Eftersom skären var svåra att passera bad de om hjälp att klara av alla skären. På så vis kom denna fyr till och fick namnet Pater Noster. Den byggdes år 1868. Det är en Heidenstamfyr och den var den sista av dessa Heidenstamsfyrar som byggdes. Höjden 8

på fyren är 32 meter. Fyren syns på 20 nautiska mil och lyshöjden är 36 meter över havet. Louise-Marie, Janne, Roger och jag var på Pater Nosterfyren exakt 1968, hundra år senare. Roger hittade en gammal nyckel som det stod ”fyren” på. Den var av mässing tror jag. Roger har nog kvar den än i denna dag. Fyren var i bruk fram till 1977, då den släcktes. Idag har den en vit lampa som lyser med ett fast sken.

Pater Noster var i ett mycket dåligt skick och angripen av stora rostskador. Det gjordes många insamlingar för att rädda denna originella fyr som var ett sjömärke som var känt internationellt. Flera eldsjälar lyckades få ihop medel för att rädda fyren till eftervärlden. Det var en omöjlighet att renovera fyren där den stod. Pater Nosterfyren ersattes av en kassunfyr som fick namnet Hätteberget, som ligger väst om Marstrand och söder om Tjörn. Fyren är 26 meter hög och har en helikopterplatta. Fyren är målad med ett rött bälte runt om. Den lyser från den vita sektorn cirka 26 distansminuter.

Stormen 1969 22 september 1969 blev det en fruktansvärd storm och det blåste upp till orkanstyrka, över 33 m/s, som ställde till det för många i hela Bohuslän. Vår passagerarbåt M/S Cigli II låg inne i Stenungsunds norra hamn. Det blev så högt vatten att risken var att vi skulle bli hängande på pållarna. Vi försökte att ta oss ifrån vår plats, men stormen låg så hårt på att det var en omöjlighet att ta sig därifrån. Så hon hamnade uppe på en av pållarna och blev skadad på styrbords bog. Askeröns passagerarbåt M/S Björn kom in till Stenungsund för hon skulle hämta skolbarn. Jag talade med skepparen som jag kände. Det var Henry Asker. Han backade ner till fören på M/S Cigli II. Vi får över en tamp och så började han dra och jag körde med båda maskinerna. På så sätt kom vi ifrån bryggan och kunde gå in i sundet och få lä. När vinden hade bedarrat gick jag med M/S Cigli II till Djupviks varv, som Einar Johanssons ägde, för att åtgärda de skador som stormen hade orsakat.

Under stormen blåste det fruktansvärt även inne vid land. De träden som stod vid strandlinjen vid Kolhättan blåste av som tändstickor och gick ut i havet, vilket medförde en stor risk för att fartygen skulle kunna få dem i sina propellrar. Det var säkert fruktansvärt på utsidan av Tjörn och Orust, ja förresten utefter hela den bohuslänska kusten. Det 9

hände också flera haverier som slutade med tragedier. Även bilfärjorna mellan Lilla Varholmen och Hönö, mellan Öckerö och Björkö samt även persontrafiken från Saltholmen till Göteborgs södra skärgård blev drabbade. Ja, nu ser vi hur små vi människor är mot naturens krafter.

Detta är något som vi måste ödmjuka oss inför. Bilfärjan som trafikerar mellan Kolhättan och Svanesund kunde inte lämna sitt färjeläge för att inte riskera ett haveri på grund av de stora träden som hade blåst ut och drev omkring i sundet mellan Kolhättan och Svanesund.

Förlisningen

M/S Agromayor på Grösslingarna.

Under stormen 1969 kom torrlastfartyget M/S Agromayor ifrån Mönsterås. Hon var lastad med torr pappersmassa, 675 ton, och var på väg till Uddevalla. Hon var 73 meter lång och 11 meter bred. Hon klarade inte av att ta sig förbi Pater Nosterskären, så hon gick rätt upp på Grösslingarna, som ligger alldeles utanför Pater Noster. Det var 19 personer ombord. Besättningen bestod av 15 personer. Befälhavaren omkom. Dessutom fanns en kvinna och tre barn ombord. Kustbevakningens tulljakt från Skärhamn var först på plats. Snart kom också Sjöräddningsfartyget M/S Ulla Rinman från Rörö. De förstod att de inte skulle kunna gå in till haveristen för att rädda besättningen, utan de fick bli upphissade med helikopterns hjälp. Hennes öde blev totalförlisning. M/S Agromayor bröts av i flera sektioner som nu ligger på havets botten. Det är numera ett populärt vrak för många dykare.

10

Läck Vi fortsätter vår resa. Nu passerar vi Pater Noster och ser då resterna av M/S Agromayor där hon ligger på Grösslingarna. När vi startade vår seglats var det ett strålande fint väder och SMHI hade inte någon rapport om att det skulle bli sämre väder, men nu började det torna upp sig mörka moln och vinden började friska i. Men det var inga problem för hon behövde lite vind för att segla bra. Hon loggade mellan åtta och nio knop. Jag beräknade att det skulle ta cirka fyra till fem timmar innan vi skulle vara framme. Louise-Marie lagade lite mat och vi lät oss väl smaka och vi mådde riktigt bra och njöt av seglingen.

Janne och Roger hade förmodligen lagt sig i sina hytter. Roger låg nog och läste någon serietidning och förmodligen gjorde säkert Janne det också, annars hade han varit uppe med Louise-Marie och mig. Efter cirka tre timmar siktar vi Skagens fyr. Vinden hade ökat. Den kom väldigt snabbt och ökade mer och mer och mer, tills den friskat i riktig ordentligt och sjön började bli allt grövre. Jag uppskattade vinden till styv kuling cirka 18 m/s. Jag tyckte att hon började uppföra sig lite annorlunda i sjön, för hon brukade segla mycken bra när det blev lite vind. Jag förstår att det inte står rätt till. Jag ber Louise-Marie att gå ner och kolla nere i båten och se hur det står till. Hon ropade: ”Du måste komma ner för det är alldeles fullt med vatten”. Kökslådorna flöt runt tillsammans äpplen, bananer och apelsiner. Jag går ner och ser eländet. Det var nog en decimeter vatten över durkarna och jag förstår att det måste ha gått ett drev ur bordläggningen. Det var nu rätt höga vågor. De övre borden var säkert inte helt täta, så vi måste ta in vatten den vägen. Jag sa till Janne och Roger att de skulle ta på sig sina flytvästar ifall att det värsta skulle hända. Jag var inte så bekymrad, för jag slog på samtliga pumpar. Jag var övertygad att de säkert skulle klara av läckaget som vi hade fått. Det var tre stora Jabscopumpar.

Mycket bra pumpar som är mycket tillförlitliga. Nu händer det som inte får hända. Den ena efter den andra pumpen lägger av. Nu var det ett verkligt nödläge. Jag var både glad och tacksam att jag hade varit så klok att jag installerad komradion. Nu slår jag över komradion till nödkanalen som är kanal 11 och anropar lotsarna på Marstrand. Jag ger dem information om vårt nödläge. Att vi befinner oss cirka elva sjömil öster om Skagen. Att vi är två vuxna och två barn ombord och att vi tar in vatten och att våra pumpar har lagt av. Jag blev uppmanad att ligga kvar på kanal 11.

11

Kritiskt läge Jag blev uppmanad att ligga kvar på kanal 11 (nödkanalen). Det danska räddningsskippet M/S Nordjylland som har sin hemmahamn i Skagen ropar upp oss på kanal 11. Jag försökte att ge så noggrann position som möjligt och informerade hur läget var. Skepparen på M/S Nordjylland sa att han tror att det är oss han ser på sin radar.

Han frågade om vi hade nödraketer ombord, vilket vi hade. ”Kan du sända upp en raket omgående så ser vi om det är er vi ser på radarn”.

Han svarade att det var oss han såg. Skepparen meddelade att de har stora pumpar ombord. ”Vi kan inte vara hos er förrän om en timma. Vi kommer från Nordsjön och vi har en fiskebåt på släp”. Det visade sig att det var före detta GG 657 Rex från Rönnäng.

LL 357 som tidigare hette GG 657 Rex från Rönnäng.

Tack till familjen Kristensson i Rönnäng för bilden.

12

Vi fortsätter att ta in vatten, men jag kör nu för maskin och kan anpassa vågorna och minska vattenintaget. Men läget blir allt mer kritiskt.

Nu är goda råd dyra. Jag tänker att det måste gå att länsa med maskinen och använda det vattnet som är i båten som kylvatten. Så jag stänger bottenkranen och kopplar bort anslutningen från kranen och använder nu vattnet som vi har ombord till kylvatten. Det ser ganska bra ut, för det verkar som maskinen klarar att länspumpa och jag tycker att vattennivån sjunker. Det ser ut som det var en bra lösning eftersom nivån sjunker. Men säg den glädje som varar beständigt. Nu börjar maskinen larma om att den håller på att bli för varm. Så jag har inget annat val än att stoppa maskinen.

M/S Cardiff Clipper Nu dyker det upp ett stort fartyg. Jag trodde att det var M/S Nordjylland. Jag var ganska skärrad och jag sa till Louise-Marie att de måste ha målat om M/S Nordjylland. Men det var inte så, utan det var en stor supertanker som hade sett vår nödraket och kommit upp till oss. De slänger ner tampar till oss. Vi kan då förtöja M/S Louise-Marie och på så vis komma i lä för vågorna och den hårda vinden. Samtidigt skickar de ner en repstege. Jag klättrar upp med mycket möda. Jag har skadat vänster knä och skall in för operation inom det snaraste, men upp kommer jag. Hon är verkligen hög, för vår stormast räcker inte mer än halvvägs upp till relingen. När jag närmar mig relingen, vad får jag se!? Det var en massa svarta huvuden som stirrade på mig som om de hade sett en vålnad. Besättningsmännen ombord var troligtvis afrikaner. Det var en supertanker vid namn M/S Cardiff Clipper från Boston.

Jag förklarade för den danska lotsen hur läget var. Samtidigt kom kaptenen. Jag tackade honom för att de hade stannat. Vi ligger fastbundna vid detta stora skepp, i lä för den grova sjön och den hårda vinden. Det var nog vår räddning. Vi var tvungna att ligga kvar, kloss an mot M/S Cardiff Clipper tills M/S Nordjylland dyker upp. Nu klättrar jag ner och lossar förtöjningarna och besättningen på M/S Cardiff Clipper drar upp repstegen. Nu skulle jag ut ifrån hennes babordssida. Vi låg alldeles kloss an med vår styrbordssida. Vår reling slog emot henne så det kraschade och gick i sönder. Vi gled allt längre akterut eftersom hon gick på lätten (ingen last, då ligger fartyget högt). Jag såg hennes ena 13

propellerblad. Det var verkligen stort. Det fanns risk för att vi skulle sugas in mot deras propeller. Jag var tvungen att starta motorn så att jag kunde köra ifrån hennes sug. För vi gled allt närmare hennes akterskepp. Med maskinens hjälp så kom jag ut ifrån M/S Cardiff Clipper, men med en sönderslagen reling på styrbordssidan. Louise-Marie var glad att jag var ombord igen. Jag kollade med Janne och Roger. De hade flytvästarna på sig och låg på babordssidan på skarndäcket. Jag frågade hur det var med dem. De sa inte så mycket, men de såg ut att må bra. Det var ingen som var sjösjuk. Det brukar försvinna när det är ett skarpt läge. Det var det verkligen, det vill jag lova. En stor eloge till Janne och Roger. De fick inte panik. Jag måste verkligen ge Louise-Marie allt beröm det bara går. En sådan kvinna! Jag hade fullt upp med att bärga seglen och få ner dessa så att de inte skulle skada oss.

Jag var tvungen att belägga allt som var löst, som flög omkring, samt belägga seglen vid stormasten och mesanmasten. Då stod Louise-Marie till rors. Jag hade sagt till henne att hålla henne upp mot vinden. På så vis får vi mindre sjögång. Hon har varit med mig så mycket så hon fattade direkt vad saken gällde.

M/S Nordjylland Vi väntar på att det danska räddningsskippet M/S Nordjylland ska dyka upp. Det är vårt sista hopp. Annars hamnar vi i Skagerraks upprörda svarta och kalla hav. Jag visste att pojkarna hade sina flytvästar på sig och att de var fastsatta på rätt sätt. Ja, det var mycket spännande och mycket nervöst, för jag såg ju ingen annan räddning, för hon tog ju in mer och mer vatten. Så nu var det mycket bråttom, annars skulle vi behöva lämna M/S Louise-Marie.

Äntligen Nu ser jag lanternorna från två båtar. Det måste vara M/S Nordjylland eftersom hon skulle ha en haverist på släp som hon hade hämtat ute i Nordsjön. Nu kommer hon upp till oss. Jag kan inte beskriva med ord hur jag kände det när jag såg M/S Nordjylland komma upp till oss ganska nära och stoppa upp och lägga sig så gott som nästan stilla.

14

Hon får bara hålla bogsertrossen i sträck för att fiskebåten som hon hade på släp inte skulle driva på henne. Vad får jag se!? Jo, en stor gummibåt kommer ner mot oss och det är tre personer ombord. De bordar oss och en man hoppar ombord på M/S Louise-Marie. Samtidigt lyfter de ombord en stor diafragmapump. Louise-Marie står fortfarande vid rodret och försöker att hålla henne någotsånär upp mot vinden. Jag tar ner slangen i maskinrummet och en ur besättningen från M/S Nordjylland matar på slang till mig, så att slangen kommer så långt ner som möjligt i maskinrummet. Samtidigt startar de pumpen som går i gång med en gång. När jag ser att den pumpar ut vatten med en stor stråle känns det befriande, för nu var det kallt och mörkt och mycket hög sjö. Vinden hade friskat i ännu mer och jag var ganska trött, både fysiskt och psykiskt. Jag hade hållit på i många timmar. En av de danska besättningsmännen som var ombord sa att det blåser över 22-23 m/s. Klockan hade blivit över 23:00. Vi var alla ganska trötta och ganska slitna och hungriga, samt mycket frusna. Vi hade ju varit i gång många timmar.

Problem Det kändes tryggt att ha fått hjälp. Men eländet fortsätter för även deras stora pump lägger av. Sugslangens sil hade blivit tät. Nu satte sig en av M/S Nordjyllands besättningsman och rensade silen, så att den skulle kunna suga hela tiden. De låg några danska fiskebåtar alldeles intill oss. De talande med skepparen på M/S Nordjylland och sa att de skulle kunna ta oss på släp. Men skepparen avvisade det eftersom M/S Nordjylland var ett räddningsskepp. Så de skulle ta oss på släp. Louise-Marie står i styrhytten och försöker hålla henne upp i vind. Hon är som hon alltid har varit, en fantastisk kvinna som aldrig ger sig eller klagar. Vad får hon se, om inte en stor tross som drar mot det förliga staget på bogsprötet och knäcker staget och bogsprötet. Det var fantastisk att hon ändå kunde behålla sitt lugn.

15

Det här är den andra självbiografiska boken om Ingemar Thorssons spännande och många gånger omvälvande liv. Berättelsen tar vid där den föregående, ”Att resa genom livets stormar” slutade.

Stormar gör det även i fortsättningen och vi läsare kastas bland annat in i ett spänningsfyllt haveri på Kattegatt. Hur det gick med det och den efterföljande semestern i Danmark och på Öland har ni nu möjlighet att läsa vidare om.

Ingemar bjuder även in oss att följa händelserna och turerna kring M/S Walona I, II och III. Om fisketursarrangemangen från Skärhamn med M/S I och den stora nyttan M/S II gjorde när Tjörnbron blev påseglad, vilket var dramatik på högsta nivå!

Olyckan skedde på vintern och det var ytterst svåra väderförhållanden och ... ... därefter kommer bygget av M/S Walona III i Norge, som även det blev en utmaning med många turer innan båten slutligen blev klar för fisketurer och charter. I 22 år skötte han sen sommartrafiken på Koster, därtill några trevliga år med trafiken på Vinga.

M/S Walona är såld och Ingemar ägnar, förutom att skriva, sin tid åt att hjälpa sin fru Louise-Marie så att hon har det så bra som möjligt.

Med sitt livsmåtto bjuder han in er till läsning: ”Gör som soluret. Räkna bara de ljusa stunderna!”

978-91-89119-12-3

16