bitarna inom polis, tull och kustbevakning. Den våren var mamma med och tog emot flyktingar från koncentrationslägren, fängelserna och tukthusen i Tyskland. Sanitetsgrupperna var de första som tog hand om dem när de satte sin fot på svensk mark. De skulle saneras från krigets elände, från sjukdomarna och farsoterna som de hade med sig. Hon fanns på plats, tog av dem kläderna, de paltor de hade på sig, tvättade dem och sanerade dem från alla småkryp. Då användes ett medel som numera tack och lov är förbjudet. Man sprutade ner dem i omgångar med DDT för att ta död på loppor och luskulturer. Så satte man på dem rena kläder, gav dem en varm säng och mat och dricka så att de kunde börja försöka komma tillbaka till ett vettigt liv. Vad är en människas öde? Mamma kunde aldrig förutse vad hon skulle hamna i. Hon stod inför en svår uppgift. Viss beredskap hade man väl eftersom man var på det klara med att stora grupper av människor kunde börja röra på sig i samband med krigsslutet. Men hur detta skulle gå till och vilken sorts människor som skulle komma, det hade man inte den ringaste aning om. Myndigheterna visste att det kunde handla om allt från utsatta civila till medlöpare och uniformerade personer av olika slag. Som jag ser det, var de som jobbade med detta handlingsmänniskor. När de stod inför fullbordat faktum var det bara att arbeta vidare och lösa uppgiften, att ta hand om människorna på bästa sätt. Man kanske inte gjorde allting rätt rent emotionellt. Jag tänker på att man tog ifrån dem allt de bar med sig i tron att man skulle skydda dem. Man tänkte nog inte på vad människorna hade varit med om. När jag har frågat om det här har svaret blivit att de bara gjorde sitt jobb; de gick in och gjorde det de skulle. Det som hade hänt var ju också ofattbart. Det var mänskliga vrak som kom. De flesta var otroligt avmagrade, men kunde trots allt gå. De som var riktiga illa däran var så långt nere som man över huvud taget kan komma. Där handlade det bara om att hugga i och jobba på i hjälparbetet. På den tiden fick man ingen debriefing utan höll på tills man var klar och sedan gick man tillbaka till sin normala roll i samhället och bar alla de här minnena inombords. Både de som blev räddade och de som var räddare fick nog ta rätt tuffa smällar.
24