9789189501645

marit danielsson

En kulla i graven

Roman

Tidiga r e u tgiv ning: När underbart inte är nog (2021) Tidiga r e u tgiv ning på a n nat förl ag: Lyckligt skild (med Magnus Abrahamsson, 2017) Kärleksfallet (2018) Skilsmässobyrån (med Magnus Abrahamsson och Renée Lilliecreutz, 2019) Familjesplitter (2019)

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.romanusochselling.se isbn 978-91-89501-64-5 Copyright © Marit Danielsson 2024 Omslag: Michael Ceken Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB Tryck: ScandBook, eu 2024

Vinter BUSSHÅLLPLATSEN DÄR HAN klev ur taxin var ett förbannat blåshål, så pass att snön som lagt sig yrde upp igen.

Han rättade till jackhuvan, fortsatte en bit framåt på lands­ vägen och tog sedan höger uppför backen mot gården. Skorna begravdes i nysnön, tankarna var halva och trasiga, det var förmodligen morgon snart, handskarna var borta, damen han nyss låg med var fin, damen han nyss låg med tyckte att hon var för gammal för honom.

Och så det jävla snöandet.

Det hade pågått hela dagen och kvällen, lättat framåt midnatt, men fortfarande dalade stora, långsamma flingor mot marken. Hans vader var tunga som betongsuggor och han blev andfådd. Ljuset från lyktstolpen vid vägen nådde inte hit och han tog sikte på den klena lampan på vedbodhörnet på gården som till och från skymtade mellan granarna.

Han hade fått be taxichauffören att stanna innan de ens hunnit ut ur Leksand för han måste spy. Nu mådde han bättre, han var bara så förbannat trött och ville inget hellre än att lägga sig.

Men det var det här med snön.

Det hade kommit nästan två decimeter. Om ett par timmar skulle de stå där i köksfönstret och huttra med sina kaffekoppar och oja sig över att det var oplogat.

5

Kanske väcka honom.

Väl uppe på gården letade han rätt på den breda skoveln och skottade hjälpligt undan framför ladan tills de höga, gistna plankdörrarna gick att öppna. Sedan klättrade han in i den gamla traktorn, slog på ljuset och backade ut. Han rundade de två översnöade bilarna och plogade rent på gårdsplanen mellan uthuslängorna och boningshuset, föste upp snön mot de gamla drivorna. Så åkte han över till den andra kortsidan och karade undan så gott han kunde runt tallarna vid klubbhuset, och svängde sedan tillbaka nedför backen han nyss kommit uppför.

Han vinklade plogen och snön vällde in mot slyn och granarnas gungande ruskor. Furornas stammar glimrade av iskristaller. Han bländades nästan när det vita traktorljuset blev ett med snön som virvlade upp mot rutan. Motorn vibrerade stadigt och dovt. Ratten isade i händerna fast han dragit ner jackärmarna, men han skulle strax vara klar. Plötsligt dunsade hakan mot bröstkorgen. Han ruskade på skallen. Knappt hundra meter kvar ner till landsvägen nu. Traktorn gick så stadigt och bra och snön var lätt och medgörlig. Han mjuknade i kroppen av motorljudet och skakningarna – så plötsligt lättade han från sätet och allt var en röra av ljus, mörker, splitter och slammer.

Och det blev stilla.

Del 1

LANDSKAPET GLED SNABBT förbi utanför tågfönstret.

Grönska, blå himmel och lätta moln. Ruben fäste blicken på en gigantisk silo långt där framme, den rusade närmare, närmare och närmare – så var den borta. Han rätade på sig i stolen, lätt illamående.

Vagnen var nästan tom, de var bara fyra kvar nu. På andra sidan gången satt en äldre kvinna med grått, tunt hår, ordentliga gymnastikskor och en miniryggsäck i knät. Kunde vara utflykt på gång. Han spanade in ryggsäcken och gissade: en termos med kaffe, absolut. Och så en plastmugg. Kanske runda polarbröd med falukorv. En bit hopvikt hushållspapper.

Djurås nästa.

Tanten greppade ryggsäcken och reste sig. ”Trevlig tur”, ropade han och fick en vaksam blick innan hon kvickt steg av.

Tåget rullade igen. Han bet en tugga av sin halvätna smörgås. Smakerna kändes inställsamma och hala, det var sött, salt och smörigt – han tryckte ner det sista i skräppåsen.

Snart Gagnef.

Den enda i familjen som hade hört av sig under de här månaderna var Sven. Två gånger hade farsgubben ringt.

Båda gångerna satt han i sin gamla Land Rover på väg in till Leksand, som om detta att han hade händer och huvud fulla av ratt och körande kunde skyla över det anmärkningsvärda 9

i att han faktiskt brydde sig så pass att han hörde av sig. Sist gubben ringde, det var väl en dryg månad sedan, fick han ur sig att han tänkte vänta en vecka med sitt 80-årsfirande. ”Du kommer väl då, Ruben? Kalaset får vänta tills du är hemma.”

Och det var ju fint. Ändå gillade han det inte riktigt.

Det var inte läge att hans pappa – eller någon annan heller för den delen – skulle göra uppoffringar för honom. Han låg lite för ofta på minus och ville helst inte bli alltför hemmastadd där.

Sin mamma hade han inte hört ett ljud från, heller inte från brorsan. Kanske begripligt. Syrran hade skickat en bild på sig och lilla Polly men inget mer.

Hon var väl besviken hon med.

Gagnef nu.

Han vek ihop papperet med födelsedagstalet och stoppade det i jackfickan. Gubben skulle nog gilla det, och han hade övat flera gånger.

Han reste sig och vinglade bakåt i vagnen och klämde sig in på den trånga toaletten, spolade vatten på händerna och drog fingrarna genom håret. Det var skitigt. Han hade tänkt tvätta det i morse men hann inte, han kom ur sängen för sent. Det fick duga så här.

Tåget stannade. Insjön. Kort stopp, iväg igen.

Och Leksand nästa.

Han ryckte loss en sträv pappersservett från plåtbehållaren och torkade av händerna, lämnade toaletten och gick mot sin plats. Han baxade ner väskan från bagagehyllan och tåget rullade ut på järnvägsbron över älven. Han blev stående i mittgången, hukade sig för att se ut, tittade åt höger, tittade åt vänster, fram och tillbaka.

Ja herre jäklar! Så förbannat fint!

Där flöt Dalälven bred och lugn, och uppöver sluttningarna 10

lyste gräset illande grönt. Björkkronorna var ljusa, luftiga och lätta. Och längre bort gled en turistbåt iväg åt Morahållet.

Det blev trångt i bröstkorgen.

Det skulle bli bra. Han tänkte inte bli långvarig hos föräldrarna på Gråmyren, han ville inte ligga dem till last. Snart skulle han vara igång och tjäna pengar och hitta någonstans att bo. De skulle få bli stolta över honom.

Han tog väskan och gick mot dörren.

Herregud, såklart! Det skulle gå bra!

Tåget bromsade in, tjöt och gnisslade. Han spanade efter gubbens Land Rover. Ifall. Fast han hade såklart annat att göra idag. Men där! Ja tamejfan, där var hans kompis! Finn!

Han stod på parkeringen med sin amerikanare, precis som han sagt att han skulle. Tågdörrarna gled upp och Ruben hoppade ner på perrongen. Vinden var mjuk och sval, och med väskan slängd över axeln skyndade han över spåren mot stationshuset.

Hemma igen!

Han vinkade åt en av expediterna på Kjells Sport som stod med en knodd i famnen. Finn tutade så folk vände sig om, och han kunde inte låta bli att skratta när han småsprang mot parkeringen där skuggorna från hängbjörkarnas långa, tunna kvistar rörde om i gruset.

GUSTAV GICK UPPFÖR den knarriga trånga trappan till övervåningen där hans gamla pojkrum låg, och stannade till utanför föräldrarnas sängkammare. Han hörde sin fars lugna stök där inne.

Bra. Då var han i alla fall på benen.

Gustav knackade försiktigt på dörren. ”Mor undrar om du vill komma ner och äta något?”

11

”Ni får lugna er lite”, mumlade Sven, ”jag kommer när jag kommer.”

Gustav smög tyst över den nötta medaljongmönstrade linoleummattan fram till fönstret. En stor smutsfläck på glaset skymde sikten. Han lutade sig åt sidan och såg ner på gården.

Fortfarande väldigt rörigt. Om några timmar skulle runt sextio personer dyka upp, släktingar från Orsa, gubbarna som Sven mekade med, någon gammal prästkollega, grannar, löst folk och hela Leksands spelmanslag med respektive.

Ett par tre familjer, de som kom längre ifrån, skulle övernatta i friggebodarna vid ängen.

Förberedelserna gick för trögt. Tre rullar ljusblå pappersduk stod bortglömda vid uthusväggen, och fyra bord låg fortfarande ouppfällda i en hög på gårdsplanen. Och nu såg han: fläckar av gräs började breda ut sig i gruset. Så onödigt. Hade Gråmyren varit hans skulle han för länge sedan ha fyllt på med grus och gått över gårdsplanen med skyffeljärn, en gång på våren och en gång på sommaren. Mer behövdes inte.

Bakom honom, inne på kammaren, satte Sven på James Browns livekonsert.

Gubben var inte på humör för att gå ner än.

Gråmyren hade i sig inte mycket till dalacharm, men det störde inte Gustav. Gården var genuin – från början en enkel liten bondgård med plats för någon enstaka ko, häst och gris.

Uthusen stod kvar från förr, men det gamla boningshuset hade rivits och det nya, hans barndomshem, byggdes på trettiotalet.

De båda faluröda uthuslängorna på varsin sida av grusplanen skulle ha behövt lite omsorg. Inte minst ny rödfärg.

I vänstra längan hade Sven sitt garage. Sedan var det förråd, redskapsbod och en traktorlada med höskulle. Där skulle de dansa ikväll. I högra längan fanns ett enkelt gästrum, sedan trädgårdsförråd, portlider och vedbod.

12

Allt var i långsamt förfall. Allt behövde renoveras.

Men det värsta av allt var det han hade rakt framför sig, på andra kortsidan av gården: klubbhuset.

Klubbhuset var en ful och sliten brunmålad barackliknande historia. Det byggdes på femtiotalet av Gråmyrens orienteringsklubb, som höll till här uppe, och det var i den vevan som gården började kallas Gråmyren. Klubbhuset borde rivas eller totalrenoveras. Och de skuggande tallarna omkring borde sågas ner.

Men inte ens det hände.

Och sanningen var att det här tyngde honom.

Gråmyrens förfall höll honom faktiskt sömnlös vissa nätter. Han var väldigt fäst vid barndomshemmet, och läget här på åsen var idealiskt med ängen sluttande ner mot Styrsjön.

Gråmyren skulle kunna bli en fantastisk affär. Men då måste man få dit andra gäster än de som nu dök upp med ryggsäck och hyrde en friggebod.

Det var roligt att tänka framåt. Men också tröttande.

Och just nu hade han nog med festen.

I hemlighet längtade han tills den var över. Hela veckan hade han stressat mellan jobbet, villan och Gråmyren. Tre kvällar hade gått åt till att rensa skräp från ladan, och hemma hade det blivit kärvt. Hans fru Erika var missnöjd över att så mycket tid gick till Gråmyren.

På kvällarna hade hjärtat slagit dubbelslag.

Bakom den stängda dörren hörde han nu Sven stämma fiolen. Nere på gården kom My ut från ladan, svängande en stor blank kittel som hon ställde på ett av borden.

Han rådde inte för det, men han blev illa berörd när han betraktade sin dotter.

My var sjutton år, storvuxen och lite oformligt byggd. Nu hade hon klätt sig i vita strumpbyxor och en kort volangkjol.

13

Upptill hade hon något slags ljust rysch. Det var något … ja, sexuellt över hennes klädsel, som hon nog själv inte förstod. ”Kan du inte ge henne en vink”, hade han bett Erika. Men hon bet ifrån direkt. De kunde inte ”skamma Mys uttryck”, menade hon.

Erika jobbade på högstadieskola och hade förmodligen rätt. Å andra sidan: My var väl hans dotter också?

Inne på kammaren satte Sven på en Karl Gerhard-kuplett. ”Far, vill du ha hjälp med någonting?” ropade han över axeln och höll blundande andan i väntan på svar. ”Vill du ha en smörgås?”

Inget svar.

Han gav upp och gick nedför trappan igen. Hans syster Sara kom ut från köket, kånkande på en hink skvalpande isvatten. Lilla Polly gick bredvid och försökte fiska upp isbitar i farten. ”Inget nytt om Ruben?” frågade han systern som såg tröttare ut än vanligt. Hon hade alltid haft ett alldagligt utseende med små, ljusa ögon och tunt, färglöst hår, men nu såg hon sliten ut, och nästan sjavig i sina fläckiga träningsoverallsbyxor.

Sara skakade på huvudet. ”Men han har ju sagt att han kommer”, sa hon och fortsatte ut på gården.

Hon var så godtrogen. Alla visste att Ruben var ett osäkert kort. Ett orosmoment. Och om deras bror mot förmodan tänkte visa sig: vad skulle han då hitta på?

Nej, det var upplagt för att Sven skulle bli besviken, tänkte han bekymrat och skar sig en bit vetelängd i köket innan han gick ut på gården. Det bästa vore faktiskt att Ruben inte dök upp alls just idag, för allas skull. Gustav greppade ett av borden i traven, svängde snabbt ut benslåarna och ruckade bordet på plats i raden innan han fortsatte med resten. ”My!” ropade han till dottern som försökte få en ungbjörk 14

att stå stadigt vid ingången till ladan. ”Hjälper du mig ner med stolarna till sjön?” ”Jag kan inte”, sa hon och strök bort håret ur ansiktet. ”Det kan du visst. Kom nu! Annars måste jag gå två gånger.” ”Men! Aldrig att jag tänker bära dammiga stolar nu!” ropade hon och nöp i blusryschet. ”Då blir jag skitig, fattar du väl!” ”Du skjuter skottkärran så bär jag det andra. Skärpning!”

My spärrade upp ögonen och sträckte uppgivet ut armarna.

Björken föll långsamt i backen bakom henne. ”Nöjd?” skrek hon och kom sedan gående mot honom.

Detta eviga motstånd. Alltid detta motstånd.

Gustav rev ut de fem campingstolarna ur förrådet, sopade av det värsta med kvasten och lade upp fyra av dem i skottkärran.

Det blev rangligt men det skulle gå. ”Sådär”, sa han och tog en stol i ena handen och det svartnade träbordet i andra. My greppade motvilligt skottkärran. Men det var så här Sven ville ha det: om det blev jam vid stranden framåt natten skulle folk ha något att sitta på.

Idag skulle han se till att Sven blev riktigt nöjd.

Han fick ordning på greppet om bordet, och nu kunde han inte låta bli att kasta ett öga upp mot övervåningen. Jo, där stod hans far i fönstret, oklädd. Back Sven, lång och blek. Det vita håret brann till i solljuset. Men han hade blicken åt annat håll.

FINNS CHEVROLET RULLADE mjukt ut från Leksand.

Ruben satt som en prins på det röda skinnsätet. Finn hade jobbat med bilen hela vintern och våren. De två hade mekat mycket ihop förut. Och jagat tjejer. Finn hade nog haft lättare med bilar än tjejer.

De svängde in på Siljansnäsvägen och precis innan de tog vänster mot Styrsjöbo pekade Ruben på höger sida av vägen.

15

”Du vet att det är här det kommer att hända?” sa han och nickade mot asfaltsplanen och det nedlagda väveriet.

Finn skrattade. ”Allvarligt Finn, det kommer att bli så nu. Här ska jag ha min firma.”

Där, i Karlsarvet, precis i höjd med avtagsvägen mot Styrsjöbo, såg Ruben framför sig att hans nystartade firma skulle ligga.

Förut hade han haft planer på en bilverkstad, sedan ett fiskecentrum, han hade varit inne på spelhall, lekpalats med bollhav och klätterväggar – många idéer hade dykt upp under åren. Men platsen var alltid densamma: där, i den flacka högerkurvan vid det nedlagda väveriet. Läget var bra för vad som helst, det var lätt att rulla in och parkera. Och nu kände han mer och mer för varje dag vad han skulle göra. Han skulle satsa på solpaneler.

De närmade sig Styrsjöbo, körde förbi stallet och in i byn.

Det började kännas nu. Sven och Louise skulle antagligen vara hemma. Finn saktade ner och svängde höger vid den gamla träskylten där Sven hade bränt in ”Gråmyren”. Långsamt gungade de uppför den skuggiga backen där tallkronorna nästan möttes ovanför dem och slyn trängde på från sidorna.

Så rullade de förbi soptunnan och upp på gårdsplanen.

Ut i det mjölkvita ljuset.

Inte en människa.

Det var som om festen hade förberetts men blivit inställd.

Finn öppnade bildörren. ”Det blir mycket folk”, sa han med en nick mot borden och försvann in bakom klubbhuset för att pinka. Ruben klev ur och slog igen bildörren. Tälttaket.

Louises Toyota. Ett ensamt bord mitt på gården. Drickabackar.

Land Rovern. En grön presenning som fladdrade vid portlidret. Ungbjörkar som låg som plockepinn på marken. Varenda ladudörr på vid gavel, som om skjulen skrek.

Så rasslade det i gruset.

16

Mamma!

Plötsligt var hon där. Det klack till i honom och han höjde handen när hon kom över gården, liten och snabb. Alltid snabb. Träskor. Jeans. Huckle över det ljusa håret. ”Jaha, där ser man”, sa Louise och stannade en bit ifrån.

Armarna i kors över bröstet.

Han tog ett par tafatta steg mot henne men kom av sig.

Ljuset sved i ögonen när han försökte läsa av hennes ansikte. ”Jaha?” sa hon och torkade sig i pannan. ”Du dyker upp?” ”Jag kom så fort jag kunde.” ”Vi har fest för Sven här idag. Det visste du kanske?” ”Såklart, jag åkte redan vid sex i morse, har åkt hela dagen.

Jag har skrivit ett tal också.” ”Jaså, ett tal?” sa hon med ett lågt skratt och tog några steg mot en kvast som låg på marken. ”Du har blivit långhårig”, fortsatte hon med ryggen mot.

Han teg. Hon reste kvasten mot uthusväggen.

Han ville fortsätta tiga men skärpte sig. Hon tänkte väl på det med traktorn också. Han måste förstå det. Att hon nog var besviken. Bara stå ut med det. ”Jag har inte hunnit klippa mig”, sa han. ”Var är pappa?” ”Uppe. Men han vill nog inte bli störd. Förresten ska vi andra ha dräkt, du tänkte kanske också byta om? Eller har du något annat planerat ikväll kanske?”

Dräkten. Den skulle han inte ha på sig nej. Den hade möglat.

Den hade legat kvarglömd i en plastkasse i Jonte Bäcks husbåt efter ett bröllop. Legat där hela hösten och vintern. ”Inte läge för dräkt tyvärr”, sa han.

Bakom sig hörde han knastret av Finns steg i gruset och hans entoniga röst när han hälsade på Louise. ”Jag tänkte sticka tillbaka nu”, sa Finn och öppnade bildörren, ”hälsa Back Sven och gratulera.”

17

Ruben gick mot bilen för att hämta väskan, men då var det plötsligt som om det vitnade för ögonen. Marken tog inte riktigt emot stegen, han trampade luft och stödde handen mot biltaket.

Han var en idiot. Hur kunde han vara så dum att han trodde att något skulle ha ändrats?

Han tackade Finn och sa hej då och när han vände sig om var Louise redan borta vid ladan. Chevan mullrade igång och Finn backade och vände. Avgaserna stack i näsan.

Louises arm for hastigt upp i luften i en bakvänd vinkning när hon försvann in i ladan. En gest som inte gick att förstå.

Hon gick inte att förstå.

Nej, tänkte han. Så fan heller.

SARA VAR GRÅTFÄRDIG. Det var så mycket kvar att göra.

Och varför hade hon inte låtit Polly vara på förskolan idag? Det här gick nästan inte. Polly var snart fem år men så fort hon inte fick som hon ville gjorde hon sig liten, gnällde och pratade som en bäbis. Och nu när Sara äntligen kunde ta en snabb dusch – här hos föräldrarna på Gråmyren satt man hopkurad i badkaret med en handdusch – stod Polly bakom plastdraperiet och bankade henne på ryggen med en tom schampoflaska. Till slut röt hon ifrån, gjorde sig snabbt klar och drog bort duschdraperiet.

Hon stirrade framför sig. ”Men vad har du gjort!”

Polly hade fått av sig alla kläder. Den ljusblå klänningen låg slängd på golvet. Det blanka, styva bomullstyget var liksom slocknat och platt av stänk och ånga. ”Jag vill duscha”, sa Polly.

Sara tog snabbt upp klänningen och skakade ut tyget så det smällde.

18

”Det hinner du inte. Så! Här, på med den nu.”

Polly dråsade gråtande ner på golvet. ”Men sluta skrik!” väste Sara och slätade ut klänningen över tvättmaskinen, ”annars undrar mormor vad du är för en flicka. Kom nu.”

Polly ruskade trotsigt på huvudet och de kraftiga ögonbrynen drog ihop sig och gjorde det lilla ansiktet hårt.

Saras irritation växte, hon hade inte tid med det här. ”Okej okej”, sa hon, ”då får du duscha snabbt medan jag klär mig!”

Hon tog Polly under armarna, lyfte henne mot badkaret och nu gjorde Polly benen långa och raka så hon måste lyfta extra högt för att få henne över kanten och ner i karet. Hon vred på vattnet och drog för duschdraperiet. ”Jag kommer strax”, sa hon, och med handduken svept om sig sprang hon uppför trappan.

Solen gassade in i den lilla hallen utanför sovrummen. Luften var kvav och stillastående. Långa, loja fioltoner flöt ut från Svens kammare. En bildörr slog igen ute på gården och hon tog ett par steg mot fönstret. En stor amerikanare. En lång, smal gestalt vecklade ut sig ur framsätet. Men där var han ju!

Ruben! Han kom, han var faktiskt här! Men … Hon kisade.

Herregud så smal han var. Jeansen satt löst, och hans slitna blågrå tygjacka hängde slapp över den urtvättade t-shirten. Hon ryckte till när Sven slog stråken mot strängarna och Lekatt Mats gånglåt ljöd genom dörren. Polly ropade från duschen samtidigt som Sara såg sin mamma försiktigt kika ut bakom ladudörren, iaktta bilen och ta ett steg bakåt igen. Där blev hon stående skymd av dörren med blicken i marken.

Varför stod hon där, gömd?

Men nu! Nu gick Louise, nu gick hon fram mot honom.

Sara ville också ut till Ruben.

19

”Jag kommer!” ropade hon till Polly och skyndade in på sitt gamla flickrum. Folkdräkten fick vänta, den var för krånglig att få på, hon drog på jeans och t-shirt och sprang ner. Polly hade tystnat, och när hon slet draperiet åt sidan satt hon där i ångan, ögonen blanka och ansiktet rosa av värmen. Sara lyfte upp henne och virade in henne i badlakanet, och sittande på toalettstolen med flickan i knät kramade hon vattnet ur det långa, smålockiga håret med handduken. ”Vet du vem som har kommit?” sa hon till sist när hon fått på Polly kläderna. ”Gissa vem som har kommit?”

Flickan vände sig mot henne, de mörka ögonen uppspärrade. ”Morbror Ruben?”

Sara nickade. ”Morbror Ruben!” skrek Polly och sprang iväg. ”Ta på skorna! Och du får inte vara i vägen för mormor”, ropade hon och hängde snabbt upp handduken över draperistången, torkade upp det blöta på golvet, kammade igenom håret och skyndade ut.

Gårdsplanen var tom.

Polly stod villrådig och ropade på Ruben. Bilen var borta. ”Han kanske gick ner till sjön”, sa Sara och tog Polly i handen.

De rundade vedboden och såg ut över ängen där smörblommor och ängsklocka slagit ut, och ner mot den flimrande, glittrande sjön. Två figurer var på väg uppför sluttningen. My och Gustav.

Han med en skottkärra, hon en bit bakom. Men ingen Ruben. ”Kom”, sa hon, och tillsammans gick de tillbaka över gården och in i ladan. Där i dunklet var Louise, i färd med att rulla ut en trasmatta på den väggfasta sittbänken. ”Vart tog Ruben vägen?” ”Jaaa du …”, sa Louise med ett snett leende och drog mattan rätt. ”Vad tror du?”

20