HUNDAR
Jag trodde att jag skulle kunna hitta in i Stockholm men jag är fortfarande en gäst.
När jag dricker kaffe på McDonald’s ser jag matbuden fingra på mobilerna medan de väntar på sina påsar. På trottoaren utanför står ännu fler i små klungor, de snackar med varandra på bruten engelska och skämtar på språk som jag inte kan identifiera. De har kanske kommit hit av samma anledning som jag, att skriva en ny historia och hitta en ny gemenskap. Men trots att deras resa har varit mycket längre och förmodligen svårare än min ser de ut att ha lyckats bättre än vad jag har gjort.
De skiner upp när de ses, några boxar varandra på armen.
Jag skulle inte kunna gå fram till dem, jag har varken en låda på ryggen eller en rånarluva neddragen över ansiktet som skydd mot regn och vind. Hade jag haft det hade jag varit en av dem. Deras kläder och mopeder ger svar på vissa frågor, precis som de intorkade färgfläckarna på mina byxor ger svar på en del frågor om mig. Men jag undrar så mycket mer, mest hur de bor. Frågan som hänger över alla andra frågor i den här staden. Var bor du? I vilken stadsdel och på vilken gata? Vilken del av vilken gata, på vilken våning, högt upp eller längre ner?
Inte ens med rötterna och språket här har jag lyckats få någon ordning på den biten.
Nu bor jag i en lokal på Luntmakargatan och jag har skaffat en e-postlåda så att all post ska komma dit. Sist jag kollade hade jag ett privat pensionssparande på tretusen sexhundra kronor.
Jag skaffade det när firman hade en fackrepresentant på besök som hela tiden återkom till att det var bra att komplettera sin pension med ett eget sparande. De tusenlapparna hade jag i ärlighetens namn haft mer nytta av i handen just nu, men de är låsta till den dag jag fyller sextiotre upplyste en vänlig ung dam när jag ringde banken och frågade när och om jag kunde få ta ut dem. Det är om sex år.
Luntmakargatan är ingen dum adress, även om rummet är litet. Toalett finns i källargången och används mest av hantverkare eller av lägenhetsägarna när de renoverar. Jag får plats med mina målargrejer och min pall och en stege. Jag har en madrass och en vattenkokare och jag kan ladda min mobil.
Jag fick tag på det här stället när jag gjorde några jobb åt föreningen och började snacka med ordföranden. En språksam östgöte vars mamma visade sig vara född i samma trakt i Småland som jag. När jag nämnde att jag stod utan lägenhet och frågade om de inte råkade ha något att hyra ut i huset, sade han som väntat att det hade de tyvärr inte. Sedan lade han till att det fanns ett mindre utrymme bredvid förrådsgången på nedre botten i gårdshuset där jag kunde förvara mina saker tills vidare, om jag skötte det diskret. Jag flyttade in mina grejer i början av september och har hållit till här sedan dess. Jag går före alla andra på morgonen och jag kommer tillbaka långt efter att de ätit middag. Det finns ett litet fönster och jag ser till att hålla persiennen neddragen och vinklad så att jag inte ska synas.
I går var det städdag i föreningen och jag stannade inne. Jag ville inte gå ut och riskera frågor om vad jag gjorde där en helg. Det var trots allt bara mina saker jag hade fått lov att förvara i huset, inte mig själv. När klockan var elva var gården halvfull, det var förmodligen fler än jag som tryckte bakom stängda dörrar och låtsades att de inte var hemma. Frivilligt tysta i
timmar. Om jag hade haft en handpenning och fått ett ja från banken om ett lån på tre miljoner för att ha råd med en etta i bostadsrättsföreningen Friheten 26, då hade jag stått först i ledet en sådan söndagsmorgon. Men till skillnad från dem som duckar hemma kommer jag inte att möta någon granne och behöva snabbljuga om att vi tyvärr var bortresta över helgen. Jag fastnade i ritualerna på gården igår och blev stående i timmar. Jag kikade ut och såg på hur lövhögar sopades ihop och samlades upp i säckar, hur det var fler personer på varje uppgift än vad som egentligen behövdes. Folk som rensade rabatter, klippte ner buskar och bytte plankor på blomlådorna. Det hela leddes av två effektiva kvinnor i medelåldern som förmodligen satt i styrelsen eller kanske tillhörde trädgårdsgruppen. När någon dök upp och såg rådvill ut var det de som pekade ut var det behövdes hjälp, de plockade fram sekatörer och visade var sopkvastarna fanns. Det var en fascinerande aktivitet. Särskilt männen tog i när de väl fått sig en syssla tilldelad. De släpade undan bråte och skruvade isär och monterade ner sommarmöbler som om artens överlevnad hängde på dem, när de i själva verket pyntade en innergård och deras nästa omgång kroppsarbete var kommande gårdsstädning om ett halvår. Entusiasmen över att gemensamt rensa bort och förbättra något är stockholmsbeteende, jag såg det aldrig hemma. Att kunna snacka bekvämt med människor man inte känner om saker man inte begriper är vad folk ägnar sig åt här. Deras enda gemensamma nämnare är lån på en fastighet i Vasastan, ändå tar de sig tid att grilla korv och dricka termoskaffe tillsammans.
Våningen jag renoverar nu ligger på Kungsholmen och har utsikt mot Kronobergsparken och jag tror att min syrra bor någonstans i närheten. Jag spanar efter henne ibland när jag är på väg till eller från lägenheten och passerar kvinnor som
skulle kunna vara hon. Nedbantade och svartklädda och svåra att åldersbestämma, strama ansikten och ögon som tittar rakt fram. Dyr keps över en hästsvans och rena sneakers i skinn som matchar kavajen eller tröjan. Solglasögon fast det är höst.
Hon skulle kunna vara vem som helst av dem och jag vet inte vad jag skulle säga om jag mötte henne. Husen runt parken är gamla, byggda kring förra sekelskiftet, och människorna som bor här är vita och kanske inte rika men definitivt inte fattiga.
Jag har aldrig sett något vandaliserat eller förstört. Polishuset ligger i ena änden av parken och de flesta man möter ser ut som mäklare eller jurister. Människor som drar ut och springer före jobbet, eller ännu värre till jobbet med små hårt packade ryggsäckar och den där stumma blicken fäst framåt.
Jag har en skokartong med grejer i bilen som jag tänkt ge Jenny om vi ses. Jag vet inte om hon är intresserad av det, men lådan står i baksätet ifall att.
Ifall att jag skulle stöta på henne, ifall att hon skulle vilja ha den.
Det jag vet är att hon inte har något större intresse av att ha kontakt med mig. Jag försökte ringa henne för några dagar sedan men fick en euroton, det lät inte som om hon var i Sverige och ingen svarade. Jag satte ringsignalen på högsta volym så att jag inte skulle missa henne om hon plötsligt hörde av sig, men ingen ringde tillbaka.
De få gånger vi pratat under de senaste åren har hon alltid varit på väg någonstans eller mitt i något, och jag får känslan av att jag behöver ha ett bättre ärende för att få hennes uppmärksamhet än att jag bara hör av mig för att säga hej.
När jag var nere och hjälpte morsan att packa sina prylar i somras gick jag ut på farstubron en kväll och ringde Jenny. Det var en varm försommarkväll, skolavslutningstiden, den som sitter i kroppen på en oavsett om man har barn i skolåldern eller
inte. Morsan låg i sin säng framför teven, ibland kommenterade hon det hon såg och ibland pratade hon med dem som hon tittade på. Hon hade börjat upprepa sig mer och mer senaste året, hennes grepp om både nuet och det förflutna hade blivit löst och gränserna mellan nu och då var suddiga. Jag sade inte så mycket, bara hummade eller sade ett oj då om hon ropade. Jag tror inte hon märkte att jag gick ut.
Jag hällde upp en kopp kaffe som jag tog med mig ut på bron, tände en cigg och slog Jennys nummer. Jag hann bli nervös och var inte säker på att hon skulle svara. När hon tryckte fram samtalet och sade hallå blev jag så förvånad att jag kom av mig. Hon uppgav inte sitt namn, varken för- eller efternamn, bara hallå? Kanske en vana från hennes år i USA, eller så svarade hon bara så när jag ringde. Jag trodde inte att hon plötsligt skulle visa mig någon värme eller säga att hon saknat mig, hon är ingen trevlig person. Men hon är den person jag har minnen ihop med, en gång kände vi varandra. Och jag hade inte råd att vara kräsen.
»Jaha du, ja det var bara jag.« Jag pausade och väntade på att hon skulle säga något. När hon började prata lät det som om jag stört henne i något viktigt.
»Jaha, hej. Tja.« Hon blev tyst. »Är du i Småland eller?« Hon undvek till och med att ta mammas namn i sin mun.
»Ja, precis. Hjälper morsan att packa lite men jag gick ut och tog en paus. Det är en jävla röra.«
»Kan tänka mig det. Är det stökigt eller?«
»Som fan. Grejer överallt.« Det var ingen överdrift. Morsan bodde i en trea med egen ingång på nedre botten i ett litet flerfamiljshus, och när jag kom in i hallen fick jag panik. Det såg ut som om någon gått runt och börjat packa på fem olika platser i varje rum och gjort klart till hälften eller knappt det och sedan börjat om någon annanstans. Lådorna i köket var
utdragna och urrivna och bland alla krukväxter som hon hade flyttat ihop på diskbänken stod gamla ljusstakar, julprydnader, mjölpåsar och ris från skafferiet och mitt i röran en trasig radio och ett fat med två ägg som hon stekt men glömt att äta. Min första impuls var att backa ut utan att hon märkte det, sätta mig i bilen och köra i väg. Min andra impuls var att lägga mig någonstans och bara sova. Men i stället började jag röja.
Bänken, matbordet, fönsterbrädorna, skänken, lådorna och skåpen. Jag skruvade loss krokar och hyllor som satt snett och tog ner gardinstängerna. Kvadratmeter efter kvadratmeter.
»Jag försökte säga att jag gärna betalar för packhjälp också och inte bara flyttlasset«, sade Jenny, »men hon ville inte ha någon hjälp. Hon sade att hon kunde göra det själv. Men det var ett tag sedan vi pratade.« Hon talade fort som för att slippa invändningar, eller så ville hon bara att samtalet skulle vara över så att hon fick återgå till sitt.
»Okej. Ja, nu går hon mest omkring och flyttar runt prylar men jag försöker röja så gott det går.« Så kom jag fram till mitt svepskäl för att ringa. »Jag tänkte i alla fall kolla om det var något du ville ha som jag ska lägga undan? Om det är något som du vill att jag ska spara åt dig?«
Hennes skratt kom hastigt och lät varken glatt eller roat, mer som att det var det sjukaste hon hört.
»Om jag vill ha något? Som vad?« Två stekta ägg och en tovig garntomte? Två urnor med kremerade hundar som jag hittade i förrådet? Sade jag inte.
»Nej alltså, jag vet inte. Det finns några resväskor som ser okej ut?«
Igen ett snabbt skratt som pyste ut genom hennes näsa.
»Herregud. Nej tack. Det är bra. Och om du kollar noga går de förmodligen inte att stänga helt och låsa, om det är samma väskor som vi hade förr.«
Det hade jag inte kollat men hon hade förmodligen rätt.
»Okej, säg till sedan vad flytten slutar på så sätter jag in pengar«, fortsatte hon, »ska jag swisha eller vad är enklast?«
Nu var det jag som skrattade genom näsan.
»Hon har en Doro med antenn. Jag tror inte ens hon kan ta emot sms.«
»Okej. Men kan jag swisha dig?«
Mitt konto var closed for business. Om det kom in pengar skulle de gå till utmätning, men jag hade ingen lust att gå in på detaljer om varför hon inte kunde swisha mig, utan sade bara att hon fick kontakta flyttfirman och lösa det direkt med dem. Med det sade vi hej då och ingen av oss nämnde något om att vi borde höras eller ses eller vad gör ni i sommar. Det hade i så fall behövt vara på hennes initiativ, jag hade ingenting och ingenstans att bjuda in till. När vi lade på lät hon lättad över att det här kanske var sista gången hon behövde ha någon kontakt överhuvudtaget. Hon hade redan för ett halvår sedan ordnat med en god man som skulle se till att morsans alla räkningar och papper var i ordning. Därmed var hennes del av familjeprojektet avslutat utan att någon skulle kunna klaga på att hon inte tog ansvar, om man med ansvar menar praktiska lösningar och betalningar. Just det var inte min starka sida så jag gjorde det jag var bra på förutom att måla, jag bar och flyttade det jag kunde. Det tog tre dagar att packa allt och på den fjärde dagen stuvade flyttkillarna in de sista grejerna i lastbilen och jag körde morsan till boendet där hon hade fått plats. Jag trodde knappt det fanns sådana ställen längre, men det här var ett nybyggt trygghetsboende för personer över sextiofem år. Inglasade balkonger, inga trösklar, nattbelysning på golvet och sällskapsrum. Lite så man själv blev sugen på att flytta in. Det viktigaste för morsan var att hon fick ha med sig sin hund och att teven fungerade.
»Bara du får in ettan och tvåan. Och fyran. Några andra kanaler behöver jag inte.«
»Här har du ettan. Och här har du tvåan.«
»Sätt på fyran så jag vet att jag har den.« Jag tryckte mig igenom menyerna.
»Där är den! Stanna! Där är Benjamin.« Det lät som om hon återsåg en förlorad soldat. »Han är så mysig. Låt det bara stå på nu.«
Efter att jag skrivit en stor lapp om hur hon fick i gång teven sade vi hej då.
Det såg helt okej ut i lägenheten. Hon hade insisterat på att alla hennes tre kontorsstolar skulle följa med trots att hon flyttade till mindre. Nu satt hon på en av dem och drack kaffe som jag kokat och när jag stängde dörren om henne gick signaturen till McLeods döttrar i gång. Korridorerna på husets våningar var målade i olika färger för att de gamla skulle hitta enklare. Morsan bodde på gröna våningen och det kändes som att lämna ett barn på dagis, krama och vinka hej då och säga titta, där är Anna, lek med henne. Lämningarna när man försökte försvinna snabbt innan barnet upptäckte vad som höll på att hända och gråtande drog en tillbaka in i kapprummet.
När jag klev ur hissen och gick igenom entrén stannade jag och höll upp porten åt en man som långsamt tog sig framåt med sin rollator. Han var klädd i grå byxor och vindjacka och gick med korta, stötiga steg och blicken fäst i marken. När han tittade upp och såg mig hajade han till. Jag kunde inte göra annat än att fortsätta hålla upp dörren, hade jag släppt taget hade den slagit igen på både gubben och hans rollator. Under några sekunder möttes våra blickar.
»Jaha, är du tillbaka«, sade han med förvånansvärt klar röst, innan han tog de sista stegen in i huset. Jag kände vagt igen honom, han hade åldrats och ansiktet hade tappat sina skarpa
drag. Men på rösten hörde jag direkt att det var Tommys farsa. Jag svarade honom inte. Jag var inte tillbaka. Inte. Jag var en vålnad från förr som skulle försvinna fort som fan, jag skulle bara åka till återvinningscentralen först. Hade jag kunnat hade jag sprungit bort till bilen, men med min rygg gick det inte. Jag gick i stället så snabbt jag kunde, drog igen bildörren om mig och rotade i fickorna efter cigarettpaketet innan jag backade ut från parkeringen och började köra genom stan. På vägen dit hade jag haft så mycket styr med morsan och hennes prylar att jag knappt sett mig omkring, men när jag körde tillbaka ramlade allt över mig, varje brännmärkt gathörn och varje hemsökt plats. Den stora Ica-affären låg kvar och jag skulle bli förvånad om den hade bytt ägare. Manzanella hade stängt för länge sedan, nu hette det EAT !, men den röda och gröna skylten signalerade att det som serverades fortfarande var italienskt. Engbergs bilar låg kvar vid rondellen vid infarten till stan men hade byggts ut, det måste ha gått bra för dem. Utanför entrén låg en lång röd matta mellan två stora krukor med blommande växter. Inga människor syntes till men fyra blanka Teslor stod uppradade inne i bilhallen så att man tydligt såg dem genom det stora skyltfönstret.
Jag övervägde att svänga förbi Fregattvägen men det hade varit för dramatiskt. Och vad skulle jag ha gjort där. Krypkört förbi som ett pervo eller stannat till och tittat och blivit rörd av att en annan familj flyttat in. Eller kanske två, tre generationer unga familjer hade hunnit flytta in och ut sedan Anette och jag och tjejerna bodde där. Eller så kunde jag ha kollat in i Tommys och Katrins hus för att se om de bodde kvar eller om några andra hade flyttat in också där. Jag åkte i stället direkt till återvinningen där jag lassade ur de sista sopsäckarna från morsans gamla lägenhet och började sortera innehållet hjälpligt. Längst in i bakluckan hade jag ställt urnorna med
hundarna och jag blev osäker på om det fanns någon sanitär regel kring hur de skulle behandlas. Om man bröt mot något genom att inte gravsätta dem. Namnen på urnorna sade mig ingenting, det måste ha varit hundar som morsan skaffat på äldre dagar. Hon hade säkert nämnt dem men de hade inte gjort något intryck på mig. Jag såg mig omkring, det var inte mycket folk på plats. En kvinna som baxade ner spånskivor från en släpkärra, en man som noggrant fördelade grejer vid elskrot. Sladd för sladd. En anställd som körde runt i en gaffeltruck. Jag tryckte urnorna mot kroppen, kollade mig över axeln och gick så normalt jag kunde bort mot containern vid skylten för brännbart. Där slängde jag de två små trälådorna.
Sista vilan efter sista vilan, efterfesten efter efterfesten.
Så hade också jag skött min del av ansvaret och jag kunde sladda ut från parkeringen, blinka höger på stora vägen och sedan höger igen. Inte hem men bort. Bilar körde om och kördes om, solen låg på i ett milt dis av avgaser och bilen luktade damm och gammalt kaffe från Preem. På golvet låg en hög med gula parkeringsböter och tomma chipspåsar och i baksätet hängde en tröja som hade blivit våt kvar på tork. Jag passerade alla bekanta avfarter och när jag närmade mig skylten mot Eksund kände jag hur pulsen ökade. Just som jag var på väg att köra förbi högersvängen mot byn bestämde jag mig i stället för att köra ner. Alla rörelser satt i kroppen, jag hade åkt samma väg tusentals gånger, när jag var liten och när jag blev äldre. Jag tryckte foten mot bromsen, saktade in och körde mot allt det som tillhörde några andra nu, byn med tre busshållplatser och en nedlagd skola. Jag hade inte varit där på många år och det mesta såg sjavigare ut än jag mindes det. Färgen hade flagnat från husen och trädgårdarna var igenvuxna. Utanför Ottos nedlagda bilmek stod några gamla bilar och rostade. Det var avfolkat. Jag såg inga människor som klippte gräset
eller rensade rabatterna och inga barn som härjade runt. Det luktade inte grill fast det var middagstid. Det var som om en zombiearmé hade dragit fram och tagit allt levande. Gnagt av människoköttet och ätit knotorna för att inte lämna några spår.
Men så märkte jag skyltarna.
De buckliga mässingsörnarna som markerade Örnskiölds mark satt fortfarande uppe på rödmålade stolpar längs vägen, prickskjutna av Tommy och mig. Jag körde ner till vårt kvarter och det första huset till höger var det som Tommy och hans familj hade bott i. Häcken runt tomten hade vuxit sig så hög att man inte såg in i trädgården längre. Jag hade ingen aning om vem som bodde där nuförtiden. Hans föräldrar hade skilt sig och nu visste jag ju var hans farsa bodde, men vart hans morsa tagit vägen visste jag inte.
Inte var Tommy fanns heller.
Jag körde långsamt nerför backen mot mitt barndomshem som låg precis före järnvägen, på andra sidan fanns en vidsträckt hage och efter det vattnet. Eksundet. Någon hade målat om både huset och garaget från gult till rött och tagit bort hundgården, annars var det sig likt.
Jag hade inte kopplat vad Jenny pratade om när hon nämnde att resväskorna var trasiga, jag kom inte ihåg att vi någonsin använt dem, men när jag krypkörde längs vår gata förstod jag att hon måste ha syftat på sommaren när vi åkte till Ystad. Då var de med. När morsan och Roffe packade in två katter och en av hundarna och oss barn i husvagnen som vi hade hyrt. En gammal och rund liten sak, måttligt rengjord. Morsans ögon lyste när hon och Roffe rullade in med husvagnen på vår gata och parkerade den framför huset. Den sommaren skulle det vara vårt hem på vägen, vår upplevelse på hjul.
Morsan hade fått ett helt eget dockhus i naturlig storlek.
»Jag kan inte tänka mig något tråkigare än en sommarstuga.«
