tidigare utgivning:
Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett 2024
och jag saknar dig mest hela tiden
Copyright © Annelie Adamsdotter 2025
Omslagsfoto Arcangel och Shutterstock
Författarfoto Emelie Asplund
Omslag Emma Graves / Studio E
Sättning Hanna Säll Everö
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025
Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISBN 978-91-7979-919-9
Tryck ScandBook, EU 2025
Tryckning 1
Söndag 20 augusti
Till Agnes.
Hej Agnes.
Kära Agnes.
Jag minns inte hur man skriver brev längre. Sist jag gjorde det gick vi på lågstadiet. Det var Vikarie-Kerstin som tvingade oss att skriva till våra framtida jag. Minns du? Jag har fortfarande kvar mitt. Det ligger under sängen i den där lådan med hemmagjorda kalasinbjudningar och gammalt luktsudd som skulle dofta mango, men som mest stank kemilabb.
Jag är inte van att skriva för hand heller. Det krampar liksom med en gång. Men det är mysigt också. Det känns mer högtidligt med papper och penna än dator eller mobil. Jag tror att jag gillar det. Jag vet i alla fall att jag gillar DIG, och att jag önskar att du var här. En liten del är det. Jag har halsbandet på mig. Min halva.
Vi är på väg till Varberg nu. Pappa kör och mamma sover i framsätet. Jag sitter här bak i mitten som jag alltid gjorde när jag var liten. Då satt Alexander och Gustav på varsin sida om mig, men nu är jag så van att sitta här att någonting annat hade känts fel. Dessutom är det den säkraste platsen vid en kollision. Åtminstone enligt krocktester med sådana där läskiga dockor som ser ut att kunna vakna till liv och utrota mänskligheten när som helst.
Enligt gps:en ska vi vara framme fyra minuter över åtta ikväll. Det är många timmar kvar. För många. Jag önskar att jag kunde säga att det känns spännande och roligt och pirrigt, men jag mår mest illa. Och nu kanske du vill slita pennan ur min hand och fräsa ”Sluta skriva, pucko, du blir åksjuk”, men jag menar inte på det sättet. Jag tycker bara inte att det känns bra att flytta. Inte alls. Det är ju inte det här jag vill.
Jag har aldrig ens suttit på en häst och nu ska jag börja på ett ridgymnasium. Det är fucked up och stört. Men Örjan har rätt. Det är det bästa alternativet. Även om det inte var så det skulle vara. Jag skulle ju läsa naturvetenskapsprogrammet på Luleå Gymnasieskola. Det hade varit spikat sedan sjuan och praktiken på Norrbottens veterinärklinik.
Jag minns fortfarande känslan när jag kom in där för allra första gången. Det luktade handsprit och blöt hund, och jag möttes av en lyckligt ovetande tax som snart skulle bli bollös, tätt följd av en katt som svalt ett presentsnöre. Katten, som hette Majvor, var nära att dö, men veterinären öppnade upp henne som jägaren i Rödluvan och vargen, och så fick jag ta hand om henne på uppvaket. Och det var där, med hennes lilla tass i min inte så stora hand, som jag förstod att jag hade hittat rätt. Att det var veterinär jag skulle bli och ingenting annat.
Men för att bli veterinär måste man plugga kemi och biologi och fysik och matte på Einstein-nivå, och de kurserna finns bara på ETT gymnasieprogram, på EN gymnasieskola i stan.
”Du kommer inte in där längre”, sa Örjan krasst från andra sidan skrivbordet. ”Dina betyg är helt enkelt inte tillräckligt bra.”
Han sa det utan omsvep medan han rättade till den lilla metallskylten på bordet där det stod Studie- och yrkesväg-
ledare. Han gjorde det utan att titta på mig, och tur det. För jag ville bara sjunka genom stolen. Genom jorden.
För inte alls länge sedan hade jag kommit in utan problem. Jag hade ju jättebra betyg i sjuan, och ännu bättre i åttan när lärarna äntligen vågade sätta A. Hade det inte varit för den där natten två dagar innan vi skulle börja nian hade betygen varit annorlunda.
Men då hade också allting varit annorlunda.
”Varför vill du läsa naturprogrammet?” frågade Örjan efter en evighetslång tystnad.
”Jag vill bli veterinär”, sa jag och svalde hårt. ”Det finns ingenting jag hellre vill.”
Jag tittade ner på mina sönderrivna nagelband och kände hur drömmen sakta dog i mina armar som en skadad fågelunge. En sådan som jag inte skulle kunna rädda på grund av E i matte och E i svenska och E i … ja, alldeles för många E.
”Varför?” upprepade Örjan och ryckte på axlarna.
”För att jag älskar djur och vill rädda liv.”
”Bra svar”, sa han och nickade intensivt flera gånger innan han böjde sig fram och drog ner glasögonen på nästippen.
”Elsa, jag gillar dig. Du är en skärpt tjej som har haft det tufft. Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen läser du någonting annat, typ samhällsvetenskapsprogrammet och sedan Komvux …”
”Eller?”
”Eller så tänker du utanför boxen som stockholmarna älskar att säga”, sa han på sin bredaste norrländska och lutade sig tillbaka mot stolsryggen igen.
”Och det betyder?”
”Läs inte ett vanligt naturvetenskapsprogram, och inte här
i Luleå. Det finns så kallade naturprofiler på andra skolor, i andra delar av Sverige, som har riktigt låga antagningspoäng.”
Han öppnade lådhurtsen och grävde bland en massa papper. Det prasslade högljutt och han tappade en större samling gem på golvet, men dem brydde han sig inte om. Till slut utbrast han ”Ah” och kastade fram en katalog på bordsskivan. ”Varbergs Ridgymnasium”, sa han, och jag stirrade på omslaget.
Tillbaka stirrade två tjejer och en häst.
”Men jag rider inte”, protesterade jag.
”Det behöver du inte. Man kan börja där även om man inte kan se skillnad på en häst och en zebra. Och du kan komma in på deras naturprofil.”
”Varberg?” upprepade jag.
Örjan nickade.
”Ja, Elsa, Varberg.”
Jag tittade på honom utan att säga någonting mer medan han fortsatte prata om antagningspoäng och scheman och att ”Varberg är riktigt fint”.
”Var ligger ens Varberg?” frågade jag till sist.
”Vid havet, precis som Luleå”, sa han utan att egentligen svara på frågan, och sedan tog han upp katalogen och bokstavligen tryckte den i min hand. ”Elsa, du behöver ändå en nystart.”
Och så blev det. Jag sökte och kom in, med marginal. Jag var faktiskt jättenervös när jag klickade på antagningsbeskedet, för det fanns ingen C-plan, men oron var tydligen helt obefogad.
”Såklart att du kom in. Det är bara slappisar och skolkisar och diagnoser som söker till sådana där skolor”, sa Örjan när jag gick till honom för att berätta den goda nyheten … eller nyheten kanske jag ska säga?
Jag har aldrig varit pepp på idén. Mamma och pappa däremot har varit väldigt entusiastiska.
”Det är fantastiskt att det finns en lösning!” har mamma sagt som ett mantra, och pappa har instämt.
”Verkligen! Och det låter kul med Varberg. Jag var i Göteborg en gång när jag gjorde lumpen. Det var jättehärligt! Alla var så trevliga. Och Varberg och Göteborg är nästan samma sak.”
Jag är osäker på om det är sant eller inte. I Norrland är allting inom tio mils avstånd ”nästgårds”. Jag får googla och se hur långt det faktiskt är. Det vore kul att få se Liseberg och
Science Fiction Bokhandeln och inte minst Avenyn. Det låter så nice. Avenyn. Helt klart bättre än Storgatan som vi har i Luleå. Det är liksom inget fint med det namnet och gatan är inte ens särskilt stor.
”Vem bryr sig om storlek? Det handlar om hur man använder den”, skämtade William när vi jämförde gatorna.
Det var gulligt att han försökte lätta upp stämningen.
Han är inte glad över flytten. Motsatsen faktiskt. Vi snackar riktigt Ben & Jerry’s-ledsen.
”Jag vet att det är din dröm att bli veterinär, men …”, sa han och kramade mig hårt på garageuppfarten medan mamma och pappa packade in det sista i bilen. ”Jag vill inte att du ska åka.”
”Inte jag heller …”, snyftade jag mot hans t-shirt, ”men det kommer att bli bra”, sa jag och gav honom en sista hej då-kyss.
När jag drog mig tillbaka var hans vanligtvis så lugna, blå ögon glansiga.
”Jag har en sak till dig”, sa han och drog ner ryggsäcken från axeln. Han ställde den på asfalten och jag kunde skymta någonting brunt och fluffigt inuti. ”Jag såg den här och tänkte på dig.” Han räckte över en mjuk och oväntat tung nallebjörn.
”Den är fylld med ris så att man kan värma den i mikron. Som en värmekudde. Jag tänkte att du kan krama den och tja, låtsas att det är jag.”
Han sa det med en blyg axelryckning, som om han också hade behövt en varm nalle att krama om.
”Men, älskling! Den är … så … så …”, började jag, men rösten skar sig och jag fick viska fram fortsättningen. ”Himla fin.”
Jag strök fingrarna över dess mjuka päls medan tårarna rann.
”Gråt inte”, sa han tröstande och kramade mig ännu en gång.
Nu ännu hårdare.
Och ännu längre.
”Är vi redo?” frågade mamma till sist och jag ummade ett ja in i Williams blöta t-shirt.
”Jag älskar dig”, sa jag, och han nickade långsamt.
”Och jag älskar dig.”
Vi ska köra ett sådant där klassiskt distansförhållande, och det blir säkert hur bra som helst när vi väl har vant oss. Dessutom kommer jag att åka hem så ofta det går. Alla lov, minst, kanske även vissa helger. Han ska hälsa på mig i Varberg också, vilket (som en bonus) kommer att göra mig poppis bland klasskompisarna. I alla fall enligt Örjan.
”Det är hundra procent tjejer på ridgymnasiet så de blir garanterat överlyckliga om en kille kommer på besök.”
Kanske har han rätt.
Oavsett ska jag bo i en stugby där man delar stuga med bara EN annan elev, vilket låter helt perfekt för pojkvänsbesök, så länge man inte får en knäpp stug-sambo då vill säga. Det vet man ju aldrig på förhand. De kanske parar ihop mig med
en manshatare? Eller en Norrlandsrasist? Eller en fullfjädrad psykopat som älskar att piska ihjäl främlingar med ridspö eller kväva dem med hästtäcken?
Efter att ha lyssnat på Seriemördarpodden non-stop de senaste sjuttio milen skulle jag inte bli det minsta förvånad. Ingenting förvånar mig längre. Framför allt inte efter avsnittet om han som gjorde picklad skinka av folk.
Ja ja, to be continued …
Om jag inte är ett pålägg innan dess förstås.
Puss och kram
Söndag 27 augusti
Kära Agnes.
Jag överlevde. Första veckan i alla fall.
Min rumskompis, Signe, är ingen seriemördare (åtminstone inte enligt en snabb googling), men hon kanske blir min död ändå. Jag har nämligen aldrig träffat någon som henne.
Och det är ingenting positivt. Man brukar ju säga att män är från Mars och kvinnor från Venus, men Signe är garanterat från Pluto, som inte ens är en planet längre.
Vårt första möte var som kärlek vid första ögonkastet. Fast totalt tvärtom.
Jag öppnade dörren till stuga nummer elva och hann inte ens stänga den bakom mig innan min kropp och mitt sinne och min själ och mina öron skrek: ”NEEEEEEEEEEJ!”
”Hej, hej. Är det du som är Elsa? Vad kul. Jag heter Signe. Eller egentligen Signe Charlotta Maria Karlsson, men det är det ingen som säger. Förutom mormor. Hon envisas med att säga mitt fullständiga namn. Det är lite underligt, men hon är från Småland. De kanske gör så där. Aja, välkommen in och känn dig som hemma. Det här är liksom hemma nu. Stort va? Flytta hemifrån. Och jag hörde att du kommer från Luleå. Det är väldigt långt bort. Jag kommer från Ulricehamn. Om du inte vet, så ligger det innan Borås. Men det måste du veta. Du har säkert kört genom Borås för att komma hit. Regnade
det? Det regnar alltid i Borås. Alltid. Förutom en gång när jag skulle till Borås djurpar…”
Som om det konstanta pratandet inte var illa nog för en inte så pratglad norrlänning ställde hon sig väldigt nära mig. Alltså jättejättejättenära. Först trodde jag bara att hon var exalterad över att få träffa sin nya stugkompis. Men nej. Det är så hon är. Hela tiden. Tjugofyra sju. Hon står på riktigt så nära att hennes andedräkt skulle kunna imma igen mina glasögon.
Och gissa vem som claimade det stora sovrummet (som dessutom har tantblommiga tapeter) utan någon som helst anledning eller diskussion eller terminsuppdelning?
Rätt svar börjar på S och slutar på IGNE.
Men det lilla rummet fungerar för mig, även om det verkligen är litet. Typ samma storlek som Harry Potters under trappan-skrubb. Det rymmer bara en sådan där klassisk våningssäng som finns på vandrarhem, ett minimalt skrivbord, en gammal pinnstol och en fyrlådig Malmbyrå i solblekt ekfanér. Det finns inte ens plats för en bokhylla!
Läs det igen.
Det. Finns. Inte. Ens. Plats. För. En. Bokhylla.
Var ska jag ha mina böcker? Ska de behöva bo i resväskan tills jag tar studenten? Så INTE okej! Kanske får en byrålåda bli en boklåda och så får resväskan bli en rullande garderob. Jag ska seriöst överväga det.
Hur som haver. Stugorna står väldigt tätt, och jag har utsikt rakt in i en annan stuga. Nummer nio. I den bor det en tjej som går i trean. Hon och hennes pojkvän är INTE blyga. Inte alls …
Pojkvännen har tydligen en tatuering på rumpan. Jag är osäker på om det är ett lejon eller en katt. Jag får kolla mer
noggrant nästa gång han tar henne mot byrån.
Hon heter för övrigt Ronja. Det har jag hört honom upprepa som i någon dålig porrfilm.
”Ronja, åh, Ronja, åh, Ronja.”
Och typ femton sekunder senare:
”Jag kommer, jag kommer, jag kommer.”
Ronjas före detta stugkompis tog studenten i våras, så nu bor hon tillsammans med en tjej som går i min klass, Amelia. Hon har redan bett om att få byta stuga. Hon verkar snäll. Amelia alltså. Ronja vågar jag inte titta i ögonen, än mindre prata med.
Mina andra klasskamrater verkar också bra. Jag har försökt lära mig namnen, men det är svårt. Nästan alla heter Signe eller Clara eller Frida eller Kajsa eller något annat gammalt tantnamn som blivit poppis och som innehåller fyra eller fem bokstäver. Inte för att Elsa är något undantag. Men, det finns ett som sticker ut ordentligt från klasslistan. Örjan hade nämligen fel. Det är inte ”hundra procent tjejer på ridgymnasiet”.
Det går faktiskt EN kille i min klass. Vincent. Han är från Sundsvall av alla ställen. Men resten är tjejer. Och de flesta från de södra delarna av landet. De tycker att jag och Vincent är ”jätteexotiska” med våra dialekter.
”Alltså, ni pratar så himla gulligt”, sa en tjej på sin mainstream rikssvenska och härmade mig när jag sa ”Tack”.
Jag tycker att det är de andra som pratar konstigt, och snabbt. Det är som om de är stressade hela tiden och första dagen nämnde flera stycken ”bamba”. Det dröjde en bra stund (ganska exakt tre timmar då det var dags för lunch) innan jag förstod vad det var. Det betyder tydligen ”matsal”. Varför inte bara säga matsal? Som det faktiskt heter …
Anyway. De flesta är lite blyga, precis som jag, och vi sitter
mest och försöker hålla i gång ett samtal utan att veta vad vi ska säga. Värst var det efter uppropet när lärarna lämnade klassrummet för att duka fram Festisar och burkar med havrekakor.
”Såååå …”, sa tjejen bredvid mig (Maja? Meja?) medan hon tittade ut genom fönstret och på hagarna utanför. ”Det ser ut att börja regna.”
”Umm”, sa jag instämmande och justerade diademet (min favorit, det bruna i mocka).
”Det har regnat mycket i sommar”, fortsatte hon.
Jag skulle precis umma en gång till när hon blinkade och jag kom av mig för det var som om en persienn rullades ner och hissades upp framför hennes ögon.
”Vilka fina ögonfransar du har”, sa jag, och det var sant. De var utan tvekan de längsta och fylligaste jag någonsin sett och dessutom kolsvarta.
”Tack”, sa hon och vände sig mot mig och log så att hela tandställningen syntes. ”Det är skönt att slippa sminka sig före skolan. Jag är jävligt morgontrött.”
”Det är det säkert. Jag brukar inte sminka mig”, sa jag och helt plötsligt kände jag mig liten och löjlig.
”Alla får göra som de vill”, sa tjejen diplomatiskt innan hon tittade ut genom fönstret igen och visst är det så, men jag kanske ändå borde börja sminka mig nu när jag går på gymnasiet.
Jag hade säkert sett äldre ut och det vore skönt om folk inte antog att man gick på mellanstadiet. Inte för att jag klandrar dem. 156 centimeter från marken och storlek 35 på skor (inköpta på barnavdelningen) skriker ju inte gymnasieelev precis.
Tjejen bytte ämne och började prata om hästen på andra sidan grusplan, som tydligen var hennes, och jag nickade och låtsades som om jag förstod vad hon menade när hon sa
”gångart”, ”cavaletti” och ”sporrar” även om hon lika gärna hade kunnat prata latin eller något annat utdött språk. Jag tror inte att hon lade märke till att jag inte förstod någonting och det kändes skönt att få låtsas passa in en liten stund. Även om stunden var väl kort. För redan på eftermiddagen frågade Tuija, som pratar världens sötaste Muminsvenska och är klassföreståndare mentor (varför har allt nya ord?) vilka som hade med egen häst. Det var typ hälften. Sedan frågade hon hur många som hade ridit på ridskola. Det var i princip alla de andra. Jag sa ingenting, vilket antagligen var en red flag, så efteråt kom hon fram och satte sig på huk vid min bänk så där som bara lärare gör, och som inte det var lärarstereotypt nog så klirrade nyckelbandet runt hennes hals som en lärarbjällra.
Klirr klirr.
”Hej. Elsa var det, va?” sa hon medan hon rättade till kepsen som höll hennes yviga, rödbruna hår på plats.
Jag nickade nervöst utan att säga någonting för det kändes som att om jag öppnade munnen skulle jag deporteras till Norrland med första bästa tåg.
”Jag tänkte bara kolla hur mycket riderfarenhet du har”, fortsatte hon.
”Jag har …”, började jag, och Maja/Meja tittade på mig. Nyfiket? Dömande? Jag vet inte. Oavsett ville jag ljuga och säga att jag ridit hur mycket som helst bara för att slippa blickarna, men det gjorde jag inte. Jag var faktiskt BRUTALT ärlig. ”Jag har ingen riderfarenhet. Alltså, ingen alls.”
”Jag förstår”, sa Tuija mjukt och reste sig upp, eller försökte, men fastnade med nyckelbandet i väskkroken under bordsskivan och drogs snabbt tillbaka som en olydig hund.
”Perkele”, svor hon.
”Hur gick det?” frågade jag medan hon pillade loss kopplet.
”Ingen fara”, sa hon och lirkade ner nyckelbandet i halslinningen på fleecetröjan. ”Så, var var vi?”
”Ingen riderfarenhet”, upprepade jag, och hon log menande som om hon oavsiktligt råkat tvinga mig att säga någonting jobbigt två gånger.
”Så var det ja, men det är ingen fara. Jag ska hjälpa dig.”
”Tack”, nästan viskade jag fram.
”Såklart”, sa hon, och det kändes tryggt och bra, som om hon skulle linda in mig i bubbelplast innan hon satte mig på hästryggen.
Och hon verkar vara lika bra på att hantera alla typer av elever. Även de som kan häst. Efter mitt ”förhör” började hon småprata med en tjej som var född i stallet.
Bokstavligen.
”Mamma hann inte längre än till sadelkammaren”, sa tjejen och skrattade.
På fredagen var det premiär för stalltur. Vissa var väldigt pepp på att ”äntligen” få vara i stallet medan andra suckade och kallade det slavarbete. Jag kände mig lika neutral som en hushållsost. Mest för att jag inte hade någon aning om vad som var en lämplig reaktion. För å ena sidan lät ”stalltur” trevligt, men å andra sidan finns det många saker som låter trevligt, men som inte är det.
Som lavemang.
Eller bältros.
Stallturen visade sig bestå av typ trehundra olika moment, och jag kunde noll, nada och ingenting, men Tuija fångade upp mig så snart jag satt ner stålhättan i stallgången och förklarade allting suuuuuperpedagogiskt. Som att hästar äter någonting
som heter ensilage (och inte bara hö) och att en valack är en kastrerad hingst (alltså en killhäst utan bollar).
Jag känner mig som en hästexpert nu.
Okej, inte alls, MEN jag kan mer idag än vad jag kunde för en vecka sedan och inte bara teoretiskt utan praktiskt också, liksom hands on hästgrejer, typ mocka. Jag har gjort det nu. Det kändes konstigt. Bara ordet känns konstigt. Mocka.
Egentligen är det att skyffla bajs, men visst låter mocka bättre.
”Snyggt jobbat”, berömde Tuija när jag hängde tillbaka spaden utanför sadelkammaren. ”Nu ska vi hämta in Walle.”
”Walle. Vad gulligt”, sa jag, och visst låter det gulligt?
Lite som Where’s Wally. Men Walle visade sig inte vara försvinnande liten utan GIGANTISK. Bästa förklaringen är en svart fantasihäst på steroider.
”Kan vi inte ta någon mindre?” försökte jag halvt på skoj så snart vi såg honom ute i hagen.
”Äsch. Han är snäll som ett lamm”, sa Tuija.
”Mmm”, sa jag skeptiskt. ”Men så säger väl alla? Det finns väl ingen som säger att deras häst är tokig och livsfarlig?”
”Jo, det gör det faktiskt. Carmen som står där”, sa Tuija och nickade mot hagen mittemot, ”är helt galen. Livrädd för vattenpölar och biter efter andra hästar. Och hon är faktiskt min egen. Jag har till och med fött upp henne själv.”
”Oj.”
”Ja”, skrattade Tuija och började rota i fickorna på sin för stora fleecetröja. ”Kolla här”, sa hon och drog upp mobilen. Skärmen var spräckt så att bakgrundsbilden var uppdelad i två, men jag kunde ändå skymta ett föl. ”Så här såg hon ut när hon var nyfödd.”
”Superfin.”
”Visst!” utbrast Tuija. ”Du skulle bara veta hur många foton jag har tagit på henne. Jag har köpt extra minne till telefonen för att jag inte kan radera något. Inte ens de som är lite suddiga.” Hon bläddrade snabbt bland bilderna i kamerarullen. ”Jag knäppte några på den här stiliga karln i morse också”, sa hon och nickade mot Walle. ”Det är så fint med det svarta mot det sommargröna.”
”Verkligen”, sa jag instämmande, och Tuija log nöjt innan hon stoppade undan mobilen och tog ett stadigt grepp om handtaget in till Walles hage.
Det knastrade och knäppte om elen i stängslet.
Hon verkade inte lägga märke till ljudet. Och det hade säkert inte någon annan gjort heller.
Men det gjorde jag.
”Välkommen in”, sa Tuija vänligt och höll upp grinden för mig, men mina sulor var som fastfrusna i gruset. ”Han är snäll. Minä lupaan. Lovar”, fortsatte hon.
Jag nickade och blinkade flera gånger samtidigt som jag försökte få fram orden. Jag visste inte vilka. Och det spelade väl egentligen ingen roll. Bara några. Vilka som helst. Men det var svårt nästan omöjligt.
”Tack …”, sa jag och svalde hårt innan jag fortsatte. ”Men jag står bra här.”
”Okej …”, sa hon och tittade fundersamt på mig.
Det knastrade ännu en gång när hon stängde grinden efter sig och jag försökte kontrollera andningen. Lugna andetag.
In. Ut.
In. Ut.
Jag behövde bara stå kvar och vänta ut tiden tills stallturen var över. Sedan skulle jag kunna bryta ihop i ett av toalett-
båsen. Men det var som om jag klättrat ner i en isvak och höll
på att förfrysa organen. Jag var TVUNGEN att komma upp på bryggan NU.
”Jag måste gå”, nästan skrek jag, och Tuija tittade frågande på mig. ”Jag … jag måste gå”, upprepade jag som om det förklarade någonting, och sprang.
Jag kände hennes blick i nacken. Hur hon undrade. Hur hon ville fråga. Men jag stannade inte förrän jag kommit in på grusvägen till stugbyn och där vek jag av och letade mig fram mellan träden och fortsatte tills jag inte hörde mullret från motorvägen längre.
Jag klättrade upp på en liten kulle och kröp ihop med benen mot hakan och lät tårarna rinna som ett fucking monsunregn.
Hade du varit där hade du tröstat mig.
”Vad är det, sweetie pie?” hade du frågat.
Och så hade jag sagt att jag kände mig ynklig och patetisk som är så himla rädd.
Och då hade du sagt:
”Rädd? Det finns ingenting att vara rädd för. Bortsett från maneter då. Maneter är fan livsfarliga.”
Och så hade du skrattat, och så hade jag skrattat åt det absurda i att BARA vara rädd för maneter, framför allt när man befinner sig mitt i skogen, och så hade jag slutat vara ledsen.
Jag saknar det. Att du fintar mig och lurar mig att bli glad även när jag bara vill gräva ett hål i marken och bo där tills jorden går under.
Du är bäst, Agnes.
Och jag saknar dig mest hela tiden.
Puss och kram, Elsa
”Kom igen”, ropade hon över axeln medan hon sprang. ”Vi hinner.”
Hennes andning var tung, men hon log ändå och håret lade sig som en lejonman runt ansiktet.
”Ja, kom igen”, ropade han och flätade ihop sina fingrar med hennes.
”Nä, det gör vi inte”, protesterade jag, men fortsatte springa ändå.
”Jo. Vi hinner”, upprepade hon. ”Jag lovar.”
Söndag 3 september
Kära Agnes.
Jag har inte styckmördat Signe i små, små munsbitar ännu och det är bra, men ibland ibland ibland ibland ibland är det nära att jag börjar leta efter en motorsåg och svarta sopsäckar. Side note. Jag måste verkligen sluta lyssna på Seriemördarpodden.
Signe är på riktigt mer krävande än någon annan människa jag någonsin träffat och det inkluderar Leo från scouterna på Hertsön. Alltså han som envisades med att citera Bibeln och säga ”Om Jesus hade varit här hade han …” till allting. Typ ”Om Jesus hade varit här hade han inte tagit den sista saften utan att blanda ny, ELSA”.
Ät bajs, Leo.
Men Signe är värre. Du kanske tänker att jag överdriver? Jag gör ju det ibland. Som när jag säger att Divergent är värre än The Maze Runner. Eller att trekvartsleggings är värre än ankelstrumpor. MEN, jag överdriver inte när det gäller Signe. Inte det minsta faktiskt. Nog för att många tjejer gillar att prata, men hon slutar ALDRIG. Inte ens när man går på toaletten. Hon står PÅ RIKTIGT kvar på andra sidan badrumsdörren! Du vet hur mycket jag hatar det. Man vill liksom låtsas att den dörren är totalt ljudisolerad.
Och hon väcker mig på morgonen.
”Signe, jag har en väckarklocka”, har jag förklarat hundra gånger, men det spelar ingen roll.
”Jo, men det är trevligare att bli väckt av en riktig person”, säger hon då.
”Det tycker inte jag.”
Men det hjälper inte. Hon har nämligen bestämt att i vår stuga är det så.
”Vill du att jag väcker dig också?” frågade jag en morgon när jag var särskilt trött.
Vi behöver inte nämna i vilken ton.
”Nej tack, det behövs inte. Jag vaknar alltid mellan fem och sex.”
Och ja, Agnes, hon väcker mig också mellan fem och sex, för ”då får man som mest gjort”. Och hon gör listor för ALLTING. Vem som ska dammsuga. Vem som ska diska. Vem som ska tvätta.
Just tvättstugan tar nog priset. Hon vill nämligen att man ska tvätta typ allt separat. Vi snackar små meshpåsar med dragkedja och olika grader och olika tvättmedel. Och hon kräver att jag sitter i tvättstugan och vaktar tvätten från pervon som skulle kunna komma och stjäla våra trosor och sälja dem på Onlyfans.
Nä, förresten. Rättelse! Det värsta är inte tvättstugan utan matbutiken. För enligt listan MÅSTE vi handla tillsammans.
”Det blir bäst så”, säger hon.
Första gången sa jag inte emot. Det var faktiskt rätt skönt att vara två när jag skulle leta mig fram till busshållplatsen och åka ner till Hajen (jag skämtar inte, den lokala ICA-butiken i Varberg heter på riktigt Hajen, det står på skylten och allting) och kånka hem påsarna med tunga mjölpaket och tonfiskburkar.
Men den andra och tredje gången började jag ledsna för man MÅSTE följa inköpslistan SLAVISKT. Det går inte ens att spontanshoppa ett förbannat äpple.
”Det står inte på listan”, säger Signe döallvarligt.
Så, sammanfattningsvis:
Signe knäcker mig. På riktigt. Snart kommer jag att sitta och gunga i ett hörn. I ett vadderat rum. Iklädd en sådan där tvångströja man knyter bak på ryggen.
Jag skrev EXAKT det till Alexander idag efter ytterligare en tvättstugeincident (Signe var upprörd över att jag hade tvättat lakan MED sköljmedel, vilket tydligen betyder att jag vill förstöra planeten och döda alla sköldpaddsbebisar).
JAG
Signe knäcker mig.
På riktigt.
Snart kommer jag att sitta och gunga i ett hörn.
I ett vadderat rum.
Iklädd en sådan där tvångströja man knyter bak på ryggen.
ALEXANDER
Som Kalle Anka på julafton.
JAG
När han åker husbil?
ALEXANDER
Nej, när hackspetten har drivit honom till vansinne.
JAG
Åh, ja, exakt så!
ALEXANDER
Jag vill helst inte att min lillasyster ska bli galen.
Kalle Anka gör så sjukt irriterande ljud.
Kan du inte hänga någon annanstans efter skoltid?
JAG
Som var?
Stallet?
ALEXANDER
Jag vet inte.
Finns det ingen fritidsgård eller något uppehållsrum?
JAG
Nä.
Själva skolbyggnaden är jätteliten.
Det är bara tre klassrum och två lärarrum.
ALEXANDER
Men kan du inte stanna kvar i ett klassrum då?
Lärare älskar ju pluggisar.
JAG Sant.