9789189591035 by Provläs.se

Jodi Thomas Hjärtats vägskäl

Översättning

Ida Ingman

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Första tryckningen

Amerikanska originalets titel: Lone Heart Pass

Omslag: Nils Olsson

Tryckt hos ScandBook, EU 2025 isbn 978-91-89-59103-5

KAPITEL ETT

Jubilee Hamilton

November 2009

Georgetown Street utanför Jubilee Hamiltons kontor liknade mer än lerflod än en vacker gammal kullerstensgata.

”Varför regnar det alltid på valdagen?” sa hon till kartongversionen av hennes kandidat som var i naturlig storlek.

Det fåtal volontärer som fortfarande var kvar på kampanjkontoret höll på att städa ur sina skrivbord. Vallokalerna hade inte varit stängda i en timme än, men hästen som Jubilee satsade på hade redan utropats till förlorare.

Eller var det kanske hon som var förloraren? För två månader sedan hade hennes sambo, mannen som hon trodde att hon skulle gifta sig och skaffa de obligatoriska 2,5 barnen med, sagt adjö. David hade kallat henne för en självupptagen arbetsnarkoman. Han hade anklagat henne för att vara kylig, likgiltig, obetänksam och egocentrisk.

När hon förnekade det, frågade han: ”När fyller jag år, J?”

Hon lade armarna i kors, som för att visa att hon inte tänkte spela några spel, men den här gången backade hennes vanligtvis så blida älskare.

”Nå?” Han stirrade på henne med hjärtesorg i blicken.

När hon inte svarade ställde David frågan på nytt.

”Vi har varit ihop i tre år. När fyller jag år?”

”Nittonde februari”, gissade hon.

”Det är inte ens i närheten.” David tog sin portfölj och började gå mot dörren. ”Jag kommer och hämtar mina saker efter valet. Du hinner ändå inte öppna dörren åt mig innan dess.”

Jubilee hann inte sakna honom heller. Hon hade ett val att ta hand om. Förberedelserna tog så mycket tid att hon började sova på kontoret varannan kväll. Någon gång under veckorna som följde hade David åkt förbi lägenheten och packat ihop sina saker. När hon kom hem var den full av kartonger märkta D. Hon mindes bara att hon tänkte att det var tur att han hade lämnat kvar hennes rena kläder i garderoben.

Några dagar senare försvann kartongerna märkta D och det låg en lägenhetsnyckel på köksbänken. Hon hade inte tid att sakna varken honom eller lådorna.

Jubilee hade funderat på att gråta, men hon brydde sig inte om det. Det här var inte första gången en pojkvän försvann. Hon hade förlorat två i college och ytterligare en i Washington DC, före David. Hon skulle ha tid för män så småningom. Hon var tjugosex år och ville bygga en karriär. Precis som vanligt var arbetet hennes liv. Män var bara ett tillbehör som hon klarade sig utan. Hon lade nästan inte märke till högen med oöppnad post eller lappen på dörren där det stod att hon hade sex veckor på sig att lämna lägenheten.

Sedan kom regnet. Valet var över. Hennes kandidat förlorade. Hon förlorade. I gryningen skulle hon inte längre ha något jobb. Ingen David som stod och väntade i dörren när hon kom hem, redo att trösta henne.

Hennes tredje förlust som kampanjansvarig. Efter tre förluster åkte man ut, tänkte hon.

Hon gick ensam ut i regnet utan att bry sig om att hon blev genomblöt. Hon hade satsat allt den här gången men inte fått någonting för det. Kandidaten hon hade kämpat så hårt för hade inte ens tagit sig tid att ringa när allt var över.

Hon låste upp dörren till sin lägenhet, som vid det här laget mer såg ut som en lagerlokal än ett hem. När hon förgäves försökte tända lampan blev hon inte förvånad. David hade alltid tagit hand om småsaker som att betala hyran.

Hon satte sig på en av kartongerna och tog fram telefonen innan hon insåg att hon inte hade någon att ringa. Inga vänner. Inga kompisar från skolan som hon hållit kontakten med. Alla nummer i hennes kontaktlista var jobbrelaterade, utom tre som tillhörde familjemedlemmar. Hon skrollade ner till familjen Hamilton.

Det första numret gick till hennes föräldrar. De hade inte pratat med henne sedan hon missade sin systers bröllop. Jubilee ryckte på axlarna. Hur viktig är en brudtärna egentligen?

Destinys bröllop blev vackert ändå. Jubilee hade sett bilderna på Facebook. En för lång och för smal syster skulle bara ha förstört Destinys perfekta bröllopsfotografier.

Hon fortsatte till nästa nummer. Destiny. Hennes syster som var sex år äldre och alltid hade varit snyggare och smartare och aldrig gillat att umgås med henne.

Minnen från barndomen blixtrade förbi. Av hur Destiny hade klippt av Jubilees hår när hon var tre. Berättat för Jubilee att hon var adopterad när hon var fem. Lämnat henne i parken på kvällen när hon var sju. Skurit upp hennes cykeldäck när hon var tio, så att hon inte kunde följa efter sin storasyster.

Och just det, tänkte Jubilee, jag har inte glömt att du sa att jag var döende när jag fick min första mens. Hela familjen skrattade fortfarande åt att hon hade skrivit sitt testamente när hon var tolv.

Minnena sjönk som tunga stenar på havsbotten och hon kände inte längre något behov av att prata med Destiny vadhon-nu-hette-i-efternamn-nu.

Om storasystrar betygsattes från ett till tio, skulle hon ge Destiny minus tio eller ännu mindre.

Hon gick vidare till nästa Hamilton på listan. Hennes farfarsfar. Hon hade bott hos honom samma sommar som hon fyllde elva, när hennes föräldrar åkte runt och tittade på olika collegealternativ med Destiny. När de släppte av henne hos farfar Levy hade de vinkat och sett så glada ut, som om hon var ett besvärligt husdjur som de lämnade på hundgården.

Två veckor senare ringde de för att meddela att de inte kunde komma och hämta henne i Texas eftersom bilen gått sönder. En vecka efter det skulle de ut och titta på nya skolor. Sedan ville hennes pappa vänta tills han hade ledigt några dagar så att resan från Kansas tillbaka till Texas inte skulle bli så jobbig för familjen.

När de väl kom och hämtade henne hade Jubilee missat de första två veckorna på terminen, men hon brydde sig inte. Hon hade kunnat stanna på ranchen för alltid.

Farfar Levy var gammal och tjurig. Även om hon bara var elva märkte hon att hennes föräldrar varken gillade honom eller den värdelösa, torrlagda gården som han bott på hela sitt liv. Levy pratade med mat i munnen, svor mer än metodisterna tillät, badade bara en gång i veckan och klagade på allt utom Jubilee. Hennes föräldrar stängde knappt av motorn när de till slut kom och hämtade henne. Den gamle mannen kramade inte om henne innan hon åkte, men han pressade sin läderaktiga hand mot hennes axel, som om han inte stod ut med att hon åkte.

Det betydde mer för henne än något han hade kunnat säga.

Hon berättade aldrig för någon hur fantastisk farfar Levy hade varit. Han gav henne en häst och lärde henne rida och hon tillbringade hela sommaren vid hans sida. Samlade in ägg, hjälpte till när kalvar skulle födas, slog hö. För första gången någonsin var det ingen som sa att hon gjorde allt fel.

Jubilee stirrade på hans telefonnummer. Hon hade inte pratat med honom sedan i julas, men så snart hon hörde hans raspiga röst hade det känts som om hon var elva igen och hon började fnissa och berätta saker som han antagligen inte brydde sig om. Hennes farfarsfar hade lyssnat och besvarat varje utläggning med kommentarer som: ”Du fixar det, gumman. Gud gav dig den där hjärnan av en anledning.”

Hon ville prata med honom nu. Hon måste berätta att hon inte hade fixat det ändå.

Jubilee tryckte på hans nummer och lyssnade på signalerna.

Hon såg framför sig hur telefonen på väggen mellan köket och vardagsrummet ringde i de tomma sovrummen och korridorerna som alltid luktade damm. Han bodde i de två rummen intill köket och påstod att han lät de andra rummen sova.

”Svara”, viskade hon, eftersom hon måste få veta att det fanns någon därute. Just nu, i kväll, kändes det nästan som om hon var den sista människan på jorden. ”Svara, farfar.”

Efter tjugo signaler gav hon upp. Den gamla gubben hade ingen telefonsvarare och han hade antagligen aldrig hört talas om mobiltelefoner. Han kanske var ute i ladugården eller borta vid inhägnaden där cowboyerna som jobbade för honom bodde från vår till höst. Eller så hade han tagit grusvägen in till centrum, dit han brukade åka en gång i månaden. I så fall satt han nog och åt middag på det lilla kafét i Crossroads just nu. Han höll säkert på att beställa två bitar av Dorothys paj just i det här ögonblicket.

Hon önskade att hon hade kunnat sitta mitt emot honom i båset.

I skenet från gatlyktorna utanför gick hon fram till den öppna spisen och gjorde en brasa. Det hade gått mer än tolv år sedan den där sommaren, men märkligt nog saknade hon honom fortfarande, trots att hon inte saknade någon annan. Hon hade bott med sina föräldrar i många år, men mindes bara vissa delar av sitt liv. Däremot kom hon ihåg varenda detalj från den där sommaren.

Vedträna invirade i papper fattade eld och lågorna lyste upp kartongerna och de tomma väggarna i hennes liv. Hon hittade en halv flaska vin i det varma kylskåpet och en påse halloweengodis som hon inte hade kunnat dela ut. Jubilee kurade ihop sig framför brasan och började gå igenom högarna med post. I de flesta fall slängde hon kuverten i brasan utan att öppna dem först. Reklam. Brev från främlingar. Kataloger fulla med saker hon inte behövde eller ville ha.

Ett efter ett åkte de i elden tillsammans med alla hopp och drömmar hon hade haft om en karriär som kampanjansvarig.

I den sista posthögen fångade ett stort, vitt kuvert med handskriven adress hennes blick. Äntligen väcktes hennes nyfikenhet. Det var poststämplat för över en månad sedan. Det kunde knappast vara något viktigt, i så fall skulle någon ha ringt henne vid det här laget.

Långsamt öppnade hon kuvertet.

Tårarna rann tyst nerför hennes ansikte när hon fick syn på advokatbyråns brevhuvud. Hon började läsa Levy Hamiltons testamente. Ord för ord. Högt. Tvingade sig själv att känna sanningens smärta.

Den sista sidan var en anteckning nedkrafsad på en advokatbyrås brevpapper.

Levy dog för två månader sedan, ms Hamilton. Eftersom vi inte lyckades komma i kontakt med hans närmast anhöriga, gjorde jag som han önskade och lät begrava honom på hans mark. När han utnämnde dig till enda arvtagare till Lone Heart Ranch, sa han att du skulle komma på vad man kunde göra med den gamla gården. Jag hoppas att det här når dig så småningom. Vi ses när du kommer hit.

Jubilee vände på kuvertet. Det hade vidarebefordrats två gånger innan det nådde henne.

Hon lade testamentet åt sidan och grät mer än hon någonsin gråtit förut, över den enda person som någonsin hade älskat henne. Den enda hon någonsin älskat.

När brasan hade brunnit ner och skuggorna dansade runt

det lilla ljus som återstod, tyckte hon sig känna Levys hand på sin axel. Det verkade som om hans knotiga fingrar inte var redo att släppa taget.

I gryningen packade hon ihop sina kläder, ringde ett lagerföretag som skulle hämta kartongerna och lämnade sitt liv i DC med en resväska och en tom portfölj.

Hon skulle åka hem till sina föräldrar över ledigheten. Försöka hitta skärvorna av sitt liv och se om hon kunde limma ihop dem igen. Men vare sig hon lyckades eller inte, skulle hon börja om på nytt där vinden aldrig slutade blåsa och varje måltid serverades med en gnutta damm. Hon hade bara bott där i några månader, men Lone Heart Pass var kanske den enda plats där hon någonsin känt sig hemma.

KAPITEL TVÅ

Charley Collins februari 2010

”Fyll på glasen, Charley. Vi tar en runda till.” Grabben på andra sidan bardisken var knappt gammal nog att dricka, men hans skratt var högt och hans röst krävande. ”Det är alla hjärtans dag och ingen av oss har en dejt. Då får man supa sig full.”

Charley Collins svor lågt. Fyllona hade fått tillräckligt, men han skulle få sparken om han inte betjänade collegeungdomarna och han hade inte råd att förlora ett till jobb. Den här mörka och dammiga baren såg inte mycket ut för världen, men tack vare den kunde han försörja sig och tanka bilen.

”Är inte du Reid Collins bror?” frågade den enda av killarna som fortfarande kunde prata utan att dregla. ”Du är lik honom. Längre, kanske lite äldre. Du har samma rödbruna hår som han. Som leran i floden, om du frågar mig.”

Innan Charley hann säga något, började en annan full kille skaka vildsint på huvudet.

”Reids bror skulle aldrig vara bartender.” Han rapade.

”Familjen Collins är rik. Riktigt rik. De äger mer mark än en cowboy kan rida över under en dag.”

Charley ställde sig en bit därifrån och hoppades att de skulle byta samtalsämne. Han hatade hur de hade pratat om tjejer hela kvällen, men det var ändå bättre än att lyssna på den här konversationen om honom.

Den nyktra killen fortsatte, precis tillräckligt högt för att Charley skulle höra honom.

”Jag hörde att Reid hade en storebror som var ett par år äldre än han. Pappa Collins tog avstånd från sin äldste son. Jag minns att Reid berättade att hans pappa lät en beväpnad vakt eskortera hans bror från ranchen, som om han var någon slags brottsling. Davis Collins sa till sin egen son att om han någonsin såg honom där igen, skulle han låta skjuta honom för att han gjorde intrång.”

Charley tog kartongen med ölflaskor och gick ut. Han hade hört tillräckligt. Han behövde frisk luft.

När han hade tagit några steg försvann oljudet och lukten från baren, ändå fortsatte han hela vägen bort till gränden.

Han ställde ifrån sig ölflaskorna vid soptunnorna, suckade djupt och stirrade på det öppna landskapet bakom Two Step Saloon medan han tog ett djupt andetag. Han behövde frisk luft och utrymme och tystnad. Han var gjord för de öppna vidderna och han hade ingen aning om hur han skulle klara sig på ett ölhak samtidigt som han bodde ovanpå i en liten tvåa.

Varje gång han intalade sig att det inte kunde bli värre, blev det ännu sämre.

Han stirrade upp mot fullmånen och fick lust att svära eller

supa bort sina bekymmer. Men det var onödigt att börja svära och han hade inte råd med sprit.

Han kunde inte ge upp och han kunde inte fly. Inte förrän han hade råd att börja om någon annanstans. Inte för att någon annanstans skulle passa honom bättre. Han hade den här delen av Texas i blodet. Han hörde hemma här, även om det verkade som om hälften av alla människor på tio mils avstånd försökte köra iväg honom.

Likt en gruvarbetare som tog ett sista andetag innan han gick ner i hålet igen, fyllde Charley lungorna och vände sig om.

Plötsligt fick han syn på en kvinna i skuggorna vid bakdörren. Hon var lång och perfekt byggd, även i silhuett. Det långa mörka håret svävade runt hennes axlar som en cape i brisen. Först hoppades han att hon var ett spöke. På sistone hade han fruktat andar betydligt mindre än kvinnor.

När han närmade sig såg han hennes ansikte, även om han förstod vem hon var redan när han såg silhuetten.

”Hej, Lexie. Skulle du till damrummet men gick fel?”

Hennes skratt var lågt och sexigt. Hon var i trettioårsåldern nu, men Lexie var fortfarande samma skönhetsdrottning som i high school. Han hade sett när hon kom en timme tidigare, i sällskap av någon kille i kostym och dyra boots, som antagligen aldrig hade satt foten i någon lera.

”Jag följde efter dig, Charley.” Hon väntade, som en spindel som väntar på att en fluga ska landa i hennes nät. ”Har ingen berättat för dig att du är jäkligt stilig? Lång, smal, med förförisk blick. Jag försökte koncentrera mig på min blivande make, men jag kunde bara stirra på dig. Du är en perfekt mix av drömprins och bad boy. Jag kan avgöra hur bra en man är

i sängen bara genom hur han rör sig, och du, vännen, är sex i ett par boots.”

Charley tänkte att han borde protestera. Hon måste vara blind. Han borde ha klippt sig för två månader sedan och rakat sig för fyra dagar sedan, dessutom hade han sovit i samma jeans och T-shirt de senaste två nätterna.

”Ja, jag har hört det där förut”, svarade han. ”Min senaste styvmor berättade hur oemotståndlig jag var ungefär en timme innan min pappa tog avstånd från mig.”

Lexie närmade sig.

”Det måste ha varit en vild timme.”

Han tänkte inte berätta några detaljer. Halva staden kände antagligen redan till historien. Han hade rört till det för sig ända sedan high school. Grodor hade mer förstånd än han i fråga om sex. Det var under sista året på college som hans pappa, den mäktige Davis Collins, till slut fick nog.

Charley hade åkt hem några dagar under jullovet för en gångs skull. Han hade bestämt sig för att bo på ranchen och åtminstone försöka ha ett samtal med sin pappa om sina planer efter college. Charley hade pluggat och drömde om att ta över och sköta om betesmarkerna som tillhört familjen i hundra år. Han hade bara en termin kvar och hans pappa var redo att lämna över ranchen, så att han kunde åka ut och resa med sin senaste intelligensbefriade fru.

Hon var hans fjärde och tillräckligt ung för att vara hans dotter. Charley hade aldrig tackat nej till en vacker kvinna och det gjorde han inte heller när hon dök upp i hans rum endast iklädd ett par pyjamasshorts i siden. Hon hade inte ens sagt något, bara stängt dörren med ett leende på läpparna.

Resten kände alla till. Hans pappa hittade dem i sängen och sparkade ut honom från ranchen. Han packade ihop alla Charleys saker, inklusive hans häst, i en släpvagn och lät några av sina cowboys leverera lasten till Charleys adress på universitetet.

Före nyårsdagen var alla Charleys konton och kreditkort avslutade. Han blev tvungen att hoppa av skolan och hitta ett heltidsjobb. Alltså övergav han drömmen om en examen och kom tillbaka till Crossroads, Texas, där de få vänner han hade kvar fortfarande bodde. De erbjöd sig att hjälpa till, men efter ett tag var han tvungen att klara sig själv och lista ut hur han skulle leva sitt liv. Förr eller senare är det bättre att ta ett skitjobb och bo i ett kyffe än att leva på välgörenhet.

Men det var inte välgörenhet Lexie vad-hon-nu-hette-nuför-tiden erbjöd honom i kväll.

”Vad gör du i Crossroads, Lexie?”

”Jag försöker göra mig av med min fasters fallfärdiga hus. Känner du någon som kan tänkas vilja köpa det? Det är enormt.”

”Nej.” Han visste att ingen av dem egentligen brydde sig om huset. Frågan fick bara tiden att gå.

”När slutar ditt skift, Charley? Vi skulle kunna ha lite kul efter midnatt. Min älskling måste tillbaka till Dallas om några minuter och då är jag helt ensam.”

”Tack för erbjudandet, men jag är inte intresserad.” Han skakade av sig hennes arm. ”Kanske någon annan gång.”

Sedan sprang han nästan in genom den öppna dörren och tvingade sig tillbaka till ljuden och lukterna – det var ändå bättre än vad hon erbjöd.

Charley hade fullt upp i baren och såg inte när hon gick. Han tittade bara upp och märkte att bordet där hon hade suttit var tomt. Lexie var ett gift han inte behövde.

Några timmar senare var det tyst i baren och alla fyllona hade gått hem. Han diskade de sista shotglasen och nickade god natt till barägaren, Ike Perez, innan han gick upp till sig.

”Be Daniela skynda sig ner. Jag vill inte behöva vänta.” Perez lät surare än han var. Egentligen var han en av få i den här staden som gett Charley en chans. Det fanns massor av endagsjobb och säsongsarbeten på deltid, men han behövde något regelbundet. Här jobbade han helger i utbyte mot låg lön och någonstans att bo.

Charley knackade på dörren till sin lägenhet. Femtonåriga Daniela Perez drog upp dörren och gnuggade sig i ögonen.

”Jag vet”, mumlade hon. ”Pappa vill åka hem.”

”Sover min lilla prinsessa?” frågade Charley och gick förbi flickan som antagligen inte skulle bli längre än sina nuvarande hundrafemtio centimeter. Daniela var inte gammal, men hon var en bra barnvakt.

”Ja, jag har en ny strategi”, fnissade Daniela. ”Jag låter henne titta på tv tills hon somnar. Annars slutar hon aldrig prata. Den där ungens fantasi tar aldrig rast.”

Charley räckte Daniela hennes ryggsäck.

”Tack.” Han gav henne tio dollar, hälften av kvällens dricks.

”Inga problem. Jag är hellre här än hemma och hjälper mamma med maten.” Hon klampade nerför trappan när han stängde dörren. ”God natt, mr Collins. Vi ses nästa helg.”

Charley drog av sig sina boots och trippade in i det lilla sovrummet. En liten nattlampa lyste upp det lilla byltet i sängen.

Försiktigt satte han sig intill Lillie och drog sin dotters kropp närmare. Han älskade hur hon doftade, hur mjukt hennes hår var.

”God natt, pumpan”, viskade han. ”Jag älskar dig.”

Lillie sträckte sömnigt på sig och lade ena armen runt hans hals.

”Jag älskar dig med, pappa”, viskade hon halvsovande.

Han gungade hennes lilla kropp tills han var säker på att hon sov, sedan gick han in i vardagsrummet. Han tog fram täcket och kudden som låg bakom soffan och försökte få plats med sina långa ben i det lilla utrymmet.

Han låg där i mörkret och log för sig själv. Lillie var hans enda välsignelse i ett liv fullt av misstag. Fem år tidigare hade hans pappa blivit ursinnig när han fick veta att Charley gjort sin collegeflickvän med barn. Så småningom hade Davis Collins gått med på att låta dem gifta sig, men han hade aldrig bjudit in Sharon eller Lillie till ranchen. Davis Collins hade inte ens sett sitt enda barnbarn.

Sedan, när Lillie var ett år, lämnade Sharon Charley –mammarollen passade henne inte – och Charley bråkade med sin pappa igen när Davis fick reda på att han tänkte behålla barnet. Han gick med på att betala kursavgifterna men inget mer. Davis sa bara: ”Hon är ditt misstag, inte mitt.”

Alltså jobbade Charley trettiotimmarsveckor och skötte allt själv. Sharons föräldrar gick med på att passa Lillie de få gånger som Charley besökte sin pappas ranch.

Charley klarade att ta hand om Lillie ensam i nästan två år. Han skulle snart få sin examen och sedan kunde han glömma att han hade någon annan familj än Lillie. Han hade trott att

Sedan ställde Charley till det för sig igen, och inte så lite heller. Han hade aldrig tänkt att han skulle ligga med sin pappas korkade fjärde fru förrän hon kom in i hans rum och hans hjärna stängde av.

Charley klev upp ur sin provisoriska säng och gick och hämtade en flaska vatten ur kylskåpet. Golvet i lägenheten knarrade så högt att han var rädd att han skulle väcka sin lilla prinsessa.

Inte ens när han hade druckit vatten och tagit två värktabletter kunde han släppa tankarna på sina misstag. Han mindes att han till en början hade hoppats att hans pappa skulle lugna ner sig. Själv skröt Davis hela tiden om att han låg med andra mäns fruar. Även efter att hans pappa hade sparkat ut honom från ranchen trodde Charley att han skulle kunna åka tillbaka till skolan och plugga färdigt, men han hade inte fått några pengar till kursavgifterna. Han gjorde så gott han kunde, men så blev Lillie sjuk. När han måste betala sjukhusräkningarna samtidigt som han missade flera skift på jobbet, gick det inte ihop längre. Han lyckades inte avsluta sina kurser, men bestämde sig för att han skulle återvända så snart han kom på fötter igen. Samtidigt hade han Lillie att ta hand om och ett barn kunde inte bo i baksätet på en gammal pickup och växa upp på snabbmat. Till råga på allt blev hans bil bortbogserad.

Till slut gav han upp försöken att stanna på college. Han lånade pengar så att han kunde köpa en gammal pickup och återvände till Crossroads. Vid det här laget var Lillie fem år och

18 hans pappa skulle lämna över ranchen till honom och flytta till Dallas permanent. Kanske skulle Davis acceptera Lillie med tiden.

han hade fortfarande inte pluggat färdigt. Hade fortfarande inte fått ordning på sitt liv.

Han stirrade i taket som om det skulle ge honom lösningen på alla hans problem, men det kom inget svar.

Han hade lovat sig själv att det var slut med kvinnor från och med nu. Hans pappa skulle antagligen aldrig komma över vad han och styvmamman hade gjort, trots att pappan redan var gift med fru nummer fem numera. Folket i den här staden glömde inte i första taget. Han skulle få leva med skammen och kliva upp varje morgon och gå till jobben han hatade för Lillies skull.

Han klev upp igen för att titta till henne, vilket han gjorde varje natt, hur trött han än var.

Det första året hade hon gråtit efter mamma. Charley lovade sig själv att hon aldrig skulle behöva gråta efter honom. Vilka fel hon än gjorde, skulle hon alltid vara hans dotter.

I tystnaden i den lilla lägenheten gick Charley igenom sina jobb den kommande veckan. Två dagar skulle han arbeta på olika rancher, på onsdag skulle han köra ut varor åt järnhandeln och när han hade tid skulle han fylla på varor i matbutiken på morgnarna.

Hans exfrus föräldrar, Ted och Emily, hjälpte till när de kunde. De brukade ta Lillie till förskolan de morgnar när han var tvungen att åka redan i gryningen och hämta henne när han inte slutade tidigt nog. Men Charley ville vara den som stoppade om henne varje kväll.

Sharons föräldrar var bra människor. De hade inte hört av sin dotter på över ett år och då bara i form av ett vykort där det stod att hon skulle flytta till Los Angeles.

Det gamla paret ägde inte mycket, men de var snälla mot honom och Lillie. Ibland tänkte han att flickan var deras enda ljuspunkt.

Innan han somnade log han för sig själv. Han hade en väldigt speciell återkommande dejt morgonen därpå. På lördagar lagade han pannkakor med Lillie och sedan sadlade de på hennes ponny och hans quarterhäst och red ner i Ransom Canyon medan det fortfarande var kyligt i luften och dagen grydde. De brukade rida och prata och skratta. Han brukade berätta historier som hans farfar hade berättat för honom, om den tiden när det fortfarande sprang runt longhorn och vilda mustanger i området.

När de stannade för att vila brukade hon be honom att berätta fler historier. Hennes favorit handlade om de stora buffelhjordarna och hur marken skakade när de rusade fram.

Hon brukade fnissa när hon lade handen mot jorden och svor på att hon kunde känna hjorden närma sig.

Charley skrattade han också och en kort stund kände han sig rik.