Issuu on Google+

1 Huden. Det största mänskliga organet, men också det mest förbisedda. Huden utgör en åttondel av vår kroppsvolym och täcker hos en genomsnittlig vuxen en yta på ungefär två kvadratmeter. Strukturellt är den rena konstverket med sina kapillärer, körtlar och nerver som både reglerar och skyddar. Den är vår sensoriska kontaktyta med omvärlden, den barriär som bestämmer gränsen där vår individualitet – vårt jag – slutar. Och till och med i döden finns det kvar lite av den individualiteten. När kroppen dör löper enzymerna amok eftersom livet inte längre håller dem i schack. De slukar cellväggarna så att det flytande innehållet läcker ut. Vätskan stiger till ytan, samlas mellan hudlagren och får dem att lossna. Huden och kroppen, som fram till dess varit två integrerade delar av helheten, börjar separera. Det bildas blåsor. Hela skikt börjar släppa och glider av från kroppen som en oönskad kappa en varm sommardag. Men trots att huden dött och lämnats åt sidan behåller den fortfarande spår av sitt forna jag. Till och med nu kan den ha en historia att berätta och hemligheter att bevara. Om man bara vet vad man ska leta efter. Earl Bateman låg på rygg med ansiktet mot solen. I luften ovanför Tennessee kretsade fåglar över den blå himlen, molnfri med undantag för en långsamt försvinnande kondensstrimma efter ett jetplan. Earl hade alltid gillat solen, uppskattat svedan i huden efter en lång dags fiske och njutit av hur ljuset gav allt i omgiv7


ningen ett nytt utseende. Det var ingen brist på solsken i Tennessee, men Earl kom ursprungligen från Chicago och de kalla vintrarna där hade lämnat kvar en permanent kyla inom honom. När han flyttade till Memphis i slutet av 70-talet fann han den träskartade fuktigheten där betydligt angenämare än hemstadens blåsiga gator. Som tandläkare med en egen liten praktik, en ung hustru och två små barn att försörja, kunde han inte tillbringa så mycket tid utomhus som han kanske hade velat. Men naturen fanns i alla fall där. Han gillade till och med den tryckande hettan under Tennessees somrar när vindens lätta fläktar kändes som en blåslampa och där kvällarna tillbringades i den kvava, instängda och trånga lägenhet som han och Kate delade med pojkarna. Saker och ting hade förändrats sedan dess. Tandläkarpraktiken blomstrade och lägenheten hade de för länge sedan lämnat för en större och bättre bostad. För två år sedan hade han och Kate flyttat till ett stort hus i ett bra område med en bred och prunkande grön gräsmatta där den växande skaran barnbarn kunde leka tryggt och där det tidiga morgonljuset bjöd på miniatyrregnbågar i de fina duscharna från vattenspridaren. Det var ute på gräsmattan där han svettades och svor under arbetet med att såga av en död gren från ett stort gullregnsträd som han fick sin hjärtinfarkt. Han lämnade sågen fastklämd i grenen och lyckades ta ett par vacklande steg mot huset innan smärtorna överväldigade honom och han föll omkull. I ambulansen, med syrgasmasken fastspänd över ansiktet, hade han hållit Kate hårt i handen och försökt le för att lugna henne. På sjukhuset hade de mötts av personalens vanliga spring och jäkt, ett frenetiskt injicerande och mängder av pipande apparater. Det hade känts som en lättnad när allt till sist blev tyst. Efter en kort stund, när de nödvändiga dokumenten hade undertecknats i samband med den oundvikliga byråkrati som följer oss alla från vaggan till graven hade man släppt Earl. Nu låg han där i vårsolen. Han var naken och vilade på en låg träram över mattan av ängsgräs och löv. Han hade legat där i över en vecka, tillräckligt länge för att köttet skulle börja smälta 8


och blotta ben och brosk under den mumifierade huden. Tofsar av hår satt fortfarande kvar baktill på huvudet och de tomma ögonhålorna var vända upp mot den djupblå himlen. Jag avslutade mätningen och steg ut ur den nätkorg som skyddade tandläkarens kropp från fåglar och gnagare. Jag torkade svetten från pannan. Det var sent på eftermiddagen och mycket varmt trots att vintern ännu inte riktigt släppt sitt grepp. Våren tog god tid på sig i år och trädens knoppar var svullna och tunga. Inom en vecka eller två skulle scenariot vara mer spektakulärt, men ännu så länge höll björkarna och lönnarna i Tennessees skogar tillbaka det nya som om de tvekade att släppa fram våren på allvar. Den backsluttning jag befann mig i var inte det minsta anmärkningsvärd. Det var visserligen en vacker omgivning även om den inte kunde mäta sig med den imponerande bergskedjan Smoky Mountains som reste sig i fjärran. Men det var en helt annan aspekt av naturen som fängslade dem som kom hit. Människokroppar, i varierande stadier av förruttnelse, låg överallt. I undervegetationen, i solljus och i skugga. De nyanlända var fortfarande uppsvällda av gaser, de äldre uttorkade till läder. Några låg utom synhåll, nedgrävda eller dolda i bagageutrymmet på en bil, medan andra som den jag just hade undersökt täcktes av nät eller gallerskärmar och låg utplacerade som objekt på en ohygglig konstutställning – med den skillnaden att syftet med anläggningen var mycket seriöst. Och tillträdet mycket begränsat. Jag lade ner utrustningen och anteckningsboken i väskan och böjde på händerna för att mjuka upp dem. En smal vit linje löpte över handflatan där köttet skurits upp in till benet och tydligt delat livslinjen på mitten. Och det stämde ganska väl med tanke på att kniven nästan satte punkt för mitt liv förra året och att det dessutom hade förändrats sedan dess. Jag slängde upp väskan över axeln, rätade på mig och kände bara ett lätt obehag i magen. Såret under revbenen hade läkt helt och om bara ett par veckor skulle jag kunna sluta med de antibiotika som jag tagit oavbrutet i nio månader. Jag skulle förbli 9


infektionskänslig för resten av livet, men kunde skatta mig lycklig för att jag bara förlorat mjälten och en tarmslinga. De andra förlusterna var svårare att vänja sig vid. Jag lät tandläkaren ligga där och ruttna, gick en sväng förbi ett mörkt uppsvällt lik som låg delvis dolt bland buskarna och följde den smala stig som slingrade fram mellan träden. En ung färgad kvinna i grå överdragskläder satt på huk bredvid en delvis dold kropp som låg i skuggan mot en nedfallen trädstam. Hon tog upp slingrande larver med hjälp av en pincett och släppte ner dem i små burkar med skruvlock. ”Hej, Alana”, sa jag. Hon tittade upp och log, med pincetten lyft till hälsning. ”Hej, David.” ”Har du sett Tom?” ”Sist jag såg honom var nere vid vägen. Men se upp med var du sätter fötterna”, ropade hon efter mig. ”Det ligger en distrikts­ åklagare i gräset därnere.” Jag lyfte handen som en bekräftelse på att jag hade uppfattat varningen och fortsatte nedför stigen. Den löpte parallellt med ett högt taggtrådsförsett staket och innanför det fanns ett högt plank. En stor grind var den enda vägen in eller ut och på grinden satt en skylt. Med handmålade svarta bokstäver stod det skrivet Antropologisk forskningsanläggning, men området var mer känt under ett annat, mindre formellt namn. De flesta kallade det för Likfarmen. För en vecka sedan hade jag stått i min lägenhet i London med väskorna packade och klara. Vacker fågelsång hördes från den bleka vårmorgonen utanför. På nytt gick jag igenom det som måste göras, trots att jag visste att allt redan var klart. Fönstren var stängda, posten avbeställd, värmen avstängd. Jag kände mig retlig och en smula orolig. Jag var inte precis ovan vid resor, men den här skulle bli annorlunda. Den här gången skulle ingen vänta på mig därhemma när jag kom tillbaka. 10


Taxin var försenad, men jag hade gott om tid innan planet gick. Ändå kände jag mig rastlös och sneglade på klockan. Plötsligt blev jag medveten om de svarta och vita golvplattorna framför mig i hallen. Jag tittade bort, men det rombformade viktorianska mönstret hade redan aktiverat de vanliga minnesbilderna. Blodet hade tvättats bort för länge sedan från golvet vid ytterdörren, precis som från väggen ovanför. Hela hallen hade målats om medan jag fortfarande låg kvar på sjukhuset. Det fanns inga fysiska spår kvar efter det som hände här förra året. Men plötsligt kände jag mig instängd. Jag bar ut väskorna, försiktigt för att inte belasta magmusklerna för mycket. Taxin dök upp samtidigt som jag stängde dörren. Den gled igen med en massiv duns som lät slutgiltig på något sätt. Jag vände mig om utan att se tillbaka och gick fram till taxibilen som stod där och hostade dieselavgaser. Jag åkte bara till närmaste tunnelbanestation och tog Piccadilly-linjen till Heathrow. Det var ännu så tidigt att morgon­ruschen inte hade börjat, men det fanns ändå folk i vagnen, folk som gjorde sitt bästa för att låta bli att titta på varandra med den instinktiva likgiltighet som är typisk för Londonbor. Jag tänkte – inte utan inlevelse – att det skulle bli skönt att komma härifrån. Det var andra gången i livet som jag känt att jag måste bort från London. Till skillnad från första gången, när jag flydde med livet i spillror efter att min hustru och dotter hade dött, visste jag att jag skulle återvända. Men jag behövde komma bort ett tag, få lite avstånd mellan mig själv och det som hänt på sistone. Dessutom hade jag inte arbetat på flera månader. Jag hoppades att den här resan skulle hjälpa mig att komma på fötter igen. Och att jag skulle få veta om jag fortfarande klarade av jobbet. I så fall fanns det inget resmål som var bättre. Tills helt nyligen hade anläggningen i Tennessee varit unik, det enda utomhuslaboratorium där rättsantropologer kunde använda riktiga människo­ lik för att undersöka förruttnelsens mekanismer och studera de spår som eventuellt kan avslöja när och hur döden inträffat. Nu 11


hade man skapat en liknande anläggning i North Carolina och dessutom planerat en i Texas sedan man kommit till rätta med den lokala oron för gamar. Jag hade till och med hört talas om något liknande i Indien. Men det spelade ingen roll hur många likfarmer det fanns, för de flesta skulle anläggningen i Tennessee ändå vara den viktigaste. Den låg i Knoxville och var en del av den rättsantropologiska fakulteten vid universitetet i Tennessee där jag haft turen att få praktisera tidigt i karriären. Men det var flera år sedan jag senast var där. Alltför länge sedan, som anläggningens chef och min gamle lärare Tom Lieberman hade sagt. När jag satt där i avgångshallen på Heathrow och tittade på flygplanens långsamma tysta dans utanför de stora fönstren, funderade jag på hur det skulle kännas att komma tillbaka. Under månaderna av plågsam rehabilitering sedan jag lämnade sjukhuset – och det än smärtsammare efterspelet – hade utsikten till en månadslång bortavaro varit något att se fram emot, en nystart som verkligen behövdes. Nu när jag faktiskt var på väg funderade jag på om jag kanske hade haft alltför stora förhoppningar. Jag fick vänta två timmar i Chicago innan jag kunde fortsätta med anslutningsplanet, och resterna av ett oväder låg fortfarande kvar när flygplanet landade i Knoxville. Men det klarnade snabbt och redan när jag hade fått mitt bagage började solen titta fram. Jag andades djupt när jag lämnade terminalen för att hämta hyrbilen och njöt av den ovant höga luftfuktigheten. Vägarna ångade och luktade fränt av våt asfalt. Mot bakgrund av de sakta bortdrivande blåsvarta åskmolnen gav regnet den prunkande grönskan vid sidan av motorvägen en häpnadsväckande lyster. När jag närmade mig staden kände jag hur jag blev på allt bättre humör. Det här kommer att fungera. Nu, knappt en vecka senare, var jag inte längre lika säker. Jag gick på stigen där den följde kanten av en glänta med en hög trebent träställning som såg ut som ett indiantält utan duk. Under ställningen låg en kropp på en plattform i väntan på att bli upp12


hissad och vägd. Jag lämnade stigen – jag hade inte glömt Alanas varning – och korsade gläntan till en plats där flera fyrkantiga betongplattor lagts ut på marken. De geometriska formerna såg egendomliga ut i det omgivande skogslandskapet. Man hade begravt mänskliga kvarlevor under dem som ett led i ett experiment för att ta reda på om man kunde hitta lik med hjälp av markpenetrerande radar. En lång, gänglig gestalt i chinos och en hatt med slokande brätten stod på knä några meter därifrån. Mannen rynkade pannan medan han granskade en mätare som satt på ett rör som stack upp ur marken. ”Hur går det?” frågade jag. Han tittade inte upp utan stirrade bara på mätaren genom de stålbågade glasögonen medan han knackade försiktigt på den. ”Man trodde ju att det skulle vara enkelt att registrera en lukt som är så här stark, eller hur?” sa han. De jämna vokalerna avslöjade att han hade rötterna på ostkusten och inte var från Tennessee med dess utpräglade sydstatsdialekt. Så länge jag känt Tom Lieberman hade han varit på jakt efter sin egen Heliga graal och arbetat med att analysera de gaser som nedbrytningsprocesserna framkallade, molekyl för molekyl, i försöken att identifiera förruttnelsens odörer. Alla som haft en död mus under golvbrädorna kan intyga att det stinker, men lukten dröjer sig kvar långt efter att våra sinnen har slutat att registrera den. Man kan lära hundar att nosa fram lik åratal efter att de hade begravts. Toms teori var att det borde gå att utveckla en apparat, en sensor som skulle göra ungefär samma sak. Det skulle förenkla sökandet efter lik i hög grad. Men, som vanligt, visade det sig att teori och praktik var två vitt skilda saker. Med ett stön som kunde ha varit ett tecken på antingen frustration eller tillfredsställelse reste han sig upp. ”Okej, jag är klar”, sa han och grimaserade när det knakade i knäna. ”Jag ska bort till kafeterian och äta lunch. Följer du med?” Han log längtansfullt medan han packade ihop utrustningen. ”Inte i dag. Mary har skickat med smörgåsar. Kyckling och 13


böngroddar eller nåt annat avskyvärt hälsosamt. Och innan jag glömmer det så är du bjuden på middag nu i helgen. Hon verkar ha fått för sig att du behöver ett riktigt mål mat.” Han grimaserade. ”Dig vill hon göda, men jag får bara kaninmat. Var hittar du rättvisan i det?” Jag log. Toms hustru var duktig på att laga mat och det var han naturligtvis väl medveten om. ”Hälsa att jag accepterar med förtjusning. Vill du ha hjälp med grejorna?” frågade jag när han slängde upp smärtingbagen över axeln. ”Nej tack, det går bra.” Jag förstod att han inte ville att jag skulle ta i för mycket. Men medan vi sakta promenerade tillbaka till grinden, märkte jag att han blev andfådd. När jag träffade Tom första gången var han redan i femtioårsåldern och han hade alls inget emot att ge goda råd åt en nyss flygfärdig brittisk rättsantropolog. Nu var det längre sedan än jag egentligen ville minnas och de år som förflutit sedan dess hade lämnat sina spår. Vi förväntar oss att folk ska se likadana ut som vi minns dem, men det gör de naturligtvis aldrig. Men jag blev ändå chockad över hur Tom hade åldrats nu när jag såg honom igen. Han hade inte sagt något officiellt om att han snart tänkte sluta som chef för det antropologiska centret, men alla förstod att det antagligen skulle bli av före årets slut. Till och med lokaltidningen i Knoxville hade skrivit en artikel om honom för två veckor sedan och den hade påmint mer om en minnesruna än om en intervju. Han såg fortfarande ut som den basketspelare han en gång var, men den tilltagande åldern hade gjort honom ännu magrare än förr. Det fanns en hålighet i kinderna som tillsammans med det vikande hårfästet gav honom ett utseende som var både asketiskt och oroande skört. Men glimten i ögonen hade inte förändrats och inte heller hans humor eller tron på den mänskliga naturen som förblev orubbad trots att han tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i dess mörkare delar. Men du är inte precis opåverkad du heller, tänkte jag och mindes de vanprydande hudvalkarna innanför skjortan. 14


Toms kombi stod på anläggningens parkering. Vi stannade till vid grindarna och drog av oss handskar och skoskydd innan vi lämnade det inhägnade området. När grinden stängts bakom oss syntes ingenting som avslöjade vad som fanns därinne. Träden på andra sidan staketet såg alldeles vanliga och harmlösa ut när löven prasslade i den varma vinden och de nakna grenarna skimrade i grönt. Jag tog upp mobiltelefonen ur fickan och satte på den igen nu när vi lämnat inhägnaden bakom oss. Det fanns visserligen inga bestämmelser som förbjöd mobiltelefoner på anläggningen, men jag tyckte inte att det kändes bra att störa friden och lugnet därinne. Inte för att jag väntade mig några samtal. De som skulle kunna tänkas vilja prata med mig visste att jag hade rest utomlands och den person som jag helst hade velat ha kontakt med skulle inte ringa. Jag stoppade undan telefonen samtidigt som Tom öppnade bakluckan och ställde in väskan. Han försökte låtsas att han inte var andfådd och jag låtsades att jag inte märkte det. ”Ska du åka med bort till kafeterian?” frågade han. ”Nej tack, jag går. Jag behöver motionen.” ”Beundransvärd disciplin. Det är nästan så att jag skäms.” Han tystnade när telefonen ringde. Han tog fram den och tittade på displayen. ”Ursäkta”, sa han, ”jag måste ta det här.” Jag lämnade honom vid bilen och fortsatte över parkeringen. Anläggningen var en del av det medicinska centret vid University of Tennessee, men ändå en helt självständig del. Undanskymd i de skogrika utkanterna var den som en helt annan värld. De moderna byggnaderna och parkliknande grönområdena runt det stora sjukhuset myllrade av patienter, studenter och medicinsk personal. En sjuksköterska skrattade tillsammans med en ung man i jeans på en bänk, en mor grälade på ett gråtande barn medan en affärsman ägnade sig åt ett upphetsat samtal i sin mobiltelefon. När jag kom hit första gången fann jag det svårt att hantera kontrasten mellan den undanskymda förruttnelsen bakom staketen och den livliga 15


normala världen alldeles utanför. Nu reagerade jag knappt. Med tiden kan man vänja sig vid nästan vad som helst. Jag småsprang uppför en trappa och följde gångvägen mot kafeterian medan jag med tillfredsställelse konstaterade att jag inte var särskilt andfådd. Men jag hade inte hunnit långt när jag hörde ljudet av snabba steg som närmade sig bakifrån. ”David, vänta lite!” En man i ungefär min egen ålder och längd kom springande bakom mig. Paul Avery var en av centrets nya stjärnor och tippades redan allmänt som Toms naturlige efterträdare. Han var specialist på mänsklig skelettbiologi, hans kunskaper var mycket omfattande och hans stora händer och runda fingrar var lika skickliga som en kirurgs. ”Ska du äta lunch?” frågade han och föll in i min takt. Hans lockiga hår var nästan blåsvart och hakan skuggades redan av spirande skäggväxt. ”Får jag göra dig sällskap?” ”Ja, gärna. Hur står det till med Sam?” ”Hon mår bra. Hon och Mary gav sig iväg i morse för att titta i ett par barnvagnsaffärer och jag räknar med att belastningen på kreditkortet kommer att bli avsevärd.” Jag log. Jag hade inte träffat Paul före den här resan, men både han och hans gravida hustru hade ansträngt sig ordentligt för att få mig att känna mig välkommen. Hon skulle snart föda deras första barn och medan Paul gjorde sitt bästa för att verka världsvan och blasé, gjorde Sam inga försök att dölja sin förtjusning. ”Det var bra att jag fick tag på dig”, fortsatte han. ”En av mina doktorander har förlovat sig och vi är några stycken som ska ner på stan och fira i kväll. Det blir inget märkvärdigt, bara middag och ett par drinkar. Du kan väl följa med?” Jag tvekade. Jag uppskattade erbjudandet, men tanken på att gå ut tillsammans med ett antal främmande människor kändes inte lockande. ”Sam följer med och Alana också så du kommer att känna några stycken i alla fall”, tillade Paul när han såg att jag tvekade. ”Kom igen, det blir kul.” 16


Jag kunde inte komma på något som dög som ursäkt. ”Ja … okej. Tack.” ”Bra. Jag hämtar dig utanför hotellet klockan åtta.” En bil signalerade kort bakom oss. Vi vände oss om och såg hur Tom svängde in till kanten. Han öppnade sidorutan och vinkade oss närmare. ”Jag fick just ett samtal från Tennessee Bureau of Investigation. De har hittat ett lik i en stuga i närheten av Gatlinburg. Det lät intressant. Om du inte har nåt annat för dig, Paul, kanske du har lust att följa med och ta en titt?” Paul skakade på huvudet. ”Tyvärr, jag är upptagen hela eftermiddan. Kan inte nån av dina doktorander hjälpa dig?” ”Det kan de väl antagligen.” Tom vände sig mot mig och intresset glimmade i ögonen. Jag visste vad han skulle säga redan innan han öppnade munnen. ”Men du då, David? Känner du för lite fältarbete?”

17


2 Motorvägen ut från Knoxville ångade i hettan och trafiken rull­ ade på i sakta mak. Till och med så här tidigt på året var det så varmt att de måste använda luftkonditioneringen. Tom hade programmerat navigatorn så att den skulle hjälpa oss att hitta rätt väg, men just nu behövde vi den knappast. Han nynnade tyst för sig själv medan han körde, ett beteende som jag lärt mig att tolka som en viss förväntan. Trots anläggningens bistra karaktär hade de människor som testamenterat sina kroppar dit alla dött av naturliga orsaker. Det här var annorlunda. Det här var på riktigt. ”Det ser alltså ut som mord? Eller åtminstone dråp”, sa jag för att vara på den säkra sidan. Det var ingen alltför djärv gissning, annars skulle inte Tennessee Bureau of Investigation ha varit inblandade. TBI var en delstatlig version av FBI som Tom var kopplad till i egenskap av konsult. Om samtalet hade kommit från dem och inte från lokalpolisen tydde det på att det måste vara något allvarligt. Tom höll blicken på vägen. ”Det ser så ut. De sa inte så mycket, men efter vad jag förstod så är den döde i dåligt skick.” Jag började känna mig märkligt nervös, utan någon egentlig anledning. ”Kan det bli problem för att jag är med?” Tom såg förvånad ut. ”Varför det? Jag tar ofta med mig folk som hjälper till.” ”För att jag är brittisk medborgare, menar jag.” Jag hade varit tvungen att ta mig igenom den vanliga byråkratin med visum och arbetstillstånd för att kunna resa hit, men jag hade inte räknat med att hamna i en situation som den här. Jag var inte säker på att 18


man skulle gilla att jag deltog i en officiell utredning. Han ryckte på axlarna. ”Jag kan inte se att det skulle vara nåt problem. Det handlar knappast om nationens säkerhet och jag går i god för dig om nån skulle fråga. Eller så kan du hålla tyst och hoppas att ingen märker din dialekt.” Han log och sträckte sig fram mot cd-spelaren. Tom utnyttjade musik på samma sätt som andra människor rökte cigaretter eller drack whisky och hävdade att den hjälpte honom både att rensa hjärnan och att samla tankarna. Den drog han helst valde var jazz från femtio- och sextiotalen och vid det här laget hade jag hört de skivor han hade liggande i bilen så ofta att jag kände igen de flesta låtarna. Han suckade lätt och antagligen utan att vara medveten om det sjönk han ner lite extra i förarstolen när ett spår från en skiva med Jimmy Smith började ljuda i högtalarna. Jag såg hur landskapet gled förbi utanför bilen. Smoky Mountains reste sig framför oss, insvept i den blåaktiga dimma som gett bergen deras namn. De skogsklädda sluttningarna sträckte sig över hela horisonten, en böljande grön ocean som stod i skarp kontrast till de livliga kommersiella aktiviteterna med mängder av outlets, barer och affärer som kantade motorvägen. Himlen ovanför genomkorsades av el- och telekablar. London och Storbritannien kändes som något mycket avlägset. Jag hade rest hit för att återfå tankeskärpan och kanske hitta en lösning på några av de problem som jag brottades med. Jag visste att flera svåra beslut väntade när jag kom hem igen. Den tidsbegränsade tjänst jag haft vid ett universitet i London hade löpt ut under min konvalescens. Jag hade visserligen blivit erbjuden fast anställning där, men också fått ett erbjudande från rättsantropologiska fakulteten vid ett av de främsta universiteten i Skottland. Dessutom hade man hört sig för lite försiktigt från Forensic Search Advisory Group, en organisation bestående av experter inom en rad olika områden, som hjälpte polisen att hitta lik. Det var mycket smickrande alltihop och jag borde ha varit glad och nöjd. Men jag kände ingen större entusiasm för något av 19


alternativen. Jag hade trott att det skulle bli annorlunda om jag fick återvända hit. Men än så länge hade det inte blivit så. Jag suckade och gned med tummen över ärret i handflatan utan att ens märka att jag gjorde det. ”Hur är det med dig egentligen?” frågade Tom och kastade en blick på mig. Jag slöt handen runt ärret. ”Bra, tack.” Han accepterade svaret utan kommentarer. ”Jag har smörgåsar i väskan i baksätet. Vi kan lika gärna äta dem nu innan vi är framme.” Han log snett. ”Jag hoppas att du gillar böngroddar.” Skogen tätnade när vi närmade oss bergen. Vi körde genom Pigeon Forge, en skrikig semesterort där barer och restauranger avlöste varandra längs vägen. Ett av matställena var uppfört i nybyggarstil, korrekt i varje detalj ända ner till timmerstockarna av plast. Efter ytterligare ett par kilometer kom vi till Gatlinburg, en turiststad vars karnevalsstämning verkade jämförelsevis återhållsam. Den hade växt fram precis vid foten av bergen och trots att motellen och butikerna skrek efter uppmärksamhet, kunde de inte konkurrera med den storslagna naturen. Sedan lämnade vi allt bakom oss och hamnade som i en annan värld. Branta, skogsklädda sluttningar omgav oss på båda sidor och plötsligt körde vi i skuggan när vägen snirklade sig vidare uppåt. Smoky Mountains är en del av den väldiga bergskedjan Appalacherna, de täcker en yta på mer än tvåtusen kvadratkilometer och ligger på gränsen mellan Tennessee och North Carolina. Området hade utsetts till nationalpark, men när jag tittade ut genom fönstret tänkte jag att naturen var bekymmerslöst omedveten om allt sådant. Eftersom jag kom från en överbefolkad ö var det omöjligt för mig att inte känna ödmjukhet vid åsynen av de enorma bergen. Trafiken var inte längre lika tät. Om några veckor skulle den vara betydligt livligare, men nu var det fortfarande vår och så här långt upp såg vi knappt några andra fordon. Efter ytterligare ett par kilometer svängde Tom in på en mindre, grusad sidoväg. ”Det borde inte vara långt kvar …” Han kastade en blick på 20


navigatorn som satt på instrumentbrädan och tittade upp. ”Ah, då var vi framme.” Vid en avfart stod en skylt med texten: ”Schroeders stugor, nummer: 5-13”. Tom svängde in på den smala vägen och automatlådan protesterade lätt när den fick anstränga sig för att klara stigningen. Mellan träden skymtade jag de svagt sluttande taken på stugorna som låg på relativt stort avstånd från varandra. Polisbilar och omärkta fordon som jag antog tillhörde TBI kantade båda sidor av vägen framför oss. När vi närmade oss kom en uniformerad polisman sakta gående fram för att stoppa oss. Han vilade handen mot kolven på sitt hölstrade vapen. Tom stannade och vevade ner sidorutan, men polismannen gav honom aldrig chansen att säga något. ”Vägen är avstängd, sir. Ni måste köra tillbaka.” Det var en typisk sydstatsdialekt och artigheten lät som ett vapen den också, obeveklig och stenhård. Tom log lite mot honom. ”Det är bra. Kan du tala om för Dan Gardner att Tom Lieberman har kommit?” Polismannen drog sig tillbaka ett par meter och sa något i radion. Svaret han fick var tydligen övertygande. ”Okej. Parkera där framme vid de andra bilarna.” Tom gjorde som han blev tillsagd. Den nervositet jag känt utvecklades till en påtaglig olustkänsla när vi lämnade bilen. Jag försökte intala mig att det bara var naturligt att ha fjärilar i magen. Jag var fortfarande ringrostig efter konvalescensen och jag hade inte räknat med att behöva arbeta med en riktig mordutredning. Men jag visste att det inte var den verkliga anledningen. ”Är du säker på att det inte gör nåt att jag är här?” frågade jag. ”Jag vill inte trampa nån på tårna.” Tom verkade inte det minsta orolig. ”Bekymra dig inte. Om nån frågar så är du med mig.” Vi steg ur bilen. Jämfört med förhållandena nere i stan kändes luften fräsch och ren, rik på naturliga dofter från blommor och jord. Det sena eftermiddagsljuset trängde fläckvis ner genom 21


grenverket och föll på gröna knoppar som lyste som feta smaragder. Så här högt upp och i trädens skugga var det ganska svalt och det gjorde att den man som nu var på väg emot oss såg ännu egendomligare ut. Han var klädd i kostym och slips, men han bar kavajen över armen och den ljusblå skjortan var genomdränkt av mörka svettfläckar. Ansiktet var blossande rött när han skakade hand med Tom. ”Tack för att du kom. Jag visste inte om du kanske var på semester fortfarande.” ”Inte nu längre.” Tom och Mary hade återvänt från Florida veckan innan jag kom. Han hade berättat att han aldrig haft så långtråkigt förut, någonsin. ”Dan, det här är doktor David Hunter. Han är på besök hos oss och jag sa att det var okej för vår del att han följde med hit.” Det var ingen fråga. Mannen vände sig mot mig. Jag skulle ha gissat att han precis fyllt femtio. Ansiktet var väderbitet och djupt fårat. Det grånande håret var mycket kortklippt och sidbenan var så rak att den kunde ha dragits med linjal. Han böjde sig fram mot mig. Handslaget var nästan utmanande kraftigt och huden torr och valkig. ”Dan Gardner, TBI-agent och platschef. Trevligt att råkas.” Jag gissade att det motsvarade en vanlig brottsplatschef i Storbritannien. Han talade med den typiskt nasala dialekt som var vanlig i Tennessee, men hans lättsamma stil var förledande. Blicken var skarp och värderande. Han väntar med omdömet. ”Jaha, vad har du åt oss?” frågade Tom och sträckte sig efter väskan baktill i kombin. ”Låt mig ta den”, sa jag och drog ut väskan. Ärr eller inte så var jag i bättre form än Tom. För en gångs skull protesterade han inte. TBI-agenten började gå tillbaka uppför stigen. ”Kroppen ligger i en uthyrningsstuga. Föreståndaren hittade den nu i morse.” ”Och det är definitivt mord eller dråp?” ”Ja, verkligen.” Han nöjde sig med att säga det. Tom kastade en nyfiken blick 22


på honom, men gav sig till tåls. ”Legitimation av nåt slag?” ”Vi har hittat en plånbok med kreditkort och körkort, men vi kan inte avgöra om de är offrets. Förruttnelseprocessen är för långt gången för att fotografier ska vara till nån hjälp.” ”Har du nån aning om hur länge han kan ha legat här?” frågade jag utan att tänka mig för. Gardner rynkade pannan och jag påminde mig om att jag bara var här som hjälpreda åt Tom. ”Jag hade liksom hoppats att ni skulle hjälpa mig med det”, svarade TBI-agenten vänd mer mot Tom än mot mig. ”Patologen är kvar, men han kan inte säga så mycket.” ”Vem är det? Scott?” frågade Tom. ”Nej, Hicks.” ”Okej.” Betoningen av det enda ordet avslöjade ganska mycket och inget av det var avsett som en komplimang. Men just då var jag mer orolig för Tom eftersom han hade börjat flåsa betänkligt i uppförsbacken. ”Vänta ett ögonblick”, sa jag. Jag ställde ner väskan och låtsade knyta skosnöret. Gardner såg irriterad ut, men Tom tog lättad ett par extra djupa andetag och förlängde pausen genom att putsa glasögonen. Sedan fäste han blicken på agentens svettvåta skjorta. ”Det är väl okej att jag frågar, Dan  … hur är det med dig egentligen? Du ser nästan lite … febrig ut.” Gardner tittade ner på sin fuktiga skjorta som om han upptäckt de mörka fläckarna först nu. ”Vi kan väl nöja oss med att säga att det är ganska varmt därinne. Ni får se själva.” Vi började gå igen. Stigen planade ut och öppnade sig mot en liten glänta och en grusplan som var nästan helt igenväxt. Flera andra stigar fortsatte åt olika håll till stugor som knappt gick att urskilja bland träden. Den vi var på väg till låg längst bort i gläntan, långt från de andra. Den var liten och timret hade färgats grått av väder och vind. Gula plastband med texten POLIS, AVSPÄRRAT OMRÅDE i stora feta svarta bokstäver hade spänts upp över stigen som gick fram till dörren och aktiviteten runt 23


stugan var livlig, precis som väntat. Det här var den första brottsplats jag hade sett i USA. I de flesta avseenden verkade allt vara som jag var van vid, men de små skillnaderna kastade ett overkligt ljus över alltihop. En grupp rättstekniker från TBI stod i sina vita overaller utanför stugan. De var röda i ansiktet allihop och drack törstigt ur sina vattenflaskor. Gardner ledde oss fram till en plats där en ung kvinna i elegant dräkt pratade med en överviktig man vars kala hjässa lyste som ett polerat ägg. Han var helt hårlös och hade inte vare sig ögonbryn eller ögonfransar. Effekten blev att han såg ut som en nyfödd, samtidigt som han påminde om ett slags reptil. Han vände sig om när vi närmade oss och den smala munnen åstadkom ett slags leende när han fick syn på Tom. Men det var ett leende utan gemyt. ”Jag undrade just när du skulle dyka upp, Lieberman.” ”Så snart jag fick samtalet, Donald”, sa Tom vänligt. ”Konstigt att vi behövde ringa dig. Du borde ha känt lukten ända till Knoxville.” Han skrattade, opåverkad av att ingen annan verkade tycka att det var ett lyckat skämt. Jag gissade att det här var Hicks, den patolog som Gardner nämnt. Den unga kvinna som han pratat med var slank med den seniga styrkan hos en gymnast. Hållningen var närmast militärisk, ett intryck som förstärktes av den marinblå dräkten och det kortklippta, mörka håret. Hon hade ingen makeup och behövde heller ingen. Det var bara munnen som trotsade det allmänt kliniska intrycket; plutande och kurvig antydde den en sensualitet som resten av henne såg ut att vilja förneka. Under en sekund eller två riktade hon sina grå ögon mot mig. Blicken var uttryckslös men samtidigt kyligt värderande. Ögonen utstrålade hälsa och det gjorde också den lätt solbrända huden. Gardner klarade av presentationerna snabbt. ”Tom, det här är Diane Jacobsen. Hon har precis börjat i fältgruppen. Det här är hennes första fall och nu när jag har er båda ombord räknar jag med snabba resultat. Gör mig inte besviken!” 24


Hon sträckte fram handen, oberörd av Gardners försök till skämt. Hon besvarade Toms varma utstrålning med den svagaste antydan till leende. Jag var inte säker på om hon var reserverad av naturen eller bara ansträngde sig för att verka professionell. Hicks gjorde ett slags irriterad grimas medan han tittade på Tom. Han insåg att jag stirrade på honom och vände sig plötsligt mot mig. ”Vem är det här?” Han talade som om jag inte var där. ”Jag heter David Hunter”, sa jag trots att frågan inte ställts till mig. Jag anade att det skulle vara meningslöst att sträcka fram handen. ”David arbetar tillfälligt tillsammans med oss ute på anläggningen. Han har varit vänlig nog att hjälpa mig”, sa Tom. ”Arbetar med” var kanske att ta i, men jag tänkte inte protestera mot den vita lögnen. ”Han är engelsman?” utbrast Hicks efter att ha hört min dialekt. Jag kände att jag rodnade när den unga kvinnans kalla blick återigen riktades mot mig. ”Har du börjat släpa hit turister nu också, Gardner?” Jag var fullt medveten om att min närvaro kunde få folk att höja på ögonbrynen, på samma sätt som en främling i en brittisk utredning skulle framkalla samma reaktion, men jag retade mig ändå på mannens attityd. Jag påminde mig om att jag var där som Toms gäst och behärskade mig. Gardner såg inte alls nöjd ut när Tom svarade i mitt ställe. ”Doktor Hunter är här på min inbjudan. Han är en av Storbritanniens främsta rättsantropologer.” Hicks fnös som om han inte trodde sina öron. ”Du menar alltså att vi inte har tillräckligt många själva?” ”Jag menar att jag värdesätter hans erfarenhet”, sa Tom oberörd. ”Om vi är färdiga här skulle jag vilja sätta igång.” Hicks ryckte på axlarna och bugade med överdriven artighet. ”Varsågod. Tro mig när jag säger att ni i alla fall är välkommen till det här speciella fyndet.” Han marscherade tillbaka mot de parkerade bilarna. Tom och 25


jag lämnade de båda TBI-agenterna utanför stugan och gick mot ett bockbord där det stod kartonger med engångsoveraller, handskar, stövlar och masker. Jag väntade tills vi var utom hörhåll. ”Du, Tom, det kanske inte är nån bra idé det här. Jag väntar i bilen så länge.” Han log. ”Bry dig inte om Hicks. Han jobbar på bårhuset vid UT Medical Centre och våra vägar korsas ibland. Han avskyr att behöva ta hjälp av oss i situationer som den här. Det beror delvis på yrkesmässig avundsjuka, men framförallt på att han är ett arsle.” Jag insåg att han försökte lugna mig och det kändes inte bra. Visst var jag van vid att befinna mig på brottsplatser, men jag var synnerligen medveten om att jag inte hörde hemma på den här. ”Jag vet inte …”, började jag. ”Det är inget problem, David. Du gör mig faktiskt en tjänst.” Jag släppte frågan, men farhågorna dröjde sig kvar. Jag insåg att jag borde vara tacksam mot Tom. Det var mycket få brittiska rättsmedicinska experter som fått chansen att arbeta i Staterna. Men av någon anledning kände jag mig bara nervös. Jag kunde inte ens skylla på Hicks fientliga attityd, jag hade stått ut med värre än så under min karriär. Nej, det här handlade om mig personligen. Vid något tillfälle under de senaste månaderna verkade det som om jag hade förlorat självförtroendet tillsammans med allt annat. Kom igen nu, ta dig samman. Du kan inte svika Tom. Gardner gick fram till bordet medan vi slet upp plastförpackningarna och drog fram overallerna. ”Ni kanske skulle nöja er med att bara ha kalsongerna på er under? Det är ganska varmt därinne.” Tom fnös. ”Jag har inte klätt av mig inför publik sen jag gick i skolan. Och jag har inga som helst planer på att börja med det nu.” Gardner slog efter en insekt som surrade runt hans ansikte. ”Säg bara inte att ni inte blev förvarnade.” Jag var inte lika pryd som Tom, men följde ändå hans exempel. 26


Jag kände mig tillräckligt besvärad redan som det var, utan att behöva klä av mig inför alla människor. Dessutom var det bara vår och solen höll redan på att gå ner. Hur varmt kunde det egentligen vara därinne? Gardner rotade i lådorna tills han hittade en burk med mentolsalva. Han satte en rejäl klick under näsan och räckte fram burken mot Tom. ”Du kommer att behöva det här.” Tom tackade nej. ”Mitt luktsinne är i alla fall inte vad det har varit.” Gardner sa inget mer, men höll fram burken mot mig. Jag brukade heller inte använda salvan. Precis som Tom var jag inte främmande för stanken av förruttnelse och efter att ha tillbringat den senaste veckan på anläggningen hade jag vant mig. Men jag tog emot burken ändå och smetade ut det doftberikade vaselinet på överläppen. De starka ångorna fick genast ögonen att tåras. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna nerverna. Vad tusan är det för fel på dig? Du beter dig som om det var första gången. Solen värmde ryggen medan jag väntade på att Tom skulle bli färdig. Ljuset strök över trädtopparna och kvällen närmade sig sakta. Jag påminde mig om att solen skulle gå upp i morgon igen, oavsett vad som hände här i dag. Tom drog igen blixtlåset och log glatt mot mig. ”Då tar vi oss en titt.” Vi drog på oss latexhandskarna medan vi gick uppför den övervuxna stigen fram till stugan.

27


3 Dörren till stugan var stängd. Gardner stannade utanför. Han hade lämnat kavajen vid kartongerna med plastoveraller och tagit på sig skoöverdrag och handskar. Nu satte han på sig ett vitt andningsskydd. Jag såg honom ta ett djupt andetag innan han öppnade dörren och steg in. Jag har sett döda människor i alla tänkbara skick. Jag vet hur obehagligt olika stadier av förruttnelse luktar och kan till och med skilja dem åt. Jag har sett kroppar som varit förbrända in till benen, som reducerats till ett tvålliknande slem efter veckor under vatten. Inget är trevligt, men det är en ofrånkomlig del av mitt arbete och jag trodde att jag hade blivit immun. Men något som det här hade jag aldrig sett förut. Stanken var så tät att den nästan gick att ta på. Den kväljande söta ostliknande stanken av upplöst kött verkade ha destillerats och koncentrerats och trängde rakt igenom mentolen jag hade under näsan. Stugan vimlade av flugor, men det obehaget var en bagatell jämfört med hettan. Det var varmt som i en bastu därinne. Tom gjorde en grimas. ”Herregud …” ”Jag sa ju att du skulle ha klätt av dig”, sa Gardner. Rummet var litet och sparsamt möblerat. Ett par av rättsteknikerna upphörde med arbetet och glodde på oss när vi steg in. Persiennerna hade dragits upp för att släppa in dagsljuset genom de båda fönstren på ömse sidor om dörren. Golvet bestod av svartmålade brädor täckta av trasmattor. Ett par dammiga horn hängde över eldstaden på den ena väggen, medan en rostfri diskbänk, spis och kylskåp stod mot en annan. Resten av möblerna, 28


teven, soffan och fåtöljerna, hade skjutits åt sidan så att det blev tomt mitt i rummet, bortsett från ett litet matbord. Kroppen låg på bordet. Den var naken och hade armar och ben utsträckta över bordets kanter. Bålen var så uppsvälld av gaser att den såg ut som en sprängfylld säck som rämnat. Det föll maskar från den ner på golvet och de var så många att de såg ut som kokande mjölk. Bredvid bordet stod ett elektriskt element vars tre glödtrådar skimrade i gult. Jag såg hur en mask ramlade ner i kaminen och försvann med ett fräsande fett ljud. Tablån fullbordades av en pinnstol som placerats vid offrets huvud. Den verkade intetsägande nog tills man började fundera på varför den stod där. Någon hade velat kunna se det han gjorde ordentligt. Ingen av oss hade lämnat platsen vid dörren. Till och med Tom såg häpen ut. ”Vi har lämnat allt som vi hittade det”, sa Gardner, ”Jag tänkte att ni säkert ville mäta temperaturen själva.” Han steg en smula i min aktning. Temperatur var en viktig faktor när det gällde att fastställa hur lång tid som gått sedan någon dog, men det var inte många av de poliser jag mött som skulle ha tänkt på det. Men i det här fallet önskade jag nästan att han inte hade varit så kompetent. Kombinationen av hettan och stanken var överväldigande. Tom nickade frånvarande medan han stirrade på liket. ”Vill du göra det, David?” Jag ställde ner väskan på en ledig plats på golvet och öppnade den. Tom hade fortfarande kvar mycket av samma gamla slitna utrustning som han haft när vi träffades första gången. Allt var välanvänt, men prydligt ordnat med var sak på sin plats. Han var visserligen gammalmodig av sig, men insåg också fördelarna med den nya tekniken. Han hade behållit sin gamla kvicksilvertermometer, ett tjusigt instrument av handblåst glas och stål, men hade också en ny digital modell. Jag tog upp den, startade mätningen och såg hur siffrorna på displayen rusade i höjden. 29


”Hur länge blir ni kvar?” frågade Tom vänd mot Gardner och nickade mot de vitklädda figurerna. ”Ett tag till. Men det är för varmt för att stanna härinne särskilt länge. En agent har redan svimmat för oss.” Tom böjde sig fram över liket, försiktigt så att han inte klev i det torkade blodet på golvet. Han justerade glasögonen för att kunna se bättre. ”Har du nån temperatur än, David?” Jag tittade på de digitala siffrorna. Jag hade redan börjat svettas. ”43,5º.” ”Kan vi stänga av den där jäkla brasan nu?” frågade en av teknikerna. Det var en storvuxen man vars väldiga buk spände ut overallen. Det man såg av ansiktet bakom masken var rött och svettblankt. Jag kastade en blick på Tom för att få bekräftelse. Han nickade. ”Vi kan lika gärna öppna fönstren också och släppa in lite luft.” ”Tack gode Gud för det”, flämtade den storvuxne när han böjde sig ner för att dra ur sladden till elementet. Medan glödtrådarna svalnade öppnade han fönstren så mycket det gick. Flera av männen i stugan suckade av lättnad när den friska luften svepte in. Jag gick fram till Tom som stod där och stirrade på kroppen med ett slags abstrakt koncentration. Gardner hade inte överdrivit. Det var inte fråga om annat än att det här måste vara mord. Offrets armar och ben hade dragits ner på ömse sidor och fästs vid bordsbenen med pakettejp. Huden var spänd som trumskinn och hade samma färg som gammalt läder – men det gav inga ledtrådar till offrets etniska identitet. Blek hud mörknar efter döden, medan mörk hud ofta blir ljusare så att det blir svårt att fastställa den ursprungliga färgen. Men de gapande skårorna var mer signifikanta. Det är naturligt att huden splittras när kroppen bryts ner och gaserna får den att svälla. Men de här skårorna var inte naturliga. Det låg torkat blod i kakor på bordet runt kroppen och svärtade mattan nedanför. Det måste ha kommit från ett eller flera öppna sår och det tydde på att åtminstone en del av hudskadorna uppstått medan offret fortfarande levde. De skulle också kunna förklara mängden av 30


spyflugelarver, eftersom flugorna skulle ha lagt sina ägg i de öppningar de hittade. Men hur det nu än var med den saken kunde jag inte minnas att jag någonsin sett så många maskar på en enda kropp förut. Ammoniakstanken var överväldigande på nära håll. De hade slagit sig ner i ögon, näsa, mun och genitalier och utplånat varje spår av offrets kön. Jag kunde inte slita blicken från offrets mage och hur maskarna sjöd och kokade i den sprängda buken och fick huden att röra sig som om offret fortfarande levde. Min hand sökte sig ofrivilligt till ärret på min egen mage. ”David? Går det bra?” frågade Tom med låg röst. Jag tvingade mig att titta bort. ”Det är ingen fara”, sa jag och började ta fram provrören ur väskan. Jag märkte att han tittade på mig. Men han lät det passera och vände sig i stället mot Gardner. ”Vad vet vi hittills?” ”Inte mycket.” Gardners röst dämpades av masken. ”Men den som gjorde det här har varit ganska metodisk. Inga fotavtryck i blodet, vilket innebär att mördaren var tillräckligt sansad för att se upp med var han satte fötterna. Stugan hyrdes i torsdags av nån som kallade sig Terry Loomis. Inget signalement. Bokningen och betalningen med kreditkort gjordes upp i telefon. Mansröst, lokal dialekt och karlen bad att nyckeln skulle läggas under mattan utanför stugdörren. Han sa att han skulle komma sent.” ”Det var ju ett lämpligt arrangemang”, sa Tom. ”Mycket. De verkar inte bry sig om det här med pappershantering så länge de får betalt. Hyrestiden gick ut nu i morse, så när ingen lämnade tillbaka nyckeln åkte ägaren hit upp för att kontrollera att ingenting saknades. Med tanke på hur tjusigt allt är här kan man ju förstå att han var orolig”, tillade han och såg sig om i den torftiga stugan. Men Tom lyssnade inte. ”Skulle stugan bara ha varit uthyrd sen i torsdags? Är du säker?” ”Det var vad ägaren sa. Datumet stämmer med bokföringen och kreditkortskvittot.” 31


9789170018022