Issuu on Google+

Prolog Vi sladdade på gruset och lutade cyklarna mot den stora björken vid volleybollplanen. Som vanligt spelade bodybuildarna från simhallen, de som alltid skrämde slag på mig. Vi rullade ut handdukarna, hans större och min lite mindre intill. Vi sorterade tatueringarna som legat med Tom-ochJerry-tuggummina. De snyggaste i en hög, de lite fulare i en annan. Sommaren hade hållit i sig länge och vi hade varit här många dagar, våra händer och knän var nästan svarta av solen. Vi simmade ut till flytbryggan. Hävde oss upp på trädäcket, ställde oss som kung och drottning och blickade ut över våra ägor. Vår svarta damm. Han lärde mig att göra bakåtvolter ner i vattnet. Började först på huk och senare stående. Han klappade i händerna och jag fick aldrig nog. Det skulle bli sista hoppet. Jag tog sats och flög i en perfekt båge genom luften. Kände vattnet mot fingertopparna, ansiktet och magen. Det måste ha varit det snyggaste hoppet av alla. Jag längtade efter att komma upp igen för att få se hans min. Men huvudet stötte i något och jag sökte med händerna efter vattenytan. Allt jag mötte var hård, slemmig plast. Jag simmade förtvivlat åt än det ena hållet, än det andra, men varje gång jag tänkte att nu måste jag ändå ha nått fram, körde jag upp huvudet i plasten igen. Flytbryggan. Jag hade hamnat under den. 7


Jag behövde andas, fick panik och drog ner vatten i lungorna. Svarta prickar och eldflammor under ögonlocken. Jag försökte titta, men såg bara svart. Någon tog tag om min fot och drog mig till sig. Plötsligt såg jag ljuset, jag var ovanför ytan igen. Han hjälpte mig att få tag i bryggans kant, jag hostade upp vatten och såg att tatueringen på handen, som skulle sitta i flera dagar, hade smetats ut. Våra blickar möttes och hans ögon var helt svarta. Ansiktet blekt, läpparna ljusblå och darrande. När vi kom upp på land la han sin handduk över mina axlar. Gick upp till kiosken och kom tillbaka med en blåbärscornetto. Den största och dyraste. Min favorit. ”Jag trodde att du lurades. Annars hade jag hoppat i direkt”, sa han och ryckte några strån ur den torra gräsmattan. ”Jag blev arg först, sen bara rädd.” Jag tänkte att han var min hjälte och att jag hade dött om han inte funnits där. Men att jag själv aldrig mer skulle vara rädd, med honom vid min sida. ”Det var ett väldigt snyggt hopp, eller hur?” sa jag och han nickade. ”Ja. Det var helt perfekt.” Han buffade mig i sidan och vi skrattade. Han kastade grästussar på mig, som jag kastade tillbaka. Jag åt upp glassen och gav honom slutet med choklad i. Solen var på väg ner bakom träden och vi rullade ihop handdukarna. Gick sakta tillbaka mot cyklarna, hand i hand, med svängande armar och gung i stegen.

8


DEL 1

Time is here ”Here, we are gathered here, drawn from far and near. Time is here. You, you’ve come here to grow. Plant your seed and know it grows by love. Friendship is like the sun, like the rain, makes every grain grow. Here, life is what you’ll find, here seeds of every kind can grow and be your start, your start of life.” Ur ”Time is here”, officiell skolsång på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket.


1 Vi har radion på men tystnaden är ändå där, mellan oss. Mamma trummar med fingrarna mot ratten, i takt med musiken. Nynnar. Solen står högt på himlen och skolans byggnader ser magnifika ut, gyllengula och utspridda i grönskan. Bilen slingrar sig uppför den långa backen. Ordnade rabatter och lummiga häckar. Klungor av elever som följer oss med blicken. Jag har längtat efter den här dagen, föreställt mig hur det skulle kännas att komma hit. Vi parkerar i skuggan av några träd vid en liten park, mellan två byggnader av sten. Synkroniserat öppnar vi dörrarna och kliver ut. Sen eftermiddag och idyll som i en resebroschyr. Berga elevhem är L-format med robusta trappor upp till entrén. I dörren står en reslig man med yvigt skägg och rejäl ölmage. Han bär skoluniform. ”Det måste vara husfar”, viskar mamma och tar mig under armen. Vi går fram och skakar mannens framsträckta hand. ”Gunnar heter jag och ni är hjärtligt välkomna hit.” ”Hej, jag heter Elin. Och det här är min mamma, Kia.” Vi packar ur och kånkar in. Jag önskar att mamma kunde sluta nynna och hon behöver inte hjälpa mig mer, hon kan åka hem nu. Hon tar en tygpåse ur baksätet. ”Jag tog med några par strumpor som jag sytt in ditt efternamn i.” 11


”Men mamma, jag sa ju att du inte skulle.” Jag fräser. Blir varm i ansiktet. ”Det var så många plagg som försvann här på min tid, jag tänkte att de blir lättare att hålla reda på nu”, förklarar mamma försiktigt. ”Men jag är inte du.” ”Nej, det har du ju rätt i.” Mamma ler. I mitt hjärta känner jag en tagg av dåligt samvete. Tjejen jag ska dela rum med har inte kommit. Jag väljer en av det kvadratiska rummets två sängar och ställer väskorna på golvet. Tillbaka i hallen bjuder husfar på rundvandring. ”Här i allrummet samlas vi inför de gemensamma aktiviteterna”, säger han och pekar. ”Frukosten är rullande, men middag äter vi tillsammans kvart över fem. Då slår jag i gonggongen i hallen. Efter middagen är det läxis fram till klockan sju. Vid det laget kurrar kanske magen igen och då bjuds det på kvällsmat, tillredd av bergatrollen efter rullande schema. Efter det har ni fritid, i första ring är innetiden halv tio. Köket är alltid öppet, om du blir hungrig framåt kvällskvisten kan du alltid göra dig en rostis eller varmis i varmisjärnet.” Herregud. Äter man hela tiden på det här stället? ”Uniformen hämtar du nere på Utis”, fortsätter husfar. ”Där kan du även kvittera ut kollegieblock och pennor.” Han ger mig en klapp på axeln. ”Mycket info på en gång”, säger han och skrattar stort. Jag kastar en blick på mamma, som har ett närmast frireligiöst leende på läpparna. Läxis, utis, varmis, rostis? Var har jag hamnat? I de absurda smeknamnens Mecka? Ett gällt skrik drar min blick mot vändplanen utanför. Två tjejer rusar mot varandra och snurrar runt som i ett romantiskt Hollywoodmöte. Båda har en marinblå väska märkt med skolans emblem hängande i armvecket. Svarta skepparkavajer och Timberlands. ”När har man på sig skoluniformen?” frågar jag. 12


”På högtidsdagar, söndagar, aulasamlingar, fördettingsbesök, idrottsutbyten.” Efter att ha hämtat en marinblå kavaj, grå kjol, vit skjorta och vit-röd-blårandig slips, vinkar jag hej då till mamma som försvinner nedför backen i sällskap med det avtagande motorljudet. Rökning är strikt förbjuden på skolans område, så jag går in bakom sophuset och tänder ciggen. Sjunker ner på huk i gruset och stirrar på mina händer, som darrar. Så det här är Sigtuna. Mitt hem för tre år framåt, min plats långt hemifrån. Det här är mitt liv nu. När jag kommer tillbaka till rummet ligger strumppåsen på skrivbordsstolen. Jag får en klump i halsen. Mamma. Hon har verkligen åkt sin väg nu, på riktigt. På den ena sängen sitter en tjej, rumskompisen. Vi tar i hand och hälsar avvaktande. ”Simone.” ”Elin.” ”Ska du med på en cigg?” ”Jag tog just en, men okej.” Vi tittar fram bakom sophuset. Ser hur allt fler anländer, fler kramar och kindpussar utbyts, armvecksväskor svängs och slängs. Simone kommer från Frankrike. Hon har börjat här för att få ordning på sitt liv, säger hon. Föräldrarna tvingade henne och hon hatar det redan. Jag gillar henne. Vi går tillbaka in, delar upp bokhyllorna mellan oss och skrattar åt de fyrkantiga uniformskavajerna. ”Axelvaddar. Hur åttio är inte det?” Jag nickar medhållande. Klockan sju slår husfar i gonggongen och allrummet fylls av tjejer. Husmor är också där, även hon iklädd skoluniform. Hon är i sextioårsåldern, med vitt burrigt hår och knallröda läppar. Jag sätter mig på ett av trappstegen och ser mig omkring i rummet. Tjejen bredvid sträcker fram handen. ”Hej, jag heter Lydia. Vi går i samma årskurs.” 13


”Hej, hej. Elin heter jag.” Jag får ögonkontakt med en annan tjej, smal och lång och som ler igenkännande. Hon kommer fram. ”Hej, Elin. Din mormor berättade att du skulle börja här. Kul!” Hon ger mig en kindpuss och en lätt kram. Jag pussar tillbaka ut i tomma luften. Hon måste vara Alice. Min syssling. Jag träffade henne några gånger när jag var liten, men jag hade aldrig känt igen henne om hon inte sagt något nu. ”Vi får prata mer sen”, säger Alice och släpper min arm. Jag nickar och hon försvinner bort. Husfar tar ordet. ”Vad spännande och roligt att se så många nya trevliga ansikten. Jag heter Gunnar och är er husfar.” ”Och jag heter Inger och är er husmor.” Leenden överallt. ”Många nya intryck för er en dag som denna”, fortsätter husfar. ”Många regler att få in i huvudet. Vi kommer att ha överseende under den första veckan, men därefter hyser vi förhoppningen att rutinerna ska sitta.” Husfar nickar åt Alice och hon reser sig. ”Hej allihop. Jag heter Alice och är er prefekt. Alltså er närmaste länk till husmor och husfar. Ni kan alltid vända er till mig om ni behöver någon att prata med, eller undrar över något. Berga är uppbyggt kring respekt. När en vuxen kommer in i rummet reser vi oss. Vi presenterar oss med för- och efternamn, tar i hand och niger.” Alice demonstrerar på husfar, niger djupt och han bockar. Någon fnissar, men tystnar snabbt. ”Vi niar självklart våra husföräldrar”, fortsätter Alice. ”När telefonerna ringer svarar vi i rangordning, ingen tredjeringare ska någonsin behöva springa. Likaså tar treorna mat först vid middag och kvällsmat. Gördis är vårt underbara ekonomi14


biträde som fixar all god mat till oss. Hon dukar fram. Ni plockar undan. Som ni ser finns det tre matbord, battar och ettor vid första bordet, tvåor vid andra och så treorna, vi, vid bordet närmast dörren. För er som undrar vad battar är så är det de elever som går i grundskolan. Dem får man hunsa lite extra med.” Rummet fylls av skratt. Treorna radar upp sig: Alice, Fanny, Rebecka, Alexandra, Louise och Signe. Sex stycken. Jag rabblar namnen tyst för mig själv. Hur ska jag komma ihåg allt detta? Efter mötet samlas alla nya i Lydias och Nicoles rum för ett informellt möte. De regler som husfar och Alice delat med sig av är nämligen inte de enda, berättar Lydia. Hon har gått här sedan nian och vet det mesta. Vårpromenad till exempel, förkortat vp, är att smita ut på natten. En tradition som funnits sedan tidernas begynnelse. Men man måste alltid rapportera till en trea först, någon måste veta var man befinner sig. Vp låter som ett äventyr och jag känner mig lite gladare, men Simone ser helt utmattad ut. Hennes ansikte har ändrat färg från rosigt till kritvitt och de isblå ögonen stirrar på en prick på väggen ovanför Lydias säng. Klockan tio ligger vi i våra sängar. Husfar har gått runt och nattat. Stannat till och frågat hur det känns så här första dagen. ”Bra, bra”, svarade vi. Simone somnar men jag ligger vaken med blicken i taket. Alices leende dansar på näthinnan och när jag blundar träder bilden av mamma fram, ensam, vid köksbordet med sitt korsord. Gimo. Tretusen invånare i den norduppländska myllan och fem mil från den närmaste staden Uppsala. En gång i timmen går det en buss dit, på midsommar-, jul- och nyårsdagen ingen lokaltrafik alls. Jag och mamma, i ett radhus i ortens utkant. Ett centrum, ett torg, ett kafé med dagens lunch, en simhall, 15


en idrottsgård. Ett Folkets hus där de visade senaste filmen ett par år efter premiären. Det var discon där ibland också, men de blev färre och färre i takt med att byggnaden förföll. Jag valde fotbollen framför ridhuset. Tränade tisdagar och torsdagar. Frågade mig om livet alltid skulle kännas så här, om det regnade oftare i Gimo än på andra ställen, eller om det var jag som såg allting i grått. Jag längtade efter något annat. Jag kände mig så avig och benig och ensam. Varje födelsedag fick jag ett brev från mormor. Hennes snirkliga handstil gratulerade mig på den stora dagen. En hundralapp att köpa något roligt för. Jag skrev tillbaka och tackade. Mormor bor i ett stort, fint hus utanför Stockholm och jag brukade tjata på mamma att vi borde hälsa på, men det blev aldrig av. Till slut tog jag saken i egna händer. Jag började ringa mormor och födelsedagen när jag fyllde fjorton bjöd hon mig en hel helg hem till sig. Vi åkte in till Stockholm, gick till Kaknästornet, jag blev bjuden på bakelser på konditori och fick nya kläder. Jag sov i manglade lakan i gästrummet, beundrade tavlorna på väggarna, kristallkronorna i taket och ville stanna för evigt. Mormor berättade om Sigtuna och ju mer jag fick höra, desto sugnare blev jag. Vi tittade på gamla foton, bilder på mamma i proper klädsel och med rak hållning. I långklänning bredvid män i frack. Sportande, skrattande. Uppställd med armarna runt andra tjejer och killar vid roddbåten och på studenten. När jag kom hem igen och frågade mamma om Sigtuna, ryckte hon på axlarna och såg nästintill likgiltig ut. ”Sigtuna”, sa hon dröjande. ”Det var väldigt länge sedan.” Broschyren som mormor lovat att skicka hittade jag till slut i garaget i pappersinsamlingen. Ett glansigt, styvt papper och överst med guldbokstäver: Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Jag satte mig på en trave vinterdäck och bläddrade sida för sida ända till slutet. En skola vid Mälarens strand. Gamla 16


anor, nya idéer. Sveriges största internatskola, en skola för framtiden. Elever från världens alla hörn, samlade som en enda stor familj. Här fick de chans att utvecklas och mogna tillsammans. Det lät helt underbart, nästan exotiskt. Dessutom bara några mil från Stockholm, huvudstaden. Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen. Jag slängde broschyren med ett klatschande framför henne. ”Varför låg den här i vårt garage?” Mamma tittade på broschyren och sedan tillbaka upp på mig. ”Jag tyckte det var så dumt av mormor att börja tjata om det där.” ”Hon har inte tjatat, det är jag som har bett henne!” skrek jag, så arg att jag var nära att krossa kaffekoppen och fatet med mammas leverpastejsmörgås på. Mamma såg mest förvånad ut. ”Men jag trodde att du trivdes i Gimo?” sa hon. ”Du har ju många vänner här och fotbollslaget vill du väl inte lämna?” På kvällen pratade hon i telefon med mormor, längre än hon gjort på flera år. Hon hummade och mumlade. Jag satt högt upp i trappan och tjuvlyssnade. ”Ja, du får åka”, sa mamma när hon lagt på luren. ”Men inte förrän efter högstadiet. Du kan tänka på saken fram till dess.” De följande åren blev en lång väntan. En väntan som nu är över.

17


2 Jag vaknar av att en tjej sliter upp dörren till vårt rum. ”God morgon! Klockan är sju. Solen skiner och det är nitton grader varmt.” I samma ögonblick börjar väckarklockan att ringa och jag stänger snabbt av den för att inte störa Simone. Slänger benen över sängkanten och lägger huvudet i händerna. Suckar. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, är rädd för att öppna dörren, rädd för vad som ska möta mig i korridoren. Jag känner mig som under första dagen i mellanstadiet, när jag inte vågade korsa skolgården. Till slut samlar jag ihop modet och schampoflaskorna och går genom korridoren till badrummet. Jag har duscharna helt för mig själv och väljer den närmast fönstret. Simone kommer tillbaka till rummet från toaletten när jag står i bara trosor och letar efter behån. ”Herregud. Skyl dig.” ”Förlåt.” Hon kryper tillbaka ner i sängen. ”Släck när du går”, säger hon surt och drar täcket över huvudet. Jag tar på mig uniformen, släcker sänglampan och går till allrummet. Husfar har dukat upp frukostbuffén. Flera sorters bröd, mjölk, fil och yoghurt, ägg, te, kaffe och juice. Jag får beslutsångest, men gör ett par mackor med ost och tomat. Sneglar mot morgontidningarna som ligger på treornas bord, men 18


vågar inte röra dem. Sätter mig istället bland ettorna och tuggar mig långsamt igenom mackorna. Tittar ut genom fönstret och in i granarna och tallarna som vajar i vinden utanför. När jag kommer in i rummet igen efter att ha borstat tänderna, står Simone nästan påklädd och drar på sig strumpbyxor. Hon verkar inte lika arg längre. ”Du har ett stort hål på vaden”, säger jag. ”Syns det mycket?” ”Ja. Gå utan.” I korridoren möter vi husfar. ”Simone, sätt på dig strumpbyxor”, säger han skarpt. ”Men det är hål i dem.” ”Då får du väl låna av någon!” Simone stönar högt och går tillbaka till vårt rum. ”Jag kanske har ett extra par”, ropar jag och springer efter henne. Vi blandar oss som marinblå-grå flugor med de andra, dageleverna, som inte behöver bära uniform. Inte än i alla fall. Rektorns mål är att göra uniformen obligatorisk för alla inför nästa termin, säger en kille som står framför oss på Midgårdstrappan. ”Är hon ny, rektorn?” frågar jag. ”Ja, för i år. Direktimporterad från Belgien, där hon jobbat på en elitskola för ariska barn”, säger killen syrligt. Förra rektorn ansågs vara väldigt schyst. Han förstod att elever visserligen behöver regler, men även en chans att krypa ut genom gallret och göra normala, dumma, ungdomliga saker. Han hade många vänner bland eleverna, men flera fiender i föräldraföreningen. Så han fick sluta. Nya rektorn står vid ett podium iklädd skoluniform. Hon är kortvuxen men kompenserar detta med höga klackar och en frisyr vars fluffighet för tankarna till sockervadd. Det måste gå 19


åt flera liter läggningsvätska om dagen. ”Förra rektorn bodde nere i Sigtuna”, avbryter killen mina tankar. ”Den nya har byggt sig en gigantisk villa i sluttningen ovanför Sandvreten och Tallåsen. Hon säger att det är för att hon vill lära känna oss bättre, men alla fattar ju att hon bara vill kontrollera oss. Det finns ett kafé nere i Sigtuna som heter Haggan i Backen. Gissa vad rektorn redan har börjat kallas.” Jag sneglar på Simone som står med blicken fäst långt i fjärran. ”Hörde du, Simone?” Jag puffar henne i sidan. ”Ja, skitroligt”, säger hon sarkastiskt. Rektorn pratar om sammanhållning. Om att vara en god elev, om kamratanda och framtidstro. ”Och nu vill jag ta tillfället i akt att sjunga skolsången med er.” Prassel av papper som skickas runt och en finstämd trudelutt som sipprar ur högtalarna. Alla sjunger för full hals och jag försöker hänga med. “Friendship is like the sun, like the rain. Makes every grain grow. Here life is what you´ll find, here seeds of every kind, can grow and be our start, our start of life.” De sista tonerna går så högt att alla böjer huvudena bakåt och det ser ut som om de tittar efter något som ska falla ner från himlen. Men himlen är klarblå, fri från främmande föremål. På väg till första lektionen har sången satt sig i huvudet och jag trallar. Simone sparkar stenar och ser arg ut. ”Det ska bli skönt att byta tillbaka till vanliga kläder sen”, säger jag. ”Jag skiter i skolan nu, jag går hem”, säger Simone och viker av upp mot Berga. Jag hinner inte säga något mer förrän hon är borta och jag står förvånad kvar med pärmen dinglande i högerhanden. Ger henne en lång blick, som träffar i ryggen. Simones bergochdalbana till humör smittar av sig. 20


Skolområdet känns som en enorm labyrint. Inte som på högstadiet med en lokal för allting. Här är det snarare fem lokaler för samma sak. Tolv av husen är elevhem och dit ska jag inte. Inte till gympasalen eller biblioteket heller, jag vänder och vrider på skissen jag har med mig. Jag är vilse, kommer att missa lektionen. Springer uppför och nerför trapporna med gråten i halsen och inte ett ansikte känns bekant. Till slut sätter jag mig på stenmuren utanför Instan, institutionsbyggnaden, ett lågt vitt hus mitt i området. Rotar fram schemat ur fickan och försöker tyda koderna. Jag önskar att jag visste vart jag skulle. En kille i smålockig backslick går förbi och jag reser mig för att springa ikapp honom. ”Ursäkta, men var ligger den här salen?” Han stannar och tittar på den punkt på schemat där jag håller fingret. Därefter upp på mig. ”Dit ska jag också, går du i S1A?” ”Ja.” ”Haka på, det är här inne.” Jag drar en suck av lättnad och följer honom i hasorna. I trappan vänder han sig om och sträcker fram handen. ”Fredrik heter jag förresten. Men du kan kalla mig Frippe.” ”Elin.” ”Är du ny?” ”Ja, på Berga.” ”Jag bor på Herrgården. Har gått här sen nian.” Efter lektionen försvinner Frippe och resten av klassen snabbt iväg och jag släntrar ensam nerför sluttningen mot matsalen. Träden flammar i vackra färger och det doftar lugn och höst och nya tag och nya tider. Jag följer efter lämmeltåget, de hungriga och törstiga främlingar som verkar känna varandra så väl. Jag känner ingen. Sorlet slår emot mig. Lukten av sås, potatis och kött och 21


många människors parfymer. Skrammel av brickor, glas, tallrikar och bestick. Lunchrusning. På väggen sitter en inramad matsedel med hela veckans meny, tillredd av skolans egen kock, Viggo Wagner. Jag frågar efter vegomat och någon säger åt mig att gå in i köket, där finns en särskild låda för oss. Jag tar en bricka och knuffar upp svängdörren. Går fram till en mattant som rör i en jättegryta. ”Jag skulle vilja ha vegomat, tack.” Hon granskar mig stressat. ”Har du anmält dig?” ”Nej.” ”Man måste anmäla sig, förstår du, annars räcker inte maten till alla.” Jag nickar och tittar ner i golvet. Tårarna är inte långt borta nu, jag är hungrig och vill inte äta några vidriga oxjärpar. Just när jag vänder mig om för att gå, ändrar mattanten tonläge. ”Ta du mat. Jag skriver upp dig på en gång, så är allt ordnat inför imorgon. Är du intern?” ”Intern?” ”Bor du på skolan?” ”Ja, det gör jag. På Berga.” ”Namn?” ”Elin.” ”Så, då har jag anmält dig nu.” ”Tack.” Jag går tillbaka ut i matsalen, tittar ner på mina bönor i tomatsås och känner mig plötsligt så trött. Ser Frippe och några andra från klassen vid ett av borden, men väljer ett tomt hörn vid fönstret istället. Tittar ut. Någon sparkar i lövhögarna, fyller famnen och vräker över någon annan, som skrattande vräker tillbaka. Om jag fortsätter min sociala utveckling i den här takten kommer jag inte att få en enda vän här. Till matten efter lunch hittar jag, alla matte- och NO-ämnen 22


är i samma byggnad som vi var i före lunch. Jag fattar inte hur jag hela tiden kan komma sist när jag går raka vägen utan att stanna. Antar att det finns genvägar som jag inte lärt mig än. När jag kommer hem från skolan ligger Simone nerbäddad under täcket. Rullgardinen är nere och lukten är unken, instängd. ”Hur är läget?” frågar jag. ”Dåligt.” ”Får jag dra upp rullgardinen?” ”Nej.” Jag vill ruska om henne, hårt. Det är jobbigt för mig också att vara ny här, men om vi gjorde det här tillsammans skulle allt bli lättare. Istället lämnar jag böckerna på sängen och går till allrummet. Jag tittar in i Bergas vitrinskåp där pokaler och fotografier står uppradade. En bild på ett handbollslag, på huk med allvarliga ansikten. En av spelarna är mamma. ”Distriktsmästare 1966” säger en liten skylt. Så mamma var idrottsstjärna en gång i tiden? Det har hon aldrig berättat. En bok på soff bordet summerar åren som varit. En hel sida med framstående personer som gått på skolan: kung Carl Gustaf, Olof Palme, Peter och Marcus Wallenberg, Povel Ramel, Folke Rydén, Cecilia Hagen. Imponerande. Historien bakom skolans alla minnesskyltar. En guldplatta i sporthallen berättar att hallen kunde byggas tack vare donationen från en tidigare elev. Bilder på Kungen som klipper invigningsband och ler in i kameran. Tänk att mamma aldrig pratat om skolan. Alla händelser som sitter i väggarna, alla minnen hon måste ha kvar. Varför har hon hållit allt för sig själv? Husfar kommer in och får syn på mig. ”Hej, Elin, hur mår du?” ”Jag mår bra.” Motfrågan fastnar i halsen: Hur mår ni? Är det vad jag borde säga? Borde jag resa mig och niga? Husfar 23


räknas väl som vuxen? Blir han arg nu, när jag sitter kvar som en amöba i soffan? ”Nu slår jag i gonggongen, så håll för öronen.” Den sista stavelsen drunknar i oljudet och jag slår händerna för öronen, men för sent. Det dånar i mitt huvud. Snart är vi alla samlade, som små svampar på trappavsatsen. Husfar frågar om vi mår bra och får ett jakande svar. ”Bra, då äter vi, tycker jag.” Treorna går först, sedan tvåorna och sist ettorna och battarna. Doften från värmevagnen får magen att kurra. Vi radar upp oss bakom stolarna och inväntar husfars signal. ”Gode Gud välsigna maten, amen.” ”Amen”, säger alla i kör. Stolar skrapar mot golvet och de vid mitt bord sätter sig, medan treorna tar för sig av maten. När det blir vår tur, ser jag en liten aluminiumbehållare vid sidan av värmevagnen. ”Elin, Berga” står det skrivet med svart märkpenna. Min vegomat. Titta alla, vill jag ropa. Mattanten bryr sig om mig. Skickar speciell mat till mig. Bang, bang, bang! Någon dunkar med knutna nävar i bordsskivan. ”Fanny på bordet, Fanny på bordet!” Nu bankar nästan alla, så jag gör likadant. ”Fanny på bordet!” En stol dras ut vid treornas bord och en tjej kliver upp på den, knallröd i ansiktet, generat leende. ”Vad händer?” ropar jag till Lydia, som sitter närmast. ”Hon har blivit ihop med en kille, så hon får stå på bordet”, skriker hon tillbaka. Bankandet tystnar. ”Vem, var, när?” frågar Alice. ”Peder på Sandvreten. I somras i Falsterbo.” ”Hur?” gastar en tjej som heter Rebecka. Alla skrattar. ”Nej hör ni, jag vill inte veta”, säger husfar och håller för öronen. Alla skrattar igen. Fanny sätter sig. 24


Vi bär ut våra egna och treornas tallrikar till köket och staplar dem i diskmaskinen. När vi står uppradade bakom stolarna igen, kommer Gördis ut med två stora fat marängsviss. ”Titta efterrätt!” jublar en tjej vid vårt bord. ”Ta inte ut segern i förskott”, säger Lydia lugnt. Snart förstår jag vad hon menar. När treorna tagit återstår knappt hälften av det sista fatet. ”Efterrätt får ni äta i trean!” skriker Rebecka bakom sin jätteportion och skrattar, ”muahahahaha”, som en ond trollkarl i en film. ”Tredjeringskomplex”, teaterviskar Lydia. Vi delar marängsvissen som blir över, men jag är inte sugen. Kommer jag att bli så där? Är det meningen att jag ska börja längta nu, efter trean, då jag får äta upp andras efterrätt? Vi reser oss och inväntar signalen från husfar. ”Tack gode Gud för maten, amen”, säger han. ”Tack för maten!” På väg till mitt rum skummar jag meddelandetavlorna utanför telefonhytterna. Mammas namn finns inte där. Fast jag har å andra sidan inte ringt henne heller. ”Kolla!” ropar någon och pekar ut genom fönstret. ”Midgårdens nya är här!” Uppför backen mot Berga kommer en lång rad hårdsminkade killar, endast iklädda kalsonger. Bakom följer deras treor, betydligt mer påklädda. Midgården är vårt syskonhem, får jag veta, och deras nya ska sjunga en kärleksserenad för sina systrar. ”Berga, ni är vår ögonsten. Berga, ni har så fina ben”, mumlar de generat. Vi busvisslar och applåderar och killarna försvinner nerför backen igen. ”Läxis har börjat”, ropar husfar. ”Gå till era rum!” På läxis stirrar jag in i väggen en stund. Försöker skriva dagbok men får inte ur mig en enda rad. Jag börjar sätta upp 25


bilderna som jag haft med mig hemifrån. Tejpar upp dem ovanför sängen och skrivbordet. Simone har tagit sig ur sängen och gör samma sak på sin sida. Hon har satt fast en rad med tomma cigarrettpaket ovanför huvudändan till sin säng. ”För att jag ska ha koll på hur mycket jag röker.” Jag pillar på fotot av mig och Ullis, utsträckta på handdukar på en brygga vid Gimodammen. Kisande mot kameran, mörkbruna av allt pressande. Vi hade varit på festival och raggat killar i Tylösand och jag var så lycklig då. På väg hit, till ett nytt liv. Verkligheten är så mycket mer invecklad än dikten. Allt som verkade så lätt i broschyren, alla kramar och kindpussar och vänskapsband, känns evighetslångt borta. Och när jag tittar på den där bilden av mig, Ullis och sommaren längtar jag tillbaka. Till juli när allt var enkelt och till och med till Gimo lite grann. Efter kvällsmaten frågar Simone om jag vill ta en promenad med henne och jag följer lättad med. Jag är rädd för att bli lämnad ensam i allrummet, rädd för att det ska synas hur vilsen jag känner mig. Vi går sakta över gården och vidare längs en stig som Simone verkar ha gått på förr. Hon har blicken i marken och ser ut att vara långt borta i tankarna. I mitt huvud sitter skolsången fortfarande kvar så jag börjar tralla igen. ”Röker du?” avbryter Simone och jag svarar genom att lojt vifta med ciggen jag just tagit upp ur paketet. ”Nej alltså, jag menar … Åh, nu känner jag mig skitdum som frågar, men röker du, alltså, andra grejer nånsin?” ”Som?” ”Hasch? Maja?” Mellan åttan och nian gjorde jag en lista över allt jag ville göra som jag fortfarande inte hade gjort. Röka hasch var en av punkterna, men i Gimo var hembränt den tyngsta drog jag kom i kontakt med. Knarkade på riktigt gjorde bara de 26


kriminella. De som tog anabola och åkte in till Uppsala på helgerna för att slåss. ”Jag har alltid velat prova.” Simone har stannat på stigen och jag viskar så att ingen ska råka höra oss. ”Ska vi dela på en?” viskar hon tillbaka och håller upp en smal, konformad joint. Allt jag kan göra är att nicka. Det pirrar till i magen. Ja, klart att jag vill, vad som helst för lite förändring. ”Kom, jag vet den bästa platsen.” Simone studsar på stigen nu. Och hon visar mig sin plats, den hon hittade igår kväll. Vecklar ut filten hon burit med sig under armen och vi sätter oss i mossan. Omgivna av träd och stenar som skyddar oss mot världen tänder vi jointen. Låter röken kila sig in, via blodomloppet in i musklerna, i hjärnans alla skrymslen. Jag slappnar av, faller långsamt bakåt och känner hur min kropp smälter samman med marken under. ”Jag sitter fast”, viskar jag och Simone fnissar till. ”Du ska inte röka för mycket om det är första gången.” Jag ligger kvar och njuter av att vara avdomnad och lugn. Simone röker klart det som återstår av jointen och nynnar på skolsången. ”Den har fastnat i ditt huvud också”, fnissar jag och kan sedan inte sluta. ”Den där jävla skitsången.” Simone försöker låta arg, men kan inte heller hålla sig för skratt. ”Den här skolan är ett stort skämt”, säger hon sedan. ”Folk låtsas att de bor i USA och går på highschool. Har du sett årsboken? Det är patetiskt.” Jag nickar, men håller inte alls med. För mig är allt detta på riktigt. Jag tycker att det är hur coolt som helst med en årsbok. ”Du, Simone? Har du tänkt på att husmor och husfar har ett annat liv när de inte är med oss? Där de bor i radhus och går till Konsum. Antagligen har en familj, en hobby och ett eget 27


kylskåp. Egna barn som säger ’du’ till dem.” ”Men det är ju det jag menar. Allt är fejk.” ”En parallell verklighet.” ”Precis.” Strax före innetid går vi tillbaka. Vinkar till husfar som sitter framför teven i sitt rum och tittar på nyheterna. Han vinkar tillbaka. ”Skorpa?” frågar Simone. ”Skorpa”, konstaterar jag och vi brer två var och låter smulorna träffa golvet, utan att det känns som om det gör något. Jag hinner knappt lägga huvudet på kudden förrän jag somnar. Som i en dimma hör jag husfar öppna dörren och säga god natt. ”God natt”, mumlar jag. ”Tack för idag.”

28


3 Jag går i S1A, samhällsvetenskapligt program, det gör Simone också. Vi är tjugofyra stycken och vår mentor heter Mehmet. Hans uppgift är att guida oss genom läsåret. Skolan har infört ett nytt system för att hela skoldagen ska utnyttjas och inte slösas bort på sovmorgnar. Därför är den första kvarten på dagen mentorns och den är obligatorisk. ”Kan vi inte strunta i mentorstiden på torsdagar”, säger Frippe. ”Vi har inte nästa lektion förrän klockan tolv de dagarna.” Som svar på det skrattar Mehmet bara. Länge och uppriktigt. Mehmet är oväntat nog blond och blek som nyfallen snö. Stor som ett hus, med ljust skägg och enorma ögonbryn som ligger som klängväxter över glasögonbågarna. Hans föräldrars äldste och bäste vän var turk och vid sonens födelse ville de hedra honom. Så Mehmet blir svensklärar-Mehmet åt en ny kull förvånade elever varje år. Mehmet samlar på kortlekar, en hobby som han haft sedan ungdomen och som numera upptar all ledig tid. Han har små, stora, snuskiga, kyska, gamla, nya och åker runt i landet på mässor och kortleksbytardagar. Han är dessutom grundare och ordförande för Sveriges första och enda kortleksförening. Allt detta berättar han redan den första dagen. ”Han är sosse”, säger Frippe, på väg ut från sista lektionen. ”Så man ska ta allt han säger med en nypa salt.” 29


Jag undrar hur Frippe kan veta att Mehmet är sosse. Men jag väljer att inte fråga. Vill ju inte verka dum. Redan fredag och jag har ont i magen inför helgen. Att bli ensam kvar på Berga känns hemskt, men jag kan inte åka till mamma. Det skulle vara pinsamt att hoppa av åttahundraelvan vid Mysinge och tvingas erkänna att jag inte fått en enda vän på den nya skolan. Simone och jag har bestämt att vi ska jogga före frukost, men hon är omöjlig att väcka. När hon slutligen slår upp ett par röda, frånvarande ögon ber hon mig dra åt helvete. Så jag går själv. Jag får håll nästan direkt. Egentligen hatar jag att jogga. Jag slår av på takten och lunkar runt fyrahundrametersbanan på idrottsplatsen, två varv får räcka. Från båthuset hörs röster och snart klyvs Mälarens yta av en roddbåt med fem passagerare. En röst skär genom tystnaden. ”Catch, pull through, catch, pull through …” Perfektionen i bilden är precis vad jag drömde om när jag maniskt bläddrade igenom broschyren från Sigtuna hemma. Hur gärna skulle jag inte sitta i den där båten och synkroniserat röra mig framåt, i likriktighet och fullkomlig gemenskap. Jag har alltid önskat att mamma skulle ställa högre krav på mig. Pressa mig att plugga hårt och vilja bli läkare eller kärnfysiker. Ge mig riktlinjer och regler att följa, och att bryta. Men jag kan inte komma på en enda gång som mamma blivit arg på mig eller överhuvudtaget skällt på mig. Istället lät hon mig springa runt med okammat hår och gräsfläckar på knäna. Jag fick godis på vardagar och middag framför teven och blev aldrig tillrättavisad, aldrig tvingad att städa mitt rum. Vi läste Pippi Långstrump som godnattsaga nästan varje kväll, själv hade hon inte fått läsa den som barn. Mormor förbjöd allt som hade att göra med ”den omoraliska jäntan” i sitt hus. 30


Jag avskydde också Pippi. Hon var slösaktig, ouppfostrad och trotsig och hennes liv var lika kaotiskt som mitt. Jag ville hellre vara Annika. Med välkammat hår, pressade kjolar och alla rätt på proven. Jag bad mamma läsa de delarna där Tommy och Annika gick hem till sin kärnfamilj och åt köttfärslimpa, och hoppa över Pippis alla vilda upptåg. Sigtuna är allt jag drömt om. En plats där varje millimeter av tillvaron styrs av en regel. Där jag fostras att bli en duktig och duglig Annika. Där jag aldrig mer behöver sätta egna gränser, för skolan tar hand om mig. Jag antar att det tar ett tag att vänja sig och att det mesta blir lättare och roligare när jag lär känna lite folk och får grepp om helheten. Tiden står stilla här och alla verkar nöjda med det. Utom möjligen Simone. Jag går tillbaka till Berga som börjar vakna. Möter husmor i hallen som höjer handen i en trött hälsning. ”Har du rott?” ”Nej, joggat.” ”Tänk på att säga till mig eller brandförmannen innan du går ut, ifall det blir brandövning.” Ja, det borde jag förstås ha tänkt på. Madde kommer in i allrummet när jag brer en macka. ”Elin, det är telefon till dig. Din mormor.” Det förvånar mig att Madde vet vad jag heter, vi har knappt pratat med varandra. ”Tack!” Jag lyfter luren i telefonbåset. ”Hallå?” ”Elin?” ”Hej, mormor.” ”Vem svarade?” ”Madeleine.” ”En mycket trevlig ung dam.” Mormor vill komma till Berga på lördag. Hon har ändå 31


vägarna förbi i helgen, säger hon. Då kan hon titta på mitt rum och hälsa på några av de nya eleverna. Kanske är dotterdottern till någon av hennes väninnor där och kanske hänger gristavlan kvar. Den som hon en gång donerade. ”Så kan vi äta lunch tillsammans också, på restaurang.” Jag blir glad av hennes röst. Någon som bryr sig om mig, som vill hälsa på. ”Det vore jätteroligt om du kom.” ”Vem är din rumskamrat?” frågar mormor nyfiket. ”Simone.” ”Vad heter hennes föräldrar?” Borde jag veta det? ”Ingen aning. De bor i Frankrike.” ”Jaha.” Husmor tycker synd om mig och Simone som är ensamma kvar över helgen. På kvällen hyr hon film och poppar popcorn. Vi kryper upp i sofforna, men Simone går och lägger sig efter bara en halvtimme. Kvar blir jag och husmor och jag kommer att tänka på mamma och på att många av våra fredagskvällar kändes precis så här öde. Jag som trott att jag på internatskolan skulle slippa ensamheten. Men här finns nästan ännu mer att ha ångest över än hemma i Gimo. Vi har sagt klockan tolv och mormor kommer fem i. Hon sveper in genom dörren i nylagt hår och beige höstkappa. Hon kramar mig lätt. Puss i luften, puss. ”Har du sovit dåligt? Du ser trött ut”, säger hon. Innan jag hinner svara har hon rusat vidare in i allrummet. Simone sitter i soffan och tittar på teve. ”Här reser vi oss upp, det är en vuxen i rummet”, ryter mormor och Simone flyger skräckslaget ur soffan i givakt. Tar i hand och niger. ”Simone, Elins rumskamrat.” ”Ser man på. Jag är Elins mormor.” 32


Jag står kvar i dörren och kan inte hålla tillbaka leendet, trots att situationen gör mig illa till mods. Simones första möte med mormor, en chockupplevelse. Medan mormor pratar med husmor och kontrollerar att den donerade gristavlan finns kvar, hämtar jag jackan och halsduken. Håller på att snöra kängorna när mormor kommer tillbaka till hallen. ”Vi får se till att ordna dig en kappa”, säger hon och nyper i skinnjackan. ”Varför?” frågar jag trotsigt, men hon svarar inte. Hon är redan halvvägs ute genom dörren. Stadshotellet har vita linnedukar på borden och salt- och pepparkar i silver. Jag väljer samma mat som mormor, pocherad hälleflundra. ”Tycker du att servetten gör mer nytta på bordet än i knäet?” Mormors övertydliga fråga besvarar sig själv. Röd i ansiktet lägger jag ner servetten, tuggar ur och sväljer. Fram till femårsåldern bodde jag alltid en vecka hos mormor på somrarna. Jag minns frukostarna i det stora köket. En portion havregrynsgröt som var tung av fibrer, prydd av osötad äppelkompott. När jag ätit upp och det enda som låg kvar i botten var gröt- och äppelklumpar i mjölkspad, tog mormor tallriken och hällde över vätskan i mitt vattenglas. ”Drick upp nu, så får du leka sedan.” Jag stirrade på glaset, på den vattniga mjölken och de slemmiga klumparna och fick kväljningar. En gång kräktes jag nästan på mormors duk. ”Nu är du löjlig”, sa hon då. Jag får samma känsla i kroppen nu som då. Jag är inget barn längre, jag borde veta bättre än att glömma servetten. ”Hit gick vi ofta när Kia och Henrik bodde på skolan”, säger 33


mormor och borstar osynliga smulor från duken. Henrik är mammas tre år yngre bror. ”Gick han också här?” ”Javisst, och bodde på samma elevhem som Kungen. Och Kia hade Kungen i sin klass.” ”Oj, hade hon? Vad coolt.” Mormor suckar. ”Det förvånar mig inte att hon glömt att berätta det. Hon är så förvirrad, din mor. Du vet väl att det var din morfars far som möjliggjorde grundandet av skolan? Genom en stor donation.” ”På riktigt?” ”Har hon inte berättat det heller? Ja, Kia är då sannerligen helt omöjlig.” Ja, mamma är osannolikt hemlighetsfull. Vad är det för fel på henne egentligen? Mormor skjutsar mig tillbaka till skolan och jag kramar henne i bilen. ”Hej då, mormor.” ”Vad har du för storlek?” ”Trettioåtta, men jag behöver ingen kappa, min jacka är jättebra.” ”Jag känner till en så bra butik i stan. Rött skulle väl passa dig?” Jag vinkar efter henne när hon kör iväg. I flera år har jag tjatat på mamma om att få träffa mormor oftare. Velat att allt ska bli som förr, då vi var en naturlig del av varandras liv. Jag borde vara överlycklig nu och egentligen är jag kanske det också, trots utmattningen. Mamma valde att isolera sig, bryta all kontakt med Sigtuna och sina kusiner och sysslingar. Jag lekte med Alice några gånger när jag var liten, minns det som att vi hade roligt ihop. Tänk om jag fått fortsätta göra det, då hade jag smält in utan problem. Suttit på kafé med tredjeringarna, tagit hemreselov 34


och åkt in till Stockholm och festat. Helgen är åtminstone halvvägs genomliden. Jag tar en promenad ner till stan. Köper två cigaretter till styckpris i godisbutiken och röker dem på en bänk nere vid vattnet. Går tillbaka till Berga i tid till middagen, som jag och husmor äter ensamma vid ettornas bord. Simone har anmält sig sjuk, men sitter en stund framför teven med oss, senare på kvällen. När det äntligen blir söndag eftermiddag och Berga börjar fyllas på igen, sitter jag en lång stund i en soffa i allrummet och bara njuter av de andras röster.

35


9789170017919