9789186691097

HOPPETS HAMN När överlevarna kom till Sverige

Lars Åberg

med Magnus Gertten

Förord

Det måste ha varit en chock för Malmöborna. Det var i april 1945 och färja efter färja gled in i hamnen med överlevare från koncentrationslägren i Tyskland. Det fridfulla Malmö mötte krigets verklighet och offren för det grövsta av alla brott mot mänskligheten.

Hela staden mobiliserades för att hjälpa till. Många skolor skickade hem sina elever för att ge plats åt flyktingarna. Museichefen Ernst Fischer samlade sin personal och frågade om museet också skulle erbjuda sin hjälp, vilket ledde till att överlevarna fick sova under tavlorna på konstavdelningen.

En av pojkarna som stod på kajen och nyfiket såg på när färjorna anlände var min far Gustaf. Han var femton år då och mötet med överlevarna har stannat kvar hos honom. För några år sedan pratade vi om de här händelserna. Min far tyckte att jag skulle skildra dem i en dokumentärfilm.

Själv var jag tveksam. Jag tyckte inte att jag hade tillräckligt med material för en stark filmisk berättelse.

Saker och ting förändrades när jag i Sveriges Televisions arkiv upptäckte omkring 40 minuter filmat material, som bland annat visar färjornas ankomst och omhändertagandet av överlevarna. Men det krävdes att jag satte min far på prov för att projektet skulle bli verklighet. Jag sa till honom: Vi måste identifiera några av dem som går i land, och vi måste höra dem berätta om det som hände.

6

Min far har efter sin pensionering utvecklats till en något besatt, men framför allt kompetent, historisk forskare, och han antog utmaningen. Efter ett halvår hade han lyckats få fram vilken dag materialet var filmat. Framför allt kunde han peka ut flickan Irene på de i dag 66 år gamla filmbilderna.

Det var ett stort ögonblick när vi insåg att Irene fortfarande fanns i livet och bodde i Johannesburg. Så startade det filmprojekt, ”Hoppets hamn”, som det tagit nära fyra år att genomföra. Utan min far hade det kanske aldrig blivit av. Tack, Gustaf!

Eftersom filmberättelser av naturliga skäl är väldigt koncentrerade sitter vi också med ett stort material som aldrig kom med i filmen. Författaren Lars Åberg har nu skrivit den här boken med utgångspunkt i mina intervjuer, och han har dessutom gjort omfattande kompletteringar med egna intervjuer och historiska bakgrundsfakta.

Detta är en berättelse med en välkänd och fasansfull bakgrund – koncentrationslägren och Förintelsen. Samtidigt är det en skildring av den hjälpande hand som Malmö och Sverige sträckte ut till dessa människor som hade överlevt lägrens fasor.

Magnus Gertten

7

Flickan vid stängslet

I 45 år arbetade Bo Nilsson på Kockums; varvet dominerade inte bara Malmös silhuett vid vattenlinjen, det var infärgat i den lokala 1900-talshistorien och förband den inte alltför stora industristaden med en värld där utanför.

När sommaren stod för dörren 1945 skulle Bo Nilsson snart fylla tio år och han och kompisarna sparkade boll ute på Klostergatan. De bodde vid Triangeln, men betraktade hela centrum som sitt revir. Det här var innan bilarna tog över alla gator, och de cyklade till kanalen och hamnen och till Bos faster på Gamla Väster. Hans pappa, som var vaktmästare i kvarteret vid Klostergatan, gick ofta och badade på Lachmanns badhus på Föreningsgatan, men en dag hade polisen plötsligt spärrat av den här gatan när pojkarna kom cyklande.

– Min far har senare berättat att det utspelades hemska scener när människorna som kom i bussar skulle in på badhuset. De trodde att de skulle bli gasade i duschen. Han fick höra att två kvinnor från Röda korset fick klä av sig och gå före för att visa att det inte var farligt.

Det pratades mycket om kriget hemma i Bo Nilssons familj. När han själv var ensam hemma satte han på radion och lyssnade på nyheterna.

Han minns att han rusade ut i trappan och mötte sin pappa och kunde meddela att han hade hört på danska utsändningar att kriget var slut.

10

En dag uppstod en väldig aktivitet i slutet av gatan. Militärfordon körde fram och sängar bars in på Tekla Åbergs läroverk för flickor, känt som Röran eller, ännu tidigare, Gulan. Runt skolgården drogs ett inre staket.

– Redan det gamla stängslet var svårplankat för oss grabbar, berättar Bo Nilsson, men nu byggdes ytterligare ett stängsel runt innergården. Vi fick höra att det skulle komma flyktingar. Jag begrep rätt mycket för jag var fruktansvärt intresserad och rädd för kriget, rädd för Hitler, rädd för tyskar. När tyskarna tog Danmark var jag bara fyra år och då gick flyglarmet.

Vi hade övat på hur vi skulle bete oss, och jag blev uppryckt mitt i natten av mina föräldrar och buren över gården och ner i en källare och in i ett skyddsrum. Strålkastarna som svepte över natthimlen är också ett minne som etsat sig fast. Vi var rädda för kriget och nu hade man dessutom börjat få se hemska bilder från koncentrationslägren.

Bo och de andra pojkarna stod storögt och tittade på sängarna som staplades på trottoaren. Och sedan kom människorna. Som han minns det var samtliga kvinnor, och bland dem fanns bara ett enda barn.

– Det är hon som har fastnat. Flyktingarna gick omkring på skolgården och vi var ute och lekte och spelade fotboll, och rätt vad det var stod den här flickan där inne och höll i stängslet och tittade på oss. Hon såg fruktansvärt ledsen ut. Vi skojade och försökte få henne att le. Det gick bara inte. Hon bara stod där med sina stora ögon och en toppluva på huvudet.

Det var omöjligt att släppa de där ögonen och det där ansiktet. Bo frågade sin mamma om han inte kunde få ge flickan en av dockorna, som hans äldre syster ändå hade slutat leka med. Men när hon pratade med skolvaktmästaren sa han blankt nej. Det fick inte förekomma någon som helst kontakt med flyktingarna; de befann sig i karantän.

– Då kastade jag dockan över staketet. Flickan tog upp den och höll den i famnen och fortsatte att titta på oss. Hon var yngre än jag, kanske sex–sju år. Möjligen fanns där en antydan till ett leende.

Någon dag senare var hon plötsligt borta. Bo hade märkt att när hon gick släpade hon ena benet efter sig. Hans mamma pratade med vaktmästaren och undrade hur det var med flickan.

Hon dog, svarade han.

– Det tog mig oerhört hårt, säger Bo Nilsson. Det är mitt starkaste

11

minne från den tiden. Hur hon stod där. Hur benet släpade. Och att hon dog … Min mor började gråta och vaktmästaren var också illa berörd. Det här var en hemsk historia och den har satt sig i mig. Den var borta i 30–40 år tills något fick mig att tänka på den och jag berättade för min fru och mina barn. Jag har märkt att jag fortfarande har svårt att prata om det.

Bussarna målas vita

Målare var ditkallade och färgen på plats; andra veckan i mars månad 1945 målades ett femtontal militärbussar vita av raska händer i Pildammsparken i Malmö och försågs sedan med röda kors på sidor och tak. Det var bråttom, allt skedde i en hast.

Tredje rikets terrorsystem och krigsapparat stod nu inför ett sammanbrott och den svenska regeringen ville få i gång en räddningsaktion för att hämta ut fångar ur de nazityska koncentrationslägren. I praktiken blev hela aktionen ett svensk-danskt samarbete, vad gällde både utrustning och personal. Förhandlingarna med Adolf Hitlers närmaste man Heinrich Himmler, som var intresserad av att vädja till antikommunistiska stämningar i väst, skulle skötas av Folke Bernadotte, svenska Röda korsets vice ordförande, vars uniform och kungliga börd förmodades imponera på nazisterna. Även om svenska staten stod bakom expeditionen måste den agera under Röda korsets vingar.

Utrustning och frivilliga kom till stor del från krigsmakten. Officiellt handlade det om 250 personer och 75 fordon, men i realiteten blev insatsen mer omfattande. Svenska massmedier hade ålagts att hålla tyst om planerna eftersom det rådde oenighet i den nazistiska ledningen – Hitler själv skulle definitivt säga nej om han blev underrättad.

Den 7 och 8 mars var det samling i Hässleholm och för deltagarna

16

underströks att detta var allvar; om det ville sig illa kunde man räkna med att kanske uppemot hälften skadades eller dödades. De allierade hade begärt att fordonens kamouflagemålning skulle täckas med vit färg så att de kunde urskiljas från luften. De sista bussarna målades om på färjan till Köpenhamn.

Det som internt kallades Bernadotteexpeditionen hade nu blivit de vita bussarna.

Det var en insats som skulle komma att rädda 15 345 människor ur nazisternas läger. Det är den siffra som Röda korset fick fram när organisationen gjorde en ordentlig genomgång och en officiell rapport publicerades i januari 2000. Av dessa var 7 795 skandinaver och 7 550 icke-skandinaver.

Exakt hur många som totalt togs emot i Malmö och i Sverige våren och sommaren 1945, precis före och efter slutet på andra världskriget, har varit svårt att fastställa. Efter transporterna med de vita bussarna kom bortåt 2 000 illa medfarna överlevare med ett tyskt fartyg, S/S Homberg av Duisburg-Ruhrort, till hamnen i Malmö. Under sommarmånaderna anlände sedan cirka 10 000 personer, som hade befriats av de allierade och vars överresa till Sverige administrerades av UNRRA, United Nations Relief and Rehabilitation Administration. De flesta källor verkar vara överens om att uppemot 30 000 personer från de nazistiska koncentrations- och arbetslägren togs om hand i Sverige.

Vid ett hemligt möte i den inre kretsen den 24 februari 1945 hade Adolf Hitler kungjort: ”Denna slutkamp kommer jag att föra med all min energi och med alla till buds stående medel. Med nationalsocialistisk grundlighet skall jag sörja för att ingen utom de tyska krigsfångarna kommer att bli kvar för att begråta folkets undergång.”

Uppdraget att genomföra ”den slutliga förintelsen” gavs till ”riksledaren SS Himmler”: ”Inom ramen för detta uppdrag skall allt efter krigets förlopp inom olika områden eller på särskild order en bestämd dag avlivas: samtliga fångar i fängelser, tukthus och koncentrationsläger, likgiltigt om det är rannsaknings-, straff-, arbets- eller skyddshäktesfångar, och all gisslan från alla länder. Vad krigsfångarna beträffar, förbehåller jag mig särskilda mått och steg.”

17

I sin bok om hjälpexpeditionen, ”Vi åker till Sverige”, noterar statsvetaren Sune Persson att aktionens ledare Folke Bernadotte i sin kalender för det året hade antecknat ett citat som tillskrevs Konfucius: ”Bättre tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret.”

Den 8 april genomfördes den allra första sjuktransporten över den tyskdanska gränsen, med sjuttiofyra norskor, tjugofyra danskor och två fransyskor ombord. Dagen därpå anlände de till Sverige. Den 20 april hade alla skandinaviska fångar evakuerats ur koncentrationslägret Neuengamme nära Hamburg.

Helge Andersson, en av chaufförerna på de vita bussarna, har senare berättat om transporterna från lägret i Ravensbrück (”Jag körde en av de vita bussarna”, Wendisten nr 1, 2000): ”Tidigt på morgonen körde vi fram bussarna där ilastningen skulle ske.

Våra blivande passagerare var redan uppställda där i långa led och i huvudsak kvinnliga SS-befäl gick omkring och spände sig i oklanderliga uniformer. Vid den första transporten (skandinaverna) skedde ilastningen med äkta tysk noggrannhet. Namnlistor och noggrann räkning.”

Vid de närmast följande transporterna var kontrollen däremot närmast obefintlig, skriver Andersson, och man tog ombord så många som möjligt. ”Många var klädda i randiga fångkläder, andra hade en blandning med civila kläder, t. ex. en kappa med det obligatoriska vita korset på ryggen.

De flesta var kortklippta, en del snaggade, vilket de försökte dölja med en huvudduk eller annan trasa. Överlag var kläder och skor slitna, smutsiga och eländiga. Åldrarna var blandade, alltifrån unga tonåringar till medelålders. De var gråa, magra och såg trötta ut, men de flesta kunde gå utan hjälp. De sken naturligtvis upp när de fick klart för sig att vi skulle ta hand om dem. Men de berättade att SS-kvinnorna hade försökt ta glädjen ifrån dem genom att säga att nu skulle de i väg och gasas och brännas.”

Ravensbrücklägret åtta mil norr om Berlin var historiens största koncentrationsläger för kvinnor. Genom åren satt sammanlagt 132 000 kvinnor fängslade där. Sju av tio dog i lägret, där fångar också utsattes för medicinska experiment eller utnyttjades som gratis arbetskraft hos storföretaget Siemens. I slutet av april räddades drygt 7 000 kvinnor ur lägret och fördes i säkerhet i Malmö. Hälften av dem var judinnor.

20

Den 18 april gick 423 danska judar i land i Malmö efter att ha hämtats av de vita bussarna i lägret Theresienstadt. Majoriteten av judarna i Danmark hade redan tagit sig till Sverige innan deportationerna till Tyskland inleddes.

Bakom kulisserna pågick förhandlingar löpande; Folke Bernadotte träffade Himmler vid fyra tillfällen. Nazistledaren hoppades uppenbarligen kunna tillskansa sig en smula goodwill inför det oundvikliga nederlaget genom att framställa sig som resonabel och genom att betona ett gemensamt intresse – Bernadotte var starkt antikommunistisk – av att stoppa ryssarna i öster.

Den största nationsgruppen bland de räddade icke-skandinaverna var polackerna. Varken svenska eller danska myndigheter använde någon annan klassificering än nationalitet. I ”Vi åker till Sverige” anges att Judiska församlingens arkiv i Stockholm visade att 3 112 judiska flyktingar räddades till Sverige av de vita bussarna och ytterligare 5 112 genom UNRRAaktionen. Mosaiska församlingen beräknade att nära 12 000 judar mottogs i Sverige under hela 1945.

Svenska Dagbladet skrev den 2 maj att Röda korsets expedition hade lyckats rädda ”15 000 människor, därav ungefär 8 000 danskar och norrmän samt 7 000 kvinnor av de mest skiftande nationaliteter: fransyskor, polskor, holländskor, tjeckiskor, engelskor, amerikanskor, argentinskor, ja, till och med en kinesiska”. Även om pressen i stort sett höll tyst om aktionen medan den pågick hade många i Malmö ”kunnat se att det stod militär vakt utanför förläggningen på Borgarskolan. Man hade också kunnat följa hur nya flyktingkontingenter anlände till Malmö med Köpenhamnsfärjan. Exempelvis förlades danska poliser, vilka suttit fängslade i Tyskland, på Tennisstadion.

Allt detta skedde helt öppet, men det förekom alltså inget officiellt meddelande om vad som pågick.” (Ur ”Flyktingar på Malmö Museum 1945”.)

Nästan trettio år senare i Israel intervjuade Inga Gottfarb, länge aktiv i flyktingfrågor, några av dem som hade räddats till Sverige. Ett par repliker i mängden: ”Mottagandet var strålande … Jag glömmer det aldrig och kommer att vara evigt tacksam. För mig är Sverige och svenskarna the greatest.” ”Två–tre dagar innan har man verkligen varit i helvetet och nu, i dag,

21

är alla människor mycket snälla. Pratar tyst och vackert. Frågar och väntar på svaret.”

Författaren Gunhild Tegen, som var engagerad i Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete där Alva Myrdal var vice ordförande, beskrev situationen så här: ”Att ta hand om och vårda dessa människospillror från en världshistorisk katastrof, det blev Sveriges uppgift, vår välsignade del av världskriget.”

Och den brittiske diplomaten Peter Tennant, stationerad i Stockholm under krigsåren, skriver i sina memoarer: ”De svenska humanitära insatserna under och efter kriget betydde mycket för att undanröja den vanära landet lidit under de akrobatiska övningarna i neutralitetspolitik.”

Folke Bernadotte af Wisberg hade fötts 1895 och var sonson till den svenske kungen Oscar II. Gustaf V, Sveriges kung under andra världskriget, var hans farbror. I september 1948 mördades han i Jerusalem av den sionistiska organisationen Lehy, mera känd under beteckningen Sternligan.

Bo Fröberg:

Den lilla pojken med fotografiet

Mamma var relativt ung när det hände, bara trettiotvå år. Pappa var egentligen trädgårdsmästare, men vid den här tiden jobbade han på en industri här i Malmö. Under kriget var han lätt artillerist inom kustartilleriet. Han hade fått grundutbildning och ingick i försvarets beredskap, och vid krigsslutet gick han sedan kasernvakt i Karlskrona.

Han har inte berättat så mycket. Jag tror att det var alltför känslosamt för honom, det gjorde ont att beröra det. Och ju längre han väntade desto ondare gjorde det. När man någon gång orkar prata blir det ett sätt att ta sig igenom. Han utnyttjade aldrig den möjligheten. Han höll tyst. Han levde vidare. Det som hade inträffat, att en människa som stod honom nära dog för en god sak, förblev en skugga från hans tidigare liv.

Organisationen som min mamma deltog i måste ha varit otroligt stor.

Massor av frivilliga ställde upp och jobbade för flyktingarna som kom hit.

Vi hade allmän beredskap, en värnplikt som på den tiden även omfattade kvinnor. Att arbeta frivilligt i Röda korset kunde vara ett sätt att ställa upp, att delta i luftbevakningen eller den civila bevakningen i städerna ett annat.

Mamma hade arbetat länge inom Röda korset och utbildats och tränats för att hjälpa krigets offer. Hon var samarit. Det var den sjukvårdshumanitära insatsen vid sidan om dem som arbetade med de så kallade hårda

23

bitarna inom polis, tull och kustbevakning. Den våren var mamma med och tog emot flyktingar från koncentrationslägren, fängelserna och tukthusen i Tyskland. Sanitetsgrupperna var de första som tog hand om dem när de satte sin fot på svensk mark. De skulle saneras från krigets elände, från sjukdomarna och farsoterna som de hade med sig. Hon fanns på plats, tog av dem kläderna, de paltor de hade på sig, tvättade dem och sanerade dem från alla småkryp.

Då användes ett medel som numera tack och lov är förbjudet. Man sprutade ner dem i omgångar med DDT för att ta död på loppor och luskulturer. Så satte man på dem rena kläder, gav dem en varm säng och mat och dricka så att de kunde börja försöka komma tillbaka till ett vettigt liv.

Vad är en människas öde? Mamma kunde aldrig förutse vad hon skulle hamna i. Hon stod inför en svår uppgift. Viss beredskap hade man väl eftersom man var på det klara med att stora grupper av människor kunde börja röra på sig i samband med krigsslutet. Men hur detta skulle gå till och vilken sorts människor som skulle komma, det hade man inte den ringaste aning om. Myndigheterna visste att det kunde handla om allt från utsatta civila till medlöpare och uniformerade personer av olika slag.

Som jag ser det, var de som jobbade med detta handlingsmänniskor.

När de stod inför fullbordat faktum var det bara att arbeta vidare och lösa uppgiften, att ta hand om människorna på bästa sätt. Man kanske inte gjorde allting rätt rent emotionellt. Jag tänker på att man tog ifrån dem allt de bar med sig i tron att man skulle skydda dem. Man tänkte nog inte på vad människorna hade varit med om. När jag har frågat om det här har svaret blivit att de bara gjorde sitt jobb; de gick in och gjorde det de skulle.

Det som hade hänt var ju också ofattbart. Det var mänskliga vrak som kom. De flesta var otroligt avmagrade, men kunde trots allt gå. De som var riktiga illa däran var så långt nere som man över huvud taget kan komma.

Där handlade det bara om att hugga i och jobba på i hjälparbetet. På den tiden fick man ingen debriefing utan höll på tills man var klar och sedan gick man tillbaka till sin normala roll i samhället och bar alla de här minnena inombords. Både de som blev räddade och de som var räddare fick nog ta rätt tuffa smällar.

24

Ett idylliskt fotografi: Bo Fröberg mellan sina föräldrar Gertrud och Nils den 15 maj 1945. Hon har precis hjälpt de överlevande som kom med S/S Homberg och han har just kommit tillbaka från beredskapen.

De som var nere i Tyskland med de vita bussarna hade dessutom tystnadsplikt, och även om den senare löstes var det många som tog den med sig vidare i livet. Antingen kunde det de hade att berätta inte förstås av andra – eller så var upplevelserna så traumatiska att de inte ville prata om dem.

Jag hoppas att mamma hade varit så godhjärtad att hon hade berättat.

Hon lär ha varit öppen och utåtriktad. Jag har ju inget minne av detta, men vad jag förstår hade hon lätt för att vara tillsammans med andra.

Sådana personer är också bättre på att hantera sina upplevelser än de mer tysta och buttra. Jag tänker på allt som hon måste ha varit med om. Att få se människor på det här viset, i det mest ömkliga skick under ömkliga förhållanden, är ofattbart för de flesta. Det är mycket svårt att förbereda sig.

Vi har inte sett krigets fasor i vårt land. Vi har inte haft krig på mycket länge. De som kom hit utgjorde bevisen för att dessa fasor existerade. De hade behandlats på de mest bestialiska och grymma sätt. De kom i massor, med sår och skador såväl fysiskt som psykiskt, och det finns nog ingen som riktigt kan hantera sådant.

Detta måste ha påverkat människorna i Malmö känslomässigt, på gott och på ont. På gott, vill jag säga, i form av att jag ständigt möter folk med en humanistisk livssyn och förståelse för att andra kan behöva hjälp och ett värdigt mottagande. Jag tror att humanismen växte genom den här insatsen, och den inställningen har spritt sig. Man är stolt över det som äldre släktingar gjorde. ”Usch, det var hemska upplevelser, men det var också skönt att vi kunde hjälpa dem.” Jag tolkar detta som att man är beredd att ta till sig mer när man verkligen behövs. Sedan får man ju hoppas att vi inte kommer att behövas på det här sättet fler gånger, men tyvärr ser vår värld inte ut på det viset.

Med tiden har det blivit lite lättare att prata om mamma. Tidigare var jag försiktig, det blev till en princip eftersom hon dog redan när jag bara var lite mer än ett år. Nu har jag kommit till ett stadium där jag kan ta itu med det och bearbeta det genom att vara informatör om de vita bussarna.

Jag har ett idylliskt fotografi kvar; det är jag som är den lilla pågen i mitten, mellan farsan och min mamma. Pappa tvingades ligga kvar i beredskapen en vecka efter att kriget var slut. Vi är här framme vid den 15 maj,

26

när han har kommit hem. Det är förmodligen den sista bilden på mamma.

Hon är smittad av fläcktyfus men vet ännu inte om det. Inkubationstiden var fjorton dagar, den 26 maj fördes hon till epidemisjukhuset och nio dagar senare, den 4 juni, dog hon. Även om jag senare har levt ett normalt och bra liv har händelsen funnits kvar som en skugga över tillvaron. På sätt och vis har det varit självklart att när hon blev smittad och dog så skulle jag få en ny familj. Jag fick en ny morsa och ett nytt liv. Samtidigt har många frågetecken dykt upp senare. Mina morföräldrar sörjde sin dotter, men jag var liten och kunde inte förstå allt som hänt.

Senare drabbades jag också av en svår sorg när jag själv blev av med min hustru. Jag var den tredje generationen i rakt nedstigande led som förlorade hustrun i unga år. När min farmor dog i tbc stod min farfar ensam med ett par små barn. När mamma dog stod farsan där med mig och lite mer än tjugo år senare förlorade jag själv min hustru och blev ensam med två döttrar. Då sa jag till farsan: – Jag är glad att jag inte har någon son som jag kan överlåta det här eländet till. Nu måste det ta slut.

Min pappa blev åttiofem år gammal, men det blev aldrig av att vi pratade om det som hänt oss. Jag tror att det var traumatiskt för honom också.

Det fick aldrig landa hos honom på rätt sätt. Han berättade för mig att han mötte sin sorg genom att jobba, jobba, jobba.

Min syster arbetade inom sjukvården och hade varit och lyssnat på en del föredrag på Humanitetens hus i Malmö. Det är Röda korsets center för humanitära frågor och ska bland annat förvalta minnet av räddningsaktionen med de vita bussarna. Hon tyckte att jag borde gå dit och titta i deras arkiv och se vad jag kunde få fram om mammas historia. Jag gick dit och förklarade att jag var anhörig till en person som var med och tog emot flyktingarna – på sätt och vis hade jag alltså deltagit i den här aktionen och var berörd av den. Så tyckte jag i alla fall. Där mötte jag folk som kände till en kvinna som hade avlidit i det här arbetet. Nu fick de ett ansikte på henne. Det gav mig en känsla av tillhörighet.

Här var jag nu bland människor som var berörda, som hade något med

28

saken att göra och som hade kopplingar till aktionen, känslomässigt eller genom släktskap. Men mycket snabbt kom jag underfund med att jag inte skulle få svar på de frågor jag ville ställa. Då, när jag hade kunnat få svar, var jag inte redo att ställa frågorna. Men nu hade jag i alla fall hittat en plattform och kunde gå vidare genom att berätta för andra om den storartade expedition som Folke Bernadotte ledde.

Relativt snart skulle jag gå i pension och här såg jag en möjlighet till meningsfull sysselsättning. Jag hoppas kunna arbeta vidare med detta. Det är mitt sätt att bearbeta sorgen. När jag träffar andra som bär på en liknande sorg inser jag att det beror på att de inte har berättat. De har inte tagit vara på den stolthet som de släktingar måste ha känt som tog hand om flyktingarna som kom hit.

Jag vet egentligen inte om jag ännu blivit riktigt på det klara med hur stor den här aktionen var. För varje dag som jag läser om händelser och berättelser från överlevare och träffar människor som har varit med, eller barn eller barnbarn till dem, desto större blir den. Jag lever kanske fortfarande kvar i min lilla enkla värld, men jag inser allt tydligare hur många fina människor som funnits och vilka insatser som gjorts.

Modet och ansvaret som överlevarna visade, att de vågade gå vidare, var storartat. Det var lika stort som hos människorna som räddade dem.

Alla överlevare jag har träffat är starkt präglade av det som de utsattes för.

Det är fantastiskt att trots det kunna leva vidare som goda medborgare i samhället, med ödmjukhet inför livet.

Mamma jobbade nere i hamnen när de kom av båtarna. Vad jag har sett på journalbilder var det hamnmagasin och annat som man hade till sitt förfogande. Där fanns tält där man avlusade dem som anlände och sedan hade man en transportorganisation med bussar och ambulanser, som körde dem till badhusen runtom i Malmö. De låg på Föreningsgatan och Drottninggatan och det fanns även badanläggningar på skolorna. Södervärnskolan hade sin i källaren.

Det måste ha varit mobilisering i hela stan. Vad hände när man stängde skolorna? Hur reagerade eleverna? Det fanns ju inga nyheter. Man kunde inte läsa om det här i tidningarna eftersom det var belagt med så kallad

29

grå lapp från Informationsstyrelsen, vilket innebar att pressen hade frivillig tystnadsplikt och inte skrev om aktionen. Folke Bernadotte var ålagd fullständig sekretess av Heinrich Himmler. Man var livrädd för att det skulle komma ut minsta lilla artikel som kunde störa arbetet.

När folk kom hit var det säkert uppslitande för de ungdomar som stod utanför skolorna och hörde ångestskriken som de här människorna kunde ge ifrån sig när de skulle bli tvättade. De som fortfarande lever och har varit med om detta minns det med fasa. Eleverna såg naturligtvis några av dem som rörde sig ute på de avspärrade skolgårdarna. Ambulanstransporter körde fram och tillbaka med dem som behövde avancerad sjukvård.

Södervärnskolan var min egen skola under de fem första skolåren så jag kände ju nästan till varenda sten där. Härförleden pratade jag med en person som berättade om hur han hade stått utanför skolan och hört folk skrika. De var fullständigt nerkörda. Ena minuten är du död, nerslagen, nerklubbad, fullständigt terroriserad ner i minsta atom. I nästa stund kommer någon och talar om att nu befinner du dig i frihet och kriget är slut för din del. Vilka rörelser sätter detta i gång inom människan?

Långt senare har jag tagit reda på mer om vad mamma gjorde och vad som hände henne. Det finns ett brev som låg hemma i lådorna. Det var bara en av alla handlingar som fanns kvar och det hade ett avvikande folieformat, inte som de A4 vi har i dag. När jag såg det första gången kunde jag ingen tyska. Jag kan inte så mycket nu heller, men jag kan i alla fall förstå huvudinnehållet. När jag var liten låg brevet kvar bland andra minnespapper.

Jag vet egentligen inte mer om det än att det fanns en polsk avdelning i karantänlägret på Södervärnskolan.

Jag vet inte heller vilka de var som undertecknade brevet. Mamma hamnade bland de svårast sjuka och kunskapen om det som hon råkade ut för spreds naturligtvis bland rödakorsare och vårdpersonal på anläggningarna.

Av någon anledning kände de här femton som undertecknat brevet någon form av deltagande.

Jag uppfattar många av namnen som typiskt polska och det skulle vara intressant att veta vart de så småningom tog vägen. Vad var det för människor? Den medkänsla som de visade genom brevet väger tungt. Det är

30

Det här kondoleansbrevet skickades i juni 1945 till Bo Fröbergs far sedan hans hustru Gertrud hade avlidit i fläcktyfus. Gertrud Fröberg var Röda kors-syster och smittades när hon tog hand om de flyktingar, som kom till Malmö med fartyget S/S Homberg av Duisburg-Ruhrort den 11 maj 1945.

Brevet är undertecknat av femton polska flyktingar som var förlagda på Södervärnskolan och som alla kom med S/S Homberg. I dag vet vi att pennan fördes av Irena Wegner, som hade anlänt tillsammans med sin man, advokaten Franciszek Wegner, även han en av undertecknarna. Bland de övriga som skrev under märks båtmekanikern Apolinary Rychter, född 1910. Han kom att bosätta sig i Malmö och ligger begravd på den polska delen av Östra kyrkogården.

avsänt fyra dagar efter att mamma avled. Det tyder på att medmänsklighet och humanism snabbt kan växa fram och genomsyra människors agerande.

Nu har jag svårt att läsa brevet utan att staka mig. Känslorna tar överhanden. Det var någonting med brevets framtoning också som tydde på att det handlade om intellektuella människor, i motsats till vad man hade velat göra dem till nere i Nazityskland. Det är ett dokument som visar att propagandan där nere inte stämde en endaste millimeter. Brevskrivarna hade varit isolerade och de hade ännu inte kommit ut i det svenska samhället, men ändå insåg de vad det var som gjordes för dem i Malmö.

Som pojke hade jag nog en relativt odramatisk bindning till min mamma.

Hon fanns som ett fotografi, som stod på framträdande plats bland släktingarna och den närmaste familjen. Där fanns mamma, men samtidigt var hon död. Det var inte någon som pratade om det.

Pappa gifte om sig och vi blev en ny familj. Hon som hade varit min mamma försvann i fjärran och en ny värld tog form. Det fanns inte så mycket att jämföra med. Det fanns ju inget alternativ till det liv som jag hade att leva.

Jag har haft det bra, samhället som jag har bott i har varit bra. Det är klart att det finns stunder då jag tänker på olycksbröder i andra länder och andra samhällsskikt och på vilka liv de hade kunnat få med andra förutsättningar. Jag tror inte att jag har saknat mamma, men hon har gett mig ett arv att vara stolt över. Jag var ju bara en liten knatte och kan inte komma ihåg dramatiken när hon dog. Jag vet att man var bekymrad över att jag också kunde ha blivit smittad av fläcktyfusen som drabbade henne.

Det kom ett flöde av flyktingar ända fram till krigsslutet. I maj månad ankom ett fartyg som hette S/S Homberg av Duisburg-Ruhrort, en gammal ångare i mycket dåligt skick. Den var fullastad med politiska fångar som hade förts ombord i Flensburg. Fartyget skulle sedan ut på djupt vatten och sänkas med alla de här människorna i lasten. Den tyska besättningen hade dock ändrat sig och båten drev runt en vecka till sjöss utan tillgång till mat eller särskilt mycket vatten. Nu ankom fartyget i stället till Malmö på eftermiddagen den 11 maj. Det såg rätt fridfullt ut när det tuffade in

32

mot kaj, det fanns till och med en liten orkester ombord som spelade.

Samtidigt hördes rop efter vatten.

De något så när friska hjälptes i land, men när hjälparbetarna väl kunde gå ombord fann de lik surrade i presenningar vid relingen. När de öppnade lastluckorna och tittade ner möttes de av en misär och ett elände som inte går att beskriva. Stanken var outhärdlig, latrinkärlen överfulla. De som gick ner där har berättat att de inte kunde se om de som fanns där var levande eller döda. Det gick inte att avgöra ens när man rörde vid dem. De vägde bara 30–35 kilo.

Saneringen med avlusning pågick hela natten på de tillgängliga anstalterna i Malmö och vid Högevallsbadet i Lund, dit människor transporterades med tåg. Enligt de journaler som bevarats behövde sjuttiotvå av dem avancerad epidemisk sjukvård. Medelåldern var trettiotvå år, precis som mamma. Sju av patienterna dog.

Ett dussintal av de svenska rödakorsarna blev smittade av fläcktyfus i det här arbetet. Två av dem dog. Det var min mamma och en annan sjukvårdare från Malmö.

Jag kan känna stolthet över att vara en av få rödakorsare som har en släkting som dött i organisationens tjänst. Jag är stolt över att jag kanske kan ge någon en tankeställare och vara inspiratör för andra, så att de tar vara på sig själva och står på tå och hugger tag i arbetsuppgifterna när någonting inträffar.

Innan jag själv blev redo att ta reda på mer om det som faktiskt hände hade svarskällorna försvunnit. Frågans värld och svarens värld är i det här fallet skilda åt. Det är ett svart hål. När jag har försökt tränga djupare in i hur atmosfären i Sverige var, vad det var som gjorde att så många ryckte ut och hjälpte till, då går det inte längre att få några svar.

Som barn var jag aldrig riktigt medveten om dramatiken i familjen.

Pappa begravde sig i arbete. Det kanske inte är den metod man skulle rekommendera i dag. Men han gjorde så. Under hela återstoden av sitt liv hade han svårt att över huvud taget prata om detta. Det var inte mycket som kom ur honom. När jag var väldigt liten bodde jag hos min farbror och faster medan pappa var på annat håll. När jag blev lite äldre kom jag

33

tillbaka till farsans nya familj. Men aldrig att det blev några diskussioner om det som hänt. När det så småningom bubblade upp var jag en vuxen man och hade familj och en fru, som sedan insjuknade i cancer och dog.

Då accelererade mina tankar kring mamma, men väldigt lite kom fram om hur farsan hade känt sig.

När min fru var sjuk och det stod klart att hon skulle dö tog känslorna över och då kunde vi prata lite grann medan vi väntade på det oundvikliga.

Vi insåg att vi inte kunde göra någonting åt det. Men inte ens då kunde han knyta an till det som hade hänt honom och oss. Vi stod mer eller mindre och tittade på varandra och bara kände en otrolig sorg, som vi inte kunde behärska men ändå fick bära. Min fru höll på att dö, men min far och jag hade aldrig lärt oss att samtala. Vi var blockerade. Det var inte många ord som kom fram; det var tyst, det var tårar i ögonen.

Jag sa att vad jag kunde förstå var det oåterkalleligt att Britt, min fru, inte skulle klara detta. Han använde kroppsspråk. Det var en ledsen man.

Han hade gått och burit på en obearbetad sorg i hela sitt liv.

Vi gick till kyrkogården tillsammans, men det var bara för att sköta graven. Vi vattnade, klädde den med granris på hösten, gjorde den ren på våren, körde dit på högtidsdagar och såg till att den var i skick. Det var vardagliga sysslor. Vi snackade inte så mycket, vi bara gjorde det vi skulle.

Det bara fanns där, det var en del av vår historia. Det var inte mer med det. Sedan fortsatte vardagen och allt gick vidare. Aldrig att det pratades.

Det är mycket möjligt att jag hade frågor som pojke, men det var ingenting som jag tyckte att jag skulle ta upp. Om jag gjorde det skulle jag framstå som vek. Jag skulle ju vara den kavata killen. Nu hade jag ett nytt liv och då kunde det uppfattas som besvärande för andra familjemedlemmar om det ställdes frågor. Man pratade inte lika mycket om känslor på den tiden. Det där var något som låg bakom oss, som borde vara avslutat.

En av de få saker som farsan berättade om var begravningen. Han ville ha en relativt snabb och enkel ceremoni. Men det uppstod ett tryck från alla håll och kanter inom Röda korset och från andra kontakter som mamma hade haft; man ville hedra henne och det kom så småningom att bli en mycket stor begravning med Röda korsets medverkan. Den ägde rum på

34

Östra kyrkogården. Det hela var lite besvärande för min pappa, han var ju inte själv någon man av stora ord. Men han fick acceptera det, och jag har fått en del tidningsklipp därifrån.

Det enda han har sagt om sjukdomen är hur dramatiskt förloppet blev och att man mycket hastigt fick tag i en ambulans och körde in mamma på sjukhus. Om jag hade haft min pappa här nu hade jag bett honom berätta mer. Om hur han kände sig, hur folk reagerade, hur de agerade. Hur mamma uttryckte sig.

Vad sa hon själv, hur tog hon emot beskedet att hon hade drabbats av fläcktyfus och skulle dö? Pratade hon om mig? Hon var ju mamma till en ettårig liten påg. Hur uttrycker man sig i den situationen?

Det är de yttersta frågeställningarna som jag skulle vilja ha svar på. Men det går inte, svaren är borta.

När jag började skolan var jag en nätt liten pojke. Jag var präglad av att jag precis hade haft barnförlamning och hjärnhinneinflammation. Det var ett elände som vi hade här i landet i början på 1950-talet, och även tidigare.

Under hela min skoltid var jag rätt mager. Det var först när jag kom ut och jobbade på byggen som jag blev större och fick den dimension jag har i dag.

Vid olika tillfällen pratades det om andra världskriget, kompisar emellan. Kriget och det trauma som det medförde var inte så avlägset. Den manliga delen av befolkningen hade varit inkallad med allt vad det innebar. Alla var berörda av den kris som samhället befunnit sig i. Vi hade ransonering av vissa varor en bit in på 1950-talet. Kriget hade inte försvunnit ännu, det påverkade människors sätt att tänka, prata och tycka.

När jag blev lite äldre hade jag en skolkamrat vars farsa hade varit chaufför på de vita bussarna. Det var en man som inte heller hade berättat särskilt mycket. Jag träffade honom relativt nyligen och han sa att det var vanligt med tystnadsplikt bland dem som var nere med bussarna och jobbade i Tyskland. Många av dem tog med sig tystnaden i graven. De berättade inte ens för sina anhöriga vad de hade varit med om.

Om jag hade haft min mamma här nu skulle jag fråga hur hon kunde ta de här uppdragen och samtidigt lämna sin lilla ettåriga grabb. Jag tror

35

att hon älskade mig, men ändå kunde hon ge sig av och hjälpa människor i nöd. Jag skulle vilja be henne berätta för mina barn och barnbarn och deras kompisar vad det var som fick dem till dessa goda handlingar 1945.

Vi borde kunna ta hand om människor i vårt samhälle och i vår omgivning i dag också. Det behöver inte handla om dramatiska krig. Det finns gott om händelser i vardagen där det behövs människor som är modiga och ansvarsfulla, där vi behöver vara rädda om varandra.

Medmänskligheten är ett bärande element i vårt samhälle. Den gör att vi inte springer och hugger varandra i halsen eller äter upp varandra utan har ett samhälle som trots allt fungerar. Det ligger i vår natur. Där finns någonting som bromsar sådant som ställer till elände, krig och ovänskap. I det mänskliga beteendet ligger att kunna ta vara på varandra och se till att vi får lugn och ro och att andra människor inte far illa.

Funderingarna kring mammas död gjorde mig ett tag rädd för att det skulle komma fram saker som kunde göra mig ännu ledsnare. Jag var rädd för att möta det som jag trodde att jag var rädd för. Det okända. Att fly undan är ett sätt att minska smärtan. Jag kände inte min mamma, men det som hände har präglat mig. Jag är inte säker på att det handlar om saknad.

Kanske handlar det om någon form av rädsla eller om att man tänker annorlunda i olika situationer. Det där får nog en psykolog analysera riktigt ordentligt. Nu gör det inte lika intensivt ont som det gjorde tidigare. I dag kan jag stå och prata med folk utan att det blir darr på rösten. Jag börjar känna en frid som kanske inte har infunnit sig tidigare.

Räddade från koncentrationslägrens mörker togs flyktingarna emot av ljuset på Malmö Museum.