9789171264459

lnnehåll

Prolog

Gamla Klara

Klara – en experimentverkstad för framtiden 7

Från mäktig ås till pulserande torg 14 Nya byggnader och storvulna planer 20 Centralstationen – en port mot världen 28 Djärva torn och drömmar i puts 36 Med en fläkt av Amerika 44 Mot det sakliga och funktionella 54 Framtidstro och byggboom 64 Kontor, kommers och demokrati 76

Nya Klara

Paradigmskifte och omprövning 86 Filmpalats och hotell 96 Mot Klara sjö 108 Från barriär till länk 120 Bostädernas återkomst 132 Den glidande skalan 144 Att utmana stadsbilden 164 Återbruk i stort och smått 180

Nytt liv i modernistiska ikoner 196

Taken som stadens andningshål 206 Nyckeln till ett förnyat city 218 Slaget om Sergels torg 228 Brunkebergstorg återtar sin plats 240

Epilog

En stadsdel ständigt mitt i steget 255

Författarens tack 260

Källor och litteratur 262 Bildförteckning 267

Register 268

Ljushallen i AB Nordiska Kompaniets nybygg nad vid Hamngatan följde i hög grad mönstret som utbildats decennierna kring sekelskiftet 1900, framför allt nere i Centraleuropa men även med utlöpare i Amerika. Den stora dubbeltrappan kunde med fördel användas för mannekänguppvisningar och andra evenemang riktade till den välsituerade kundkretsen.

fasader i glas och metall Påverkan kom dock även från andra håll. Ringströms nya folkskolebyggnad söder om Klara kyrka hade exempelvis hämtat näring från den engelska Arts and Crafts-rörelsen. Detsamma gällde Carl Westmans byggnad för Läkaresällskapet öster om kyrkogården. Och inspirationen till den serie uppglasade affärshus som byggdes med början vid sekelskiftet 1900 kom främst från Centraleuropa. Hamn gatspalatset, som uppfördes efter ritningar av Johan Laurentz 1900, var till exem pel närmast en mindre kopia av det något äldre Kaufhaus Nathan Israel i Berlin.

De två hus som arkitektfirman Dorph & Höög ritade några år senare, inte långt ifrån varandra på ömse sidor om Drottninggatan, stod med lekfull jugendanstryk ning friare i förhållande till eventuella förlagor. De tre stora burspråken i glas och metall, som i en stramare form återkom 1912 i Georg A. Nilssons färdigställda Felix Sachs’ hus vid Regeringsgatan, hade dock amerikanska förebilder. Erfarenheter från usa hade dock visat att glasfasader kunde ge problem med oönskad insyn, vilket gjorde att ab Nordiska Kompaniets nya varuhus vid Hamngatan till sist inte fick det transparenta glasskal som Ferdinand Boberg och byggherren Josef Sachs

Huset vid Regeringsgatan 9 var när det stod färdigt 1912 det första med en renodlad curtain wall-fasad i Sverige. Fasaden hade alltså ingen bärande funktion utan var bara ”upphängd” på den egentliga stommen, i det här fallet ett stålskelett. Huset låg bredvid Joseph Lejas tidigare lokaler och byggherren, Felix Sachs, var kusin till NK:s grundare Josef Sachs.

Det ursprungliga Hamngatspalatset stod färdigt på den södra sidan om gatan år 1900. Det var i princip en kopia i lite mindre skala av ett några år äldre varuhus i Berlin. I ett sent skede av projekteringen ändrades dock de stora glaspartiernas spröjsindelning i Stockholmsversionen för att byggnaden skulle avvika något mer från originalet.

matställen och folkliv

Att berika området kring Hötorget med flera folkliga och attraktiva matställen var en uttalad strategi även i det större arbetet med förnyelsen. Det gamla Tempovaruhuset norr om Kungsgatan förvandlades därför av Trygg Hansa till Stock holms första food court – Kungshallen – där restauranggästerna kunde välja och vraka mellan kök från många delar av världen. Ansvariga arkitekter var Ahlsén & Lindström, och det nya mattemplet kunde slå upp dörrarna hösten 1995.

Vid det laget hade varuhuset pub upphört i sin traditionella form, och Fast ighets ab Brogatan var i färd med att förnya det så kallade Hötorgshuset – som egentligen bestod av fem olika delar tillkomna vid skilda tidpunkter. Den nedre delen skulle nu bli butiksgalleria med kafé och restaurang, medan den övre delen skulle byggas på och omvandlas till ett hotell med omkring 150 bäddar. Som arkitekt anlitades ffns Studio 2. Sent på hösten 1995 stod butikerna färdiga att ta emot sina första kunder och hotellet kunde välkomna sina första gäster.

Galleriakonceptet visade sig dock inte fungera så väl över tid. Detta föranled de 2006 den nya fastighetsägaren Atrium Ljungberg att ta ett nytt tag i Hötorgs huset med hjälp av bau arkitekter. Avsikten var då att med inriktning på mode och inredning återkoppla till den klassiska varuhuskänslan, även om det alltjämt skulle handla om enskilt drivna butiker. Stor möda lades inte minst på att göra det centrala atriet, som präglades av rulltrappor, attraktivt igen.

Inte heller denna lösning blev dock särskilt långvarig. När AxFast en bit in på 2010-talet tog över Hötorgshuset, valde de därför att släppa det mesta av handeln. Det hade varit svårt att locka tillräckligt med kunder upp i huset. Detta i kombina tion med konkurrensen som alla butiker i city fick, från såväl nya, stora handelseta bleringar i mer externa lägen som en ökande näthandel, avgjorde till sist. I samarbe te med hotellkedjan Scandic satsade man istället under namnet Haymarket på en ny, betydligt större hotellverksamhet än tidigare – totalt 405 rum – i kombination med barer och restauranger öppna för alla. Som arkitekt anlitades denna gång Krook & Tjäder, men för utformningen av de publika ytorna svarade Koncept Stockholm. I andan av husets ursprung anknöt man nu till 1920-talets inredningsideal, bland annat genom att återskapa originalelement som smidesräcken, men också genom att hämta inspiration från amerikansk art déco. Atriet, som ända sedan tillkomsten hade varit tillgängligt direkt från Hötorget via en vestibul, byggdes dock för och kan nu enbart skönjas genom ett glastak i den nyskapade lobbyn. Bar- och restaurang verksamheten som ligger i lokalerna mot Hötorget har i gengäld bidragit starkt till ett nytt folkliv på platsen, även efter det att salustånden tagits bort för dagen.

Genom att bottenvåningen i Scandic Haymarket har tagits i anspråk för kafé-, baroch restaurangverksamhet lever miljön även efter det att torghandeln stängt för dagen. I kombination med besöksströmmarna till och från Konserthuset, Filmstaden Sergel och andra näringsställen gör det Hötorget till en av stadens mest frekventerade platser kvällstid.

Nästa uppslag: Hötorget sett från luften med Konserthuset, de fem skraporna och Filmstaden Sergel. Här framgår också hur kvarteret Torgvågen till höger, där varuhuset PUB tidigare var inrymt, byggts på kraftigt för hotellverksamhet. Nästan samtliga kvarter sö der om detta och ända ned till Sergels torg har dessutom förtätats inåt genom överglasningar.

Det nya parkstråk som skapades mellan Blekholmsterrassen och Klara sjö, inklusive en ny gångbro över till Kungsholmen, läkte den genom flera sekler sargade miljön och skapade trivselvärden som tidigare saknats. Stadshuset bildar vackert blickfång, och de nya bostads husen samspelar självklart med 1930-tals husen på andra sidan vattnet.

Genom att ta i anspråk den tidigare obebyggda, triangelformade ytan närmast trafikramperna och dessutom däcka över ett antal spår kunde man vinna det extra utrymme som krävdes. Den nya postterminalen invigdes i november 1987.

sj och stockholm gör gemensam sak Parallellt med bygget av Stockholm Klara hade Centralstationen utvidgats mot Kla rabergsviadukten ovanpå en mindre överdäckning av spåren. Syftet var att förse den allt intensivare tågtrafiken med nya och välbehövliga entré- och vänthallsfunktioner, bland annat en mer påkostad lounge för affärsresenärer. Det låga nytillskottet, även det ritat av Juno arkitekter, karaktäriserades utvändigt av en serie snedställda, solfjäderformade och uppglasade gavlar. Detta förhållandevis lilla och måhända trevande projekt var det första som förverkligades med utgångspunkt i idéprogram met Mötesplats Västra Klara, som Statens Järnvägar tillsammans med Stockholms stad presenterade i maj 1986. Främsta syftet med det ambitiösa programmet var att pröva vilka möjligheter som kunde skapas av en större överdäckning av spårområdet mellan Vattugatans förlängning i söder och Kungsgatan i norr – samt att utröna efter vilka stadsbyggnadsprinciper en sådan exploatering borde formas.

Allt i programmet var nu inte nytt. Förutom Royal Viking Hotel och postter minalen Stockholm Klara, redovisades också en i stort sett färdigprojekterad, ny bussterminal. Den hade kopplingar till såväl Klarabergsviadukten som Kungsga tan, där viadukten över spårområdet från 1907 med sina karaktäristiska stålbågar just skulle ersättas med en modern betongkonstruktion.

Med programmet introducerades däremot tankarna på en större utbyggnad av Centralstationen söder om Klarabergsviadukten med en helt ny fasadfront synlig ut mot Riddarfjärden. Väster om bussterminalen föreslogs likaså ytterligare ett storhotell kopplat till en kongressanläggning av internationell klass. Norr om Kungsgatan tänktes också ett större kontorskomplex. Klarastrandsleden föreslogs dessutom att däckas över mellan Klarabergsviadukten och Kungsgatan. Avsikten var att den nyvunna ytan skulle bebyggas med såväl kontorshus som bostäder, de senare mot vattnet i kombination med ett strandnära parkstråk.

förhandlingsplanering och strandnära park

Cityterminalen och World Trade Center – eller som den väldiga byggnaden först bara kallades, Vasaterminalen – togs i bruk i januari 1989. Den var resultatet av en vid den här tiden helt ny exploateringsmodell, som blev känd under begreppet för handlingsplanering. Den innebar i det här fallet att Stockholms stad i princip utan

Cityterminalen är en av Stockholms längsta byggnader, men genom att den trots enhetligt formspråk brutits upp i fyra delar – motsvarande de äldre kvarter den ligger jämte –framstår den ändå som en del i stadsväven. Mest utmärkande är annars de i bågformer trappade glastaken, som täcker såväl den publika inomhusmiljön som kontorsdelarnas förbindelsestråk.

kostnad för skattebetalarna fick en bussterminal för regional- och fjärrtrafik mot att det konsortium som fick uppföra anläggningen också fick bygga 50 000 kvadratmeter kontor och andra ytor för kommersiell uthyrning i samma komplex. Entreprenörerna som slagit sig samman för att genomföra projektet var siab och l e Lundberg.

Även bakom gestaltningen av den väldiga anläggningen stod flera parter; Ahlqvist & Culjat, Arken arkitekter, Tengboms samt Ralph Erskine. Den sistnämnde blev den som kom att lämna starkast avtryck. Arbetet med terminalen hade inletts 1982 med en markanvisningstävling. En av huvudfrågorna hade varit att undersöka huruvida den långsträckta terminalen skulle formas som olika delar för att samspela med den etablerade kvartersstrukturen i den närmaste omgivningen, eller som en visuell helhet. Flera av förslagsställarna hade på ett närmast kulissartat sätt speglat fyrdelning i den angränsande äldre stadsplanen, medan arkitekterna bakom det vinnande bidraget istället hade sett det nya komplexets storlek som en tillgång för att skapa något arkitektoniskt intressant i miljön.

Under tidigt 1990-tal började även den nya bebyggelsen på Blekholmen ned mot det som återstod av Klara sjö ta form. Redan 1962 hade den glasade Klarahallen avlägsnats sedan partihallsverksamheten flyttat till Årsta, och senare under 1960-talet hade även den östra delen av Centralsaluhallen rivits. Den resterande delen försvann 1985 som förberedelse inför arbetet med överdäckningen och anläggandet av en ny gata ovanpå denna för att binda samman Kungsgatan med

Interiörerna under de välvda glastaken är Cityterminalens största tillgång. Med farkostliknande fasader, luftförbindelser i flera våningar, schakt som skjuter upp som raketer och hisskorgar som liknar rymdkapslar, känns miljön som hämtad ur en science fiction-film. Samtidigt utstrålar den något robust och tidlöst, fjärran från scenografins illusionsmakeri.

Den glidande skalan

Trots att en så stor del av Klara ömsade skinn under 1950-, 60- och 70-talen, förändrades höjdskalan generellt inte nämnvärt i förhållande till den som funnits tidigare och som etablerats redan i början av 1900-talet – med undantag för Hötorgsskraporna och Vasahuset. Under de senaste fyra decennierna har däremot den här delen av staden växt på höjden, både genom tillägg av nya våningar på befintliga hus och genom utbyte av hela byggnader mot nya, högre dito. Syftet har förstås varit att skapa mer och funktionellt bättre ytor i det centrala läget. Somliga tillägg har varit diskreta, andra spektakulära, en del lyckosamma, andra tveksam ma. Svårigheten har ofta legat i att få höjningar att smälta in, både på nära håll och från längre avstånd.

Redan i mitten av 1980-talet byggdes nk -varuhuset vid Hamngatan på, men så skickligt att de flesta flanörer aldrig reagerade över förändringen utvändigt. Invändigt däremot hade Coordinator arkitekter skapat luftiga kontorsplan samla de kring några av decenniets vackraste rum – en högrest, överbelyst hall ovanför rulltrappsbatteriet och ett nytt, stramt dekorerat atrium ovanför glastaket på den ursprungliga ljusgården. I början av 1990-talet följde sedan den redan omtalade höjningen i pub :s kvarter väster om Hötorget. Och med början under senare delen av samma årtionde initierades ett stort antal projekt där kontorshus höjdes med något eller några våningsplan.

Som redan nämnts byggdes seb:s hus öster om Sveavägen på, både med en ny takvåning och med en ny volym i sex våningar ovan terrassplanet mot Hamnga tans mynning. I fråga om bankhuset närmast norr om Mäster Samuelsgatan nöjde man sig däremot med att förvandla ett tidigare teknikutrymme på taket till en fullvärdig kontorsvåning. Desto större förändringar gjorde Diligentia av Nils Einar

En av de nya interiörer som tillkom när NK huset höjdes genom en påbyggnad i mitten av 1980-talet var den överbelysta hallen som öppnar sig ovanför rulltrappsbatteriet. De nya våningsplanen var skilda från varuhuset i övrigt och rymde kontor. Vitheten förstärker rummets skulpturala verkan och formspråket andas i bästa mening postmodernism.

Utmärkande för påbyggnaden av depar tementshuset i kvarteret Loen är en hög detaljeringsgrad. Skevande fönster i skiftande storlekar och silverfärgad plåt i varierande format med olika ytbehandlingar skapar en intressant kontrast mot ursprungsbyggna dens precisa betongelement och bågformade fönstermotiv.

Genom tillägget av en stor hotellvolym ovanpå Vasahusets lågdel blev gaturummet visserligen åter mer sammanhållet. Trots höga arkitekto niska ambitioner förfelades dock mycket av byggnadens ursprungliga idé, vilket förvärrades av att entréhallen med ett hängande glaskonst verk av Edvin Öhrström dessutom reducerades till en trång passage.

Erikssons kontorskomplex, granne i norr till seb :s hus vid Sveavägen. Särskilt gavs den redan från början lite högre, ljusgrå huskroppen närmast Oxtorgsgatan med White arkitekters hjälp en helt ny avslutning uppåt.

påbyggnader av olika kynnen

För alla tre husen utmed den östra sidan av Sveavägen gällde även att de tidigare öppna terrasserna mot gatan byggdes in för att man skulle vinna nya kontorsytor. Här handlade det enbart om en extra våning, men likafullt förändrade detta stadsrummet, som därigenom tappade en del av sin rymd och luftighet. Betydligt större påverkan på miljön fick den volym i sex våningar som jm Cityfastigheter med hjälp av ffns arkitekter år 2000 adderade ovanpå Vasahusets lågdel vid Vasagatan. Motivet, förutom att vinna extra ytor för ny hotellverksamhet, var som det uttrycktes att ”läka” det trasiga gaturum som uppstått genom det amerikansk influerade höghusets tillkomst 1960.

Närmare Strömmen växte kring millennieskiftet även flera av departements byggnaderna genom Statens fastighetsverks försorg. Mest diskreta var några nya takvåningar och en överbyggnad av gården i den västra delen av kvarteret Tigern. Där skapade Wingårdhs i samband med en genomgripande ombyggnad 1998–2000 av kvarterets samtliga byggnader – tillkomna från 1870-tal och framåt – en välvd glaskupol över det tidigare öppna utrymmet. Samtidigt förvandlades

En av de finaste interiörerna som tillkommit i Klara i modern tid är det överglasade gårds rummet inom departementskvarteret Tigern. Detta, som tyvärr inte är allmänt tillgängligt, skapades under Göran Perssons tid som statsminister och var tänkt som en fysisk manifestation av hans regerings högt ställda ambitioner inom arkitektur- och formområdet.

Gammalt och nytt möts i Klara. Nytillskottet Scandic Continental sett över Klara kyrkogård genom fönstret på Läkaresällskapets hus, ritat av Carl Westman och färdigställt 1906. Detta var en av de många byggnader som det tidiga 1900-talet bidrog med i stadsdelen, men som sedan dess med ganska få undantag gått förlorade.

på platsen borde, menade kritikerna, ha prövats innan man började skissa på själva gestaltningen. Därmed infann sig en osäkerhet hos Folksam huruvida man skulle kunna föra projektet i hamn, särskilt som tidplanen för själva järnvägssatsningen låg fast och inte skulle gå att tänja på. Därför beslöt Folksam 2009 att sälja Hotell Continental till Jernhusen, som man ansåg bättre skickat att hantera det kompli cerade projektet.

en skyskrapa vid klara kyrka Nästa steg blev ett nytt parallellt uppdrag till vilket tre internationellt verksamma arkitektkontor inbjöds; Foreign Office Architects (foa ), Office for Metropolitan Architecture (oma ) och Snøhetta. Det handlade nu inte längre om att enbart ersätta det befintliga hotellets lågdel med något nytt, utan om att skapa en helt ny byggnad för platsen. Att huset skulle få resa sig över sin omgivning gällde alltjämt. Deltagarna skulle redovisa två alternativ, ett 70 meter högt och ett 120 meter högt. Som jämförelse kan nämnas att en Hötorgsskrapa är 62 meter och Klara kyrkas torn 116 meter. Under hösten 2010 presenterades förslagen och bedömningsgrup pen förordade då oma :s bidrag i den lägre versionen för vidare bearbetning. Det vid den här tiden nytillträdda moderata stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius lät dock i december meddela att politiken nu inte längre var beredd att släppa fram en så hög och klossig byggnad i det känsliga läget vid Klara kyrka. Sannolikt hade den delvis nya politiska konstellationen i Stadshuset efter valet 2010 fått kalla fötter till följd av den massiva kritik som Stockholm Waterfront med sina mer modesta 55 meter då redan drabbats av.

Den startpromemoria som stadsbyggnadsnämnden antog våren 2011 angav att höjden skulle begränsas till de 39,5 meter som det befintliga hotellets högdel hade. I gengäld skulle man få ta hela kvarterets yta i anspråk för det nya komplexet, vilket den gamla byggnaden inte gjorde. Under det parallella uppdraget hade Strategisk arkitektur fungerat som samordnande programarkitekt. De fick nu uppdraget att själva rita det nya hotellet. De kontor som varit tänkta att inrymmas i komplexet slopades, istället föreställde sig Jernhusen ett mindre antal bostäder som komple ment. När detta nya förslag låg färdigt för prövning vid årsskiftet 2011–12 visade det sig att Länsstyrelsen ansåg projektet i denna form som ett hot mot de kulturmiljö värden som givit Stockholms innerstad status som riksintresse. Byggnaden hade vuxit en del på höjden under arbetets gång, vilket – i kombination med ett fasad uttryck som bedömdes som främmande i miljön – föranledde Länsstyrelsen att hota med att upphäva detaljplanen, om stadens politiker skulle välja att anta den.

Nästa uppslag: Genom att byggnaden delats upp i fyra volymer och dessutom fått en lätt skevande form, smälter Scandic Continental på ett helt annat sätt in i stadsbilden än Stock holm Waterfront, trots att de har ungefär sam ma höjd. Utsikten från byggnadens högre delar har här också, till skillnad från på Waterfront, tagits tillvara med flera terrasser.

Taken som stadens andningshål

Den publika terrassen på Scandic Continental inbjuder till samvaro även av det mer still samma slaget. Närheten till Centralstationen och Citybanan gör baren här till stadens mest centralt belägna. Och med Klara kyrkas majestätiska torn i närheten kan man sam tidigt känna historiens vingslag medan man smuttar på sin drink.

En trend som har blivit allt tydligare under förändringsarbetet av Klara – framför allt det senaste decenniet – är att taken har tagits tillvara som rekreationsytor. Det handlar om både privata och publika terrassmiljöer, där grönska i olika grad ingår. Ett viktigt inslag, särskilt i de mer allmänt tillgängliga miljöerna på taken, är serveringar. Här återfinns allt ifrån kaféer och barer till fullvärdiga restauranger.

Att utforma tak som användbara gröna oaser och/eller sociala mötesplatser är egentligen ingenting nytt, varken i Stockholm i stort eller i Klara. Redan 1908 iordningställdes en planterad takpark i samband med en om- och påbyggnad av ett äldre hus vid Norrmalmstorgs västra sida i hörnet mot Smålandsgatan. Arki tekt var Ferdinand Boberg, och även hans varuhus för Nordiska Kompaniet från 1915 kompletterades tidigt med en takterrass, i detta fall för serveringsändamål. Boberg skissade också på en planterad terrassmiljö öppen för allmänheten ovanpå de låga basarlängor som utgjorde en del av hans förslag till omdaning för Slussen från 1912. Det projektet realiserades aldrig, men det var i princip samma lösning som 1946 introducerades i den officiella planen för Hötorgsområdet.

Under 1930-talet försågs flera större kontorskomplex med takterrasser, men dessa var i första hand avsedda för dem som arbetade i byggnaderna i fråga. Både Thulehuset vid Sveavägen strax norr om Kungsgatan och Esseltehuset vid Centralplan, ritade av Gustaf Clason respektive Ivar Tengbom, hade sådana. Och i skiftet mellan 1950- och 60-talen förverkligades terrassanläggningen i Hötorgs city, även om den aldrig blev lika prunkande av grönska och sjudande av liv som hade förespeglats i skisserna.

En bärande idé i arbetet med Mood Stock holm var att också aktivera terrassen mot Mäster Samuelsgatan. Genom att tillföra ett par lekfulla, lite fågelholksliknande volymer kunde man åstadkomma detta samtidigt som behovet av mötesrum för uthyrning kunde tillgodoses. Inbäddade i grönska utgör dessa idag ett av gallerians mest sympatiska inslag.