9789198012675

Kanarief책geln och Fladdermusen

KanariefĂĽgeln och Fladdermusen

Mattias LĂśnnebo

II

Copyright © 2013 Mattias Lönnebo

Denna bok får inte, helt eller delvis, kopieras eller mångfaldigas i något som helst format, utan skriftlig tillåtelse av förlaget, med undantag av kortare citatanvändning i artiklar och recensioner.

Pythia Publishing www.pythiapublishing.com

ISBN 978-91-980126-7-5

Tryckt på miljövänligt papper i EU Omslagsbild: His Nocturne by Wolfenchanter

III

Tillägnas den drömmande harpisten, vinden och tonerna.

Ett särskilt tack till Nadja Elhousny och Kristina Runyeon-Odeberg för all hjälp med denna bok.

KanariefĂĽgeln och Fladdermusen

Mattias LĂśnnebo

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

Vad har hänt?

I boken ”Amsalor och draken” fick syskonen Gabriel och Eva förmågan att drömma sanna drömmar och kunde därför färdas till världen Tabor. Vägen mellan världarna gick genom portaler, i detta fall en magisk runsten. Uppdraget var att rädda deras mamma Sofia, som hölls fången av ondskans makter. För att lyckas måste de återfinna Amsalors försvunna svärd. Det visade sig att Tabors och Sofias öden var sammanlänkade och att syskonens kamp räddade en hel värld från undergång.

Under äventyret lärde de känna trollkarlen Sartek, dryaden Molnlätt, prinsessan Iba, handelsmannen Jamal, hans hustru Lea och deras busiga söner Jema och Sema.

Efter att de hyllats som hjältar återvände Gabriel, Eva och Sofia till vår egen värld igen.

VII

MATTIAS LÖNNEBO

VIII

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

1

Iba öppnade fönstret mot natten. Hon njöt av att känna den friska vinden från havet i ansiktet, hur den blåste bort den kvardröjande hettan; den fick nattlinnets spetstyg att frasa och oljelampans låga att fladdra.

Stadens mörka kontur var nästan osynlig i det bleka månljuset. Nedanför på muren patrullerade vakterna två och två. Det var inte så länge sedan dessa män varit i strid.

Slottet var fortfarande en byggarbetsplats med ställningar, murbrukshinkar och brädhögar. Skadorna efter drakens belägring var tydliga, men värre var det med alla dödsoffer, män kvinnor och barn. Begravningsplatsen norr om staden hade fått många nya gravkullar. Ekot efter gråterskornas klagan hade tonat bort, men sorgen skulle finnas kvar, sorg blandad med tacksamhet över segern. Fiendernas kroppar kastades i havet och saltvattenskrokodilerna fick sig ett skrovmål. Hon hade tjuvlyssnat på soldaternas be-

1

MATTIAS LÖNNEBO

skrivningar, hur vattnet hade kokat av käftar och piskande krokodilstjärtar.

Saker och ting höll långsamt på att bli normala igen, men hon kunde inte glömma Gabriel, hur hon än försökte.

Hans fina ljusa ansikte fanns ständigt i hennes drömmar och tankar. Om ändå bara en ocean skilde dem åt. Men nu var det värre, han tillhörde ju en annan värld, oåtkomlig likt en vacker dröm.

Hon suckade och stirrade ut i mörkret. Några fladdermöss svepte pipande förbi. Usch, hon ogillade de där djuren, de var obehagliga på något sätt.

Iba satte sig på sängkanten, placerade försiktigt lampan på nattduksbordet och skulle just blåsa ut lågan, då hon ryckte till.

En blek pojke befann sig mitt i rummet. Hans ögon var stora och mycket gröna. Det svarta håret böljade i korsdraget och på hans magra bröst hängde en silverskimrande mussla i en lädersnodd. Skinnbyxorna hölls uppe av ett silverbälte och slutade i ett par blanka stövlar. Sänglampans låga krympte ihop till en liten vit punkt och en plötslig iskyla fick henne att darra. Han lade huvudet på sned och studerade henne som en hästhandlare granskar ett djur. ”Vem är du?” flämtade Iba. ”Hur kom du in?” ”Jag är Gan”, sa han. Rösten var ljus. ”Vad vill du mig, vet du inte att jag är prinsessan Iba? Jag behöver bara ropa på vakten så kommer de och fängslar dig!”

Hans ögon smalnade. ”Jag vet vem du är, men ingen vakt kan ta mig!”

På ett ögonblick var han över henne. Han slog armen 2

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

kring hennes midja och iskalla fingrar täckte munnen. Hon försökte att ropa ”Vakt, vakt!” men bara ett dämpat mummel kom ut. Hon klöste honom på ryggen och slet honom i håret utan att han tycktes märka det. Hon slog med knytnävarna, sprattlade och bet honom i handen, men han lät sig inte hejdas. Som om hon inte vägde mer än en kudde, lyfte han henne och hoppade vigt upp i fönstret. Plötsligt kastade han sig ut. Hennes skrik kvävdes av den järnhårda handflatan då de störtade mot marken. *** ”Vi måste högre upp”, sa Molnlätt från sin plats på Sarteks axel.

De, eller snarare Sartek, hade vandrat uppför bergssidan under två dagars tid och lämnat vingårdar och terrasser långt nedanför. Pinjeträden doftade och gav en smula svalka. Barren knastrade under fötterna. I fjärran såg de Shukkurans tinnar och torn höjas över slätten och bortanför, i soldiset, bredde det oändliga blå havet ut sig med sina löften om resor och äventyr i främmande länder.

Både Sartek och Molnlätt hade fått nog av äventyr på ett tag. Det hade gått en månad sedan de tagit farväl av sina goda vänner från den andra världen, och bestämt sig för att det var dags att vandra vidare. Inte för att de skulle vantrivas i Shukkuran, tvärtom, de hade blivit behandlade som furstar, men de längtade tillbaka till naturen och friden bortom stadens oväsen och jäkt.

3

MATTIAS LÖNNEBO

Molnlätt ville gärna ha en ny harpa att bo i, men ingen som instrumentmakarna kunde sälja dög. Harporna var antingen för små eller för stora, hade för dålig klang eller var av fel träslag, enligt Molnlätt.

Till slut hade Sartek fått nog av allt tjat och beslutat sig för att gå upp i bergen och leta efter virke som skulle kunna uppfylla den lille dryadens stora krav. Snart skulle de nå den plats där små bergslönnar klättrade över klipporna. Där fanns det lämpligt virke till Molnlätts nya hus.

Sartek var inte längre en ung man, även om han var mer vältränad och uthållig än de flesta. Molnlätt vilade bekvämt och babblade på om än det ena och än det andra, samtidigt som Sartek kämpade uppför branten med ryggsäck, yxa och vandringsstav. Sartek önskade att han kunde bygga en flygande båt eller kanske en flygande matta, men det var bortom hans förmåga som trollkarl. Molnlätt hade förklarat att han numera var alltför liten för att trivas i en båt, än mindre lyfta den. ”Men en harpa går bra”, tillade han glatt och började sjunga på en uråldrig visa som Sartek aldrig hade hört förut och knappt kunde förstå. Äntligen nådde de området där bergslönnen växte. De slog läger vid klippkanten och såg solen gå ned. Över den sprakande lägerelden grillade de grönsaker och köttbullar. Det doftade gott och Molnlätt lutade sig mätt tillbaka. Sartek drack en klunk vatten. De började prata om sina äventyr. ”Är draken död för alltid?” undrade Molnlätt. ”Ja, den kommer inte tillbaka, men ondskan är inte död. Du vet ju att när solen skiner så blir det en skugga. På samma sätt är det också med ondskan. När det är ljust och 4

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

lyckligt och man tror att det bara är frid och fröjd finns det onda dolt i skuggorna, redo att slå till.”

Molnlätt nickade allvarligt. ”Det är tur att vi har Amsalor. Kommer vi att återse honom?”

Sartek var tyst en stund och lade pannan i djupa, fundersamma veck. ”Ja, vet du, det tror jag faktiskt att vi kommer att göra!”

Han skrattade till. ”Man blir glad av att tänka på Amsalor”, sa Molnlätt leende.

Stjärnorna tändes och halvmånen lyste grön. Sartek svepte in sig i sin yllekappa och använde ryggsäcken som huvudkudde. Molnlätt kröp in i huvan bredvid hans öra.

Temperaturen föll hastigt och Sartek visste att det kunde bli riktigt kyligt frampå morgonen.

Plötsligt satte sig Molnlätt upp. ”Så konstigt jag drömde!”

Sartek, som precis höll på att somna, mumlade något osammanhängande. ”Iba ropade på hjälp!”

Sartek gäspade: ”Det var nog bara en dröm, min vän.” ”Nej, det händer igen.” ”Vad menar du?” ”Du sa att det onda gömmer sig i skuggorna, men nu gömmer det sig inte längre!”

Sartek sjönk tillbaka på sin knöliga kudde. ”Drömmar är som de är. Du kanske drömde om något som varit eller något som ska komma, vad vet jag? Iba har vakter natt och dag och borde vara tryggare än vad du och 5

MATTIAS LÖNNEBO

jag någonsin kan vara. Försök att sova, annars orkar vi inte välja ut virke i morgon, än mindre bära det hela vägen till instrumentmakarna.”

Molnlätt svarade inte. Han flög surt iväg och satte sig på en varm sten vid glöden. ”Jag vet vad jag drömde”, mumlade han.

Men Sartek snarkade redan.

6

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

2

Han drog några sista pennstreck och bestämde sig för att den var färdig. Gabriel hade gjort en riktigt snygg teckning.

Den föreställde månstaden. Över underliga byggnader svävade en bevingad orm med dess spjutbeväpnade ryttare.

Det hade blivit många teckningar sedan de återvänt hem igen. Att rita var ett bra sätt att minnas alla detaljer som annars var så lätta att glömma bort.

Trots att han visste att de verkligen varit där, det kunde ju både mamma och Eva intyga, så var det svårt att komma ihåg allt. Det irriterade honom. Särskilt jobbigt var det när minnet av Iba bleknade. Han hade ju för bara en månad sedan lovat att försöka återvända någon gång och nu kunde han knappt komma ihåg hur hon såg ut. Hon var mörk, vacker och väldigt envis, men när han försökte koncentrera sig på att minnas hennes ansikte, blev det suddigt. Han hatade att inte kunna se henne framför sig, ens i fantasin.

Eva hade samma problem. ”Tabor är som en dröm”, sa hon, ”som en spännande och underbar dröm!”

Tänk om man bara haft med sig en kamera dit. Bilderna skulle ha blivit helt otroliga. Men kameror fungerar nog inte där.

Till råga på eländet skulle sommarlovet ta slut om två 7

MATTIAS LÖNNEBO

veckor. Han vantrivdes inte i skolan, men det fanns ju annat som var bra mycket roligare.

Mer än en gång hade han återvänt till kyrkan och lagt händerna på runstenen, men inget hade hänt. Han hade inte sett skymten av portvakten Margit eller märkt av några mystiska vibrationer, än mindre ryckts iväg till den andra världen.

Hans mamma, Sofia, sa att hon inte längre drömde om Tabor. Hon kände att det skulle dröja mycket länge innan hon besökte det landet igen. ”Kanske är min uppgift där avslutad? Det gör ingenting, jag har ju så mycket att uträtta här på jorden.”

Var det så även för Gabriel och Eva, att deras uppdrag var avslutat och att de därför inte skulle få resa dit igen?

Han hoppades verkligen att det inte var så, lade ifrån sig pennorna, skyndade ut i hallen och drog på sig skorna.

Längtan till Tabor blev för stor igen. Han småsprang i riktning mot kyrktornet.

Han hade inte ens hunnit till kyrkmuren förrän en förskrämd liten fågel flög förbi. Den kvittrade ivrigt och for förvirrat rakt in i en parkerad bils sidoruta. Med en otäck liten duns föll den till marken. ”Stackars fågel”, utbrast Gabriel och glömde alldeles bort sitt ärende. Han skyndade sig att plocka upp den. Så mjuk och söt den var. Fågeln låg helt stilla i hans handflata och vägde nästan ingenting. ”Bara den inte är död”, tänkte han.

Nej, den rörde sig och han kunde känna hur det lilla hjärtat pickade så fort, så fort. Gabriel bar försiktigt hem den i sina kupade händer, och lade den på en filt i sitt rum.

8

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

Ingen annan var hemma, annars hade nog mamma protesterat.

Han vek omsorgsfullt upp ett hörn av filten över den bräckliga varelsen, vände upp och ned på pennskrinet; innehållet spreds skramlande över golvet. Med hjälp av bomull från badrumsskåpet blev pennskrinet en sjuksäng åt den lilla fågeln.

Inbäddad låg den där med halvöppen näbb och flämtade.

Gabriel undrade vad det var för sort. Han kände igen arten, men hade aldrig sett den i naturen. Ytterdörren skramlade. Eva kom hem. ”Skynda dig hit! Titta, vad jag har hittat!” ropade han. ”En snigel eller ett trasigt cykellås?” skrattade hon, men gjorde som han sa. När hon fick syn på pennskrinet, spärrade hon upp ögonen. ”Men det är ju en kanariefågel. Hur har den kommit hit?” ”Den har väl flugit, vad annars?” ”Men Gabriel, de finns ju på Kanarieöarna, det är alldeles för långt bort.” Hon funderade några sekunder. ”Vi måste fråga grannarna om deras har rymt, för det måste väl vara en som smitit ur sin bur?” ”Om den överlever”, fortsatte Gabriel. ”Och tänk om den vaknar och smiter igen innan vi vet vem som äger den?” ”Vi har faktiskt en gammal bur på vinden.” ”Har vi haft fåglar?” Gabriel rynkade pannan. ”Ja, när jag var riktigt liten. Bara buren finns kvar. Nu får den bli ett fågelsjukhus.”

Mamma blev måttligt förtjust över deras nya husdjur: 9

MATTIAS LÖNNEBO

”Det är väl bäst att ni frågar runt så att vi kan lämna tillbaka den så snart som möjligt. Fåglar kvittrar ju och låter så mycket, dessutom sprider de en massa dun och damm omkring sig.” ”Tror du att den klarar sig?” undrade Gabriel. ”Jag hoppas det”, sa mamma. ”Bara den inte har brutit några ben i kroppen blir den säkert frisk.”

Barnen tillbringade hela eftermiddagen med att fråga runt i området om någon saknade en kanariefågel, men det var det ingen som gjorde. Den ende som hade fåglar, sa att allihop var kvar och att de var så tama att de aldrig skulle flyga bort även om han glömde dörren öppen. ”Vi får sätta in en annons”, sa Eva. ”Levande kanariefågel återfinns mot beskrivning”, föreslog Gabriel. ”Det är klart att den är levande, vi kan väl inte sätta in en annons om en död fågel heller?” ”Men vi måste väl först se om den klarar sig?”

De kom överens om att vänta lite med annonsen tills de visste om den skulle överleva.

Nästa morgon vaknade Gabriel tidigt av fågelsång. Först undrade han vad som stod på, men när han insåg att det var kanariefågeln som sjöng, kunde han inte komma ur sängen fort nog. Där satt den på pinnen. Den såg på honom med sina söta små pepparkornsögon genom gallret och kvittrade ivrigt. Det var som om den sa: ”God morgon, äntligen vaknar du!” ”Hej fågeln”, sa Gabriel glatt. ”Mår du bra? Du måste vara hungrig!”

Snart var hela familjen samlad och såg på när fågeln 10

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

pickade i sig frön och skvätte med vattnet i sin skål. ”Åh, så fin den är”, sa Eva. ”Ja, vi kan väl behålla den, snälla”, bad Gabriel och försökte att själv se lika söt ut. ”Ja, men det är ju inte vår fågel”, tvekade pappa. ”Det är säkert ingen som saknar den”, fortsatte Eva snabbt.

Den böjde sig fram och pickade på luckan med näbben, hoppade till gallret, höll sig fast och flaxade med vingarna. ”Det verkar som om den vill ut”, konstaterade Eva. ”Vi får nog vara försiktiga, för den verkar ju vara en riktig smitare”, sa mamma. ”Den kanske har blivit van vid friheten där ute?” fortsatte pappa. ”Stackars dig”, sa Gabriel till fågeln, ”Du vill nog inte vara i buren?”

Han tyckte att fågeln liksom skakade på huvudet som om den kunde säga: ”Nej, jag vill inte vara här, släpp ut mig!” Men det måste väl ändå ha varit inbillning? Fåglar är väl inte så smarta?

Det var roligt att ha ett husdjur, och han hoppades att de inte skulle hitta någon annons bland borttappade och försvunna kanariefåglar i tidningen. Han hade aldrig haft något annat än fiskar och även om de var fina så kunde man ju inte klappa dem. Eller det kunde man väl, men det var inte så mysigt och fiskarna smet undan hela tiden. Han var övertygad om att den här fågeln skulle bli så tam att han kunde ta ut den och leka med den. Givetvis skulle han vara mycket försiktig och se till att alla fönster och dörrar var stängda.

11

MATTIAS LÖNNEBO

Gabriel slog upp ögonen. Täcket låg vid fotänden av sängen och han svettades. Svagt månljus trängde in i rummet och färgades blekgrönt av gardinerna. Fågeln pep ynkligt. Den satt i högen med bomull på burens botten. Så underligt, hade den trillat ned från pinnen, försökte den gömma sig eller var den sjuk? Han lämnade sängen och gick närmare. Golvet knarrade och hans fuktiga fötter klibbade.

Den pep igen och såg bedjande på honom. ”Stackars dig, mår du inte bra?”

Det var kanske för varmt? Gabriel ställde fönstret på glänt så att det skulle komma in lite frisk luft. Men fågeln började krypa runt på botten av buren och försökte gömma sig under bommullstussarna.

Fönstret exploderade med en smäll. Glasskärvor yrde. In for någonting svart med stora öron och lysande ögon.

Gabriel skrek och kastade sig ner. Varelsen flög tätt över honom och välte ned buren på golvet. Den tjöt och väste vildsint och bet i gallret med glänsande huggtänder. Vingarna slog. Böcker vräktes ut på golvet och ett modellplan krossades mot väggen. ”Mamma, pappa! Hjälp, hjälp!” ropade Gabriel.

Dunsar och snabba steg. Lampan tändes och föräldrarna rusade in. Med ett sista öronbedövande tjut tog varelsen till flykten och försvann ut genom fönstret i ett moln av glassplitter och damm.

Fågeln flaxade i vild panik inuti buren. ”Vad var det där?” ropade mamma och höll om honom.

Hans hjärta dunkade våldsamt, svett rann i floder längs sidorna från armhålorna.

12

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

Pappa stirrade ut genom fönstret, försökte få syn på besten men gav upp. Han ställde upp buren på bordet igen. ”Den kan vara var som helst vid det här laget”, sa han.

Gabriel såg på förödelsen. Det var så overkligt; det var svårt att tro att det hade hänt. Hans ben började skaka. ”Den var ute efter kanariefågeln”, flämtade han. ”Varför var den ute efter kanariefågeln? Titta, buren är alldeles bucklig!”

Pappa ruskade på huvudet. ”Ofattbart, osannolikt”, utbrast han. ”Vi får städa upp här i morgon. Nu sover ni båda två hos oss.”

Och så fick det bli: Gabriel, Eva och mamma låg nedbäddade i dubbelsängen. Fågelburen stod på byrån och pappa vaktade, sittande på en stol med sin hagelbössa över knäet. ”Om odjuret kommer tillbaka så ska jag se till att det aldrig besvärar oss igen”, sa han bestämt. ”Om jag inte har helt fel så var det någon slags flygande hund.” ”Flygande hund?” sa Eva. ”Det bara kallas så. Det är en jättefladdermus från Sydamerikas djungler, men vad den gjorde här övergår i alla fall mitt förstånd!”

Han kontrollerade att båda piporna var laddade och stängde därefter bössan med en smäll. *** Efter frukosten ringde han försäkringsbolaget och glasfirman. ”Hur det gick till? Ja, eh, det var någon som slängde en sten ... tror jag ... Ja, dessa ligister ... Men då kommer ni 13

MATTIAS LÖNNEBO

snart? Bra!” Han lade snabbt på luren och harklade sig. ”Tur att vi fortfarande är lediga, det skulle ju vara för besvärligt om man dessutom behövde tänka på jobbet.”

Fundersamt böjde han sig ned framför buren. ”Varifrån kommer du egentligen? Så synd att du inte kan förstå vad vi säger.”

Kanariefågeln blev tydligen upphetsad av pappas ord, för den började flaxa och pipa vilt. ”Du kanske inte ska röra buren”, tyckte Eva. ”Den blir nog rädd då.”

De diskuterade länge om hur det kunde komma sig att det fanns två främmande djur i Vaksala. En förrymd kanariefågel var kanske inte så mystiskt, men en flygande hund.

Det var ju omöjligt att någon kunde ha en flygande hund som husdjur. ”De kan bli två meter mellan vingspetsarna”, sa pappa efter att ha läst på nätet. De äter frukt och nektar och är ofarliga för människor. Han visade dem en bild på skärmen. Gabriel tyckte inte att den var ett dugg lik den fruktansvärda fladdermusen. Det hade i och för sig varit mörkt, men den flygande hunden var ju riktigt söt och hade inte långa hemska huggtänder. Dessutom var den gulligt rödbrun och inte kolsvart och skrämmande. ”Den såg inte ut så där”, sa Gabriel. ”Det finns nog olika arter och färger”, menade pappa.

Gabriel satt kvar vid buren i köket när de andra tröttnat.

Eva duschade som vanligt hur länge som helst. Det räckte väl att kliva in och ut ur duschen så var man tillräckligt ren, tyckte han. Men, nej. Alla andra fick vackert vänta på att 14

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

hon skulle bli klar. ”Tänk om du bara kunde berätta.”

Han fingrade på några utsprättade fågelfrön. De rullade som små gruskorn under fingertopparna. I hans fantasi blev de till månstenar i en fjärran värld och han mindes hur Sartek hade spelat på sin harpa vid den krossade båten.

Sorgsna, vackra toner.

Fågeln såg på honom med sina söta små ögon. Han tyckte sig ana en oväntad intelligens hos den. ”Kanske du förstår ändå?”

Till hans förvåning nickade fågeln tydligt.

Gabriel gnuggade sig i ögonen och upprepade frågan.

Den nickade igen.

Det var inte möjligt. Han tog ett djupt andetag. ”Har du rymt från en bur?”

Fågeln vickade på huvudet som för att säga ”nej.” ”Bor du här i närheten?”

Den skakade på huvudet.

Gabriels hjärta slog snabbare. Han reste sig från stolen. ”Kommer du från Tabor?”

Ett ivrigt nickande och kvittrande i långa glada melodier följde. ”Har Sartek sänt dig?”

Den nickade och sjöng. ”Men om Sartek sände dig, vad gjorde då fladdermusen här?” Det var inte en fråga som kunde besvaras med en nickning och fågeln kvittrade på en lång stund.

Han hörde ytterdörren stängas och föräldrarna gå ut. ”Eva”, ropade han. ”Det här måste du se!”

Hon kom till slut, blöt i håret och med borsten i handen.

15

MATTIAS LÖNNEBO

”Vår lilla fågel kommer från Sartek!” ”Va? Från Tabor? Varför tror du det?” ”Portalen måste öppnats på något sätt! Förstår du inte?

Sartek kan ju tala med djuren, han måste skickat hit fågeln för att hämta oss! Och om fågeln kan komma hit kan vi säkert komma dit igen!”

Han viftade upphetsat med armarna. Eva rynkade fundersamt pannan och frågade: ”Kan du ta oss till Tabor?”

Fågeln både nickade och skakade på huvudet och kvittrade. ”Du ser”, sa Gabriel, ”helt otroligt!” ”Bara det inte är inbillning, att kanariefågeln förstår oss menar jag. Men blicken och sättet den rör sig och kvittrar är faktiskt ovanligt.”

Eva böjde sig närmare buren och studerade fågeln intensivt. ”Fladdermusen då, den kan ju inte vara sänd från någon god makt?”

Fågeln skakade på huvudet och gömde det under vingen. ”Stackars fågel”, sa Gabriel. ”Du behöver inte vara rädd för fladdermusen. Pappa skjuter den om den skulle komma tillbaka!” Om pappa var där just då, men det sa inte Gabriel högt, han bara tänkte det och blev genast orolig. Tänk om pappa skulle vara ute när fladdermusen återvände. Det skulle vara en katastrof. ”Hur vet vi att vi kan lita på fågeln, den kanske vill lura oss i en fälla?” ”Så klart den inte gör!” Fågeln kvittrade ilsket i sin bur. ”Nej, nu öppnar jag luckan”, sa Gabriel.

16

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

”Ska vi verkligen det?” ”Absolut! Hur skulle du känna för att sitta i en bur hela dagarna?”

Han fumlade med haken och fick till sist upp den. Kanariefågeln flög genast ut, cirklade några varv kring rummet, satte sig på Gabriels högra axel och lade sin näbb mot hans kind. ”Åh, vad gullig den är”, fnissade Eva. ”Han gör precis som Molnlätt brukade göra, sitta på din axel och så!” ”Den är verkligen fin!”

Fågeln kvittrade ivrigt och hoppade iväg längs golvet mot ytterdörren. ”Men det kan vara farligt där ute”, sa Gabriel. ”Fladdermusen kanske anfaller igen?”

Fågeln stirrade och skakade bestämt på sitt lilla huvud. ”Vi går väl ut då”, sa Eva, ”men akta dig för glasrutor.

Många fåglar slår ihjäl sig när de råkar flyga in i fönster. Det höll på att hända dig!”

Gabriel öppnade dörren. Genast flög kanariefågeln iväg och satte sig på grindstolpen en bit bort. När de kom dit flög fågeln bort till ett litet träd. Bit för bit ledde den dem mot kyrkan. ”Vi är nog på väg till portalen”, sa Eva. ”Vi måste berätta för mamma och pappa.” ”Nej, vi kan väl undersöka om den är igång först.”

Eva vägde än på det ena och än på det andra benet, plötsligt bestämde hon sig. ”Portvakten Margit är säkert här. Hon vet det mesta om 17

MATTIAS LÖNNEBO

den andra världen. Hon kanske kan hjälpa oss?”

Eva drog upp den tunga kyrkporten och kanariefågeln flög in, tätt följd av syskonen. Den satte sig genast på runstenen.

Det var svalt och doftade av stearin. På golvet låg ett ensamt rosa programblad från ett bröllop. Den snirkliga texten ”Störst av allt är kärleken” prydde framsidan ovanför brudparets namn. ”Margit, är du där?” ropade Eva. Det enda svaret var ekot av hennes egen röst.

Gabriel gick försiktigt fram till runstenen och höll upp handen. ”Jag känner inget särskilt. Den verkar inte fungera.”

Han satte ett finger mot graniten. Det hördes inte något ljud, ingen blixt eller vibration, inga dansande runor, som förra gången. Eva var plötsligt ensam. ”Nej!” ropade hon. ”Jag blir galen! Vi skulle ha berättat för mamma och pappa!”

Hennes röst ekade i det tomma rummet, hon tvekade ett ögonblick, kvävde en snyftning, och lade fort, innan hon kunde ångra sig, handflatan mot runstenen.

18

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

3

”Var är min dotter?” Kung Nasur kokade av vrede.

Han hade skickat ut sina soldater över hela staden när det upptäcktes att Iba inte var på sitt rum.

Nasur gick hetsigt av och an. Solljuset flödade in från balkongen. Skuggorna färgades gröna av de stora krukorna med växter och blommor som kantade balkongsidorna.

Tjänarna trampade nervöst. De tyckte synd som sin herre men var samtidigt rädda för att hans sorg och oro skulle gå ut över dem. ”Var är Sartek när man behöver honom?”

General Dug slog ut med armarna. En hjälplös gest, trots de vältränade armarnas uppenbara styrka. ”Jag vet inte. Han sågs lämna staden i förrgår, med sin vandringsstav i handen och ryggsäcken på ryggen. Kanske har han lämnat oss igen?” ”Skulle han göra det utan att säga farväl? Nej, det tror jag inte. Skicka ut mina ryttare och hämta hit honom. Jag behöver hans visa råd.”

Generalen bugade och gick.

Kungen höll upp ett glänsande föremål mot ljuset och undersökte det ännu en gång, som om han hoppades att det hade en historia, en förklaring till vad som hänt.

I Ibas kammare hade de funnit en avsliten lädersnodd 19

MATTIAS LÖNNEBO

med ett silverskimrande musselskal. Det såg ut som något ett barn kunde ha tillverkat, ett billigt smycke som han tvivlade på att Iba själv skulle bära. Smycket tillhörde säkert en av gärningsmännen.

När Sofia försvann dödades flera vakter och de hittade den otäcka armringen av månmetall. Det här var någonting helt annat. Iba hade, till skillnad från Gabriels mor, försvunnit obemärkt och utan strid. Det var som om hon gått upp i rök eller flugit iväg. ”Det måste vara svart magi med i leken”, tänkte han, och det knöt sig i magen. ”Men vem skulle vilja göra något sådant? Om bara Sartek varit här!”

Nasur ställde sig på balkongen och såg ut över sin stad. Överallt hamrades, snickrades och murades det på hus och hem. Även om Iba försvunnit fortsatte livet som vanligt för hans folk. Hur skulle livet någonsin skulle kunna bli normalt för honom själv om hon inte återvände? Stackars Iba, vem kunde veta hur hon hade det just nu?

Han böjde huvudet mot balkongräcket och bad att hon skulle få övernaturlig styrka och beskydd från ovan.

Det smakade salt.

Tårarna överraskade honom. *** ”Rid ut!” befallde Dug sina trettio spanare. ”Rid ut och berätta för Sartek allt som har hänt! Sök också spår efter Iba och rapportera till mig inom en vecka.”

Ryttarna lämnade Shukkuran i ett dammoln. Det liknade en rykande solfjäder som fläktade över slätten och försvann i fjärran. Generalens unge väpnare räckte honom en 20

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

bägare med iskylt vin och han svepte den i ett enda drag.

Det skulle bli en smutsig höst. Han hatade katt- och råttaleken och de fega kräk som rövade bort oskyldiga barn.

Dug fantiserade om olika hemska sätt han skulle döda rövarna på när han väl fått tag på dem. ”Och om ni tror att min fantasi är grym, så är det inget mot min konungs”, viskade han sammanbitet.

Väpnaren tog darrande emot bägaren och gav honom tömmarna. Generalen hävde sig upp i sadeln. Han hade hoppats på en lång fred, men så skulle det inte bli. *** Iba sjönk in och ut ur drömmarnas land i takt med vågorna. Det lilla fartyget var en enmastad knarr. Hon visste inte hur länge hon färdats, var det två dagar eller tre? Händerna värkte och bultade, repen skavde.

Skeppet seglades av fyra buttra sjömän. Det gick riktigt fort. Salta stänk och obarmhärtig sol fick Iba att söka skydd i ett litet skinntält på däck. Sjömännen räckte då och då fram en skopa vatten eller matade henne med bröd och lite torkad salt fisk. Det smakade inget vidare, särskilt inte för en prinsessa som var van vid det finaste vita bröd, fruktfat och utsökta rätter. Ändå åt hon utan att klaga. Hon visste att hennes möjlighet att överleva minskade om hon var hungrig och trött, så det var bara att stoppa i sig av det som bjöds. De första dagarna var hon sjösjuk, men hon vande sig och kunde behålla den lilla maten de gav henne.

På natten kom Gan fram från sitt gömställe under däck.

Han satte sig med ryggen mot masten och betraktade henne 21

MATTIAS LÖNNEBO

i månens och lanternans sken. Han var vacker på något sätt, så sorgsen och sårbar. Om hon inte visste hur fruktansvärt stark han var, skulle hon ha trott att han var vilken spinkig pojke som helst, som hon utan större problem skulle kunna undkomma.

Hon fattade inte hur bortförandet gått till. Hon skämdes och grämde sig över att ha svimmat då han kastade sig ut från tornet med henne under armen.

Iba bet ihop, svalde förtreten och försökte koncentrera sig: Hur hade de hamnat på den här båten? Var befann de sig och varför hade pojken tagit henne?

Han svarade inte på några frågor utan iakttog henne intresserat under tystnad. Inte heller sjömännen berättade något. Deras egna samtal inskränkte sig till några sällsynta ord som rörde fartyget och navigeringen. De arbetade mest på i tystnad utan vare sig glädje eller brådska.

Iba knöt händerna så att naglarna grävde sig in i handflatan. Vart var de på väg?

En gång hade de närmat sig ett handelsskepp. Då hade en av sjömännen satt sig ned bredvid henne och lagt handen på sin krokiga kniv. Hon förstod att de inte skulle tillåta att hon försökte ropa på hjälp eller vinka. ”Du kan väl åtminstone säga vart vi seglar?” Men Gan förblev tyst. ”Du kan väl i alla fall ta bort repen, de gör ont och jag kan ju ändå inte fly!”

Till hennes förvåning, för hon hade inte väntat sig någon reaktion, gick han fram till henne och böjde sig ned.

Han satte tänderna i repet och bet av det med ett ljudligt ”klick”. Hon var fri, men darrade när hon såg hur vassa och 22

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

spetsiga hans tänder var.

Hon gned handlederna ”Tack!”

Plötsligt smekte han ömt hennes kind. Hon ryckte häftigt till och flämtade. Handen var iskall.

Gan sjönk ned med ryggen mot masten, utan att för ett enda ögonblick släppa henne med blicken. Hans rörelser var smidiga och välkontrollerade. Ögonen uttryckte längtan och sorg och något annat hon inte kunde tolka.

Sjömännen tog på sig skinnjackor mot kyliga nattvindar.

Iba huttrade i den tjocka malätna yllefilt som de kastat till henne. Men Gan satt där utan något skydd för sin överkropp och brydde sig inte ens om att torka av sig när en våg sköljde över honom.

Varför åt han inte med de andra? Varför drack han inte?

Kanske gjorde han det på dagen när han var under däck?

Han var verkligen underlig, nästan omänsklig.

Efter en vecka såg hon tumlare hoppa och leka vid båten.

De var så härliga och vackra. Deras blanka kroppar tävlade med skeppets slanka köl. Iba skrattade till när de sprutade vatten. Det var så överraskande och roligt att hon alldeles glömde bort sin egen situation. Tumlarnas lekfulla frihet fick henne att för ett ögonblick själv känna samma lycka.

Hon kom att tänka på något som Sartek hade sagt en kväll som nu kändes oändligt avlägsen: ”Det är när man glömmer bort sig själv som man blir lycklig på riktigt.”

Hon önskade plötsligt att hon kunde glömma bort sig själv och den dystra resan. Eller ännu hellre, hon önskade att Gan skulle ångra sig och segla hem med henne igen, fast det skulle ju förstås inte hända. Hon slöt ögonen och tänkte på sin far. Hon visste att han skulle göra allt för att rädda 23

MATTIAS LÖNNEBO

henne och att han säkert var mycket orolig. Men mest av allt tänkte hon på Gabriel. Han var raka motsatsen till den där underlige Gan. Ljus, glad och lite blyg. Han såg inte ut som en hjälte, men med Amsalors svärd var han oövervinnelig. ”Gabriel”, tänkte hon. ”Kom och befria mig och ta mig hem igen!”

Det högg till i hjärtat. Hon skakade av sig smärtan, den var meningslös och gjorde henne svag. Hur skulle han kunna höra hennes tankar, känna hennes längtan och oro, han som inte ens hörde till Tabor? Hon drog med handen längs skeppets släta och lena sida. Den hade överlevt stormar och grund. Hon skulle göra detsamma.

Dygn följde på dygn, soliga dagar på molniga. Efter stark blåst vilade skeppet utan vind på spegelblank yta. Den natten viskade Gan några underliga ord och seglet fylldes med vind igen och de gjorde god fart. Iba hade förlorat räkningen på hur länge de seglat. Var det en vecka eller två?

Den salta fisken var outhärdligt tråkig och vattnet ur tunnorna kvalmigt och unket. En dag såg hon en liten mask eller igel sprattla i vattenskopan. Hon petade äcklad bort den och tvingade i sig vätskan. ”Land.” Sjömannen pekade och de andra kisade med ögonen och nickade.

Vid horisonten syntes en mörk, bergig ö. ”Vad är det för plats?” undrade Iba, men ingen brydde sig om att svara.

När kvällen kom var de nästan framme. Mellan höga berg växte taggiga granskogar. Bland klippor och dalgångar ruvade hemlighetsfulla skuggor. En liten by, med fiskebåtar 24

KANARIEFÅGELN OCH FLADDERMUSEN

uppdragna på stranden, fick henne att ivrigt resa sig upp.

En sjöman tryckte bryskt ned henne igen. Från de låga trähusen ringlade tunna rökpelare mot kvällshimlen. Hon fylldes av längtan att komma av den förfärliga båten och gå in i vilken stuga som helst. Den enklaste soppa och sällskap från fiskarfamiljerna, även om hon inte förstod deras språk, skulle vara rena paradiset jämfört med livet på båten, där ingen log eller sa ett enda vänligt ord till någon annan.

Men till hennes stora besvikelse seglade båten inte in mot byn. Den vek i stället av österut, mot öns branta och ogästvänliga sida. Stora bränningar slog in mot rev och svarta klippor. För varje våg kläddes klipporna i vitt skum som sedan snabbt forsade bort igen. Dånet var öronbedövande och mäktigt, förstärkt av de branta bergväggarna. De seglade in i en smal passage. Minsta felnavigering skulle ha krossat dem och Iba kunde knappt andas förrän de kommit igenom, in till en lagun som utgjorde en skyddad och väl dold hamn. Ingen utomstående skulle ens drömma om att försöka ta sig in här och förvänta sig en sådan god ankringsplats som detta faktiskt var. Där låg ett större skepp förtöjt vid en stenbrygga, men Iba kunde inte se någon enda människa i närheten eller någon som helst bebyggelse. Knotiga träd och mörka, branta klippor reste sig nästan lodrätt upp från den lilla stranden. Stjärnorna lyste onaturligt starkt.

Hon ryckte till när en kall hand greppade hennes axel. ”Det är dags, min sköna.” ”Dags för vad då?”

Gans blick var underligt hungrig. Han tog hennes händer i ett fast grepp och till Ibas fasa fälldes svarta vingar ut från hans rygg.

25

MATTIAS LÖNNEBO

Det var som hon fruktat och anat, han var inte någon pojke, inte ens en människa.

Hon försökte slita sig loss, men han lyfte upp henne som ett litet barn. Nu förstod Iba hur hon förts bort från slottet.

Gan tog ett språng och med kraftfulla vingslag förde han dem uppåt. Det hisnade, vinden slet. Hon knep krampaktigt ihop käkarna. Motvilligt slog hon armarna om hans hals.

Deras blickar möttes och han log för första gången på evigheter.

26