9789171265456

ALLT ÄR ETT ÄVENTYR En berättelse om Evert Taubes fantastiska liv A NNI KA THO R Illustrationer av JA KO B W EGE LIUS

Bokförlaget Max Ström Stiftelsen Taubes värld

PRINSEN AV VINGA Ön där han bodde var en hel värld, ett stort och outforskat land. I hans fantasi var den ett kungarike där hans pappa var kung och hans mamma drottning. Och om pappa var kung så måste väl han själv vara en prins?

I varje fall, tänkte Evert, kunde ingen prins ha det bätt­ re än han just nu.

Det höga gräset rörde sig i vågor när vinden drog upp över ängen där Evert låg på rygg och blåste på sitt nya munspel. Nere i gräset var det lä och fullt av varma dof­ ter från häggbuskarna ett stycke bort och från tjäran som någon hade strukit på en av bryggorna. Runt honom skuttade de tre lammen: ett svart och två vita, lika söta alla tre. Lammen tyckte om Evert och hade inget emot att han kelade med dem. Ibland buffade ett av dem till honom med nosen för att be honom vara med och leka.

Så länge de inte fick för sig att hoppa över gärdsgården var de lätta att vakta.

7

Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull Det var ”Blue Bird” av Hull,

Men hon red inte opp.

det var ”Blue Bird”, en brigg,

Och hon fick ett par brott,

som med sviktade stumpar stod på

som tog båten de hade gjort klar.

över Soten i snöstorm med nerisad rigg

– Jag tror nog, sa Karl Stranne, att far min har gått

själva julafton sjuttiotvå.

ut emot oss. Jag litar på far!

– Surra svensken till rors! Han kan dreja en spak,

Båt i lä! Båt i lä! Det är far – det är vi!

ropar skepparn, all right boys, lös av!

Det är far min från Smögen! Hallå!

Och Karl Stranne från Smögen blev surrad till rors

– Båt i lä! sjöng han ut, di är här! Jumpa i

på ”Blue Bird” som var dömd att bli vrak.

alle man – I blir bärgade då!

Han fick Hållö fyrs blänk, fast av snöglopp och stänk,

Det var Stranne den äldre, en viking, en örn,

han stod halvblind – han fick den i lo,

som på julafton sjuttiotvå

och i lä, där låg Smögen, hans hem, där hans mor

tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn

just fått brevet ifrån Middlesbrough.

till att bjuda de skeppsbrutna på.

– Nå vad säger du Karl, går hon klar?

– Hur var namnet på skutan, han sporde och

– Nej, kapten!

slog nio supar i spetsiga glas.

– Vi får blossa, för här är det slut!

– Briggen ”Blue Bird”!

Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä.

Det tionde glaset han tog och han slog det

– Ut med ankarna! Båtarna ut!

mot golvet i kras!

– Sa ni ”Blue Bird”, kapten, briggen ”Blue Bird” av Hull?

Gud i himlen! Var är då min son?

Var är pojken, kapten? För vår Frälsares skull!

Det blev dödstyst bland männen i vrån.

(Instrumentalt) Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav.

– Spara modern, kapten, denna kväll!

Nämn ej namnet på briggen, som har gått i kvav – nämn ej ”Blue Bird” av Hull är Ni snäll!

Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd – stormen tjöt, knappt man hörde hans ord – när han sade med skälvande röst till sin värd: – Karl stod surrad och glömdes ombord.

Evert Taube skrev ”Balladen om briggen ’Blue Bird’ av Hull” år 1929. Han hämtade inspiration till sången från två av Samuel Frisks många berättelser om skeppsbrott – fast båda händelserna utspelade sig egentligen under en orkan i augusti 1871, inte på julaftonen året därpå.

En bark från Kanada med namnet Blue Bird råkade i sjönöd vid Tryggö, ett stycke norr om Hållö och Smögen, men klarade sig och kunde bogseras in till närmaste hamn. Ett annat fartyg, den engelska briggen Nymph, gick det sämre för. När Samuel Frisk och hans kamrater såg briggen komma seglande över Sotefjorden i ovädret förstod de att den var på väg att förlisa. De tog en roddbåt och lyckades ta sig ut och rädda besättningsmännen. Just när de skulle vända in mot hamn ropade en sjöman att en ur besättningen var kvar ombord. Det var en ung man som hade stått till rors och varit fastsurrad för att inte spolas över bord. Som tur var lyckades han slita sig loss och fick fatt i en vajer. När briggen kastades upp mot klipporna med en fruktansvärd smäll gick vajern av nertill och flög ut åt sidan, så att den unge sjömannen slungades långt upp på land och landade välbehållen i en grund damm.

Det var alltså en historia med lyckligt slut, men när Evert skrev sin ballad tänkte han säkert på sin bror Fredrik, som hade drunknat just vid Hållö. Därför bytte han ut den unge engelske sjömannen mot en pojke från trakten och lät honom försvinna i djupet, precis som Fredrik hade gjort.

SJÖMANSLIV

Ceylon var engelsmännens namn på den ö som nu heter Sri Lanka.

I början av 1900-talet var ön en brittisk koloni.

Havet var nytt, det var större, det var djupare, det var grönare, det var blåare, det var saltare! Han var där ute på den stora oceanen, på väg ut i världen som han hade anat bortom horisonten när han var en liten pojke på Vinga. Det var ett fantastiskt äventyr – men på samma gång, insåg han nu, ett tvång. En sjöman hade skyldighet att stanna ombord till resans slut, han kun­ de inte välja att kliva av när det passade honom. Evert hade mönstrat på som kollämpare på ett fartyg som skulle gå till Australien via Sydafrika och Ceylon med en last av plank och bräder, tändstickor, primuskök och separatorer. Det var en resa som skulle ta mer än ett halvår, från vår till höst.

Inför avresan hade hans pappa äntligen behandlat Evert som en vuxen. Han hade bjudit sin artonårige son på en snaps och gett honom en ny kostym, en hatt och ett par skor så att han skulle se snygg ut när han 93

och grönsaksland. Som lön för att han hjälpte Otto Holmström att sälja bilder fick han korv och limpa, fri tvätt och undervisning i teckning.

Sommaren tog slut, Otto Holmström blev sjuk och kunde inte bo kvar i det dragiga palatset som mer och mer liknade en ruin. Evert höll ut ett tag till, men utan Holmströms korv och limpor svalt han igen, precis som två år tidigare. Han tog hyra på en båt till London och stannade där för att studera konst på några av världens främsta konstmuseer. Han sålde en del teckningar till tidningar och tidskrifter, men inkomsterna räckte inte att leva på.

106

Framåt vintern stod Evert på en gata och stirrade på en trasig apelsin som låg i den regnblöta rännstenen. Han var så hungrig att han funderade på att ta upp den och sluka den.

Det gick inte längre. Han måste gå till sjöss igen.

Evert fick anställning på en hjulångare som hette S/S Princess of Wales och som hade gått som färja mellan Dover i England och Calais i Frankrike. Nu hade Princess of Wales sålts till ett rederi i Argentina där hon också skulle användas som färja, men först måste hon göra den långa resan från Dover till Buenos Aires.

Kaptenen som hette Fletcher var mycket elegant när han steg ombord på fartyget i Dover. Evert beundrade hans klädsel och hans vackra fru som följt honom till kajen.

– Är lotsen ombord? frågade kapten Fletcher Evert som stod vid landgången.

– Ja, kapten.

– Och besättningen?

– Alla ombord, kapten.

– Är det bra folk?

– Nej, kapten.

Evert hade träffat de flesta i besättningen och bildat sig en uppfattning: de var inga goda sjömän.

– Nå ja, sa kaptenen. Bara vi kommer till Buenos Aires så blir vi av med dem. Skutan är såld, det vet du väl.

Strax innan fartyget skulle gå från Dover satt Evert i skansen och rullade en cigarett. Rätt som det var öppnades en lucka i durken på glänt.

107

DET NYA LANDET Det första Evert lade märke till när han gick över landgången var de rosagrå stenblocken som kajen var byggd av. Granit från Bohuslän! Det fick honom att känna sig hemma.

Sedan kom dofterna – nya, lockande. Längre fram skulle han lära sig känna igen lukterna av majs och gar­ vade hudar och den friska doften från eukalyptusträden.

Vattnet nedanför kajkanten var gult av lera och jord som den väldiga floden Rio de la Plata förde med sig och släppte ut vid flodmynningen där staden låg. Längs kajen löpte en oändligt lång gata, där barer och krogar låg tätt. Evert hörde människor prata, ropa, gräla och sjunga på olika språk.

Buenos Aires, Argentinas huvudstad, hade över en miljon invånare – nästan fyra gånger så många som Stockholm vid samma tid. Det var en stad som hade vuxit fram snabbt. Människor från många länder hade 115

Med de orden försvann Pieter Swanson ur Everts liv – i alla fall nästan. Fyra år senare kom det ett brev från Pretoria där Swan berättade att han hade ett bra jobb som förman i en diamantgruva. Han kunde ordna jobb åt Evert om han kom efter, lovade han.

Men då hade Evert redan helt andra planer.

Evert ville se mer av det nya landet, Argentina. Han ville uppleva äventyr, möta utmaningar, vinna framgång.

I juli, som söder om ekvatorn är en vintermånad, bestäm­ de han sig för att bryta upp från Buenos Aires.

En stor del av Argentina täcks av en låg grässlätt som kallas Pampas. På dess bördiga jordar närmast havet odlas majs, vete, solrosor och sojabönor. Längre väster­ ut strövar stora hjordar av kor, tjurar och får. Dit ut, till det väldiga Pampas, längtade Evert.

Varje år drabbades Pampas av stora översvämningar som dränkte boskapsdjur, förstörde odlingar och gjorde att malaria spreds ända in till Buenos Aires. Nu hade den argentinska staten dragit igång ett enormt projekt för att skydda djur, människor och egendom genom att bygga kanaler, slussar, broar och vägbankar. Arbetet leddes av en svensk ingenjör och de anställda, från ingenjörer och arbetsledare till arbetarna som grävde och bar, var till stor del invandrare från Europa.

Evert fick anställning vid Canal 15 söder om Buenos Aires. Han tog tåget till staden Dolores och fortsatte därifrån med postvagnen till huvudlägret vid Canal 1.

Kusken piskade hästarna, regnet piskade männen på 118

Malaria är en farlig sjukdom som sprids av myggor, framför allt i varma och fuktiga delar av världen.

den öppna vagnen som ofta körde fast i leran och måste grävas loss. Resan tog en evighet – men Evert njöt ändå av att se väl­ diga hjordar av bufflar, kor, får och hästar, strutsflockar som flydde när kärran kom gnisslande längs vägen, hägrar, gräsänder och flamingor som flög upp ur floder och laguner. Flammvingar, kallade Evert i sina tankar de rödvingade fåglarna. Äntligen var de framme vid baslägret där Evert skulle få hjälp att ta sig vidare till Canal 15 – efter ett rejält mål mat och en god natts sömn i en varm säng, hoppades han.

Chefen för baslägret hette Agramonte och var amerikan. Han stod på trappan till sitt kontor, ett skjul av korrugerad plåt, med pistol vid höften och hat­ ten på nacken. I ena handen höll han ett ridspö, i den andra ett glas whisky.

Kring hans fötter skramlade tomflaskor.

Evert gjorde honnör och började ta av sig ryggsäcken.

– Hallå där! skrek Agramonte och slog ridspöet mot sin stövel. Behåll din lump och ge dig iväg till Gimbels läger!

Att säga emot var inte att tänka på. En hästskötare kom ut på gårdsplanen och Agramonte gav honom order: 119

Fritiof och Carmencita Samborombon, en liten by förutan gata,

– Ack, Carmencita, gör mej inte så besviken,

den ligger inte långt från Rio de la Plata,

jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken,

nästan i kanten av den blåa Atlanten

sköta mej noga, bara spara och knoga,

och med Pampas bakom sej många hundra gröna mil,

inte spela och dricka men bara älska dej.

dit kom jag ridande en afton i april

Säj, Carmencita, det är ändå blott med mej,

för jag ville dansa tango.

säj, som du vill dansa tango?

Dragspel, fiol och mandolin

– Nej, Fritiof, Ni förstår musik,

hördes från krogen och i salen steg jag in,

men jag tror inte Ni kan stå i en butik

där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm

och förresten sa min pappa just i dag att han visste

satt den bedårande lilla Carmencita.

vem som snart skulle fria till hans dotter.

Mamman, värdinnan, satt i vrån,

En som har tjugotusen kor

hon tog mitt ridspö,

och en estancia som är förfärligt stor.

min pistol och min manton.

Han har prisbelönta tjurar,

Jag bjöd upp och Carmencita sa

han har oxar, får och svin,

– Si gracias, senor, vamos a bailar este tango!

och han dansar underbart tango.

– Carmencita, lilla vän,

– Carmencita, lilla vän,

håller du utav mej än?

akta dej för rika män!

Får jag tala med din pappa och din mamma,

Lyckan den bor ej i oxar eller kor,

jag vill gifta mej med dej, Carmencita!

och den kan heller inte köpas för pengar.

– Nej, Don Fritiof Andersson,

Men min kärlek gör dej rik,

kom ej till Samborombon,

skaffa mej ett jobb i er butik!

om Ni hyser andra planer när det gäller mej,

Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,

än att dansa tango!

som kan dansa tango.

Hur det än låg till med Everts Taubes förhållande till Cecilia, som kallades Carmencita, så gjorde han henne tjugofem år senare till en av huvudpersonerna i texten till ”Fritiof och Carmencita”, skriven till en tangomelodi. Den andre huvudpersonen är sjömannen Fritiof Andersson, som precis som Evert själv har gått i land i Argentina och funderar på att slå sig ner där för gott.

Carmencita i visan är inte lika rik och förnäm som Cecilia – hennes föräldrar har en krog och en butik i en liten by – men både hon och föräldrarna hoppas att hon ska komma sig upp i samhället genom att gifta sig med ägaren till en stor estancia. Fritiof får nej som svar på sitt frieri.

Ett år efter ”Fritiof och Carmencita” skrev Evert en fortsättning som heter ”Tango i Nizza”. Där träffas paret igen i södra Frankrike, och det visar sig att Carmencita bara retats med Fritiof och spelat svår­ flirtad. Nu har hon bestämt sig för att gifta sig med Fritiof och historien får ett lyckligt slut.

KÄRLEK OCH KARRIÄR

”

Jag kunde ej skriva vers, var icke poet, hade ej fantasi, ej talang. – Jag gick till sängs bedrövad, fattig, ensam.”

I augusti 1920 var det kvävande hett i den lilla sta­ den Tivoli nära Rom. Evert satt på sitt hotellrum och försökte skriva på sin roman.

Det gick inte bra.

Han försökte sig på att skriva dikter.

Det gick inte heller bra.

Kanske kunde han helt enkelt inte skriva?

Betalningen för de tidningsartiklar som han skickat hem från sommarens resor var slut. Hur skulle en för­ fattare kunna skriva böcker, om ingen trodde tillräck­ ligt på honom för att försörja honom medan han skrev dem? Men om han var beroende av andras pengar och måste anpassa sig efter deras vilja, hur skulle författaren då kunna skriva det han själv ville?

Hur som helst stod han inte ut med hettan i Italien.

Han måste därifrån.

Evert köpte en tågbiljett tillbaka till Paris. Astri och 179

Evert kom hem med fullskrivna anteckningsböcker och kopior av de brev han skrivit under resan. En hel del av hans intryck och upplevelser hade redan blivit tidningsartiklar som han skickat hem under resans gång. Nu ställde han samman en bok som fick titeln Oss emellan och kom ut i november 1921. Den gavs ingen större uppmärksamhet och fick en del syrliga recensio­ ner i tidningarna.

Desto mer intresse väckte något annat som ägde rum nästan samtidigt som boken gavs ut: Evert var med och arrangerade ”Konstnärernas dag” på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Kända konstnärer skänkte tavlor som lottades ut till förmån för fattigare kollegor, och på kvällen ordnades en maskeradbal och en kabaré där Evert hade en av huvudrollerna. Det kom massor av folk och tidningarna skrev om den uppskattade festen.

Evert hade inte lyckats slå igenom vare sig som konstnär eller författare, men hösten 1921 var han en kändis i Stockholm, en artist som det talades om över­ allt. Hans glada humör, hans visor och hans berättelser hade alltid gjort honom omtyckt bland vänner och bekanta, och framgången gjorde honom nu ännu mer populär i sällskapslivet.

Evert höll ofta till bland konstnärer och bohemer på den kända källarkrogen Den Gyldene Freden, men han blev också inbjuden till överklassens gårdar och gods.

Där bjöds han på mat, dryck och nöjen och förväntades själv underhålla sällskapet med visor och berättelser.

Evert var smickrad av uppmärksamheten, men sam­ 184

”

Melodierna har jag aldrig brytt mig om. Ibland har de blivit bra.”

Evert lärde sig aldrig att skriva noter, utan när sångerna skulle skrivas ner tog han hjälp av andra kompositörer och musikarrangö­ rer. Han tog ut melodin på piano, luta eller gitarr och medhjälparen tecknade ner noterna. Ibland tyckte Evert att det hade blivit fel, eller så ville han helt enkelt ändra lite på en melodi. Därför kunde visorna låta lite olika från gång till gång. Efter en av hans konserter påpekade en journalist att Evert hade ”sjungit fel”.

– Nej, jag kan aldrig sjunga fel, svarade Evert. Jag har ju skrivit visan!

tidigt kände han ibland att han var tvungen att ställa sig in hos människor som egentligen inte förstod sig på hans konstnärskap.

1921 gjorde Evert också sina första grammofoninspel­ ningar – sammanlagt elva sånger, bland andra ”Karl-­ Alfred och Ellinor” och ”Fritiof Andersson”. Vid den här tiden bytte han ut gitarren mot en luta som sitt instrument. Några av visorna som han spelade in trycktes också i ett sånghäf­ te och flera andra fanns redan i visboken Sju sjömansvisor och Byssan Lull, så nu kunde alla som kunde läsa noter själva spela och sjunga Everts sånger. Året därpå började Evert på allvar turnera som artist. Under 1920-talet gjorde han flera hundra konserter runt om i Sverige och dessutom framträdde han ofta på privata fester. Publiken ville hela tiden ha nya skivinspelningar och nothäften och ibland fick Evert skriva ihop en ny sång snabbt inför en konsert eller en studioinspelning. Äntligen började han tjäna 185

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå om blott en dag eller två så håll till godo ändå för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

UNDER HELA SIT T långa liv fortsatte Evert Taube att förvandla allt han upplevde till visor, dikter och böcker. Meningen med tillvaron var att den skulle bli poesi – och meningen med poesin var att den skulle göra livet vackrare och lättare att leva.

Att dikta och berätta var Everts sätt att handskas med sorgerna och att hålla glädjen vid liv. Så var det redan när han var ung och så förblev det livet igenom.

Sången ”Så länge skutan kan gå” handlar om hur livet ibland kan kännas svårt och tungt – men det gäller att ta vara på glädjen som livet också rymmer.

De tre korta avsnitten som följer ger några glimtar av resenären, författaren, miljökämpen, aktivisten, visdiktaren och artisten Evert Taube från 1940-talet fram till hans död.