ALLT ÄR ETT ÄVENTYR En berättelse om Evert Taubes fantastiska liv ANNIKA THOR Illustrationer av JAKOB WEGELIUS B okförlaget Max Ström Stiftelsen Taubes värld
7 Ön där han bodde var en hel värld, ett stort och outforskat land. I hans fantasi var den ett kungarike där hans pappa var kung och hans mamma drottning. Och om pappa var kung så måste väl han själv vara en prins? I varje fall, tänkte Evert, kunde ingen prins ha det bätt re än han just nu. Det höga gräset rörde sig i vågor när vinden drog upp över ängen där Evert låg på rygg och blåste på sitt nya munspel. Nere i gräset var det lä och fullt av varma dof ter från häggbuskarna ett stycke bort och från tjäran som någon hade strukit på en av bryggorna. Runt honom skuttade de tre lammen: ett svart och två vita, lika söta alla tre. Lammen tyckte om Evert och hade inget emot att han kelade med dem. Ibland buffade ett av dem till honom med nosen för att be honom vara med och leka. Så länge de inte fick för sig att hoppa över gärdsgården var de lätta att vakta.
PRINSEN AV VINGA
– Briggen ”Blue Bird”! Det tionde glaset han tog och han slog det mot golvet i kras! om briggen ”Blue Bird” av Hull
Balladen
– Ut med ankarna! Båtarna ut! Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott, som tog båten de hade gjort klar.
Och Karl Stranne från Smögen blev surrad till rors på ”Blue Bird” som var dömd att bli vrak. Han fick Hållö fyrs blänk, fast av snöglopp och stänk, han stod halvblind – han fick den i lo, och i lä, där låg Smögen, hans hem, där hans mor just fått brevet ifrån Middlesbrough.
– Jag tror nog, sa Karl Stranne, att far min har gått ut emot oss. Jag litar på far! Båt i lä! Båt i lä! Det är far – det är vi! Det är far min från Smögen! Hallå! – Båt i lä! sjöng han ut, di är här! Jumpa i alle man – I blir bärgade då! Det var Stranne den äldre, en viking, en örn, som på julafton sjuttiotvå tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda de skeppsbrutna på.
Det var ”Blue Bird” av Hull, det var ”Blue Bird”, en brigg, som med sviktade stumpar stod på över Soten i snöstorm med nerisad rigg själva julafton sjuttiotvå.
– Vi får blossa, för här är det slut! Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä.
– Nå vad säger du Karl, går hon klar? – Nej, kapten!
– Surra svensken till rors! Han kan dreja en spak, ropar skepparn, all right boys, lös av!
– Hur var namnet på skutan, han sporde och slog nio supar i spetsiga glas.
En bark från Kanada med namnet Blue Bird råkade i sjönöd vid Tryggö, ett stycke norr om Hållö och Smögen, men klarade sig och kunde bogseras in till närmaste hamn. Ett annat fartyg, den engelska briggen Nymph, gick det sämre för. När Samuel Frisk och hans kamrater såg briggen komma seglande över Sotefjorden i ovädret förstod de att den var på väg att förlisa. De tog en roddbåt och lyckades ta sig ut och rädda besättningsmännen. Just när de skulle vända in mot hamn ropade en sjöman att en ur besättning en var kvar ombord. Det var en ung man som hade stått till rors och varit fastsurrad för att inte spolas över bord. Som tur var lyckades han slita sig loss och fick fatt i en vajer. När briggen kastades upp mot klipporna med en fruktansvärd smäll gick vajern av nertill och flög ut åt sidan, så att den unge sjömannen slungades långt upp på land och landade välbehållen i en grund damm. Det var alltså en historia med lyckligt slut, men när Evert skrev sin ballad tänkte han säkert på sin bror Fredrik, som hade drunknat just vid Hållö. Därför bytte han ut den unge engelske sjömannen mot en pojke från trakten och lät honom försvinna i djupet, precis som Fredrik hade gjort.
– Sa ni ”Blue Bird”, kapten, briggen ”Blue Bird” av Hull? Gud i himlen! Var är då min son? Var är pojken, kapten? För vår Frälsares skull! Det blev dödstyst bland männen i vrån. (Instrumentalt) Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav. – Spara modern, kapten, denna kväll! Nämn ej namnet på briggen, som har gått i kvav –nämn ej ”Blue Bird” av Hull är Ni snäll! Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd –stormen tjöt, knappt man hörde hans ord –när han sade med skälvande röst till sin värd: – Karl stod surrad och glömdes ombord. Evert Taube skrev ”Balladen om briggen ’Blue Bird’ av Hull” år 1929. Han hämtade inspiration till sången från två av Samuel Frisks många berättelser om skeppsbrott – fast båda händelserna utspelade sig egentligen under en orkan i augusti 1871, inte på julaftonen året därpå.
I början av 1900talet var ön en brittisk koloni.
Havet var nytt, det var större, det var djupare, det var grönare, det var blåare, det var saltare! Han var där ute på den stora oceanen, på väg ut i världen som han hade anat bortom horisonten när han var en liten pojke på Vinga. Det var ett fantastiskt äventyr – men på samma gång, insåg han nu, ett tvång. En sjöman hade skyldighet att stanna ombord till resans slut, han kun de inte välja att kliva av när det passade honom. Evert hade mönstrat på som kollämpare på ett fartyg som skulle gå till Australien via Sydafrika och Ceylon med en last av plank och bräder, tändstickor, primuskök och separatorer. Det var en resa som skulle ta mer än ett halvår, från vår till höst. Inför avresan hade hans pappa äntligen behandlat Evert som en vuxen. Han hade bjudit sin artonårige son på en snaps och gett honom en ny kostym, en hatt och ett par skor så att han skulle se snygg ut när han
SJÖMANSLIV
93 Ceylon var engelsmännens namn på den ö som nu heter Sri Lanka.
106 och grönsaksland. Som lön för att han hjälpte Otto Holmström att sälja bilder fick han korv och limpa, fri tvätt och undervisning i teckning. Sommaren tog slut, Otto Holmström blev sjuk och kunde inte bo kvar i det dragiga palatset som mer och mer liknade en ruin. Evert höll ut ett tag till, men utan Holmströms korv och limpor svalt han igen, precis som två år tidigare. Han tog hyra på en båt till London och stannade där för att studera konst på några av världens främsta konstmuseer. Han sålde en del teckningar till tidningar och tidskrifter, men inkomsterna räckte inte att leva på.
– Ja, kapten. – Och besättningen?
– Nå ja, sa kaptenen. Bara vi kommer till Buenos Aires så blir vi av med dem. Skutan är såld, det vet du väl. Strax innan fartyget skulle gå från Dover satt Evert i skansen och rullade en cigarett. Rätt som det var öppnades en lucka i durken på glänt.
– Alla ombord, kapten. – Är det bra folk? Nej, kapten. Evert hade träffat de flesta i besättningen och bildat sig en uppfattning: de var inga goda sjömän.
Framåt107 vintern stod Evert på en gata och stirrade på en trasig apelsin som låg i den regnblöta rännstenen. Han var så hungrig att han funderade på att ta upp den och slukaDetden.gick inte längre. Han måste gå till sjöss igen. Evert fick anställning på en hjulångare som hette S/S Princess of Wales och som hade gått som färja mellan Dover i England och Calais i Frankrike. Nu hade Princess of Wales sålts till ett rederi i Argentina där hon också skulle användas som färja, men först måste hon göra den långa resan från Dover till Buenos Aires. Kaptenen som hette Fletcher var mycket elegant när han steg ombord på fartyget i Dover. Evert beundrade hans klädsel och hans vackra fru som följt honom till kajen.–Är lotsen ombord? frågade kapten Fletcher Evert som stod vid landgången.
115 Det första Evert lade märke till när han gick över landgången var de rosagrå stenblocken som kajen var byggd av. Granit från Bohuslän! Det fick honom att känna sig hemma. Sedan kom dofterna – nya, lockande. Längre fram skulle han lära sig känna igen lukterna av majs och gar vade hudar och den friska doften från eukalyptusträden.
Buenos Aires, Argentinas huvudstad, hade över en miljon invånare – nästan fyra gånger så många som Stockholm vid samma tid. Det var en stad som hade vuxit fram snabbt. Människor från många länder hade NYA LANDET
DET
Vattnet nedanför kajkanten var gult av lera och jord som den väldiga floden Rio de la Plata förde med sig och släppte ut vid flodmynningen där staden låg. Längs kajen löpte en oändligt lång gata, där barer och krogar låg tätt. Evert hörde människor prata, ropa, gräla och sjunga på olika språk.
Med de orden försvann Pieter Swanson ur Everts liv – i alla fall nästan. Fyra år senare kom det ett brev från Pretoria där Swan berättade att han hade ett bra jobb som förman i en diamantgruva. Han kunde ordna jobb åt Evert om han kom efter, lovade han. Men då hade Evert redan helt andra planer.
118 Malaria är en farlig sjukdom som sprids av myggor, framför allt i varma och fuktiga delar av världen.
Evert ville se mer av det nya landet, Argentina. Han ville uppleva äventyr, möta utmaningar, vinna framgång. I juli, som söder om ekvatorn är en vintermånad, bestäm de han sig för att bryta upp från Buenos Aires. En stor del av Argentina täcks av en låg grässlätt som kallas Pampas. På dess bördiga jordar närmast havet odlas majs, vete, solrosor och sojabönor. Längre väster ut strövar stora hjordar av kor, tjurar och får. Dit ut, till det väldiga Pampas, längtade Evert. Varje år drabbades Pampas av stora översvämningar som dränkte boskapsdjur, förstörde odlingar och gjorde att malaria spreds ända in till Buenos Aires. Nu hade den argentinska staten dragit igång ett enormt projekt för att skydda djur, människor och egendom genom att bygga kanaler, slussar, broar och vägbankar. Arbetet leddes av en svensk ingenjör och de anställda, från ingenjörer och arbetsledare till arbetarna som grävde och bar, var till stor del invandrare från Europa.
Evert fick anställning vid Canal 15 söder om Buenos Aires. Han tog tåget till staden Dolores och fortsatte därifrån med postvagnen till huvudlägret vid Canal 1. Kusken piskade hästarna, regnet piskade männen på
119
den öppna vagnen som ofta körde fast i leran och måste grävas loss. Resan tog en evighet – men Evert njöt ändå av att se väl diga hjordar av bufflar, kor, får och hästar, strutsflockar som flydde när kärran kom gnisslande längs vägen, hägrar, gräsänder och flamingor som flög upp ur floder och laguner. Flammvingar, kallade Evert i sina tankar de rödvingade fåglarna.
Evert gjorde honnör och började ta av sig ryggsäcken.
Äntligen var de framme vid baslägret där Evert skulle få hjälp att ta sig vidare till Canal 15 – efter ett rejält mål mat och en god natts sömn i en varm säng, hoppades han. Chefen för baslägret hette Agramonte och var amerikan. Han stod på trappan till sitt kontor, ett skjul av korrugerad plåt, med pistol vid höften och hat ten på nacken. I ena handen höll han ett ridspö, i den andra ett glas whisky. Kring hans fötter skramlade tomflaskor.
– Hallå där! skrek Agramonte och slog ridspöet mot sin stövel. Behåll din lump och ge dig iväg till Gimbels läger! Att säga emot var inte att tänka på. En hästskötare kom ut på gårdsplanen och Agramonte gav honom order:
Och när vi blir gifta söta ungar ska du få, som kan dansa tango.
Fritiof och Carmencita
Lyckan den bor ej i oxar eller kor, och den kan heller inte köpas för pengar.
En som har tjugotusen kor och en estancia som är förfärligt stor. Han har prisbelönta tjurar, han har oxar, får och svin, och han dansar underbart tango.
– Nej, Don Fritiof Andersson, kom ej till Samborombon, om Ni hyser andra planer när det gäller mej, än att dansa tango!
Samborombon, en liten by förutan gata, den ligger inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten och med Pampas bakom sej många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa tango. Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita. Mamman, värdinnan, satt i vrån, hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa – Si gracias, senor, vamos a bailar este tango!
– Carmencita, lilla vän, akta dej för rika män!
– Nej, Fritiof, Ni förstår musik, men jag tror inte Ni kan stå i en butik och förresten sa min pappa just i dag att han visste vem som snart skulle fria till hans dotter.
– Carmencita, lilla vän, håller du utav mej än? Får jag tala med din pappa och din mamma, jag vill gifta mej med dej, Carmencita!
– Ack, Carmencita, gör mej inte så besviken, jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken, sköta mej noga, bara spara och knoga, inte spela och dricka men bara älska dej. Säj, Carmencita, det är ändå blott med mej, säj, som du vill dansa tango?
Men min kärlek gör dej rik, skaffa mej ett jobb i er butik!
Hur det än låg till med Everts Taubes förhållande till Cecilia, som kallades Carmencita, så gjorde han henne tjugofem år senare till en av huvudpersonerna i texten till ”Fritiof och Carmencita”, skriven till en tangomelodi. Den andre huvudpersonen är sjöman nen Fritiof Andersson, som precis som Evert själv har gått i land i Argentina och funderar på att slå sig ner där för Carmencitagott. i visan är inte lika rik och förnäm som Cecilia – hennes föräldrar har en krog och en butik i en liten by – men både hon och föräldrarna hoppas att hon ska komma sig upp i samhället genom att gifta sig med ägaren till en stor estancia. Fritiof får nej som svar på sitt frieri. Ett år efter ”Fritiof och Carmencita” skrev Evert en fortsättning som heter ”Tango i Nizza”. Där träffas paret igen i södra Frankrike, och det visar sig att Carmencita bara retats med Fritiof och spelat svår flirtad. Nu har hon bestämt sig för att gifta sig med Fritiof och historien får ett lyckligt slut.
KÄRLEK OCH KARRIÄR
Hur som helst stod han inte ut med hettan i Italien. Han måste därifrån. Evert köpte en tågbiljett tillbaka till Paris. Astri och
” Jag kunde ej skriva vers, var icke poet, hade ej fantasi, ej talang. –Jag gick till sängs bedrövad, fattig, ensam.”
179 I augusti 1920 var det kvävande hett i den lilla staden Tivoli nära Rom. Evert satt på sitt hotellrum och försökte skriva på sin roman. Det gick inte bra. Han försökte sig på att skriva dikter. Det gick inte heller bra. Kanske kunde han helt enkelt inte skriva? Betalningen för de tidningsartiklar som han skickat hem från sommarens resor var slut. Hur skulle en för fattare kunna skriva böcker, om ingen trodde tillräck ligt på honom för att försörja honom medan han skrev dem? Men om han var beroende av andras pengar och måste anpassa sig efter deras vilja, hur skulle författaren då kunna skriva det han själv ville?
väckte något annat som ägde rum nästan samtidigt som boken gavs ut: Evert var med och arrangerade ”Konstnärernas dag” på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Kända konstnärer skänkte tavlor som lottades ut till förmån för fattigare kollegor, och på kvällen ordnades en maskeradbal och en kabaré där Evert hade en av huvudrollerna. Det kom massor av folk och tidningarna skrev om den uppskattade festen. Evert hade inte lyckats slå igenom vare sig som konstnär eller författare, men hösten 1921 var han en kändis i Stockholm, en artist som det talades om över allt. Hans glada humör, hans visor och hans berättelser hade alltid gjort honom omtyckt bland vänner och bekanta, och framgången gjorde honom nu ännu mer populär i sällskapslivet. Evert höll ofta till bland konstnärer och bohemer på den kända källarkrogen Den Gyldene Freden, men han blev också inbjuden till överklassens gårdar och gods. Där bjöds han på mat, dryck och nöjen och förväntades själv underhålla sällskapet med visor och berättelser. Evert var smickrad av uppmärksamheten, men sam
184 Evert kom hem med fullskrivna anteckningsböcker och kopior av de brev han skrivit under resan. En hel del av hans intryck och upplevelser hade redan blivit tidningsartiklar som han skickat hem under resans gång. Nu ställde han samman en bok som fick titeln Oss emellan och kom ut i november 1921. Den gavs ingen större uppmärksamhet och fick en del syrliga recensioner i Destotidningarna.merintresse
185 Evert lärde sig aldrig att skriva noter, utan när sångerna skulle skrivas ner tog han hjälp av andra kompositörer och musikarrangö rer. Han tog ut melodin på piano, luta eller gitarr och medhjälparen tecknade ner noterna. Ibland tyckte Evert att det hade blivit fel, eller så ville han helt enkelt ändra lite på en melodi. Därför kunde visorna låta lite olika från gång till gång. Efter en av hans konserter påpekade en journalist att Evert hade ”sjungit fel”. – Nej, jag kan aldrig sjunga fel, svarade Evert. Jag har ju skrivit visan! tidigt kände han ibland att han var tvungen att ställa sig in hos människor som egentligen inte förstod sig på hans1921konstnärskap.gjordeEvert
också sina första grammofoninspel ningar – sammanlagt elva sånger, bland andra ”KarlAlfred och Ellinor” och ”Fritiof Andersson”. Vid den här tiden bytte han ut gitarren mot en luta som sitt instrument. Några av visorna som han spelade in trycktes också i ett sånghäfte och flera andra fanns redan i visboken Sju sjömansvisor och Byssan Lull, så nu kunde alla som kunde läsa noter själva spela och sjunga Everts sånger. Året därpå började Evert på allvar turnera som artist. Under 1920 talet gjorde han flera hundra konserter runt om i Sverige och dessutom framträdde han ofta på privata fester. Publiken ville hela tiden ha nya skivinspelningar och nothäften och ibland fick Evert skriva ihop en ny sång snabbt inför en konsert eller hanÄntligenstudioinspelning.enbörjadetjäna
” Melodierna har jag aldrig brytt mig om. Ibland har de blivit bra.”
Att dikta och berätta var Everts sätt att handskas med sorgerna och att hålla glädjen vid liv. Så var det redan när han var ung och så förblev det livet igenom.
UNDER HELA SITT långa liv fortsatte Evert Taube att förvandla allt han upplevde till visor, dikter och böcker. Meningen med tillvaron var att den skulle bli poesi – och meningen med poesin var att den skulle göra livet vackrare och lättare att leva.
Sången ”Så länge skutan kan gå” handlar om hur livet ibland kan kännas svårt och tungt – men det gäller att ta vara på glädjen som livet också rymmer.
Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå om blott en dag eller två så håll till godo ändå för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
De tre korta avsnitten som följer ger några glimtar av resenären, författaren, miljökämpen, aktivisten, visdiktaren och artisten Evert Taube från 1940 talet fram till hans död.