Att förgylla allt 151

13. Att förgylla allt

Mac’n’cheese de luxe med en touch av guld på den italienska stjärnrestaurangen Ora d’Aria i centrala Florens. Köksmästare Marco Stabile använder guld som ingrediens i flera av sina maträtter. Hans egentillverkade pasta kokas i vatten och öl, blandas sedan med parmesangrädde och pecorino och toppas med limesmakande guldflingor. Bladguld är de mest sköra och ömtåliga ting. De är så tunna att de går sönder om man tar i dem. Så skira att de är genomskinliga. Om man inte handskas med dem på rätt sätt försvinner de tunna arken av rent guld i tomma

luften.

Bladguld används vid förgyllning – då täcks en yta med guld i dekorativt och skyddande syfte. Det fina med förgyllning är att en liten mängd guld räcker långt. Guld kan hamras ut och bli extremt tunt eftersom materialet är det grundämne som har högst duktilitet och är det mest formbara och smidiga av dem alla. När bladguld tillverkas hamras guldet ut tills det är 0,1 mikrometer tunt, det vill säga 1/10 000 av en millimeter. Ett gram guld, ungefär som ett riskorn i storlek, kan bankas ut till ett blad som är en kvadratmeter stort. När det gäller förgyllning är det inte materialet som är dyrt, utan hantverket som krävs för att framställa bladguldet och applicera det på tinget som ska glänsa av guld.

Under minst 5 000 år har hantverkare utforskat guldets formbarhet genom att hamra ut det till tunna blad och klä värdefulla föremål med det. I forntida Egypten förgyllde man mumiernas kistor, i de förcolombianska civilisationerna i Sydamerika har man funnit förgyllda objekt och guldslagare i Asien, Afrika, antika Grekland och Rom framställde bladguld till förgyllning.

”Det finns inget i världen som är så tunt som bladguld!” utropar en av de anställda på Giusto Manetti Battiloro bladguldsfabrik. Battiloro betyder ”guldslagare”. Sedan 1600-talet har generation efter generation i det familjeägda italienska företaget tillverkat bladguld