Att vaska och drömma 19

3. Att vaska och drömma

Mats på den plats där han är som lyckligast, 320 meter in i berget i den övergivna och hundratals år gamla guldgruvan i småländska Ädelfors. Gruvan öppnades 1738 och stängdes 1916. ”Men det finns fortfarande guld här”, säger Mats. V ilken dag det än är – även en dag som denna, sommarens varmaste – hukar Mats över sin vaskpanna djupt inne i en gammal övergiven 1700-talsguldgruva i de småländska skogarna. Här, 320 meter in i berget och med en temperatur på sju grader året om, har han hittat sin plats.

Innan Mats går in i den smala tunneln sätter han på sig stövlar och hjälm, tänder sin pipa och knackar tre gånger i bergssidan för att be Bergsfrun om lov att gå in. Precis som många gruvarbetare i världen tror han orubbligt på det ofta nyckfulla väsen som skyddar både berg och gruva, och visar alltid frun – eller skattmästaren, väktaren, dvärgen eller duende, som detta väsen kallas på andra platser – respekt. Så knacka alltid innan du går in i en gruva och svär eller vissla aldrig någonsin inne i berget.

Det är mörkt och fuktigt. Tunnelns väggar har genom århundradena svärtats av sot från ljus, eldar och sprängämnen. På vissa ställen når vattnet upp till vaderna, på andra ligger våta träspångar. ”Tänk på att hålla till höger och halka inte. Det finns ett 90 meter djupt gammalt schakt härunder”, säger Mats lugnt och suger på pipan. Pannlampan på hans hjälm skär som ett lasersvärd genom det kompakta mörkret framför.

I slutet av tunneln öppnar sig berget i ett enormt rum, brett och högt med rundade väggar och schakt åt alla håll. Det här är den så kallade Kyrksalen och gruvans hjärta. Allt ser ut precis som när den övergavs 1916. När gruvan i Ädelfors stängdes hade den givit – med svenska mått mätt – rekordmycket rent guld sedan den öppnades 1738 – hela 222 kilo. Gruvan stängdes på grund av fallande guldpris i hela världen, vilket berodde på att tillgången