Page 1

E

Dödens portar

ragon   betraktade det mörka berget där de monster gömde sig som hade mördat hans morbror, Garrow. Han låg på mage bakom en sandig kulle där enstaka grässtrån, taggbuskar och små, rosenknoppsliknande kaktusar fanns utspridda. Torra fjolårsstjälkar stack honom i händerna när han makade sig framåt för att få bättre utsikt mot Helgrind, som tornade upp sig över omgivningen likt en svart dolk som stack upp ur jordens inre. Kvällssolen kastade långa och smala skuggor över de låga kullarna och lyste långt borta i väster upp Leonasjöns yta så att horisonten blev till en krusig guldtacka. Till vänster om sig, där hans kusin Roran låg utsträckt, hörde Eragon regelbundna andetag. Den i vanliga fall ohörbara luftströmmen tedde sig onaturligt högljudd för Eragons skärpta hörsel, en av de många förändringar som skett i samband med hans upplevelse under agaetí blödhren, alvernas blodsedshögtid. Just nu tänkte han dock inte närmare på den saken, utan betraktade en skara människor som långsamt närmade sig Helgrind; troligen hade de vandrat från staden Dras-Leona ett par fjärdingsväg bort. I täten av ledet gick en grupp om tjugofyra män och kvinnor, klädda i tjocka läderrockar. Denna grupp förflyttade sig på många märkliga och skiftande sätt – de haltade och hasade, kutade med ryggen och vickade sig fram, de gick på kryckor eller använde armarna för att ta sig fram på förunderligt korta ben – förvridna ansträngningar som 15


var nödvändiga, insåg Eragon, eftersom varenda en av de tjugofyra saknade en arm eller ett ben eller någon kombination av detta. Deras ledare satt upprätt på en bår buren av sex inoljade slavar, vilket Eragon betraktade som en smått förbluffande bedrift med tanke på att mannen eller kvinnan – han kunde inte avgöra vilket – inte bestod av mer än en bål och ett huvud, på vars panna en utsmyckad läderkam som var tre fot hög balanserade. ”Helgrinds präster”, mumlade han till Roran. ”Kan de använda trollkraft?” ”Möjligen. Jag törs inte utforska Helgrind med mitt sinne förrän de gett sig av härifrån, för om det finns några trollkarlar bland dem kommer de att uppfatta min beröring, hur lätt den än är, och då avslöjas vår närvaro.” Bakom prästerna vandrade två led med unga män skrudade i guldtyg. Var och en bar på en rektangulär metallram uppdelad av tolv vågräta tvärstänger där det hängde järnklockor stora som vinterkålrötter. Hälften av de unga männen skakade sina ramar kraftigt när de sträckte fram högra foten och åstadkom en sorgesam kakofoni av toner, medan den andra hälften skakade sina ramar när de förde fram vänsterfoten, vilket fick järnkläpparna att slås mot järnmynningarna och sprida ett klagande larm som ekade bland kullarna. Noviserna ackompanjerade klockorna med sina egna röster när de stönade och skrek i extas. I slutet av den groteska processionen traskade en kometsvans med invånare från Dras-Leona: ädlingar, köpmän, handelsmän, flera högt uppsatta militärbefälhavare och en brokig skara mindre välbesuttna, som arbetare, tiggare och meniga fotsoldater. Eragon undrade om Dras-Leonas guvernör, Marcus Tábor, befann sig bland dem. Vid den brant stupande vallen av stenskravel som omgärdade Helgrind stannade prästerna på var sida om ett rostfärgat klippblock med polerad översida. När hela kolonnen hade samlats framför det primitiva altaret gjorde varelsen på båren en åtbörd och började mässa med 16


en röst som var lika skärande som klockornas jämmer. Schamanens förkunnelse stympades upprepade gånger av vindbyar, men Eragon uppfattade brottstycken av det gamla språket – märkligt förvrängt och feluttalat – varvat med dvärgiska och urgaliska ord, som samtliga förenades av en föråldrad variant av Eragons eget tungomål. Det han förstod fick honom att rysa, för predikan handlade om sådant som borde förbli outsagt, om ett illasinnat hat som i hundratals år hade grott i människohjärtats dunkla vrår innan det i Ryttarnas frånvaro tilläts blomstra, om blod och galenskap och om vidriga ritualer under en svart måne. När det depraverade talet var slut skyndade två av de lägre prästerna fram och lyfte ner sin härskare – eller härskarinna, vilket det nu var – från båren och ner på altaret. Så utdelade översteprästen en kortfattad befallning. Två stålklingor blänkte likt stjärnor när de höjdes och sänktes. En rännil av blod trängde fram ur översteprästens axlar, rann längs den läderklädda bålen och samlades i en pöl på klippblocket innan det strömmade ut över kanten och ner i gruset på marken. Två andra präster skyndade fram för att fånga upp det röda flödet i bägare som när de blivit bräddfulla skickades runt bland församlingens medlemmar, som ivrigt drack. ”Fy!” sade Roran halvhögt. ”Du glömde nämna att de där vilsegångna köttmånglarna, de där blodbukiga, slingersinnade idiotdyrkarna är kannibaler.” ”Inte riktigt. De förtär inte köttet.” När alla närvarande hade fuktat strupen flyttade de underdåniga noviserna tillbaka översteprästen till båren och förband varelsens axlar med remsor av vitt linne, som snart fläckades av blod. Såren tycktes inte påverka översteprästen, för den arm- och benlösa skepnaden vände sig åter mot anhängarna, vars läppar nu var tranbärsröda, och förkunnade: ”Nu är ni mina äkta bröder och systrar, nu när ni har smakat på mina ådrors sav här i skuggan av allsmäktiga Helgrind. Blod åkallar blod, och om er familj någonsin behöver hjälp, 17


gör då vad ni kan för kyrkan och för andra som erkänner vår fruktade Herres makt … Läs de nio ederna med mig för att bejaka och ånyo bekräfta vår trohet till Triumviratet … Vid Gorm, Ilda och grymma Angvara svär vi att betyga vår vördnad minst tre gånger i månaden, under timmen före skymningen, och att sedan offra oss själva för att stilla vår mäktiga och förfärliga Herres eviga hunger … Vi svär att följa riktlinjerna såsom de presenteras i Tosks bok … Vi svär att alltid bära på oss vår bregnir och att för alltid avstå från de tolv av tolv och från beröringen av mångknutat rep, för att icke fördärva …” Vinden tilltog plötsligt och gjorde resten av översteprästens uppräkning ohörbar. Sedan såg Eragon hur åhörarna tog fram en liten, krökt kniv och en i taget skar sig själva i armbågen och smorde altaret med en ström av sitt blod. En stund senare lade sig den ilskna vinden och Eragon hörde åter vad prästen sade: ”… och sådant som ni längtar och lustar efter kommer att förunnas er som belöning för er lydnad … Vår andakt är över. Finns det emellertid någon bland er som är tapper nog att visa det sanna djupet i sin tro, låt denne träda fram!” Åhörarna stelnade till och lutade sig framåt, med hänryckt uppsyn. Det här var tydligen vad de hade väntat på. Under en lång, tyst stund verkade det som om de skulle bli besvikna, men så steg en av noviserna fram ur ledet och ropade: ”Jag ska göra det!” Med ett vrål av förtjusning började hans trosbröder svinga sina klockor i snabb och vildsint takt och piskade upp en så upphetsad stämning bland de församlade att de alla hoppade och vrålade som om de hade förlorat vettet. Den kärva musiken tände en gnista av upphetsning i Eragons hjärta – trots hans avsmak inför det som pågick – och väckte någon primitiv och djurisk del av honom till liv. Efter att ha kastat av sig sin gyllene dräkt så att han endast var iklädd ett ländkläde av läder, tog den mörkhårige ynglingen ett språng upp på altaret. Från hans fötter sprutade rubinröda droppar åt alla håll. Han vände sig mot Helgrind och började skaka och darra som om han fått frossa, i takt med de grymma järnklockornas slag. Huvu18


det rullade slappt på halsen, fradga samlades i mungiporna, armarna piskade som ormar. Svetten oljade in hans muskler tills han glänste som en bronsstaty i det bortdöende ljuset. Klockorna nådde snart ett maniskt tempo där den ena tonen skar sig mot den andra, varvid den unge mannen sträckte ut ena handen bakom ryggen. I handen lade en präst fästet till ett bisarrt redskap: ett eneggat vapen, två och en halv fot långt, med bred tånge, belagt grepp, rudimentär parerstång och ett brett, slätt blad som vidgades och blev uddigt i änden, en form som påminde om en drakvinge. Det var ett redskap som utformats för ett enda syfte: att hugga genom pansar och ben och senor lika lätt som genom en svällande vattensäck. Den unge mannen höjde vapnet så att det vinklades mot Helgrinds högsta topp. Sedan sjönk han ner på ena knäet och lät, med ett oartikulerat skri, klingan falla över sin högra handled. Blodet sprutade över klipporna bakom altaret. Eragon rös och vände bort blicken, även om han inte kunde undkomma ynglingens genomträngande skrik. Det var inte värre än något Eragon hade upplevt i strid, men det tycktes honom orätt att avsiktligt stympa sig själv när man så lätt kunde bli vanställd i vardagen. Grässtrån frasade mot varandra när Roran rörde på sig. Han mumlade i skägget, troligtvis en svordom, och tystnade sedan igen. Medan en präst tog hand om den unge mannens sår – hejdade blödningen med en besvärjelse – lösgjorde en novis två slavar från översteprästens bår, endast för att fjättra deras fotleder vid en järnring som var fäst i altaret. Därefter befriade sig noviserna från ett stort antal bylten de burit under sina klädnader och lade dem på marken, utom räckhåll för slavarna. Därmed var ceremonierna avslutade och prästerna och deras följe lämnade Helgrind för att återvända till Dras-Leona, med ringande klockor och högljudd klagolåt hela vägen. Den nu enhänte trosivraren snubblade fram alldeles bakom översteprästen. Hans ansikte pryddes av ett glädjestrålande leende.

19


”Jaha”, sade Eragon och släppte ut sitt återhållna andetag när kolonnen försvann bakom en höjd i fjärran. ”Vad då jaha?” ”Jag har färdats bland både dvärgar och alver, och de betedde sig aldrig lika konstigt som de här personerna, som människorna gör.” ”De är lika ohyggliga som ra’zacerna.” Roran knyckte med hakan mot Helgrind. ”Kan du nu ta reda på om Katrina finns där inne?” ”Jag ska försöka. Men var beredd på att fly.” Eragon blundade och lät långsamt sitt medvetande sträcka ut sig, flytta sig från det ena väsendet till det andra, likt rännilar av vatten som sipprar genom sand. Han nuddade vid myllrande insektsstäder där invånarna hektiskt kilade omkring för att sköta sina sysslor, vid ödlor och ormar som låg dolda bland varma stenar, vid diverse arter sångfåglar och ett stort antal små däggdjur. Både insekterna och de andra djuren hade brått att förbereda sig inför den annalkande natten, oavsett om det var genom att dra sig tillbaka till sina bon eller, för dem som var nattaktiva, genom att gäspa, sträcka på sig och i största allmänhet göra sig klara att jaga och leta föda. Precis som med övriga sinnen avtog Eragons förmåga att vidröra andra varelsers tankar med avståndet. När hans mentala sond väl nått fram till foten av Helgrind kunde han bara förnimma de allra största djuren, och även dem endast svagt. Han fortsatte vaksamt, redo att dra sig tillbaka omedelbart om han råkade nudda vid sinnet hos deras byte: ra’zacerna samt ra’zacernas föräldrar och riddjur, de jättelika lethrblaka. Enda anledningen till att Eragon var beredd att blottställa sig på det här viset var att ingen av ra’zacernas släkte kunde använda trollkraft, och han trodde inte att de var sinneskrossare, det vill säga icke trolldomskunniga som utbildats till att slåss med hjälp av telepati. Ra’zacerna och lethrblaka hade inget behov av sådana knep när de kunde försätta den mest storvuxne man i dvala enbart med hjälp av sin andedräkt. Och trots att Eragons mentala efterforskningar innebar risk för upptäckt så måste han, Roran och Saphira få veta om ra’zacerna hade 20


spärrat in Katrina – Rorans trolovade – i Helgrind, för svaret avgjorde om de skulle rikta in sig på att döda ra’zacerna och rädda henne eller på att ta ra’zacerna tillfånga och förhöra dem. Eragon sökte länge och intensivt. När han återvände till sin egen kropp betraktade Roran honom med uppsynen hos en utsvulten varg. Hans grå ögon brann med en blandning av vrede, hopp och förtvivlan som var så stor att det verkade som om hans känslor skulle kunna bryta fram och förinta allt inom synhåll i en flammande eld av oanad intensitet, så att själva klipporna smälte. Det kunde Eragon förstå. Katrinas far, slaktaren Sloan, hade förrått Roran. När ra’zacerna misslyckades med att ta honom tillfånga hade de istället fört bort Katrina från Rorans sovrum och från Palancardalen, och lämnat kvar Carvahalls invånare att dödas och förslavas av kung Galbatorix soldater. Oförmögen att jaga efter Katrina hade Roran – i sista stund – övertalat byborna att överge sina hem och följa honom över Ryggraden och därefter söderut längs Alagaësias kust, där de slog sig samman med rebellgruppen Varden. De umbäranden de tvingades uthärda på grund av detta hade varit många och förfärliga. Men hur slingrande denna kurs än var så hade den lett till att Roran återförenats med Eragon, som kände till var ra’zacernas näste låg och hade lovat hjälpa honom att rädda Katrina. Att Roran hade lyckats berodde, som han senare förklarade, enbart på att hans passion var så stark att den drev honom till ytterligheter som andra fruktade och undvek, vilket gjorde hans fiender förbryllade. En liknande glöd hade nu väckts inom Eragon. Om någon han brydde sig om svävade i fara skulle han kasta sig in i fördärvet utan minsta tanke på egen säkerhet. Han älskade Roran som en bror, och eftersom Roran skulle gifta sig med Katrina hade Eragon utsträckt sin definition av familjen till att omfatta även henne. Den här tanken framstod som ännu viktigare eftersom Eragon och Roran var de sista i sitt släktled. Eragon hade avsagt sig allt släktskap 21


med sin biologiska bror, Murtagh, och de enda släktingar som han och Roran hade kvar var varandra, och nu Katrina. Ädla uppfattningar om släktskap var inte det enda som drev de båda. De var också besatta av ett annat mål: hämnd! Samtidigt som de utformade planer för hur de skulle rycka Katrina ur ra’zacernas grepp strävade de båda krigarna – både den dödliga mannen och Drakryttaren – efter att döda kung Galbatorix vidriga tjänare för att de hade torterat och mördat Garrow, som var Rorans far och hade varit som en far för Eragon. De upplysningar som Eragon hade lyckats snappa upp var alltså lika viktiga för honom som för Roran. ”Jag tror att jag varseblev henne”, sade han. ”Det är svårt att vara säker, för vi är så långt från Helgrind och jag har aldrig förut nuddat vid hennes sinne, men jag tror att hon befinner sig inne i berget, undangömd någonstans nära själva toppen.” ”Är hon sjuk? Är hon skadad? Fördöme dig, Eragon, hemlighåll det inte: har de gjort henne illa?” ”Hon har inte ont just nu. Mer än så kan jag inte säga, för det krävde all min styrka bara för att uppfatta en glimt av hennes medvetande. Jag kunde inte kommunicera med henne.” Eragon avstod emellertid från att nämna att han även förnummit en annan person, en vars identitet han anade och vars närvaro, om den blev bekräftad, oroade honom djupt. ”Jag hittade dock inga ra’zacer eller lethrblaka. Även om jag på något vis kan ha förbisett ra’zacerna så är deras föräldrar så stora att deras livskraft borde brinna som tusen lyktor, precis som Saphiras gör. Förutom Katrina och några få andra svaga ljusglimtar är Helgrind svart, svart, svart.” Roran såg bister ut, knöt vänstra näven och blängde på berget, som var på väg att försvinna in i skymningsdunklet allt eftersom det omvärvdes av purpurröda skuggor. Med låg, entonig röst, som om han pratade för sig själv, sade han: ”Det spelar ingen roll om du har rätt eller fel.” ”Hur så?” 22


”Vi törs inte anfalla ikväll. Det är på nätterna som ra’zacerna är som starkast, och om de faktiskt finns i närheten vore det dumt att slåss mot dem när vi är i underläge. Eller hur?” ”Javisst.” ”Alltså väntar vi till gryningen.” Roran gjorde en gest mot slavarna som var fastkedjade vid det blodiga altaret. ”Om de där stackarna är borta då vet vi att ra’zacerna är här och fortsätter som planerat. Om inte förbannar vi vår otur för att de undkommit oss, befriar slavarna, räddar Katrina och flyger tillbaka till Varden med henne innan Murtagh jagar rätt på oss. Oavsett vilket tvivlar jag på att ra’zacerna skulle lämna Katrina utan tillsyn någon längre tid, inte om Galbatorix vill att hon ska överleva så att han kan använda henne som ett redskap mot mig.” Eragon nickade. Han ville befria slavarna nu men riskerade då att förvarna deras fiender om att något var på tok. Om ra’zacerna kom för att hämta sin middag kunde heller inte han och Saphira ingripa. En öppen strid mellan en drake och varelser av lethrblakas slag skulle ådra sig uppmärksamhet från varenda man, kvinna och barn på flera fjärdingsvägs avstånd. Och Eragon trodde inte att han, Saphira eller Roran skulle överleva om Galbatorix fick veta att de var ensamma i hans rike. Han vände bort blicken från de fjättrade männen. För deras skull hoppas jag att ra’zacerna befinner sig i andra änden av Alagaësia, eller att de åtminstone inte är hungriga ikväll. Genom en outtalad överenskommelse ålade sig Eragon och Roran baklänges ner från krönet av den låga höjd där de gömt sig. När de kom ner reste de sig till hälften, vände och sprang, fortfarande hopkurade, mellan raderna av kullar. Den grunda sänkan djupnade gradvis till en smal ravin, utskuren av en flod och kantad av vittrande skifferblock. Samtidigt som Eragon väjde för de knotiga enar som växte i ravinen kastade han en blick uppåt och såg, mellan barrklungorna, de första stjärnorna pryda den sammetsmjuka himlen. De såg kalla och vassa ut, som lysande isskärvor. Sedan koncentrerade han sig på att behålla fotfästet medan han och Roran travade söderut mot sitt läger. 23


D

Runt lägerelden

en låga högen med kol pulserade som hjärtat på något jättelikt   djur. Då och då flammade några gyllene gnistor upp och ru  sade över veden innan de försvann in i en vitglödgad skreva. De döende resterna av elden som Eragon och Roran hade gjort upp spred ett svagt rött sken över omgivningarna. En bit stenig mark, några tenngråa buskar och en enbuskes otydliga skepnad syntes längre bort, därefter ingenting. Eragon satt med sina bara fötter utsträckta mot nästet av rubinröd glöd och njöt av värmen, med ryggen lutad mot de skrovliga fjällen på Saphiras kraftiga framben. Mittemot honom satt Roran uppflugen på en uråldrig trädstams stenhårda, solblekta, vindnötta kärna. Varje gång han rörde på sig protesterade trädstammen med ett skärande ljud som tjöt i Eragons öron. För ögonblicket härskade tystnaden i sänkan. Till och med kolen pyrde i tysthet. Roran hade bara samlat ihop sedan länge döda, helt torra grenar för att undvika rök som ovänliga ögon skulle kunna få syn på. Eragon hade just berättat för Saphira om dagens aktiviteter. I vanliga fall behövde han aldrig tala om för henne vad han hade haft för sig, eftersom tankar, känslor och andra förnimmelser strömmade mellan dem lika lätt som vatten från ena sidan av en sjö till den andra. Men i det här fallet var det nödvändigt, för Eragon hade hållit sitt sinne noga avskärmat under rekognosceringsturen, med undantag av 24


den okroppsliga räden in i ra’zacernas håla. Efter ett längre uppehåll i samtalet gäspade Saphira så att raderna med skräckinjagande tänder syntes. De må vara grymma och ondskefulla, men jag är imponerad av att ra’zacerna kan förtrolla sitt byte så att det vill bli uppätet. De är framstående jägare som kan göra så … Jag kanske borde försöka mig på det någon dag. Men inte, kände sig Eragon tvungen att tillägga, med människor. Försök med får istället. Människor, får, vad spelar det för roll för en drake? Så skrattade hon djupt ner i sin långa hals – ett dundrande muller som påminde honom om åska. Eragon lutade sig framåt för att inte tynga ner Saphiras vasskantade fjäll och tog upp hagtornsstaven som låg bredvid honom. Han rullade den mellan handflatorna och beundrade ljuset som spelade över den polerade härvan av rötter högst upp och den mycket repiga metallskoningen och piggen längst ner. Roran hade tryckt staven i famnen på honom innan de lämnade Varden på Brinnande slätten och sagt: ”Här. Fisk gjorde den här åt mig efter det att ra’zacen hade bitit mig i axeln. Jag vet att du har förlorat ditt svärd, och jag tänkte att du kunde ha användning för den … Om du vill skaffa dig en annan klinga går det också bra, men min erfarenhet är att de allra flesta strider går att vinna om man har en bra, stark käpp.” Eragon mindes staven som Brom alltid hade burit med sig och bestämde sig för att avstå från ett nytt svärd till förmån för den skrovliga hagtornskäppen. Sedan han förlorat Zar’roc hade han ingen lust att lyfta något annat, mindre förnämligt svärd. Samma kväll hade han förstärkt både hagtornsstaven och handtaget på Rorans hammare med flera besvärjelser som skulle hindra vapnen från att gå sönder, annat än under de mest extrema påfrestningar. En rad minnen vällde oombedda in över Eragon: En buttert orange och karmosinröd himmel omgav honom när Saphira dök efter den röda draken och hans Ryttare. Vinden ven förbi öronen … Fingrarna tappade känseln av stötarna när svärd slog mot svärd när han duellerade mot sam25


me Ryttare på marken … När han slet av sin motståndare hjälmen mitt under striden och denne visade sig vara hans tidigare vän och reskamrat, Murtagh, som han hade trott var död … Hånflinet i Murtaghs ansikte när han tog ifrån Eragon Zar’roc, gjorde anspråk på det röda svärdet i kraft av sin arvsrätt som Eragons äldre bror … Eragon blinkade desorienterad när stridens larm och raseri försvann och den behagliga doften av eneträ ersatte stanken av blod. Han drog med tungan över tänderna i överkäken för att utplåna smaken av galla som fyllde munnen. Murtagh. Blotta namnet väckte en rad motstridiga känslor hos Eragon. Å ena ­sidan tyckte han om Murtagh. Murtagh hade räddat Eragon och Saphira från ra’zacerna efter deras första, olycksaliga besök i Dras-Leona, hade riskerat sitt liv för att hjälpa till att befria Eragon, i Gil’ead, hade skött sig med den äran i slaget om Farthen Dûr, och trots de plågor han säkerligen fått utstå på grund av det hade han valt att tolka sina order från Galbatorix på ett sådant sätt att han kunde släppa Eragon och Saphira fria efter slaget på Brinnande slätten istället för att ta dem tillfånga. Det var inte Murtaghs fel att Tvillingarna hade fört bort honom, att den röda draken, Törne, hade kläckts till honom eller att Galbatorix hade listat ut deras sanna namn, med vilka han pressat både Murtagh och Törne till att svära honom trohetseder på det gamla språket. Inget av allt det där var Murtaghs fel. Han var ett offer för ödet, och hade så varit sedan den dag han föddes. Men ändå … Murtagh tjänade måhända Galbatorix mot sin vilja, och kanske avskydde han de illdåd kungen tvingade honom att begå, men med någon del av sin varelse tycktes han gotta sig åt att utöva sin nyfunna makt. Under drabbningen nyligen mellan Varden och Imperiet på Brinnande slätten hade Murtagh valt ut dvärgakungen, Hrothgar, och dödat honom, trots att Galbatorix inte hade beordrat honom att göra det. Visst, han hade låtit Eragon och Saphira gå, men först sedan han besegrat dem i en brutal styr26


kemätning och hört Eragon vädja om deras frihet. Och Murtagh hade njutit på tok för mycket av den vånda han vållat Eragon genom att avslöja att de båda var söner till Morzan – den förste och den siste av de tretton Drakryttare, De försvurna, som hade förrått sina gelikar till Galbatorix. Nu, fyra dagar efter slaget, slogs Eragon av en annan förklaring: Det Murtagh njöt av kanske var att få se någon annan axla samma förfärliga börda som han burit hela sitt liv. Oavsett om det stämde eller ej så misstänkte Eragon att Murtagh hade gått in för sin nya roll av samma skäl som en hund som blivit piskad utan anledning en dag vänder sig om och anfaller sin herre. Murtagh hade blivit piskad gång på gång, och nu hade han möjlighet att slå tillbaka mot en värld som sannerligen inte hade visat honom något större mått av vänlighet. Även om det ännu fanns några flämtande rester av godhet i Murtaghs bröst så var han och Eragon ändå dömda till fiendskap, för Murtaghs löften på det gamla språket band honom till Galbatorix med okrossbara fjättrar för all framtid. Om han ändå inte hade följt med Ajihad för att jaga urgaler under Farthen Dûr. Eller om jag hade varit bara lite snabbare, så hade inte Tvillingarna … Eragon, sade Saphira. Han hejdade sig och nickade, tacksam för hennes ingripande. Eragon försökte så gott han kunde låta bli att grubbla över Murtagh eller deras gemensamma föräldrar, men sådana tankar överföll honom ofta när han minst anade det. Eragon tog ett långsamt andetag för att få huvudet att klarna, försökte tvinga tillbaka tankarna till nuet men lyckades inte. Morgonen efter det stora slaget på Brinnande slätten – när Varden var fullt upptagna med att gruppera om sig och förbereda sig för att marschera efter Imperiets armé, som hade retirerat åtskilliga fjärdingsväg uppströms Jietfloden – hade Eragon gått till Nasuada och Arya, förklarat Rorans svåra belägenhet och sökt utverka deras tillstånd för 27


att hjälpa sin kusin. Han misslyckades. Båda kvinnorna motsatte sig häftigt det som Nasuada beskrev som ”en obetänksam plan som kommer att få katastrofala följder för alla i Alagaësia om den slår fel!”. Diskussionen rasade så länge att Saphira till slut hade avbrutit dem med ett rytande som fick väggarna i befälstältet att skaka. Sedan sade hon: Jag är ledbruten och trött, och Eragon lyckas inget vidare med att förklara sig. Vi har bättre saker att göra än att stå här och gasta som kajor, inte sant? … Bra, lyssna nu på mig. Det var, tänkte Eragon, svårt att säga emot en drake. Saphiras resonemang var detaljmässigt komplext, men helheten var i grund och botten ganska rakt på sak. Saphira stödde Eragon eftersom hon förstod hur mycket den föreslagna expeditionen betydde för honom, medan Eragon stödde Roran av kärlek och blodsband, och för att han visste att Roran skulle ge sig av efter Katrina med eller utan honom, och att kusinen aldrig skulle kunna besegra ra’zacerna på egen hand. Så länge Imperiet höll Katrina fången var dessutom Roran – och via honom även Eragon – sårbar för Galbatorix manipulationer. Om troninkräktaren hotade att döda Katrina skulle Roran inte ha något annat val än att gå med på hans krav. Alltså vore det bäst att täppa till denna lucka i deras försvar innan deras fiender drog nytta av den. Vidare var det tidsmässigt mycket lägligt. Varken Galbatorix eller ra’zacerna skulle vänta sig en räd mitt inne i Imperiet när Varden var upptagna med att slåss mot Galbatorix trupper nära Surdas gräns. Murtagh och Törne hade setts flyga i riktning mot Urû’baen – otvivelaktigt för att tuktas personligen – och Nasuada och Arya höll med Eragon om att de båda därefter förmodligen skulle fortsätta norrut för att möta drottning Islanzadí och armén som stod under hennes befäl, när alverna väl slagit till för första gången och avslöjat sin närvaro. Och det vore bra att om möjligt eliminera ra’zacerna innan de började terrorisera och demoralisera Vardens krigare. Saphira hade sedan påpekat, i de mest diplomatiska ordalag, att om Nasuada hävdade sin bestämmanderätt som Eragons länsherre 28


och förbjöd honom att delta i anfallet skulle det förgifta deras relation med agg och meningsskiljaktigheter av ett slag som kunde undergräva Vardens sak. Men, sade Saphira, valet är ert. Håll kvar Eragon här om ni vill. Hans åtaganden är dock inte mina, och jag för min del har bestämt mig för att följa med Roran. Det ser ut att bli ett bra äventyr. Ett svagt leende spelade på Eragons läppar när han erinrade sig scenen. Saphiras avsiktsförklaring i kombination med hennes obestridliga logik vägde tungt nog för att övertala Nasuada och Arya att ge sitt godkännande, om än motvilligt. Efteråt hade Nasuada sagt: ”Vi förlitar oss på ert omdöme i den här saken, Eragon och Saphira. För både er och vår skull hoppas jag att den här expeditionen avlöper väl.” Hennes tonfall var sådant att Eragon inte var riktigt säker på om orden uttryckte en innerlig önskan eller ett subtilt hot. Eragon hade tillbringat resten av dagen med att samla ihop proviant, studera kartor över Imperiet tillsammans med Saphira och uttala de besvärjelser han ansåg vara nödvändiga, exempelvis en som skulle förhindra eventuella försök av Galbatorix eller hans hantlangare att kristallskåda Eragon. Morgonen därpå hade Eragon och Roran klättrat upp på Saphiras rygg varpå hon steg upp mot de orangefärgade moln som låg kvävande tunga över Brinnande slätten och vidare mot nordost. Hon flög i ett sträck utan att stanna medan solen vandrade över himmelskupolen, släckte sig själv nedom horisonten och därefter bröt fram igen som ett praktfullt brandgult eldklot. Första etappen av resan förde dem mot Imperiets utkant, där invånarna var få. Där vände de västerut mot Dras-Leona och Helgrind och färdades därefter nattetid, för att undvika att bli sedda av någon i alla små byar som låg mellan dem och deras mål. Eragon och Roran blev tvungna att ta på sig slängkappor, pälsverk, yllevantar och filtade hattar, för Saphira valde att flyga högre än de istäckta topparna på bergen – där luften var tunn och torr och sved i 29


lungorna – så att om en bonde som såg till en sjuk kalv på ängen eller en skarpögd väktare ute på sina rundor råkade titta upp skulle Saphira inte förefalla större än en örn. Vart de än kom såg Eragon tecken på att kriget var i full gång: läger med soldater, vagnar fulla av proviant som radats upp över natten och män på led med järnringar runt halsen som fördes bort från sina hem för att slåss å Galbatorix vägnar. De resurser som sattes in mot dem var sannerligen avskräckande. Sent den andra natten hade Helgrind kommit inom synhåll i fjärran: en samling splittrade pelare, suddiga och illavarslande i det askgrå ljuset som föregår gryningen. Saphira hade landat i sänkan där de nu befann sig, och de hade sovit sig igenom större delen av dagen innan de gav sig ut för att rekognoscera. När Roran kastade en gren på de sönderfallande kolen höjde sig en böljande och virvlande plym av bärnstensfärgade gnistor. Han uppfattade Eragons blick och ryckte på axlarna. ”Kallt”, sade han. Innan Eragon hann svara hörde han ett glidande, skrapande ljud som påminde om när någon drar ett svärd. Han tänkte inte, han bara kastade sig åt motsatt håll, rullade runt ett varv och kom hukande på fötter samtidigt som han höjde hagtornsstaven för att avvärja ett annalkande slag. Roran var nästan lika snabb. Han slet åt sig sin sköld från marken, kravlade bort från stocken han hade suttit på och drog hammaren ur bältet, allt inom loppet av några få sekunder. De stod blick stilla och väntade på angreppet. Eragons hjärta bultade och musklerna var spända medan han sökte i mörkret efter minsta antydan till rörelse. Jag känner ingen lukt, sade Saphira. När det hade gått en lång stund utan att något hände lät Eragon sitt sinne utforska omgivningarna. ”Ingen”, sade han. Han sträckte sig djupt in i sig själv till den plats där han kunde vidröra flödet av trollkraft och uttalade orden: ”Brisingr raudhr!” Ett blekt rött varljus fick liv några fot framför honom, svävade i ögonhöjd och målade sän30


kan med en tunn strålglans. Han rörde lite på sig och varljuset härmade rörelsen, som om det vore förbundet med honom via en osynlig stång. Tillsammans gick han och Roran åt det håll ljudet kommit ifrån, längs klyftan som slingrade sig österut. De höll sina vapen högt och stannade till mellan varje steg, beredda att när som helst försvara sig. Ungefär femton alnar från deras läger höjde Roran ena handen så att Eragon stannade, sedan pekade han på en skifferplatta i gräset. Den såg påfallande malplacerad ut. Roran ställde sig på knä och gned en mindre skifferbit över plattan och åstadkom då samma metalliska skrapande som de hört förut. ”Den måste ha ramlat ner”, sade Eragon. Han skärskådade klyftans sidor och lät varljuset dö ut. Roran nickade, ställde sig upp och borstade bort jord från byxorna. Medan han gick tillbaka till Saphira funderade Eragon över hur snabbt de hade reagerat. Hans hjärta drog fortfarande ihop sig till en hård, plågsam knut för varje slag, händerna darrade och han ville helst rusa ut i vildmarken och springa flera fjärdingsväg utan att stanna. Förr skulle vi inte ha varit så lättskrämda, tänkte han. Skälet till deras vaksamhet var inte något mysterium: varenda strid de varit med om hade gnagt på deras lugn, och kvar fanns bara nakna nerver som ryckte till vid minsta beröring. Rorans tankar måste ha gått i liknande banor, för han sade: ”Ser du dem?” ”Vilka då?” ”Männen som du har dödat. Ser du dem i dina drömmar?” ”Ibland.” Den pulserande glöden från kolen belyste Rorans ansikte under­ ifrån. Det bildades djupa skuggor ovanför munnen och över pannan, och hans tunga, halvslutna ögonlock kom att se ondskefulla ut. Han talade långsamt, som om orden var svåra att uttala: ”Jag har aldrig velat bli krigare. När jag var yngre drömde jag om blod och ära, som 31


alla pojkar gör, men jorden var det som var viktigt för mig. Den och vår familj … Och nu har jag dödat … Jag har dödat och dödat, och du har dödat ännu fler.” Blicken fokuserades på någon fjärran punkt som endast han kunde se. ”Det var de där båda männen i Narda … Har jag berättat om det förut?” Det hade han, men Eragon skakade på huvudet och satt tyst. ”De var vakter vid stora porten … Två stycken, vet du, och mannen till höger hade helt vitt hår. Jag minns det eftersom han inte kunde ha varit mer än tjugofyra, tjugofem. De bar Galbatorix märke men lät som om de kom från Narda. De var inte yrkessoldater. Antagligen var de bara män som hade bestämt sig för att skydda sina hem mot urgaler, pirater, stråtrövare … Vi hade inte tänkt lyfta ett finger mot dem. Jag svär, Eragon, det ingick aldrig i vår plan. Men jag hade inget val. De kände igen mig. Jag stack in kniven under hakan på den vithårige mannen … Det var som när far skar av halsen på en gris. Och sedan den andra, honom spräckte jag skallen på. Jag kan fortfarande känna hur skallbenet ger vika … Jag minns vartenda slag jag utdelat, från soldaterna i Carvahall till de på Brinnande slätten … Vet du, när jag blundar kan jag ibland inte sova för att ljuset från branden vi startade i Teirms hamn lyser så starkt i mitt sinne. Då tror jag att jag håller på att bli galen.” Eragon märkte hur hans händer kramade så hårt om staven att knogarna vitnade och senorna stod ut på insidan av handlederna. ”Ja”, sade han. ”Först var det bara urgaler, sedan var det människor och urgaler, och nu den här sista striden … Jag vet att det vi gör är rätt, men rätt är inte detsamma som lätt. På grund av våra förmågor förväntar sig Varden att Saphira och jag ska stå längst fram i armén och döda hela bataljoner med soldater. Det gör vi. Det har vi gjort.” Rösten stockade sig, och han tystnade. Alla stora förändringar åtföljs av kaos, sade Saphira till dem båda. Och vi har upplevt mer än vår andel, för vi är representanter för just denna förändring. Jag är en drake, och jag ångrar inte att de som försätter oss i fara dör. Att du dödade vakterna i Narda är måhända inte ett dåd 32


värt att firas, men det är heller inte något att skämmas för. Du var tvungen att göra det. När du måste slåss, Roran, ger inte den våldsamma stridsglädjen dina fötter vingar? Känner du inte nöjet i att ställas inför en värdig motståndare och tillfredsställelsen i att se dina fienders kroppar staplas upp framför dig? Eragon, du har varit med om detta. Hjälp mig att förklara det för din kusin. Eragon stirrade på kolen. Hon hade uttryckt en sanning han ogärna ville erkänna, eftersom han befarade att om han medgav att man kunde finna nöje i våld, skulle han bli till en man av det slag han föraktade. Därför teg han. Mittemot honom satt Roran och verkade ha reagerat ungefär likadant. Med lägre röst sade Saphira: Var inte arga. Det var inte meningen att göra er upprörda … Jag glömmer ibland att ni fortfarande är ovana vid de här känslorna, medan jag har kämpat med näbbar och klor för min överlevnad sedan den dag jag kläcktes. Eragon reste sig och gick bort till sadelväskorna, där han tog fram det lilla lerkruset som Orik hade gett honom innan de skildes åt och lät två stora klunkar hallonmjöd rinna ner i strupen. Värmen spred sig i magen. Med en grimas sträckte Eragon över kruset till Roran, som även han drack av brygden. Flera klunkar senare, när mjödet hade mildrat hans dystra humör, sade Eragon: ”Vi kan få problem imorgon.” ”Vad menar du?” Eragon riktade sig även till Saphira. ”Kommer du ihåg att jag sade att vi – Saphira och jag – lätt kunde ta hand om ra’zacerna?” ”Javisst.” Det kan vi också, sade Saphira. ”Tja, jag funderade över det medan vi spionerade mot Helgrind, och jag är inte lika säker längre. Det finns oändligt många sätt att nyttja trolldom. Om jag till exempel vill göra upp eld kan jag tända den med värme hämtad ur luften eller marken, jag kan skapa en låga av ren energi, jag kan tillkalla en blixt, jag kan koncentrera en mängd solstrålar till en enda punkt, jag kan använda friktion och så vidare.” 33


”Och?” ”Problemet är att jag kan tänka ut en mängd besvärjelser för att utföra denna enda handling, men det kan ändå räcka med en enda motbesvärjelse för att blockera dem alla. Om man hindrar själva händelsen från att inträffa behöver inte motbesvärjelsen ta hänsyn till varje enskild besvärjelses unika egenskaper.” ”Jag förstår fortfarande inte vad det har med morgondagen att göra.” Det gör jag, sade Saphira till dem båda. Hon hade omedelbart insett följderna av detta. Det innebär att under de senaste hundra åren kan Galbatorix … ”… ha placerat ut skyddsbarriärer runt ra’zacerna …” … som skyddar dem mot … ”… en rad olika sorters besvärjelser. Jag kommer antagligen inte …” … att kunna döda dem med något … ”… av de ord jag fått lära mig, inte heller med …” … något angreppssätt som vi kan hitta på nu eller imorgon. Vi kan bli … ”… tvungna att förlita oss på …” ”Sluta!” utbrast Roran. Han log ett plågat leende. ”Sluta, snälla ni. Jag får ont i huvudet när ni gör så där.” Eragon hejdade sig med öppen mun. Fram till detta ögonblick hade han varit omedveten om att han och Saphira turades om att prata. Insikten gladde honom: den visade att de hade nått nya höjder i sitt samarbete och handlade som en enda varelse – vilket gjorde dem avsevärt mer kraftfulla än någon av dem var på egen hand. Det oroade honom också eftersom ett sådant partnerskap, genom själva sin natur, måste minska egenarten hos de inblandade. Han stängde munnen och småskrattade. ”Ursäkta. Det jag oroar mig för är det här: om Galbatorix har varit förutseende nog att vidta vissa försiktighetsåtgärder, så kan vapenmakt vara vår enda möjlighet att döda ra’zacerna. Om det förhåller sig så …” 34


”Så kommer jag bara att vara i vägen för er imorgon.” ”Struntprat. Du må vara långsammare än ra’zacerna, men jag betvivlar inte att du kommer att ge dem anledning att frukta ditt vapen, Roran Skarphammare.” Komplimangen verkade glädja Roran. ”Den största faran för dig är att ra’zacerna eller lethrblaka lyckas skilja dig från Saphira och mig. Ju mer vi håller ihop, desto tryggare blir vi allesammans. Saphira och jag ska försöka hålla ra’zacerna och lethrblaka sysselsatta, men någon av dem kan lyckas smita förbi oss. Fyra mot två är bara bra odds om man är bland de fyra.” Till Saphira sade Eragon: Om jag hade haft ett svärd är jag säker på att jag skulle kunna döda ra’zacerna på egen hand, men jag vet inte om jag kan besegra två varelser som är lika snabba som alver utan något annat än den här staven. Det var du som envisades med att bära omkring på den där torra pinnen istället för ett ordentligt vapen, påpekade hon. Jag sade faktiskt åt dig att det kanske inte skulle duga mot så farliga fiender som ra’zacerna, om du minns. Eragon fick motvilligt ge henne rätt. Om mina besvärjelser misslyckas blir vi betydligt mer sårbara än väntat … Det kan sannerligen sluta riktigt illa imorgon. Roran tog upp tråden i det samtal han deltagit i och sade: ”Det här med trolldom är knepigt.” Stocken han satt på gav ifrån sig ett utdraget stönande när han vilade armbågarna mot knäna. ”Verkligen”, instämde Eragon. ”Det svåraste är att försöka förutse varje tänkbar besvärjelse. Jag tillbringar större delen av min tid med att fråga mig hur jag kan skydda mig om jag angrips på det där viset och om en annan trollkarl skulle vänta sig att jag gjorde det där.” ”Skulle du kunna göra mig lika stark och snabb som du är?” Eragon funderade på saken en lång stund innan han svarade: ”Jag begriper inte hur det skulle kunna gå till. Den energi som krävs måste tas någonstans ifrån. Saphira och jag kan ge dig den, men då skulle vi förlora lika mycket snabbhet eller styrka som du vann.” Det han inte nämnde var att man också kunde utvinna energi ur växter och 35


djur i närheten, om än till ett fruktansvärt pris: nämligen döden för de mindre varelser vars livskraft man utnyttjade. Metoden var en stor hemlighet och Eragon tyckte att han inte borde avslöja den lättvindigt, om ens över huvud taget. Dessutom skulle det inte vara till någon nytta för Roran eftersom alltför lite växte eller levde på Helgrind för att ge bränsle åt en manskropp. ”Kan du lära mig att använda trolldom då?” När Eragon tvekade tillade Roran: ”Inte nu, så klart. Det har vi inte tid till, och jag väntar mig i vilket fall som helst inte att någon kan bli trollkarl från en dag till en annan. Men i största allmänhet, varför inte? Du och jag är kusiner. Vi har gemensamt blod. Och det vore värdefullt att kunna.” ”Jag vet inte hur någon som inte är Ryttare lär sig att använda trollkraft”, bekände Eragon. ”Det är inte något jag har studerat.” Han såg sig om, plockade upp en slät, rund sten från marken och kastade den till Roran, som fångade den. ”Här, prova med det här: koncentrera dig på att lyfta stenen någon fot upp i luften och säg: ’Stenr rïsa’.” ”Stenr rïsa?” ”Just det.” Roran såg med rynkad panna på stenen som vilade i hans handflata, och det påminde så mycket om Eragons egen utbildning att Eragon inte kunde låta bli att känna ett sting av nostalgi för de dagar han tillbringat med Brom. Rorans ögonbryn möttes, munnen förvreds till en spänd grimas och han morrade: ”Stenr rïsa!”, med sådan intensitet att Eragon halvt om halvt förväntade sig att stenen skulle flyga iväg utom synhåll. Ingenting hände. Med ännu bistrare min upprepade Roran sin befallning: ”Stenr rïsa!” Stenen uppvisade en grundlig avsaknad av rörelse. ”Nåja”, sade Eragon, ”fortsätt med dina försök. Det är det enda råd jag kan ge. Men” – och här höjde han ett finger – ”om du skulle råka lyckas, se till att genast komma till mig eller, om jag inte finns i närheten, till en annan trollkarl. Du kan ta livet av både dig själv och andra 36


om du börjar experimentera med trollkraft utan att förstå reglerna. Om inte annat, så kom ihåg det här: om du uttalar en besvärjelse som kräver för mycket energi så kommer du att dö. Åta dig inte sådant som överskrider din förmåga, försök inte kalla tillbaka de döda, och försök inte göra något ogjort.” Roran nickade, fortfarande med blicken på stenen. ”Bortsett från trolldom finns det något annat som är mycket viktigare, slår det mig just.” ”Jaså?” ”Ja, du behöver lära dig att dölja dina tankar från Svarta handen, Du Vrangr Gata och andra liknande grupper. Du känner till mycket som skulle kunna skada Varden. Därmed är det av avgörande vikt att du lär dig bemästra den konsten så snart vi har kommit tillbaka. Innan du kan försvara dig mot spioner kan varken Nasuada, jag eller någon annan anförtro dig någon information som våra fiender kan missbruka.” ”Jag förstår. Men varför tar du med Du Vrangr Gata på den listan? De tjänar ju dig och Nasuada.” ”Jovisst, men även bland våra allierade finns det åtskilliga personer som skulle ge sin högra arm” – han gjorde en grimas åt det passande i frasen – ”för att luska ut våra planer och hemligheter. Och dina med, för den delen. Du har blivit någon, Roran. Delvis på grund av dina bragder, och delvis för att vi är släkt.” ”Jag vet. Det är märkligt att bli igenkänd av folk man aldrig har träffat.” ”Visst är det.” Eragon hade flera andra, närbesläktade iakttagelser på tungan men motstod impulsen att spinna vidare på den tråden. Samtalsämnet fick anstå till något annat tillfälle. ”Nu när du vet hur det känns när ett sinne rör vid ett annat kan du kanske lära dig att i din tur sträcka dig ut och röra vid andra sinnen.” ”Jag är inte säker på att det är en förmåga jag vill ha.” ”Det spelar ingen roll; det kan också tänkas att du inte kan göra det. Oavsett vilket så bör du, innan du lägger ner tid på att ta reda på den 37


saken, först ägna dig åt konsten att försvara dig.” Hans kusin lyfte ett ögonbryn. ”Hur då?” ”Välj någonting – ett ljud, en bild, en känsla, vad som helst – och låt den svälla i ditt sinne tills den skymmer alla andra tankar.” ”Är det allt?” ”Det är inte så lätt som du tror. Kom igen, gör ett försök. Säg till när du är redo så ska jag undersöka hur väl du har lyckats.” Det gick en stund. Sedan viftade Roran med fingrarna och Eragon skickade iväg sitt medvetande mot sin kusin, ivrig att ta reda på vad han hade åstadkommit. Eragons mentala stråle slog med full kraft emot en mur byggd av Rorans minnen av Katrina och hejdades. Han kunde inte vinna någon mark, inte hitta någon ingång eller få fotfäste, inte heller kunde han undergräva den ogenomträngliga barriär som reste sig framför honom. I det ögonblicket var Rorans hela identitet baserad på hans känslor för Katrina. Hans försvar överträffade allt som Eragon tidigare stött på, för Rorans sinne var tömt på allt annat som Eragon skulle kunna ta tag i och använda för att få kontroll över sin kusin. Sedan flyttade Roran vänstra benet och träet under honom gav ifrån sig ett strävt klagande. Därmed splittrades muren som Eragon kastat sig mot i dussintals bitar, för en hel hop konkurrerande tankar distraherade Roran: Vad var … Fördömt! Strunt i det; han kommer att ta sig igenom. Katrina, tänk på Katrina. Strunta i Eragon. Den där kvällen när hon gick med på att gifta sig med mig, doften från gräset och från hennes hår … Är det där han? Nej! Fokusera! Tänk inte … Eragon utnyttjade Rorans förvirring, rusade framåt och fick med ren viljestyrka Roran att sitta orörlig innan han hunnit skydda sig igen. Du förstår grundtanken, sade Eragon, och sedan drog han sig ut ur Rorans sinne och fortsatte högt: ”men du måste lära dig att bibehålla koncentrationen även när du är mitt uppe i en strid. Du måste lära dig att tänka utan att tänka … att göra dig kvitt alla förhoppningar och 38


bekymmer, förutom den där enda tanken som utgör ditt pansar. En sak som alverna lärde mig och som jag har haft nytta av, är att rabbla en gåta eller en bit av en dikt eller sång. Om man har något man kan upprepa gång på gång blir det mycket lättare att hindra tankarna från att vandra iväg.” ”Jag ska träna på det”, lovade Roran. Med låg röst sade Eragon: ”Du älskar henne verkligen, inte sant?” Det var mer ett förundrat konstaterande av sanningen än en fråga – svaret var ju uppenbart – och något som han kände sig osäker inför att ta upp. Romantik var inte ett ämne Eragon hade berört med sin kusin tidigare, trots att de förr hade ägnat många timmar åt att diskutera de relativa förtjänsterna hos de unga kvinnorna i och runt Carvahall. ”Hur gick det till?” ”Jag tyckte om henne. Hon tyckte om mig. Vad spelar detaljerna för roll?” ”Seså”, sade Eragon. ”Jag var för arg för att fråga innan du gav dig av till Therinsford, och vi möttes inte igen förrän för fyra dagar sedan. Jag är nyfiken.” Huden runt Rorans ögon rynkades när han gned tinningarna. ”Det finns inte så mycket att berätta. Jag har alltid varit svag för henne. Det betydde inte så mycket innan jag blev man, men efter mina övergångsriter började jag fundera över vem jag skulle gifta mig med och vem jag ville skulle bli mor till mina barn. Vid ett av våra besök i Carvahall såg jag Katrina stanna till bredvid Lorings hus för att plocka en mossros som växte i skuggan under takskägget. Hon log när hon tittade på blomman … Det var ett så ömsint leende, och så lyckligt, att jag bestämde mig på fläcken att jag ville få henne att le på det viset om och om igen och att jag ville se det leendet varje dag tills jag dör.” Rorans ögon var blanka av tårar, och strax därpå blinkade han så att tårarna försvann. ”Jag är rädd att jag har misslyckats i det avseendet.” Efter en respektfull stunds tystnad sade Eragon: ”Du uppvaktade henne alltså? Förutom att du skickade mig att framföra komplimanger till Katrina, hur bar du dig åt i övrigt?” 39


”Du låter som någon som söker vägledning.” ”Det gör jag inte alls. Du inbillar dig …” ”Seså själv”, sade Roran. ”Jag vet när du ljuger. Du får det där stora fåniga flinet i ansiktet, och dina öron blir röda. Alverna må ha gett dig ett nytt ansikte, men i det avseendet har du inte förändrats. Vad finns det mellan dig och Arya?” Att Rorans uppfattningsförmåga var så god störde Eragon. ”Ingenting! Månen har gjort dig virrig i hjärnan.” ”Var ärlig nu. Du dyrkar allt hon säger som om varje ord var en diamant, och du dröjer kvar vid henne med blicken som om du vore utsvulten och hon en festmåltid uppdukad utom räckhåll för dig.” En plym av mörkgrå rök strömmade ut ur Saphiras näsborrar när hon gav ifrån sig ett halvkvävt ljud. Utan att ta notis om hennes undertryckta munterhet sade Eragon: ”Arya är en alv.” ”Och mycket vacker. Spetsiga öron och sneda ögon är obetydliga brister jämfört med hennes behag. Du ser ju själv ut som en katt numera.” ”Arya är över hundra år gammal.” Just den upplysningen tog Roran med överraskning; ögonbrynen sköt i höjden och han sade: ”Det har jag svårt att tro! Hon är i blomman av sin ungdom.” ”Det är sant.” ”Nå, det må vara hur det vill med den saken, men det du ger mig här är sakskäl, Eragon, och hjärtat lyssnar sällan på sådana. Är du förtjust i henne eller inte?” Om han vore mer förtjust i henne, sade Saphira till både Eragon och Roran, skulle jag själv försöka kyssa Arya. Saphira! Förtretad daskade Eragon till henne på benet. Roran avstod välbetänkt nog från att retas mer med Eragon. ”Svara då på min första fråga och tala om hur det ligger till mellan dig och Arya. Har du talat med henne eller hennes familj om saken? Jag har funnit det oklokt att låta sådant ligga och gnaga.” 40


”Ja”, sade Eragon och stirrade på den polerade hagtornskäppen. ”Jag har talat med henne.” ”Och vad kom ut av det?” När Eragon inte svarade genast utbrast Roran frustrerat: ”Att få ur dig svar är mer ansträngande än att dra med sig Birka genom leran.” Eragon småskrattade när han nämnde Birka, en av deras arbetshästar. ”Saphira, vill du besvara den här gåtan åt mig? Annars befarar jag att jag aldrig kommer att få en ordentlig förklaring.” ”Ingenting kom ut av det. Inte ett dugg. Hon vill inte ha mig.” Eragon talade oberört, som om han kommenterade en främlings olycka, men inombords härjade en störtflod av sårade känslor som var så djup och vildsint att han kände hur Saphira drog sig lite undan från honom. ”Så tråkigt att höra”, sade Roran. Eragon tvingade sig att svälja trots klumpen i halsen, svälja bortom det värkande blåmärke som var hans hjärta och ända ner till den trassliga härva som hans mage utgjorde. ”Sådant händer.” ”Jag vet att det ter sig osannolikt just nu”, sade Roran, ”men du kommer säkert att träffa någon annan kvinna som får dig att glömma Arya. Det finns oräkneliga jungfrur – och åtskilliga gifta kvinnor, det kan jag slå vad om – som med förtjusning skulle fånga en Ryttares blick. Du kommer inte att ha några bekymmer med att hitta en hustru bland alla skönheter i Alagaësia.” ”Och vad skulle du ha gjort om Katrina hade tackat nej till ditt frieri?” Frågan förstummade Roran; det var uppenbart att han inte kunde föreställa sig hur han skulle ha reagerat. Eragon fortsatte. ”I motsats till vad du, Arya och alla andra tycks tro så är jag medveten om att det existerar andra lämpliga kvinnor i Alagaësia och att det lär ha hänt att folk blir förälskade mer än en gång. Om jag tillbringar mina dagar i sällskap av damer från kung Orrins hov skulle jag otvivelaktigt en dag kunna komma fram till att jag är förtjust i någon av dem. Min väg är emellertid inte fullt så enkel. 41


Oavsett huruvida jag kan överföra min tillgivenhet på någon annan – och hjärtat är, som du påpekade, en ökänt ombytlig varelse – kvarstår frågan: bör jag göra det?” ”Din tunga har blivit lika förvriden som rötterna på en gran”, sade Roran. ”Tala inte i gåtor.” ”Nåväl: vilken människokvinna skulle ens tillnärmelsevis kunna förstå vem och vad jag är, eller hur långt mina krafter sträcker sig? Vem skulle kunna ta del av mitt liv? Endast ett fåtal, och allesammans trollkunniga. Och hur många i denna exklusiva grupp, eller bland kvinnor i allmänhet för den delen, är odödliga?” Roran skrattade, ett strävt, hjärtligt gapskratt som skallade högt i ravinen. ”Du kan lika gärna be att få stoppa solen i fickan eller …” Han avbröt sig, stelnade till som om han var på väg att ta ett språng framåt och blev sedan onaturligt stilla. ”Det kan du inte vara.” ”Det är jag.” Roran kämpade för att hitta ord. ”Beror det på din förändring i Ellesméra, eller är det något som ingår i att vara Ryttare?” ”Något som ingår i att vara Ryttare.” ”Det förklarar varför Galbatorix inte har dött.” ”Just det.” Grenen som Roran hade lagt in i elden sprack itu med ett dämpat knak när kolen under den hade hettat upp den knotiga trädgrenen så mycket att en liten gömma med vatten eller sav, som på något vis hade lyckats undvika solens strålar i oräkneliga decennier, explosionsartat förvandlades till ånga. ”Tanken är så … långtgående att den nästan är ofattbar”, sade Roran. ”Döden är en del av det vi är. Den vägleder oss. Den formar oss. Den driver oss till galenskap. Kan du fortfarande vara människa om du inte har något dödligt slut?” ”Jag är inte oövervinnelig”, påpekade Eragon. ”Jag kan fortfarande bli dödad med ett svärd eller en pil. Och jag kan fortfarande smittas av någon dödlig sjukdom.” 42


”Men om du undviker de farorna kommer du att leva för evigt.” ”Om jag gör det, ja. Saphira och jag kommer att bestå.” ”Det förefaller som både en välsignelse och en förbannelse.” ”Ja. Jag kan inte med gott samvete gifta mig med en kvinna som kommer att åldras och dö medan jag är oberörd av tidens gång; en sådan upplevelse vore lika grym för oss båda. Utöver det finner jag dessutom tanken på att ta sig den ena hustrun efter den andra under seklernas gång rätt nedslående.” ”Kan man göra någon odödlig med hjälp av trolldom?” frågade Roran. ”Man kan få vitt hår att mörkna, man kan släta ut rynkor och avlägsna gråstarr, och om man är beredd att gå till ytterligheter kan man ge en sextioårig man den kropp han hade som nittonåring. Däremot har alverna aldrig funnit något sätt att återställa en persons sinne utan att förstöra hans eller hennes minnen. Och vem vill utplåna sin identitet med några decenniers mellanrum i utbyte mot odödlighet? Då skulle det ju vara en främling som levde vidare. En gammal hjärna i en ung kropp är inte heller svaret, för även med den bästa hälsa så kan det stoff vi människor är gjorda av bara bestå i hundra år, kanske något längre. Inte heller kan man bara hindra någon från att åldras. Det orsakar en lång rad andra problem … Åh, alver och människor har prövat tusen och ett sätt att överlista döden, men inget har visat sig framgångsrikt.” ”Med andra ord”, sade Roran, ”är det tryggare för dig att älska Arya än att låta ditt hjärta vara fritt så att någon människokvinna kan ta för sig av det.” ”Vem annars kan jag gifta mig med än en alv? Särskilt med tanke på hur jag ser ut nu.” Eragon kvävde impulsen att sträcka upp handen och fingra på sina spetsiga öron, en vana han hade skaffat sig. ”När jag bodde i Ellesméra var det lätt för mig att acceptera att drakarna hade förändrat mitt utseende. De gav mig trots allt många gåvor därutöver. Dessutom blev alverna vänligare mot mig efter agaetí blödhren. Det var först när jag åter anslöt mig till Varden som jag insåg hur annor43


lunda jag har blivit … Det stör mig också. Jag är inte längre bara en människa, och jag är inte riktigt en alv heller. Jag är någonting mitt emellan: en korsning, ett halvblod.” ”Gaska upp dig!” sade Roran. ”Du kanske inte behöver oroa dig över att leva för evigt. Galbatorix, Murtagh, ra’zacerna eller för den delen någon av Imperiets soldater kan sticka stål i oss när som helst. En klok man skulle strunta i framtiden och dricka och rumla medan han fortfarande har tillfälle att njuta av denna världen.” ”Jag vet vad far skulle säga om den saken.” ”Och han skulle ge oss ett rejält kok stryk på köpet.” De förenades i ett skratt, och sedan tog tystnaden som så ofta inkräktade på deras samtal återigen över, en lucka som berodde på lika delar trötthet, förtrogenhet och – tvärtom – de skillnader som ödet hade skapat mellan dem som en gång i tiden levt ett liv som endast var variationer på samma tema. Ni borde sova, sade Saphira till Eragon och Roran. Det är sent, och vi måste upp tidigt imorgon. Eragon tittade på himlens svarta valv och uppskattade vad klockan var med hjälp av stjärnorna. Natten var äldre än han hade trott. ”Ett klokt råd”, sade han. ”Jag önskar bara att vi hade några dagar till på oss att vila innan vi stormar Helgrind. Slaget på Brinnande slätten uttömde både Saphiras och min styrka, och vi har inte helt repat oss, med tanke på flygningen hit och energin som jag förde över i Beloth den vises bälte de två senaste kvällarna. Armarna och benen värker fortfarande, och jag har fler blåmärken än jag kan räkna. Titta …” Han lossade knytbanden på sin vänstra skjortmanschett och drog upp den mjuka lámaraen – ett tyg som alverna gjorde genom att korsväva ull- och nässeltrådar – och visade en sjukligt gul rand där hans sköld hade slagit emot underarmen. ”Ha!” sade Roran. ”Kallar du den där lilla fläcken för ett blåmärke? Jag gjorde mig mer illa när jag slog i tån imorse. Här ska du få se ett blåmärke en man kan vara stolt över.” Han knöt upp sin vänstra stövel, drog av den, rullade upp byxbenet och visade en svart rand, som 44


var lika bred som Eragons tumme och som löpte snett över lårmuskeln. ”Jag träffades av ett spjutskaft när en soldat vände sig om.” ”Imponerande, men jag har något ännu värre.” Eragon tog av sig vapenskjortan, drog upp skjortan ur byxorna och vred på sig så att Roran kunde se den stora blaffan över revbenen och den likartade missfärgningen på magen. ”Pilar”, förklarade han. Sedan blottade han högra underarmen och avslöjade ett blåmärke som matchade det på andra armen, och som uppkommit när han avvärjt en svärdsstöt med armskenan. Nu blottade Roran en samling oregelbundna blågröna märken, vart och ett stort som ett guldmynt, som löpte i en rad från vänstra armhålan till längst ner på ryggen, ett resultat av att ha ramlat bland stenar och buckligt pansar. Eragon inspekterade skadorna, skrockade och sade: ”Äsch, det är ju bara nålstick! Gick du vilse och sprang in i en rosenbuske? Jag har ett som ställer de där i skuggan.” Han tog av sig båda stövlarna, ställde sig upp och släppte ner byxorna, så att han endast hade skjortan och underbyxorna av ylle på sig. ”Slå det om du kan”, sade han och pekade på insidan av låren. Huden var spräcklig av en tumultartad blandning av färger, som om Eragon vore en exotisk frukt som mognade ojämnt och fläckvis från vildäppelgrönt till ruttnande mörklila. ”Aj”, sade Roran. ”Vad hände?” ”Jag hoppade av Saphira när vi slogs mot Murtagh och Törne i luften. Det var på det viset jag skadade Törne. Saphira lyckades dyka in under mig och fånga mig innan jag nådde marken, men jag landade på hennes rygg lite hårdare än jag ville.” Roran ryckte till och darrade på en och samma gång. ”Fortsätter det hela vägen …” Rösten dog bort, och han gjorde en vag gest uppåt. ”Dessvärre.” ”Jag måste medge att det är ett anmärkningsvärt blåmärke. Du ska vara stolt. Det är en verklig bedrift att bli skadad på det viset och på det där … speciella … stället.” ”Det gläder mig att du uppskattar det.” 45


”Ja”, sade Roran, ”du må ha det största blåmärket, men ra’zacerna gav mig ett sår vars like du inte kan tävla med, eftersom drakarna, om jag förstått rätt, avlägsnade ärret från din rygg.” Samtidigt som han pratade tog han av sig skjortan och flyttade sig närmare det pulserande ljuset från kolen. Eragon spärrade upp ögonen men lyckades hejda sig och dölja chocken bakom en mer neutral min. Han förebrådde sig själv för att överreagera och tänkte: Så illa kan det inte vara, men ju längre han betraktade Roran, desto mer bestört blev han. Ett långt, rynkat ärr, rött och blankt, vred sig runt Rorans högra axel med början vid nyckelbenet och drygt halvvägs ner på armen. Det var tydligt att ra’zacen hade kapat en del av muskeln och att de båda ändarna inte hade läkt ihop igen, för en anskrämlig bula deformerade huden nedanför ärret, där de underliggande fibrerna hade dragit sig bakåt. Längre upp hade huden sjunkit in och bildat en grop som var en halv tum djup. ”Roran! Du borde ha visat mig det här för flera dagar sedan. Jag hade ingen aning om att ra’zacen skadade dig så illa … Har du några problem med att röra armen?” ”Inte åt sidan eller bakåt”, sade Roran och visade. ”Men framåt kan jag bara lyfta handen ungefär upp till … mitt på bröstkorgen.” Med en grimas sänkte han armen. ”Till och med det är en kamp. Jag måste hålla tummen rak, annars domnar armen. Det bästa sättet, har jag upptäckt, är att veva bakåt och låta armen landa på det jag vill få grepp om. Jag skrapade knogarna några gånger innan jag lärde mig behärska det knepet.” Eragon vred staven mellan händerna. Ska jag? frågade han Saphira. Jag tror att du måste. Vi kan komma att ångra det imorgon. Du kommer att ha större anledning till ånger om Roran dör för att han inte kunde använda sin hammare när situationen så krävde. Om du utnyttjar resurserna runt omkring oss kan du undvika att trötta ut dig själv ännu mer. 46


Du vet att jag avskyr att göra det. Bara att prata om det äcklar mig. Våra liv är viktigare än en myras, kontrade Saphira. Men inte för myran. Och är du en myra? Var inte putslustig, Eragon, det klär dig inte. Med en suck lade Eragon ifrån sig staven och vinkade åt Roran. ”Kom hit så ska jag hela det där åt dig.” ”Kan du göra det?” ”Uppenbarligen.” För ett ögonblick ljusnade Rorans ansikte av upphetsning, men sedan tvekade han och såg bekymrad ut. ”Nu? Är det klokt?” ”Som Saphira sade så är det bättre att jag tar hand om dig nu när jag har tillfälle, så att inte din skada kostar dig livet eller försätter oss andra i fara.” Roran gick närmare, och Eragon lade högra handen över det röda ärret samtidigt som han vidgade sitt medvetande så att det innefattade träden och växterna och djuren som befolkade ravinen, förutom dem som han befarade var alltför svaga för att överleva hans besvärjelse. Sedan började Eragon mässa på det gamla språket. Besvärjelsen han läste var lång och komplicerad. Att reparera en sådan skada gick långt utöver att skapa ny hud och var i bästa fall besvärligt. I det här fallet förlitade sig Eragon på de läkande formler som han hade studerat i Ellesméra och ägnat så många veckor åt att lägga på minnet. Det silverglänsande märket i Eragons handflata, gedwëy ignasia, lyste vitglödgat när han släppte trollkraften fri. En sekund senare gav han ifrån sig ett ofrivilligt stön och dog tre gånger, de två första med två småfåglar som satt uppflugna i en närbelägen en och den sista med en orm som lurade bland klipporna. Mittemot honom kastade Roran tillbaka huvudet och blottade tänderna i ett ljudlöst vrål när hans axelmuskler hoppade och vred sig under den kringglidande huden. Sedan var det över. Eragon drog ett skälvande andetag och vilade huvudet i händerna, och i deras skydd passade han på att torka bort tårarna innan han inspekterade resultatet av sina mödor. Han såg Roran rycka på axlarna 47


flera gånger och därefter sträcka ut armarna och röra dem i cirklar. Rorans axel var stor och rund, resultatet av att i åratal ha grävt hål för staketstolpar, släpat bort stenar och lassat hö. Mot sin vilja kände Eragon ett styng av avund. Han må vara starkare, men han hade aldrig varit lika muskulös som sin kusin. Roran log brett. ”Den fungerar lika bra som förr! Kanske till och med bättre. Tack.” ”Varsågod.” ”Det var så märkligt. Det kändes faktiskt som om jag skulle krypa ur skinnet. Och det kliade alldeles förfärligt. Jag kunde nätt och jämnt låta bli att slita …” ”Hämtar du lite bröd från din sadelväska, är du snäll? Jag är hungrig.” ”Vi har nyss ätit middag.” ”Efter att ha använt trollkraft av det där slaget behöver jag mat.” Eragon snörvlade, tog fram sin näsduk och torkade sig om näsan. Han snörvlade igen. Det han hade sagt var inte helt sant. Det var den tribut som besvärjelsen hade krävt av växt- och djurlivet som bekymrade honom, inte själva trolldomen, och han var rädd för att kasta upp om han inte fick något att lugna magen med. ”Du är väl inte sjuk?” frågade Roran. ”Nej.” Minnet av den död han just förorsakat låg tung i hans sinne, och Eragon sträckte ut handen efter mjödkruset bredvid sig i hopp om att avvärja en flodvåg av morbida tankar. Något mycket stort, tungt och vasst träffade hans hand och naglade fast den mot marken. Han ryckte till och såg spetsen på en av Saphiras elfenbensvita klor gräva sig in i handen. Sjnick lät det när hennes grova ögonlock blinkade till över den jättestora glittrande iris som hon höll stint fäst på honom. Det dröjde innan hon lättade på klon, så som en människa skulle lyfta ett finger, och Eragon kunde dra åt sig handen. Han svalde häftigt och grep återigen efter hagtornsstaven, försökte ignorera mjödet och koncentrera sig på sådant som var näraliggande och påtagligt, istället för att vältra sig i dystra självupptagna tankar. 48


Roran tog upp en illa medfaren, halv surdegslimpa ur sin packning, hejdade sig och sade sedan med en antydan till leende: ”Vill du inte hellre ha lite hjortkött? Jag åt inte upp allt mitt.” Han höll fram det primitiva spettet av svett eneträ, där tre bitar gyllenbrunt kött var spetsade. I Eragons känsliga näsa var lukten som slog emot honom tät och kärv och påminde honom om nätter han tillbringat i Ryggraden och om långa vintermiddagar när han, Roran och Garrow hade samlats runt köksspisen och umgåtts medan stormen vrålat runt husknutarna. Det vattnades i munnen på honom. ”Det är fortfarande varmt”, sade Roran och viftade med hjortköttet framför Eragon. Med en viljeansträngning skakade Eragon på huvudet. ”Ge mig brödet bara.” ”Är du säker? Det är perfekt: inte för segt, inte för mört och precis lagom välkryddat. Det är nästan lika saftigt som en tugga av Elains bästa gryta.” ”Nej, jag kan inte.” ”Du vet att du skulle tycka om det.” ”Roran, sluta retas och ge mig brödet!” ”Så där ja, du ser redan bättre ut. Det kanske inte är bröd du behöver, utan någon som retar upp dig lite?” Eragon blängde på honom och slet sedan brödet från Roran, snabbare än ögat. Det verkade roa Roran ännu mer. Medan Eragon rev i limpan sade han: ”Jag förstår inte hur du kan överleva på enbart frukt, bröd och grönsaker. En man måste äta kött om han ska kunna bevara sin styrka. Saknar du det inte?” ”Mer än du kan föreställa dig.” ”Varför envisas du då med att plåga dig själv på det här viset? Varenda varelse här i världen måste äta andra levande organismer – även om det enbart är växter – för att överleva. Det är så vi är skapta. Varför trotsa tingens naturliga ordning?” Jag sade ungefär samma sak i Ellesméra, noterade Saphira, men han lyssnade inte på mig. 49


Eragon ryckte på axlarna. ”Vi har redan haft den här diskussionen. Du gör som du vill. Jag tänker inte tala om för dig eller någon annan hur man ska leva. Men jag kan inte med gott samvete äta ett djur vars tankar och känslor jag har delat.” Det ryckte i svanstippen på Saphira, och hennes fjäll klirrade mot en nött sten som stack upp ur marken. Åh, han är hopplös. Hon sträckte fram huvudet och snappade åt sig hjortköttet, med spett och allt, ur Rorans hand. Träet knastrade mellan hennes sågtandade tänder när hon bet till, och sedan försvann både det och köttet ner i bukens eldfängda djup. Mmm. Du överdrev inte, sade hon till Roran. Vilken ljuvlig och saftig liten munsbit: så mjuk, så salt, så härligt läcker att jag skulle vilja krumbukta mig av förtjusning. Du borde laga mat åt mig oftare, Roran Skarphammare. Fast nästa gång tycker jag att du bör göra i ordning flera hjortar på en gång. Annars får jag inte ett ordentligt mål mat. Roran tvekade, som om han inte kunde avgöra huruvida hennes begäran var allvarligt menad och i så fall hur han på ett artigt sätt skulle kunna slingra sig undan en oväntad och rätt betungande förpliktelse. Han kastade en vädjande blick på Eragon, som brast i skratt, både åt Rorans min och hans trångmål. Saphiras pärlande, klangfulla skratt anslöt sig till Eragons och ekade genom sänkan. I skenet från glöden blänkte hennes tänder illröda. En timme efter det att de gått och lagt sig låg Eragon på rygg bredvid Saphira, insvept i flera lager filtar mot nattkylan. Allt var stilla och tyst. Det verkade som om en trollkarl hade lagt en förtrollning över jorden och att allt i världen var bundet i evig sömn och skulle så förbli under de blinkande stjärnornas vakfulla blick. Utan att röra sig viskade Eragon i sitt sinne: Saphira? Ja, du lille? Tänk om jag har rätt och han är i Helgrind? Då vet jag inte vad jag ska göra … Tala om för mig vad jag ska göra. Det kan jag inte, du lille. Det är ett beslut du måste fatta själv. Människors seder är inte drakars seder. Jag skulle slita loss hans huvud och kalasa 50


på hans kropp, men det vore fel för dig, tror jag. Stöttar du mig vad jag än bestämmer mig för? Alltid, du lille. Vila nu. Allt kommer att ordna sig. Tröstad blickade Eragon ut i tomrummet mellan stjärnorna och andades långsammare medan han gled in i den trans som för honom hade ersatt sömn. Han var fortfarande medveten om omgivningen, men med stjärnbilderna på himlavalvet som bakgrund spelade figurerna i hans vakendrömmar upp ett förvirrat och skugglikt skådespel, så som de hade för vana.

51

9789170017711  

DöDens portar 15 16 17 18 19 20 21 22 23 runt lägerelDen 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51...