9789186203160

NISKANEN FLORIN

KIRSTI NISKANEN & CHRISTINA FLORIN (RED.)

(RED.)

BOKENS REDAKTÖRER

NIKK, Nordisk institutt for kunnskap om kjønn/Nordic Gender Institute, i Oslo.

Christina Florin är affilierad professor i historia, särskilt kvinnohistoria, vid Stockholms universitet.

E

liv, om vägen till makten och om möjligheten att förverkliga sina drömmar och ambitioner som forskare, lärare och akademiska ledare.

Vilka målsättningar har de haft och hur har de lyckats i historiens

backspegel? Vilka möjligheter och hinder skapar maktpositioner? Var MEDVERKANDE

fanns förebilderna och vilken betydelse har uppväxt- och barndomsför-

Drude Dahlerup är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

hållanden? Hur har de kunnat förena privatliv med krävande yrkesliv?

Mona Eliasson är professor emerita i psykologi vid Gävle högskola.

Gunnel Forsberg är professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Skribenterna berättar om klass- och bildningsresor, om vikten av

Tora Friberg är professor i kultur och samhälle vid Linköpings universitet.

sociala reformer i bland annat utbildningsfrågor samt om internatio-

Siv Gustafsson är professor emerita i nationalekonomi vid Amsterdams

nella samarbeten och utlandsvistelser av avgörande betydelse. De

universitet.

Anita Göransson är professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet.

Yvonne Hirdman är affilierad professor i historia vid Stockholms universitet och forskningsledare vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

Carin Holmquist är professor i entreprenörskap och affärsskapande vid Handelshögskolan i Stockholm.

Anita Nyberg är affilierad professor i könsperspektiv på arbete och ekonomi vid Stockholms universitet.

Elisabeth Sundin är professor i företagsekonomi vid Linköpings universitet.

Eva Österberg är professor emerita i historia vid Lunds universitet.

skriver om konkurrens, intriger och förödmjukelser, men också om framgångar, kreativitet och skaparlust.

Alla var verksamma inom samhällsvetenskapens och historieämnets genusforskning, som etablerades som en frisk och kritisk forskningsinriktning vid svenska universitet under 1980- och 90-talen. För första gången i svensk universitetshistoria var ett stort antal kvinnliga forskare riktigt framgångsrika i de manligt dominerade strukturerna.

Föregångarnas livshistorier är färgstarka och fängslande – ett stycke sällsynt spännande samtidshistoria.

FÖREGÅNGARNA

Kirsti Niskanen är ekonom-historiker, docent och forskningsledare vid

lva av våra främsta kvinnliga professorer berättar om sina

»Självtillit och tron på kvinnors och mäns lika förmågor är något jag har fått med mig hemifrån.

FÖREGÅNGARNA Gunnel

Drude Dahleru p orsberg

Mona Eliasson

ora riberg

Anita Göransson

Carin Hol m quist

Elisabeth Sundin

Siv Gu stafsson

Yvonne Hirdman Anita Nyberg

Eva Österberg

Min mamma blev radikalfeminist långt innan det kom på modet. Efter en olycklig kärleksaffär med en högt uppsatt politiker, och en för samtliga inblandade smärtsam skilsmässa från min far, lade hon om kurs i livet, från kristen, liberal politiker och folkhögskolelärare med rötterna i Sønderjylland till ateist, kulturradikal feminist och gymnasielärare i en förort till Köpenhamn.

Hon var inspirerande, men inte alltid lätt att umgås med.«

Drude Dahlerup

»Jag har ett ambivalent förhållande till universitetet. Jag är överstimulerad och bär hela tiden på idéer jag skulle vilja göra något av. Omgivningen ställer andra krav och jag fastnar i uppgifter som stjäl tid från min forskning. Jag behärskar inte konsten att armbåga mig fram och hävda att just det jag gör är det mest intressanta. Strategierna för framgång är inte bara att tänka och skriva utan också att bygga de rätta relationerna. Där har jag ofta känt att mitt kön och mitt ämnesval varit en barriär inom de fält jag är intresserad av.« Tora Friberg

»Det blev ju bra tänker jag förvånat där jag går genom svängdörren till D-huset i Stockholms universitet. Det blev ju bra – där springer de unga människorna och pysslar ihop sina kurser för att få sina betyg och jag behöver aldrig mer göra det. […] Cirkeln slöts och blev rund och vacker. Dessutom innebar denna egenartade professur att jag kunde forska som jag ville – jag var, upptäckte jag till min glada förvåning, en verkligt ’fri människa’. Sådan ser diskrimineringens framsida ut tänker jag – jag får vistas på platser som ligger utanför och där kan jag göra det jag vill.«

Yvonne Hirdman

»För egen del måste jag hävda att jag hade tur i min yrkeskarriär. Med tur avser jag då inte ren

ISBN 978-91-86203-16-0

KVINNLIGA PROFESSORER O M L I V, M A K T O C H V E T E N S K A P

SNS FÖRLAG

slump eller utomjordiskt ingripande, lotterivinst eller deus ex machina. Snarare syftar jag på en kombination av omständigheter som gjorde att jag i ett visst läge kunde framstå som den tänkbara eller rentav ’rätta’ kandidaten till tjänster och uppdrag. Liksom på scen, i fältslag eller i kärleksrelationer handlar mycket i livet som helhet om ’timing’.« Eva Österberg

Kirsti Niskanen & Christina lorin (red.)

Fรถregรฅngarna kvinnliga professorer o m l i v, m a k t o c h v e t e n s k a p

sns fรถrlag

sns Förlag Box 5629 114 86 Stockholm Telefon: 08-507 025 00 Telefax: 08-507 025 25 info@sns.se www.sns.se

sns – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – är ett fristående nätverk av opinionsbildare och beslutsfattare i privat och offentlig sektor. sns vill genom forskning, bokutgivning och möten bidra till debatt och rationella beslut i samhällsfrågor.

Föregångarna Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap Kirsti Niskanen och Christina Florin (red.)

Första upplagan Första tryckningen Föregångarna publiceras med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, Kungl. Vitterhetsakademien, Magn.

Bergvalls Stiftelse samt Åke Wibergs stiftelse. Översättning från danska (Drude Dahlerups artikel »Från rödstrumpa till professor«): Leif Åberg © 2010 Författarna och sns Förlag Förläggare: Helena Hegardt Grafisk form: Patrik Sundström Tryck: 08Tryck, Stockholm 2010 isbn: 978-91-86203-16-0

innehåll

Förord 6

Kirsti ­Niskanen & Christina ­ lorin Drude Dahleru p Mona Eliasson

Livshistorier, feminism och vetenskap 9

Från rödstrumpa till professor 31

Att sitta på två stolar samtidigt. Psykologi och genusvetenskap 59

Gunnel orsberg

En motsträvig kulturgeografs karriärväg 85

ora riberg Siv Gu stafsson

En kil in i en manlig värld 113

Feminist bland ekonomer – ekonom bland feminister 143

Anita Göransson Yvonne Hirdman

Att bygga ett vetenskapligt fält.

Förutsättningar och utvecklingslinjer 177

Min väg från förvirring till förtryck – en framgångssaga 215

Carin Hol m quist

Mellan två eldar – evig balansakt mellan egenart och anpassning 239

Anita Nyberg Elisabeth Sundin Eva Österberg

Mitt liv som forskningsprojekt 271 Organisationer och genusrelationer 305

Kultur, kvinnor och historia. Mitt liv som forskare 327

Noter 358 · Litteratur 369 · Register 383

förord

de t bör j a de s om en konferens i Uppsala när föreningen Sveriges Kvinno- och Genushistoriker (skogh) hade inbjudit sex professorer i historia att berätta om sina liv och karriärer. Avsikten var att dokumentera en historisk period när kvinnor för första gången hade nått de högsta positionerna inom universitet och högskolor. Hur hade fältet kvinno- och genushistoria vuxit fram? Hur såg vägen till professuren ut? Hur kom dessa sex att just intressera sig för kvinno/genushistoria? Vilka hinder hade de mött?

Vad hade bidragit till framgången?

De sex professorerna var alla i slutet av sin karriär och skulle inom de närmaste åren gå i pension. Detta var en poäng. De hade alltså levt under samma period och blivit fostrade i samma slags vetenskapliga paradigm och historiesyn. Hur hade de upplevt den förändring de bidragit till att skapa? De inbjudna var Christina Florin, Anita Göransson, Yvonne Hirdman, Ann-Sofie Ohlander, Ulla Wikander och Eva Österberg. Hela arrangemanget blev så lyckat att många menade att man borde samla de biografiska berättelserna till en bok. På olika sätt hade dessa personer varit föregångare för en helt ny riktning inom historieämnet och detta borde sättas på pränt.

Det har nu gått några år sedan konferensen arrangerades och vi som skulle svara för publikationen insåg snart att boken skulle bli fylligare och mer vetenskapligt intressant om vi bjöd in fler kvinnor som varit aktiva inom kvinno-/genusforskningen att berätta om sig själva och genusforskningen. De ämnen vi valde var statsvetenskap, kulturgeografi, psykologi, företagsekonomi och nationalekonomi. Vi har under arbetets gång tillfrågat många fler än de personer som nu finns med i boken.

6

förord

Avhoppen har varit vårt enda bekymmer under arbetets gång. Dessa har berott på tidsbrist, stress eller skrivkramp hos de tillfrågade. Många har upplevt att det varit jobbigt att skriva om sig själva när de i vanliga fall beskriver samhällsprocesser, system, teorier, kategorier och har andra människor som studieobjekt. Några professorer sade nej med en gång. Det fanns tillfällen i deras karriärer som de inte ville bli påminda om: »Nej tack, jag föredrar att må bra«, som någon svarade i ett brev.

På ett tidigt stadium kom sns Förlags förläggare Helena Hegardt att intressera sig för projektet. Hennes entusiasm och professionella hantering av arbetet har varit ovärderliga. Tack Helena för otaliga möten och diskussioner.

Vi har också fått generöst ekonomiskt stöd av Riksbankens Jubileumsfond, Kungl. Vitterhetsakademien, Magn. Bergvalls Stiftelse samt Åke Wibergs stiftelse för vilket vi framför vårt varmaste tack.

Vi tackar även Britta Lundgren och Johanna Esseveld som deltog som skarpsynta läsare och kommentatorer i ett inledande skede.

Och ett särskilt tack vill vi rikta till alla de elva professorer som har bidragit med sina personliga upplevelser, tillkortakommanden och glädjeämnen som nu blivit till en spännande vetenskapshistorisk dokumentation i denna bok. Ni var alla med om att skapa ny kunskap och en ny vetenskap inom era discipliner. Utan er inget.

Oslo och Stockholm den 10 mars 2010 k irsti nisk a nen och chr istina fl or in

7

Ö

Drude Dahle rup

Från rödstru mpa till professor

D

en första och kanske viktigaste uppgörelsen var den med biologismen. När jag 1960 gick ut den danska folkskolan fanns det i årskurs 10 fortfarande en uppdelning mellan matematik för pojkar och »tjejräkning« som det kallades i folkmun. Flickorna hade ju av naturen inte begåvats med matematisk förmåga, ansågs det, och på gymnasiets matematiska gren fanns det följaktligen ganska få flickor.

Flickorna skulle vara affärsbiträden eller sitta på kontor, innan de gifte sig, och då var det viktigt med huvudräkning. »Du kan väl se själv – det finns inte några kvinnliga violinvirtuoser, inga kvinnliga uppfinnare, ingen kvinnlig stormästare i schack och inga kvinnliga professorer i filosofi och matematik!« När pojkarna kom med sådana argument, och det hände ofta, tog det hårt. Allra värst var det emellertid den gången när en av mina bästa väninnor i gymnasiet sade till mig: »Du kan lika gärna låta bli att protestera, för män är faktiskt överlägsna kvinnor.« I dag har vi en Ann-Sofie Mutter, det finns kvinnliga dirigenter och stormästare i schack, och kvinnliga matematik- och filosofiprofessorer, kvinnliga statsministrar, riksbankschefer, polismästare, astronauter, piloter, officerare, jazzpianister, orkesterledare och kvinnliga nyhetsuppläsare 31

Uppgörelsen med biologismen

dahlerup

på radio och tv. Och det finns lika många flickor som pojkar på matematiklinjerna. Detta är ingenting mindre än en kulturrevolution, och det är spännande personligen att ha upplevt och deltagit som medaktör i denna utveckling.

Uppgörelsen med biologismen hade varit en viktig punkt på kvinnorörelsens dagordning ända från rörelsens början under 1800-talets andra hälft. Uppgörelsen har haft skiftande perspektiv, men den har hela tiden varit nödvändig, eftersom biologiska argument alltid har använts för att trycka ner kvinnorna. Att driva denna uppgörelse några steg vidare var en självklarhet för den kvinnoforskning som började växa fram i hela västvärlden på 1960- och 1970-talen. Följaktligen är det fel att hävda att uppgörelsen med biologismen – eller med »essentialismen« för att använda en oklar modern term – kom på ett senare stadium, med poststrukturalismen.

I unga år läste jag själv med stort intresse både Simone de Beauvoirs, Karin Børresens och Asta Ekenvalls kritik av de könskodade dikotomierna i västerländskt tänkande: sol–måne, ljus–mörk, kultur–natur, stark–svag, 1 aktiv–passiv, man–kvinna. Men den största inspirationskällan för mitt uppror var utan tvekan min egen mor, Elin Høgsbro Appel, som både på mödernet (Høgsbro) och fädernet (Appel) hade kända folkhögskoleper2 soner och politiker i släkten.

Att vara ­annorlunda

När min mamma 1945 blev invald i Folketinget, den danska riksdagens andra kammare, för det stora liberala partiet, Venstre, fanns redan hennes far där. Det blev den allra första far–dotterkonstellationen i Folketinget.

Hon var även den första småbarnsmamman i Folketinget, och jag, som var yngst av tre syskon, var bara ett spädbarn när hon blev invald. Min pappa var föreståndare för den grundtvigianska Vestbirk Højskole på Östjylland, och han tog – med hjälp av barnflickor förstås – hand om oss barn under veckan när mamma befann sig i Köpenhamn.

Självtillit och tron på kvinnors och mäns lika förmågor är något jag har fått med mig hemifrån. Min mamma blev radikalfeminist långt innan det kom på modet. Efter en olycklig kärleksaffär med en högt uppsatt politiker, och en för samtliga inblandade smärtsam skilsmässa från min far, lade hon om kurs i livet, från kristen, liberal politiker och folkhögskolelärare 32

G

Yvonne Hirdman

Min väg från förvirrin g till förtryck – en framgångssaga

N

u är det sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, och jag är arton år och försöker se ut som Juliette Greco och jag är inte förtryckt, jag är inte underordnad – jag är bara förvirrad. Jag har lyckats ta studenten som halvklassiker på latinlinjen med ett slätstruket b i historia (= just godkänt), liksom i alla läsämnen, det är bara i svenska, gymnastik och teckning som betygen klänger över ab (sen kom a och bäst var A men det fick ingen, utom min bror när han tog studenten).

Jag måste ha kjol och ordentliga strumpor med söm därbak och högklackade skor när jag ska söka sommararbete på Viking Line och jag får samma jobb som en ung finnig kille och han tjänar åtminstone 10 procent mer än jag – men jag är inte förtryckt, jag är inte underordnad – jag är bara förvirrad.

Och alla killar är klädda i små tweedhattar och röker cigaretter, precis som jag, och de kan allt om jazz och de bestämmer om vi ska gå på bio, om vi ska sitta i rökiga källarlokaler och spisa jazz som är det tråkigaste som finns, om vi ska träffa hans kompisar, om vi ska åka bil, om vi ska hångla, om han ska ringa. Han bestämmer, han pratar. Jag väntar, jag tiger och jag är inte förtryckt eller underordnad – jag är bara förvirrad.

Och mamma får mig att börja läsa konsthistoria för det är väl det lät215

Kontext: jaget i

hirdman

taste man kan läsa på universitetet och ligger ändå nära till det jag verkligen vill, som är att teckna, men jag kom inte in på konstfack och jag vågar inte åka till Paris och kom jag inte in är det ett tecken på att jag inte duger, så jag börjar väl att läsa då och jag går upp på Drottninggatan i Stockholm och in i Spökslottet och anmäler mig, men jag får inget studielån för jag har för dåliga betyg så jag får ta ett borgenslån med mamma och pappa som borgensmän och som jag kommer att betala av.

Nu är det 1963 och jag blir på smällen och ska jag försöka lyfta tunga kolsäckar eller att på något mystiskt vis ta mig till Polen för att göra abort eller gå upp till någon konstig myndighet (socialstyrelsen kan den nog heta) och säga att jag skulle bli galen och då skulle jag kanske få abort – och förmodligen bli steriliserad på kuppen men det skulle jag inte brytt mig om – men jag är inte förtryckt, jag är inte underordnad, jag har bara haft otur och jag far inte till Polen för jag vet inte hur man gör och jag går inte till socialstyrelsen och jag lyfter inte ens kolsäcken som står i hörnet i den lilla, lilla insprängda studentlägenheten på Frejgatan där man fick laga mat i kakelugnen. Jag bara blundar och flyttar ut linningen i min studentkjol med en säkerhetsnål och jag stirrar på den broschyr de stoppar i handen på mig på Kungsgatan (rfsu:s mottagning) »Till en blivande mor« med en snitsig teckning av Kerstin Thorvall och sätter mig på kaféet vid plaskdammen vid Handelshögskolan och röker en cigarett. Jag har ännu inte tenterat av antikens konsthistoria.

Nu är det höst 1964 och jag har av någon anledning blivit gift, fast jag lamt men envist krävt att jag skulle få behålla mitt flicknamn för det har jag just hört på radion att man kan och annars tänker jag inte gifta mig och jag väntar där i rådhusets tunga korridorer denna blöta oktoberdag på att de ska komma tillbaka och skaka på huvudena och säga att tyvärr, men. Men det gör de inte och jag får behålla mitt namn och jag blir gift och snart har jag också en filosofie kandidatexamen som jag läst ihop utan att gå på särskilt många kurser eller föreläsningar. Tentamina i konsthistoria har varit muntliga och jag har klarat mig genom att läsa Gregor Paulssons fyra band och strunta i de långa litteraturlistorna och uppsatsen om dopfuntar har jag snott ihop utan att besöka en enda kyrka och när professorn frågade tittade jag bara blygt ner på min växande livmoder och han frågade inte mer 216

A

E va Ö st e r b e r g

Kultur, kvinnor och historia.

Mitt liv som forskare

M

itt i livliga diskussioner av Bourdieu har det hänt att jag blivit uppmanad att berätta vad som varit mitt specifika kulturella kapital på väg in i det akademiska livet. Första gången jag fick frågan blev jag ställd och lite blyg. Då frågan väcktes igen, hade jag tänkt efter.

Mitt kulturella kapital från barn- och ungdomen är, skulle jag vilja hävda, en blandning av värderingar, intryck och vanor. De är delvis förknippade med min unika krets av nära anförvanter. Till en del har de däremot att göra med de bearbetningar av politiska och ideologiska konfrontationer som många i min generation har – eller har fått »ärva« av sina föräldrar. Både de privata hågkomsterna och generationsminnena ingår i den erfarenhet som jag betraktar som min, eller rättare sagt har gjort till min.

Det besvärliga begreppet erfarenhet använder jag då på det vis, som den tyske idéhistorikern Reinhart Koselleck utvecklat. Erfarenheten utgör resultatet av ett slags ständigt pågående lärprocess, ett »närvarande förflutet, vars händelser har införlivats och kan hämtas fram ur minnet«. Denna process kan vara både medveten och omedveten, såväl känslomässig som 1 kognitiv.

Mina syskon och jag hade en farmor som vi älskade och kände stor re­ 327

Barndomens ­prägling

österberg

spekt för. En gång var hon den ståtliga enda dottern på en gård i Östergötland. Mer eller mindre mot sina föräldrars vilja gifte hon sig med en fattig radikalliberal folkskollärare som varit frielev vid Linköpings folkskoleseminarium. Han var en talangfull man som spelade, sjöng och skrev. Men han dog tidigt, så vi barnbarn hade aldrig fått uppleva honom, endast hört historierna. Farmor var på sin ålderdom närmast stendöv, trots tappra försök med dåtidens klumpiga hörapparat som applicerades på hennes imposanta gestalt i blå klänning med vit krage. I bästa fall förbättrade den hennes hörsel lite. I sämsta fall visslade apparaten så att både hon och vi fick ont i huvudet. Eller också tog batteriet slut mitt i middagen. Under alla omständigheter vande vi oss vid att kommunicera med farmor genom att stå rakt framför henne och tala så högt och tydligt som vi bara förmådde – min storasyster ( född 1939), min lillebror ( född 1945) och jag (född 1942).

–Goddag, farmor, tack för julklappen, hojtade vi. Neg och bockade.

Så hade vi en mamma som jag dyrkade. Hon var vacker, allvarsam och lidelsefullt engagerad som sjuksköterska i Varberg där vi bodde. Hon var en av två röntgensköterskor i staden på den tiden och hade därför ibland jour på helgerna. Åtskilliga julmiddagar fick anpassas efter det faktum att någon äldre dam råkat ramla och bryta benet i snöhalkan och måste röntgas. Mamma arbetade alltid, tyckte vi. Hon valde att inte vara hemmafru 2 även i hemmafruns decennier efter andra världskriget. Det berodde knappast på lönen som i stort sett gick åt till en hemhjälp som kom ett par timmar för att laga mat till oss när vi rusade hem på middagsrasten från skolan. Orsaken var helt enkelt att hon älskade sitt yrke, eller kall som hon antagligen själv tänkte. Ändå hade hon tid för att på kvällarna läsa Elsa Bes­ kow för oss barn. Tålmodigt och utan förebråelser steg hon också upp mitt i natten för att ideligen byta pyjamas på mig, som var en kronisk sängvätare ända upp i tioårsåldern.

Pappa var folkskollärare och känd som en mycket god pedagog. Samtalen vid kvällsmaten i vårt hem handlade ofta om hur man skulle lära ut saker och ting med påhittiga metoder. Eller också fick vi höra om patienter som enligt mamma inte blev bemötta tillräckligt ömsint av läkarna eller operationer som lyckats rädda ett sönderslaget knä tack vare en skicklig kirurg. Pappa var musikalisk och drastisk. Mot sina egna barn blev han 328

NISKANEN FLORIN

KIRSTI NISKANEN & CHRISTINA FLORIN (RED.)

(RED.)

BOKENS REDAKTÖRER

NIKK, Nordisk institutt for kunnskap om kjønn/Nordic Gender Institute, i Oslo.

Christina Florin är affilierad professor i historia, särskilt kvinnohistoria, vid Stockholms universitet.

E

liv, om vägen till makten och om möjligheten att förverkliga sina drömmar och ambitioner som forskare, lärare och akademiska ledare.

Vilka målsättningar har de haft och hur har de lyckats i historiens

backspegel? Vilka möjligheter och hinder skapar maktpositioner? Var MEDVERKANDE

fanns förebilderna och vilken betydelse har uppväxt- och barndomsför-

Drude Dahlerup är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

hållanden? Hur har de kunnat förena privatliv med krävande yrkesliv?

Mona Eliasson är professor emerita i psykologi vid Gävle högskola.

Gunnel Forsberg är professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Skribenterna berättar om klass- och bildningsresor, om vikten av

Tora Friberg är professor i kultur och samhälle vid Linköpings universitet.

sociala reformer i bland annat utbildningsfrågor samt om internatio-

Siv Gustafsson är professor emerita i nationalekonomi vid Amsterdams

nella samarbeten och utlandsvistelser av avgörande betydelse. De

universitet.

Anita Göransson är professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet.

Yvonne Hirdman är affilierad professor i historia vid Stockholms universitet och forskningsledare vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

Carin Holmquist är professor i entreprenörskap och affärsskapande vid Handelshögskolan i Stockholm.

Anita Nyberg är affilierad professor i könsperspektiv på arbete och ekonomi vid Stockholms universitet.

Elisabeth Sundin är professor i företagsekonomi vid Linköpings universitet.

Eva Österberg är professor emerita i historia vid Lunds universitet.

skriver om konkurrens, intriger och förödmjukelser, men också om framgångar, kreativitet och skaparlust.

Alla var verksamma inom samhällsvetenskapens och historieämnets genusforskning, som etablerades som en frisk och kritisk forskningsinriktning vid svenska universitet under 1980- och 90-talen. För första gången i svensk universitetshistoria var ett stort antal kvinnliga forskare riktigt framgångsrika i de manligt dominerade strukturerna.

Föregångarnas livshistorier är färgstarka och fängslande – ett stycke sällsynt spännande samtidshistoria.

FÖREGÅNGARNA

Kirsti Niskanen är ekonom-historiker, docent och forskningsledare vid

lva av våra främsta kvinnliga professorer berättar om sina

»Självtillit och tron på kvinnors och mäns lika förmågor är något jag har fått med mig hemifrån.

FÖREGÅNGARNA Gunnel

Drude Dahleru p orsberg

Mona Eliasson

ora riberg

Anita Göransson

Carin Hol m quist

Elisabeth Sundin

Siv Gu stafsson

Yvonne Hirdman Anita Nyberg

Eva Österberg

Min mamma blev radikalfeminist långt innan det kom på modet. Efter en olycklig kärleksaffär med en högt uppsatt politiker, och en för samtliga inblandade smärtsam skilsmässa från min far, lade hon om kurs i livet, från kristen, liberal politiker och folkhögskolelärare med rötterna i Sønderjylland till ateist, kulturradikal feminist och gymnasielärare i en förort till Köpenhamn.

Hon var inspirerande, men inte alltid lätt att umgås med.«

Drude Dahlerup

»Jag har ett ambivalent förhållande till universitetet. Jag är överstimulerad och bär hela tiden på idéer jag skulle vilja göra något av. Omgivningen ställer andra krav och jag fastnar i uppgifter som stjäl tid från min forskning. Jag behärskar inte konsten att armbåga mig fram och hävda att just det jag gör är det mest intressanta. Strategierna för framgång är inte bara att tänka och skriva utan också att bygga de rätta relationerna. Där har jag ofta känt att mitt kön och mitt ämnesval varit en barriär inom de fält jag är intresserad av.« Tora Friberg

»Det blev ju bra tänker jag förvånat där jag går genom svängdörren till D-huset i Stockholms universitet. Det blev ju bra – där springer de unga människorna och pysslar ihop sina kurser för att få sina betyg och jag behöver aldrig mer göra det. […] Cirkeln slöts och blev rund och vacker. Dessutom innebar denna egenartade professur att jag kunde forska som jag ville – jag var, upptäckte jag till min glada förvåning, en verkligt ’fri människa’. Sådan ser diskrimineringens framsida ut tänker jag – jag får vistas på platser som ligger utanför och där kan jag göra det jag vill.«

Yvonne Hirdman

»För egen del måste jag hävda att jag hade tur i min yrkeskarriär. Med tur avser jag då inte ren

ISBN 978-91-86203-16-0

KVINNLIGA PROFESSORER O M L I V, M A K T O C H V E T E N S K A P

SNS FÖRLAG

slump eller utomjordiskt ingripande, lotterivinst eller deus ex machina. Snarare syftar jag på en kombination av omständigheter som gjorde att jag i ett visst läge kunde framstå som den tänkbara eller rentav ’rätta’ kandidaten till tjänster och uppdrag. Liksom på scen, i fältslag eller i kärleksrelationer handlar mycket i livet som helhet om ’timing’.« Eva Österberg