”Jag vet, jag har hört det”, säger Hunter. ”Va? Från vem? Vem berättar allt det här för dig?” frågar jag och skrattar. ”Var får du all info ifrån – Gestapo?” Hunter bara ler mystiskt. ”Skit samma …” När jag plockar upp den andra ölen klingar han sin flaska i min. ”… jag fattar läget. Man kan inte hjälpa om man liksom inte alltid vill, eller hur?” ”Ehh, alltså, det är inte riktigt …”, börjar jag. ”Och ibland så bara … vill man”, säger Hunter tyst och studerar etiketten på sin flaska. Han tar en klunk öl och ser sig omkring i mitt rum. ”Coola spel”, muttrar han och glor på min tv. Jag rynkar pannan. ”Hur är det, Hunter?” Ett ögonblick ser han verkligen olycklig ut. Men istället för att prata lutar han sig mot min axel. ”Ingenting”, säger han efter en minut. ”Trött.” Och sedan andas han hastigt in, och jag inser att han gråter. ”Vad har hänt?” utbrister jag och lägger armarna om honom. Han begraver sitt ansikte mot min hals och jag känner hans läppar, särade och blöta, mot min hud. Hans strupe får ur sig ett halvkvävt ljud. ”Du, du”, mumlar jag mjukt, och med hans huvud i mina händer pressar jag försiktigt hans ansikte bakåt så att jag kan se honom. Jag stryker bort hans tårar. ”Vad har hänt?” Hunter lyckas lugna ner sig. Han ser intensivt på mig, nästan argt. Hans underläpp darrar. Han pressar ihop läpparna som om han funderar på något, som om han är förvirrad, och sedan böjer han sig framåt och kysser mig. Högerhandens fingrar borrar sig in i håret på mitt bakhuvud. Jag är så van vid att låta Hunter få som han vill att jag först inte reagerar. Jag känner hans tunga glida in mellan mina läppar. ”Shit”, mumlar jag och kämpar för att slita mig loss från den mycket starkare Hunter. Hans mörka ögon är svarta nu. Blicken flackar över mitt ansikte. ”Vad gör du?” Han ser grinig ut. ”Du borde gilla mig.” ”Borde gilla dig?” säger jag. ´
17 ¨