9789163892684

GOL DEN BOY ABIGAIL TARTTELIN

Översättare SAM PETTERSSON

Till mina föräldrar

Golden Boy Originalets titel: Golden Boy Copyright © Abigail Tarttelin 2013 All rights reserved Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag 2017 Översättning: Sam Pettersson Omslagsillustration: Gloria Bernardsson Formgivning omslag: Caroline Linhult Redaktör: Anton Klepke Tryckt av ScandBook AB, Falun 2017 ISBN 978-91-638-9268-4 www.bonniercarlsen.se

DEL 1

Daniel Min bror får A i alla ämnen och är alltid trevlig mot alla. Han spelar

fotboll i laget som tränar på hans skola, och de tre bästa spelarna turas om att vara lagkapten. Det är han och hans bästa kompisar, så var tredje månad är han lagkapten. Andra tycker om honom för att han är rättvis och alltid stöttar de andra spelarna genom att ropa deras namn och för att han applåderar när de vinner. Plus att om de vann för att någon annan gjorde mål så ser han alltid till att den personen håller i trofén på bilden i tidningen.

Av oss två är han liksom den perfekta. När min familj är med i tidningen så är det min bror som är på bilderna. För det mesta klipper de bort mig. Min bror är mycket längre än jag och han har också ljusare hår än jag och rakare hår än jag, och mitt är ganska lockigt och mer mörkblont så en del säger att det är rött, vilket jag har blivit retad för i skolan. Mamma säger att han ser ut som en ängel och jag ser ut som en liten tomte, men jag tror inte att hon ville förolämpa mig, för hon log som om jag skulle bli glad när hon sa det. Min bror har riktiga muskler och kan springa jättesnabbt och vinner alla kapplöpningar på idrottsdagarna. Han ska också göra ett prov för någon viktig skola som man behöver gå på för att få gå på universitetet, så att mamma och pappa inte behöver betala pengar för att han ska gå där, och mamma säger att han förmodligen kommer att klara det eftersom han jobbar jättehårt och är naturbegåvad.

Hans kompisar Marc och Carl är roliga. De är humor-roliga, men konstig-roliga också. Ibland när de är hemma hos oss blir de helt tysta när jag kommer in i rummet och då säger jag: ”Men hallå! Ni pratade om mig!”

Och de säger: ”Det gjorde vi inte alls.”

Och jag säger: ”Vad pratade ni om då?” ´

5¨

Och ibland hittar de på fåniga ursäkter, men ibland säger en av dem: ”Vi pratade om tjejer.”

Och då säger jag: ”Det gjorde ni inte alls! Ni pratade om mig!”

Och då säger min bror: ”Nej, Daniel, på riktigt. Jag lovar att vi pratade om tjejer.”

Och då tror jag dem, för min bror skulle aldrig någonsin ljuga för mig, för vi är bröder och vi har svurit en blodsed att vi aldrig ska ljuga för varandra. En blodsed betyder att man hellre skulle dö än att ljuga för den andra.

Min bror är också väldigt populär bland tjejer. Det har Carl berättat för mig, och Marc också, och mamma också. Jag har även kommit fram till detta faktum genom att han har pratat med en tjej och hållit handen några gånger när vi har hämtat honom i skolan, och en gång … en gång pussade han en tjej och jag var chockad och skräckslagen och mamma skrattade åt min mun, som var vidöppen, och hon tutade och vinkade åt honom och min bror log och blev röd och kom in i bilen och när han kom in i bilen sa jag: ”Varför är du så röd?”

Och han sa: ”Daniel, lägg aaaaav.”

Och mamma skrattade igen, ännu mer den här gången.

Det allra bästa med min bror är att han är bäst i hela världen på att spela World of War. Han spelar inte ens så mycket! Han spelar det bara med mig. Han spelar oftare på Xboxen med Marc och Carl, och ibland spelar vi Wii-spel med mamma och pappa på undervåningen, och då och då spelar han på sin Sega också, men egentligen spelar han inte spel så mycket eftersom han är ute och spelar fotboll. Men de flesta kvällarna spelar han World of War med mig, och vi spelar till åtta eller halv nio och sedan måste jag antingen ta ett bad och gå och lägga mig eller bara gå och lägga mig, men oftast ta ett bad och gå och lägga mig. Sedan läser jag för mamma innan jag kryper ner, eller ibland läser jag för pappa, men oftast är han inte hemma än. Ibland kommer min bror in och så har vi ett av våra snack, som är väldigt intressanta diskussioner om livet. Min bror säger att jag är väldigt klok och han har rätt. Jag har alltid råd att ge honom. ´

6¨

Vi är väldigt olika som personer. En del olikheter är dock bra, som att han är bäst på engelska och geografi och historia och att han inte vet vad han vill bli när han blir stor, men jag är en väldigt skicklig robotbyggare för min ålder, och jag vet redan exakt vad jag vill bli när jag blir stor: en robotingenjör. Jag ska designa allt på robotarna och övervaka konstruktionen av prototyperna och sedan ska jag skapa en hel ras av robotar, eller så ska jag använda mina robotkrafter för att sätta fast robotdelar på vanliga människor så att de kan bli precis vilka de vill. Så om du inte kan se men vill bli stridspilot så kommer jag att kunna ge dig robotögon med perfekt syn – eller ännu hellre supersyn – och mörkerseende, med förmågan att se både infraröd och ultraviolett strålning. Du skulle ha en knapp på huvudet som du kunde vrida på för att välja vad du ville se. Folk skulle komma till min verkstad och jag skulle kolla på dem och förbättra dem tills de var helt perfekta och inte kunde bli bättre. Jag skulle fixa med min bror och göra honom väldigt stor och musklig och snabb som en gepard, och jag skulle ge honom en väldigt mörk röst och snaggat hår och ett gevär som fälldes ut från hans vänsterarm när hans förstärkta sinnen märkte att han var i fara.

Jag berättade för min bror vad jag ville bli, och han sa att det var coolt men att han tyvärr inte skulle låta mig ge honom några robotdelar.

Han ville vara den han var och se vart det skulle leda. Jag sa att det var korkat. Vem vill inte vara perfekt? Eller en robot?

Och det är därför jag har valt att skriva min uppsats om min bror.

Vänliga hälsningar, Daniel Alexander Walker, nio och fyra femtedelars år gammal.

´

7¨

Karen Mina föräldrar var varandras motsatser. Min mamma var en vack-

er, sorgsen kvinna; mörk, liten och med kort stubin. Hon brukade muttra om sina uppoffringar och allt hon hade gett upp för vår skull.

Hon dog när jag var sexton och nu önskar jag att jag hade lärt känna henne bättre. Min pappa var lång, med gyllene hår i en sidbena, och hade ett lugnt, milt temperament. Pappa var jurist, och åkte till York tidigt varje morgon för att sätta sig på sitt kontor. Senare blev han politiker. Han såg tillräckligt mycket av världen för att ha drömmar om vår framtid, och när det var dags – på den tiden då utbildning fortfarande var gratis – skickade han mig till Oxfords universitet.

Jag var tre år äldre än min syster Cheryl, och jag ville inte vara där ensam, så min vän Leah sökte till sjuksköterskeutbildningen i Oxford och följde med mig. Två år efter att vi hade flyttat till Oxford träffade hon filosofistudenten Edward när hon var ute och rodde på floden. Det förvånade mig att hon tyckte så mycket om honom, för Leah var så jordnära och Edward hade en arrogant ådra. Han kändes för kall för varma Leah. Sex månader senare tog han med henne på en picknick vid samma flod och friade framför alla sina vänner. De gifte sig och flyttade till Hemingway, där Edward jobbade. Huspriserna var bättre och husen var större, och staden var lugn och trygg. Några år senare fick de veta att de skulle få barn – en pojke.

Leah hade flyttat utanför staden, men jag älskade Oxford. Det var staden där jag blev jurist, där jag träffade min make, där vi köpte vår första lägenhet, där den brusande energin skapade helt unika förutsättningar och slungade iväg till och med den vardagligaste av kvällar in i någonting nytt, någonting annorlunda och oväntat.

Min pojkvän, Steve, gick två klasser över mig på juristutbildningen.

Efter att han hade tagit sin examen så möttes vi de flesta kvällarna på ´

8¨

puben runt klockan sex, och antingen stannade vi där tills det blev sent medan vi drack och pratade, eller så gick vi hem tillsammans.

Han var från London; lång, allvarlig, senigt muskulös, omedvetet stilig och ljuvligt självrättfärdig. Han var passionerad. Vi grälade mycket men hade samma värderingar. Båda strävade efter självständighet och kontroll, men föreställde oss på något sätt att framgången bara väntade på oss. Vi var friska och unga och mycket lovande. Vi hade inga problem och inga tvivel.

Vi gifte oss i Oxford några veckor efter min examen. Efteråt gick vi ut och åt på en indisk restaurang som vi båda älskade.

Vi insåg att jag var gravid precis innan vi bytte bort lägenheten i Oxford, och vi flyttade till Hemingway några månader efter att vårt första barn hade fötts. Steve var tjugoåtta och jag var tjugosex. Flytten var oväntad, men Oxford hade plötsligt börjat kännas trångt. Våra vänner brukade dyka upp vid alla tider på dygnet utan att ringa i förväg, och mer än något annat behövde vi få ha ett privatliv.

Vi väntade länge – några veckor – med att bestämma vilket namn barnet skulle ha. Steve kom hela tiden med förslag som jag avskydde: Jamie, Taylor, Rowan. Till slut tappade han tålamodet med mig och började kalla barnet för Max. Efter ett tag fastnade det.

När vi senare fick Daniel, vårt andra barn, flyttade min syster till Hemingway för att komma närmare. Cheryls liv är väldigt annorlunda än mitt. Istället för att gå på universitetet så reste hon. Cheryl har haft flera långvariga förhållanden men gifte sig först förra året, vid 38 års ålder, med Charlie. Han har ett brett, pojkaktigt leende och vildvuxet, lockigt hår.

Jag vet att det låter irrationellt, men ibland känner jag mig avundsjuk på all frihet och ensamhet hon har fått uppleva. Som advokat och tvåbarnsmamma är min fritid väldigt värdefull. Jag tillbringar den med min familj, och när jag får chansen umgås jag med Cheryl eller Leah, men till och med de stunderna är sällsynta.

Vi pratar i telefon med jämna mellanrum, men vi lyckas bara få till kanske en lunch eller middag i månaden. ´

9¨

Kanske är jag närmare Leah än jag är min syster för att våra livsval liknar varandra. Jag vet att Leah skulle finnas där för mina barn om något hände mig, och om något hände Leah så skulle jag vara där för hennes son, Hunter. Han har ibland ett ojämnt humör och kan vara dominerande, som så många barn utan syskon. Det här har jag naturligtvis inte sagt till Leah, för vi vill ju alla tro att våra barn är perfekta. Och personligen hade jag inte velat bli motbevisad om det.

Trots att Hunter kan vara bossig så har han och Max varit bästa vänner sedan de var små. Jag och Leah har alltid varit glada över det, för de har alltid varit bra på att underhålla sig själva när vi är på semester tillsammans. De är båda påhittiga, och tillsammans spelar de fotboll, går på upptäcktsfärder, simmar, surfar, bråkar och blir vänner igen utan att vi behöver blanda oss i. Max är alltid först – och ibland ensam – att förlåta, han är den ständiga fredsmäklaren.

Den första personen jag berättade för om Max situation var Leah, och Hunter har känt till det sedan han var fyra. När han upptäckte det var han liten och badade med Max innan läggdags, men han verkade förstå, så mycket som ett barn kan förstå något. Vi sa bara att Max är annorlunda. Max är speciell.

´

10 ¨

Max Klockan är tio över elva en söndagskväll sent i september och jag

borde egentligen sova, men det gör jag inte. Mina föräldrar har gäster.

På ljudet av de vimmelkantiga, hysteriska skratten som man börjar släppa ur sig när man är vuxen och har väldigt få vänner och nästan aldrig har kul, är det uppenbart att de har fastnat i en bubbla av sin egen fantastiskhet, och att de kommer vara kvar i vardagsrummet länge.

Så jag sover inte. Jag gör samma sak som jag misstänker att de flesta 15-åringar gör när det är garanterat att ingen förälder kommer att komma in i rummet. Jag smeker med handen ner längs låret, med ögonen slutna. Jag tänker på att kyssa någon. Än så länge är det allt jag har tänkt på när jag har gjort det här, ifall jag aldrig kommer att få göra mer än att kyssa någon i verkliga livet. Jag menar, det är klart att jag vill. Men, du vet … jag kanske aldrig kommer att få. Få ligga, alltså. Så jag vill inte tänka på det.

Därför fantasierna om kyssar. Kyssar är bra. Jag kan definitivt få till kyssar. Jag har haft en del grymma kyssar i mitt liv. Att tänka på kyssar ger inga hugg av ”men tänk om jag aldrig …?”. Jag älskar kyssar.

Så i mitt huvud snuddar mina läppar vid någon annans och jag lutar mig bakåt ner i gräset på skolans idrottsplan. Mina händer kryper upp längs låren och vandrar runt mellan benen. Jag vet aldrig vad som ska få mig att komma. Oftast är det jättesvårt att få till det, så jag nöjer mig med att det känns bra och smeker mig själv lite allmänt i det området.

Jag lägger mig på sidan och håret faller som silke över ansiktet, och det är också erotiskt. Jag bestämmer mig för att göra en grej som jag nästan aldrig gör, och suger på mitt lillfinger som jag sedan sträcker ner förbi magen. ´

11 ¨

Det funkar alltid. Säkert för att jag gör det så sällan, och säkert också för att det är rätt nytt. Det är som en hemlighet. Jag trycker ansiktet i kudden och andas tyngre. ”Vad håller du på med?” ”Shit!” Jag ser mig över axeln och tar tag i täcket. ”Åh, jävlar!” Siluetten i hallampans ljus släpper ur sig ett lågt skratt och slår händerna för munnen.

Den knuffar igen dörren och går framåt, in i ljuset. Skepnaden blir till Hunter Fulsom, son till mina föräldrars kompisar Leah och Edward. Hunter är lite äldre än jag och vi brukade vara med i samma fotbollslag, innan han hoppade av tidigare i år. Nu hänger han mest vid kommunhuset, dit alla minderåriga går för att röka gräs eller supa.

Leah sa till min mamma att Hunters betyg har blivit mycket sämre och att han har fått en varning av polisen efter att han kastade ägg på någons hus i somras.

Jag röker inte gräs. Även ifall jag hade velat, skulle jag inte ha kunnat göra det på grund av mamma och pappa. För deras skull är jag tvungen att sköta mig och vara en bra person. De är advokater, de jobbar mycket och är ofta i tidningen. Så det är en rätt stor press att tillhöra den här familjen. Om jag gjorde något sådant skulle folk skriva om oss. Jag och mamma kallar det att ”göra en prins Harry”. ”Gör inte en prins Harry mot mig”, brukar hon säga.

Jag skulle inte vilja göra det i vilket fall. Men Hunter skulle tydligen.

Hunter är lång, mörk, och jag antar att han är stilig. Hans ögon ser smala ut och i mitt ganska mörka rum ligger de i skugga. Det är bara tack vare månskenet utifrån som jag ser hans kontur. Allt med honom är antingen svart eller grått. Han flinar åt mig. ”Tja”, säger han.

Hunters mamma och min mamma har varit bästa kompisar sedan de var små. Det gör Hunter till min ”kusin” utan blodsband, och automatiskt också en av mina bästa kompisar när jag växte upp. Han vet alla mina hemligheter, inklusive hemligheten, den som bara min egen familj känner till. Det betyder att jag alltid behövde hålla mig ´

12 ¨

väl med honom när vi var små. Som ett år äldre har han alltid varit den som bestämde. Han var den mörkhåriga, mörkögda, den som alltid var mystisk och tystlåten. Och jag var den blonda solstrålen, han som var öppen och ärlig. Och utan att riktigt förstå det hade jag fastnat i ett läge där jag alltid var tvungen att göra som Hunter ville i alla våra lekar, eftersom han visste min hemlighet, medan jag inte hade något på honom. Trots det har jag alltid tänkt på Hunter som en av mina bästa kompisar och på något sätt också min hjälte. Han gjorde allt som jag drömde om att göra, men han gjorde det alltid först och mycket bättre. Det var Hunter som jag hade velat ha på min sida när jag läste Swallows and Amazons. Det var Hunter jag tänkte på när jag såg den unga John Connor i Terminator 2. Det var Hunter som täljde en träbåt till mig för att kunna segla fram över sjöarna när vi hälsade på i våra mammors barndomshem i Yorkshire, och det var Hunter som lärde mig att tävla om vems pinne som åkte snabbast i bäcken och som höll om mig i sängen om natten när de ylande vindarna lät som spöken. Han var min storebror så länge jag var ensambarn, och efter det var han en evig vän, på gott, på ont, och så vidare.

Men nu är jag förvånad över att se honom. Vi har inte pratat på flera månader, inte sedan vi fyllesnackade om sex på nyårsafton. Vi var på skidsemester i Schweiz med våra familjer när Hunter plötsligt utan anledning blev arg och grinig och sa åt mig att ”dra åt helvete, pretty-boy”. ”Hur många personer har du haft ihop det med?” var det sista jag mindes att jag sa till honom. Jag log konspiratoriskt, viskade det i örat på honom – våra föräldrar var i rummet intill. ”Personer?” frågade han misstänksamt. Sedan reste han sig upp och raglade mot dörren som ledde ut ur stugan. Med en skrovlig ton i strupen spottade han orden mot mig: ”Dra åt helvete, pretty-boy”.

Det var nio månader sedan. ”Vad gör du här?” ”Jag ska skjutsa hem mina föräldrar.” Hunter håller upp bilnycklarna. ”De är rätt fulla. Dina också.” ´

13 ¨

Hunter går fram mot mig. Mörkret får hans sgångstil att verka hotfull. Han rör på höfterna på ett konstigt, varglikt sätt. Han stannar ungefär en meter bort, med en svart ryggsäck i handen. ”Jag sa att jag skulle säga hej till dig innan vi åkte. Och dina föräldrar sa att det var okej.” ”Jaha.”

Hunter flinar. ”Du höll på att …” ”Nej”, säger jag, helt utan anledning eftersom det är så uppenbart. ”Jag såg det.” Han är tyst i en sekund. Han fuktar läpparna. ”Kan du?” ”Det är väl klart jag kan!” säger jag irriterat. ”Förlåt. Ville inte förolämpa dig. Det är bara … mer en killgrej att göra, typ?” ”Åh”, mumlar jag och rodnar. ”Ehh, antar det.” ”Det är okej.” Han går fram och sätter sig på sängkanten, och jag försöker i smyg, återigen utan att lyckas, flytta täcket lite mer för att skyla mitt bara ben. ”Det är inget att skämmas över.” ”Jag vet.” Jag rynkar pannan. ”Jag menar att ta på stället du tog på.” ”Va? Hur länge stod du i dörren egentligen?”

Han flinar. ”Får jag se?” ”Eh, nej!” ”Skit samma”, skrattar han. ”Jag vill inte på riktigt. Jag bara … för att jag såg dig ta på det.” Han tystnar, studerar mitt ansikte.

Min strupe knyter sig vid ordet ”det”. ”Det” är inte ett ord jag gillar.

Ett litet tag hörs bara ljudet av våra tunga och försiktiga andetag i det tysta rummet. En bil drar förbi utanför. ”Jag kommer inte säga det till någon”, säger han och låter farlig. Jag ser upp på honom och han ler. ”Dra åt helvete”, mumlar jag. ”Ooo!” Han håller upp händerna i en låtsad protest, vilar dem sedan mot knäna och rycker på axlarna. ”Jag är bara förvånad. Jag ´

14 ¨

trodde inte att du skulle ta på dig själv.” Han betonar ”du”.

Jag tänker på det, rycker på axlarna och blir röd. ”Jaha. Okej.

Förlåt.” (Varför sa jag förlåt? tänker jag.)

Hunter ser sig omkring i rummet med samma ägande attityd som han alltid har haft om mitt liv och mina grejer. Han har alltid varit ledaren, och ibland mobbaren. Han är lång och muskulös och maskulin. Jag känner mig liten bredvid honom, klädd i bara en T-shirt, dold av täcket. Hunter har på sig en bandtröja och jeans med en tung metallkedja som sitter fast i en av hällorna. Hans armar är starka och håriga. Han luktar mansdeo och öl. Jag luktar säkert schampo. ”Ska’ru ha en Stella?” frågar han plötsligt, som om han har letat efter något att säga. ”Jag har några i väskan.”

Jag rycker på axlarna. ”Visst.”

Han tar två flaskor ur sin svarta ryggsäck och ger en till mig. ”Fixar du verkligen att köra när du har druckit?” säger jag.

Hunter lägger upp vänsterbenet på sängen och vänder sig mot mig.

Jag lyckas få in benet under täcket när jag sätter mig upp och tar en klunk öl. ”Det är bara Stella. Alla är inte lättviktare som du”, säger Hunter och klunkar i sig från flaskan som om det var cola. ”Så … vad har du gjort sedan sist? Det var länge sedan vi sågs”, säger jag, noggrann med att inte nämna nyårsafton.

Hunter bara tittar på mig genom ögonfransarna och himlar med ögonen. ”Jag växte upp.”

Jag höjer ögonbrynen. ”Så att knarka och ägga hus är vuxet nu?” ”Dra åt helvete, du vet inte ett skit”, muttrar Hunter tjurigt, men han knuffar på mig som om vi leker, och han har kvar händerna på min mage och rör sig närmare mig i sängen, kryper in nära mig som vi brukade göra när vi var små. ”Du har inte förändrats alls”, säger han och rufsar mig i håret. Han lutar sig mot min axel.

Jag ler med flaskan i munnen och känner öl droppa på underläppen och hakan. ´

15 ¨

”Ooops”, säger jag. Hunter granskar mig noga, som om han koncentrerar sig, när jag torkar av det. ”Är du full?” frågar jag. ”Nä.” Han tittar neråt och tömmer flaskan, sedan öppnar han två till. ”Jag är jättetörstig.”

Jag tar flaskan som han räcker mig och ställer den på sängbordet.

Jag känner hur jag redan börjar bli snurrig av att dricka för snabbt.

Hunter tränger sig ner på sängen och lutar sig mot väggen. Hans tunga ben pressar ner mina. ”Så …” Jag försöker komma på något att prata om. ”Är du fortfarande ihop med Kelly Morez?” ”Vi var aldrig riktigt ihop.”

Jag väntar. ”Och det är allt du tänker säga? Jag vet att du hade sex med henne, du berättade det på …” ”Jo, jag vet, på nyår.” Hunter drar handen genom håret. ”Det är inte riktigt sex om du inte gillar den du ligger med.” ”Gillade du inte henne?”

Hunter rycker på axlarna. ”Jag gillar andra mer.” Han tar en till klunk Stella. ”Du då? Ihop med någon?”

Jag skakar på huvudet. ”Nej.” ”Jag har hört att du har fått till det med många på din skola.” ”Var hörde du det?” ”Här och där. Det är ju meningen att jag ska hålla koll på dig. Du är ju min kusin. Typ.” ”Inte egentligen”, påpekar jag. ”Och jag är bara ett år yngre.” ”Spelar roll. Massa folk på college gillar dig också.” ”Seriöst?” ”Jo.” Han fnyser, lite som ett skratt men inte riktigt. ”De tycker att du är snygg.” ”Snygg?” Jag rynkar pannan. ”Ja men, du vet. Whatever. Vältränad.”

Jag rycker på axlarna. ”Alltså, jag har aldrig gått hela vägen. Jag slutar innan det går för långt.” ´

16 ¨

”Jag vet, jag har hört det”, säger Hunter. ”Va? Från vem? Vem berättar allt det här för dig?” frågar jag och skrattar. ”Var får du all info ifrån – Gestapo?”

Hunter bara ler mystiskt. ”Skit samma …” När jag plockar upp den andra ölen klingar han sin flaska i min. ”… jag fattar läget. Man kan inte hjälpa om man liksom inte alltid vill, eller hur?” ”Ehh, alltså, det är inte riktigt …”, börjar jag. ”Och ibland så bara … vill man”, säger Hunter tyst och studerar etiketten på sin flaska. Han tar en klunk öl och ser sig omkring i mitt rum. ”Coola spel”, muttrar han och glor på min tv.

Jag rynkar pannan. ”Hur är det, Hunter?”

Ett ögonblick ser han verkligen olycklig ut. Men istället för att prata lutar han sig mot min axel. ”Ingenting”, säger han efter en minut. ”Trött.”

Och sedan andas han hastigt in, och jag inser att han gråter. ”Vad har hänt?” utbrister jag och lägger armarna om honom. Han begraver sitt ansikte mot min hals och jag känner hans läppar, särade och blöta, mot min hud. Hans strupe får ur sig ett halvkvävt ljud. ”Du, du”, mumlar jag mjukt, och med hans huvud i mina händer pressar jag försiktigt hans ansikte bakåt så att jag kan se honom. Jag stryker bort hans tårar. ”Vad har hänt?”

Hunter lyckas lugna ner sig. Han ser intensivt på mig, nästan argt.

Hans underläpp darrar. Han pressar ihop läpparna som om han funderar på något, som om han är förvirrad, och sedan böjer han sig framåt och kysser mig. Högerhandens fingrar borrar sig in i håret på mitt bakhuvud. Jag är så van vid att låta Hunter få som han vill att jag först inte reagerar. Jag känner hans tunga glida in mellan mina läppar. ”Shit”, mumlar jag och kämpar för att slita mig loss från den mycket starkare Hunter.

Hans mörka ögon är svarta nu. Blicken flackar över mitt ansikte. ”Vad gör du?”

Han ser grinig ut. ”Du borde gilla mig.” ”Borde gilla dig?” säger jag. ´

17 ¨

”Du är mer tjej än kille”, mumlar Hunter och jag inser att han är väldigt full. Hur han körde hit utan att krascha eller hur han ska kunna köra sina föräldrar har jag ingen aning om. ”När vi var små trodde jag alltid … Max …”, viskar han. ”Max, snälla.” ”Du är … Hunter, du är full.” ”Jag var bara nervös”, mumlar han. ”För att jag visste att jag skulle träffa dig. Max, snälla.”

Han lutar sig mot mig igen men jag vänder mig bort lite, så att hans läppar snuddar min kind. ”Jag är inte bög. Sorry”, säger jag. Det låter som om jag försöker be om ursäkt. ”Det är inget fel med det, det är bara … jag är inte det.” ”Du behöver inte vara det”, säger han sakligt.

Jag tittar bort, försöker tänka igenom det här, och min mun formar ordet ”va”. ”Öh”, lyckas jag till slut säga. ”Men … du är det.” ”Nej”, säger han. ”Jag gillar inte killar. Eller tjejer. Bara dig.” ”Du borde inte köra bil hem”, säger jag nervöst. ”Du ser inte ut att må så bra.”

Hunter flyttar handen och ögonen blir dimmiga, men det är en hård dimma, som frosten på ett bilfönster om vintern. De blir dunkla. ”Hunter”, viskar jag mjukt. ”Förlåt.”

Han ser på mig, sedan sträcker han händerna mot min hals och hugger tag om min nacke. Det är egentligen inte aggressivt. Det är intimt, som om vi fortfarande är de bästa kompisarna som vi brukade vara. Hans ögon är fästa på mig – vilda, djuriska. Jag betraktar Hunter som om jag vore ett djur, ett bytesdjur som försöker avgöra rovdjurets intentioner. Han stirrar tillbaka på mig. Min blick fladdrar ner mot hans bröstkorg. Tar in hur mycket större han är. ”Det är inte jag som är ett freak”, morrar han. ”Det är inget fel på mig. Det är dig det är fel på och du får mig att känna så här.”

Jag tittar ner och känner min underläpp sticka ut, skäms över att han tar upp det här. ”Du har alltid fått mig att känna så här”, säger han. ”Du är en liten ´

18 ¨

tease. Det är du som är ett freak. Jag är inte … jag är inte …” ”Bög?” mumlar jag. ”Nej, det är jag inte, för du är inte ens … för du är …”

Hans blick vandrar över mig. Han ser ut att försöka hålla tillbaka en panikattack.

Jag lyfter handen och lägger den på hans axel för att lugna honom, och han passar på att sticka in sin arm under min, lägger den om min midja och drar mig, med en snabb, lätt rörelse, från att sitta upp till att ligga under honom med ryggen platt mot madrassen. Han böjer sig framåt och kysser mig snabbt igen innan han mumlar: ”Du kommer tycka om det. Jag lovar.”

Han tittar mot dörren, reser lite på sig och knäpper upp bältet. Han lägger tyngden på mitt högra ben och pressar ner det, drar ner det andra benet med sina armar. Det går så snabbt att jag fortfarande tycker synd om honom medan han gör det. Mitt tonfall ändras från tröstande och mjukt till plötslig panik. ”Hallå! Vänta, vänta! Vad håller du på med?” ”Schhh.” Han väser en varning. ”Din brorsa.”

Han pratar om Daniel, som snart är tio och sover i rummet intill.

Nej, jag vill inte att Daniel ska vakna och höra oss och komma in just nu. Medan jag tänker på det har Hunter i ett snabbt svep dragit av mig täcket. Det hamnar mellan min kropp och väggen till höger och pressar mot mitt ben. Han sätter sig på knä på mina lår och pressar smärtsamt ner mig med sin tyngd. ”Shit!” ropar jag och skyler mig med händerna. ”Vad i helvete?

Hunter! Släpp mig!” ”Håll käft.” Hunter böjer sig närmare, håller för min mun och lägger en hand om min nacke och skakar mig hårt, så att det känns som om min hjärna dunsar mot min skalle, ända tills jag blir tyst och huvudet värker. Han böjer sig ner, nära mitt ansikte, och hans läppar stryker över min hud. ”Håll käft”, säger han igen. Han ser osäker ut, till och med när han säger det. ´

19 ¨

Han drar undan händerna och jag ligger där, orörlig. Mina händer är fortfarande uppe vid mitt huvud, där jag försökte få honom att släppa greppet om min hals. Jag hostar tyst och luften återvänder till lungorna. Jag är inte rädd. Det här är Hunter. Jag kommer ihåg hur han såg ut när han var fem. I mitt huvud är han fem.

Jag ligger still. Det känns som om mitt fysiska jag, min förmåga att röra på mig, svävar ovanför min kropp. Jag känner mig yr och vimmelkantig. I mitt huvud vrålar mitt mentala jag åt mig att komma tillbaka.

Sedan kommer känslan av att vara i min egen kropp tillbaka. Jag andas in med två korta andetag och inser att jag har stirrat upp i taket, med händerna rakt upp som en brottsling framför en polis, och jag har inte andats på säkert trettio sekunder. Det fumlas längre ner i sängen. Jag tittar ner förbi min midja. ”Jäklar”, mumlar jag utan att kunna tro på det jag ser, som om jag ser något äckligt på CSI. Hunters penis pekar rakt mot mig. Han lyfter handen och gnider den hårdhänt mot mitt skrev. ”Är det här din fitta?” viskar han chockat. ”Jävlar.” ”Nej!” Jag får tillbaka rösten. ”Lägg av!” Jag försöker sätta mig upp men han lutar sig framåt och trycker utan problem tillbaka mig med en hand mot min bröstkorg. ”Ligg still, okej? Snälla”, mumlar han. ”Bara ligg still.”

Det är först nu chocken skingras och jag fattar vad som håller på att hända. Det känns som om det har tagit väldigt lång tid för mig att inse vad som faktiskt händer. Sådana här saker händer liksom aldrig.

Det händer andra, men inte dig, inte mig. Inte med griniga men harmlösa Hunter. Inte med sonen till familjens bästa vänner. Inte med din bästa barndomsvän. Inte i den lugna småstaden Hemingway.

Sådant här händer i mörka gränder om natten, med främlingar.

Sådant här händer när du är vilse i en storstad. Framför allt: sådant här händer tjejer. Så hittills har jag tänkt: Det här händer inte. Det här är en situation som jag kan kontrollera.

Nu ligger jag tyst på rygg medan Hunter tar på min nakna hud. ´

20 ¨

Och jag kan känna honom, så tung, hans starka fotbollsspelarben som pressar ner mina lår. Och jag inser vad han kommer göra. Jag inser att jag inte kommer kunna stoppa honom. Jag inser det för sent. ”Aj! Släpp mig! Släpp för fan!” Jag kämpar, men han trycker redan fingrarna mot det, mig, det, drar i sidorna. ”Nej! AJ!” Jag känner något hårt pressas – köras – in i mig. En smärta värre än någonting jag har känt blixtrar igenom mig. Den är för stor.

Mina ögon och min mun blir vidöppna och jag skriker nästan rakt ut i panik. ”Nej! Gud! NEJ! Snälla! Hunter! Snälla!” ”Käft!” väser han. ”Schh! Bara håll käft!” ”Det gör ont! Nej!” Tårar rinner ner längs mina kinder och jag skäms över att jag är en sådan mes att jag redan gråter. Jag flämtar efter andan och vrider på mig och vädjar till honom med blicken och får panik och gnäller i en utdragen ton, som en hund som någon har sparkat på. ”Snälla! Snälla, Hunter! SNÄLLA!” ”Det blir snart bättre!” väser han och trycker sig djupare in.

Jag hör ett vrål av skratt från undervåningen. Jag hör explosioner från ett tv-spel och inser att Daniel inte sover. Han är vaken och spelar World of War, och jag är i rummet intill – med Hunter. Hunter grymtar och jag känner hur det drar smärtsamt i huden och skriker till. ”NEJ! Snälla, snälla, snälla! Sluta, snälla sluta! Snälla!” ”Du! Lyssna på mig. Lägg av! Lyssna!” Han hugger tag om mina axlar och skakar mig igen så att huvudet dunsar mot kudden och jag känner mig som ett objekt, en sak. Jag kan inte röra mig, sitter fast, helt värdelös, och sedan håller han i mig så att jag ser rakt på honom.

Hans mörka ögon stirrar kyligt in i mina. Jag ser honom kämpa för att de ska förbli kalla.

Hunters fingrar klämmer fast mina överarmar. Hans andedräkt är het mot mitt skinn. Han kommer närmare och kysser mig, slickar min mun när jag inte rör på läpparna. Han lutar hela sig över mig, och när han lägger armarna om min midja pressas vikten mot mitt bröst.

Jag kan inte andas. Han fortsätter att trycka sig in i mig. Hans läppar pressas mot min kind. ´

21 ¨

Jag öppnar munnen men kan inte forma några ord. Jag stönar. Det gör för ont. ”Hallå”, säger han och höjer huvudet. ”Vill du att dina föräldrar ska höra dig?” viskar han. ”Vill du att de ska komma in i ditt rum och se din lilla tjejkuk?"

Jag tystnar, chockad, och stirrar på honom. ”Vill du det?” frågar han, nästan sakligt. ”Vill du att din mamma och pappa ser din lilla tjejkuk?" Han särar på läpparna, nära. Han sväljer. Han skakar som allra svagast på huvudet, fortfarande inuti mig. ”Du är inte en kille. Du är … du är ingenting.”

Mina läppar darrar. Våra blickar är fastlåsta i varandra. Hunters ansikte blir kyligare och argare när hans egna ord övertygar honom.

Jag ser på honom utan att kunna tro det. ”Du är ett freak”, mumlar Hunter med snabba andetag. ”Du är ingenting.”

Det här är det hemskaste ögonblicket i hela mitt liv.

Jag har aldrig blivit behandlad så här.

De här orden, det där ordet, bränner i mina kinder och rycker upp skammen med rötterna direkt ur mitt nervsystem. Ännu fler tårar sticker i ögonvrårna.

Vi väntar tysta på att jag ska samla mig. Min mun är öppen. Ögonlocken blinkar. Jag sväljer. Jag svettas.

Jag tittar på min penis. Jag tittar mot dörren. Jag tittar på honom, ovanpå mig, i mig. ”Vill du det?” viskar han. ”Vill du att de ska se?”

Jag skakar på huvudet, stänger munnen och väntar, tittar på honom.

Hunter nickar. ”Klart att du inte vill. Ingen vill se det där, eller hur?”

Jag väntar. Han nyper huden på min midja hårt mellan pekfingret och tummen. ”Vill de det, Max?” Jag skakar på huvudet igen och säger ljudlöst: ”Nej.” Vi har kommit till något slags dödläge. Vi är överens om att jag ´

22 ¨

ska ligga still och att jag inte ska skrika. Eller jag ligger i alla fall still, jag skriker inte. Vi stirrar på varandra, öga mot öga, och Hunter lutar sig över mig. Han böjer upp mina ben i formen av ett V, och trycker knäna bakåt så att jag ligger platt på sängen med benen brett isär. Det känns så underligt att vara så här blottad. Det är första gången i hela mitt liv, inser jag nu, som jag ligger så här – helt utfläkt inför någon.

Han stöter snabbt fram med höfterna och någonting hårt och långt fyller mig ännu djupare. Hans penis – tror jag, som om det skulle ha kunnat vara något annat och som om jag just hade insett det. Jag känner en fruktansvärd, töjande känsla mellan benen och illamåendet stiger upp ur magen och strupen.

Jag släpper ur mig ett kvävt skrik och luften flyr ut mellan tänderna. ”Ah-åh-åh.” ”Trång”, muttrar Hunter, kyligt som en vetenskapsman. Sedan, nästan ursäktande: ”Lite torr. Antar att du inte kan bli våt, eller?”

Han försöker hålla sig lugn. Men hans läppar darrar.

Jag säger det utan att tänka. ”Jag vet inte.” ”Det blir snart bättre.”

Han stöter till igen, djupare, och jag flämtar av smärta. Smärtan är … outhärdlig. Total. Kräkframkallande. Konstant. Stiger och faller lite med varje stöt.

Jag är inte gjord för det här. Jag är för trångt byggd. Han är för stor.

Han är för stor. Uttöjandet blir till ett hugg av smärta och det börjar spricka. Jag känner hur huden brister där nere. Han är böjd över mig, andedräkten är het och luktar mint och öl. Illamåendet ökar.

Hunter sluter ögonen, vänder ansiktet mot min hals och stönar. ”Åh”, muttrar han och rör sig in och ut ur mig. ”Åh gud.”

Jag kan inte stänga ögonen. Jag kan inte göra någonting. Jag ligger där, tom. Jag ligger där när han kysser min hals, suger på huden. Jag ligger där som en uppblåsbar docka med öppen mun, rör mig fram och tillbaka över lakanen när Hunter pressar ner mina ben och rör sig fram och tillbaka i mig. Han lyfter huvudet och tittar ner mot området där han trycks in i mig. Jag kan inte se på det. Jag ligger på rygg. ´

23 ¨

Jag vill inte se, men jag följer instinktivt hans blick. Min kuk gungar livlöst när han tvingar sig in i mig. Jag tänker på hur det måste kännas att vara en stor, stark kille med stor kuk, som kan gå in i vilket rum som helst och veta att han kan övermanna och ta vem han vill.

Jag undrar om jag också hade velat göra det, om det hade gått. Det känns konstigt. Det känns obegripligt.

Hunter tittar på när våra kroppar går ihop. Han släpper ur sig ännu ett ”Åh gud”, som blir ännu högre när han stöter snabbare. Han tar min arm, lägger den ovanför mitt huvud och håller fast den där. Han verkar lukta på min axel. Han tar tag om mitt hår igen, drar handen genom det, rufsar om det, och stönar medan han stöter fram och tillbaka. Mitt hår är jättemjukt. När vi var små brukade han smeka det så där. Jag brukade inte tänka på det så mycket. Alla smeker mitt hår.

Jag tittar på honom, tittar på taket, tittar på planscherna i mitt rum – Englands landslag, Dakota Fanning, Saoirse Ronan, Hemingways fotbollslags seger i ungdomsserien, där jag står på mittenraden längst fram, bredvid Marc och Carl. Jag tittar på mina dvd-skivor.

Jag tittar på den isärplockade LP-spelaren som jag och Carl hittade på en loppis och som vi har försökt få att fungera igen. Jag tittar på tv:n och sladdtrasslet som går till min Xbox Live, vårt Wii och min gamla Sega – som är kul att spela på när man är full och det är sent.

Halo 4 ligger på golvet, utanför sitt fodral. Bredvid ligger en hög med smutsiga boxerkalsonger och T-shirts. ”Åh, Max”, stönar Hunter och plöjer vidare in i mig med ögonen slutna. Jag känner hur det spricker upp mer och mer, och gnyr till, flämtar, släpper ur mig ett ”aah” och drar kudden över huvudet för att inte låta. Hans armar kapslar in min kropp. Jag försöker rulla lite åt höger. Han reser sig, är stilla i ett ögonblick, och hugger sedan tag om mina uppvikta ben.

Nu är han ovanpå mig. Jag hör smacket när hans lår slår emot mina. Ett vidrigt, kladdigt ljud blir tydligare. Nu glider han in och ut utan motstånd – men fortfarande brutalt, eftersom jag är för trång och för liten för det här. Inte gjord för det. Smärta kryper upp längs ´

24 ¨

benen och får tårna att domna.

Jag skäms över hur min kropp böjer sig, skäms över hur den skakar och öppnar upp sig för honom. Jag skäms och är förvirrad över varför jag bryr mig om att jag känner mig ful, varför jag vill täcka min penis med handen och få den att sluta sladdra. Smärtan är skarp vid öppningen och dovare längre in i mig. Jag blir orolig. Jag undrar vad den träffar. Den verkar slå emot min mage. Tvivlet och chocken blir lite svagare och smärtan växer sig så stark att jag måste säga något.

Långsamt tar jag bort kudden från ansiktet och håller den hårt ovanför mig på madrassen. Min strupe öppnar sig och min röst ansluter sig till kakafonin av tysta ljud. ”Gud, snälla!” ber jag honom. ”Gud, snälla. Hunter. Snälla.” ”Schh, schh”, andas han utan att se på mitt ansikte. Hans mun är öppen, höfterna rör sig snabbt och han har en underlig, förvirrad glimt i ögonen. Målmedvetenhet. Kåthet. Nyfikenhet. Vördnad.

Desperation. Osäkerhet. Förverkligande. Skam. Han vill ha. Måste ha. Den där dunkla glansen i ögonen. Sedan blir han ilsket sammanbiten som någon som bara vill få det överstökat, bli färdig. Jag hör ett klafsande ljud, jag hör något blött, jag hör splaf-splaf-splaf-ljudet av saker som träffar andra saker och luften som passerar mellan dem. Jag hör sängens låga knarranden. Jag hör och luktar och känner Hunters andedräkt mot mig. ”Herregud”, mumlar han för sig själv. ”Jag kommer att …”

Hans kropp böjs och hukas ovanpå mig. Hunter släpper ut ett långt, lågt stön. Hans ansikte är mot mitt bröst. Hans armar sträcker sig ut, famlar efter mina axlar och håller sig fast i dem. Jag väntar medan han kramar mig.

Kanske går det tjugo sekunder. Sedan tittar han upp utan att riktigt möta min blick. Han ser förvånad ut; ögonen är fulla av tårar och någon sorts tacksamhet. Tacksamhet och desperation. Han torkar ansiktet med en darrande hand. ”Förlåt”, muttrar han. Han flyttar sig längre upp på sängen. Jag ligger på rygg. Han lägger sig till vänster om mig, fortfarande kvar i mig. ´

25 ¨

Armen ligger mot mitt bröst, ansiktet på kudden är vänt mot mig och läpparna vilar mot mitt öra. Jag stirrar upp i taket, men känner hur han betraktar mig.

Jag rynkar pannan och med långsamma andetag tittar jag ner på min kropp. ”Kom du i mig?”

Jag vänder mig mot honom och ser honom få panik igen innan han får upp den där skölden av ilska. Den tjuriga läppen sticker ut. ”Varför bryr du dig?”

Hunter rör sig ner längs sängen. Han drar snabbt ut sin penis ur mig och jag släpper ut ett ”ehhh” – ett konstigt, klent, sluddrigt, anklagande, ursäktande ljud. Han spänner bältet. ”Vad gnäller du om?” Han drar på sig en långärmad tröja från ryggsäcken. ”Säger du inget så säger jag inget om dig heller. Och berätta inte för din morsa heller. Hon har det redan jobbigt som det är med dig och din efterblivna brorsa.”

Av någon anledning skakar jag på huvudet och viskar, lugnt: ”Jag ska inte säga något.”

Hunter packar ner de tomma ölflaskorna. ”Han är inte efterbliven”, säger jag.

Hunter ser på mig som om jag är fem år igen och har varit taskig mot honom på lekplatsen. Det är så han ser ut när jag har gjort något som han inte gillar. ”Skit samma”, säger han.

Sedan är inte Hunter där längre. Det är bara jag som ligger med benen brett isär, som en död fluga, pressad mot madrassen av smärtan. Jag blinkar snabbt med munnen vidöppen. Som om jag inte kan tro att det som hände just har hänt. Som om jag inte vet var jag är.

Som om jag är i en alternativ verklighet där Hunter kan vara en dålig människa, där mitt alldeles vanliga lilla rum kan vara en brottsplats, där jag i tystnad kan bli tvingad till något så vidrigt att jag inte ens kan tänka ordet i huvudet, och att allt kan vara över på fem minuter.

Trappan knakar under Hunters skor. Vardagsrumsdörren öppnas och släpper ut en storm av skratt som yr uppför trappan. Jag låter ´

26 ¨

mina värkande ben sjunka ner mot madrassen.

Jag hör honom säga något till mamma och pappa och Charlie och Cheryl. Hör honom säga tack, god natt, skämta. De brister ut i skratt igen och pappas djupa röst dundrar under mammas gälla fnitter. Jag hör hans mamma och pappa gå ut med honom, ropa hej då. Sedan hör jag ytterdörren slå igen och fotsteg försvinna bort längs grusvägen, hör grindens gnissel, ljudet av en bil som startar, och knastret av däck mot grus som avslöjar att han har åkt.

En lastbil dundrar förbi på vägen utanför. Mina planscher sitter på väggarna. Halo 4 ligger fortfarande på golvet. Utanför persiennerna fortsätter natten. Jag är stilla och tyst och snurrig och skakig. Jag mår illa och vill kräkas. Jag känner mig pinsam och konstig och det gör ont. Röster strilar uppför trappan.

Jag sätter mig upp, långsamt, smärtsamt, och med hopknipna ögon drar jag täcket över mig.

´

27 ¨

Daniel Mamma, pappa, Cheryl, Charlie, moster Leah och morbror Edward

pratar och håller på där nere. Jag förstår inte vad de har att prata om.

Allt de gör är så tråkigt. Det är bara lagar och regler och rättsfall och jag sa till mamma att hon borde göra något kul som att spela tv-spel för annars har hon bara ett tråkigt liv och är tråkig hela tiden och då skrek hon på mig. Jag förstår mig inte på den kvinnan. Jag var inte otrevlig. Jag hjälpte till.

De låter så mycket att det blir svårt att sova, så jag spelar i hemlighet spel på lägsta volym. Det är ett väldigt komplicerat spel och är egentligen från tio år och uppåt, men jag är extremt bra på datorer, så det är lätt för mig. Jag hör något utanför dörren två gånger, men ingen kommer in. Ibland tror jag att alla har glömt bort mig. Jag blir ofta arg på dem. Max glömmer aldrig bort mig, men ibland blir jag arg på honom ändå eftersom mamma och pappa tycker att han är så mycket bättre än jag. De tror att jag inte märker det, men det gör jag. De ska få se när jag blir äldre och är en robotingenjörsmiljardär, som den där fula lilla nörden i den där filmen. Fast jag kommer inte att vara varken ful eller nörd. Om jag var miljardär skulle jag vara smart och använda mina robotkrafter till att bygga om mig till en superrobot och sedan skulle jag köpa jättecoola vänner.

Där, nu skrattar de igen. Det låter som om de skriker, som på nivå trettio när man kommer till massakern och dödar alla aliens.

Okej, om de tänker glömma bort mig så tänker jag vara uppe och spela. Så jag spelar och spelar och spelar tills jag hör bilarna åka hem och jag kommer till nivå tjugotvå innan jag är så trött att jag inte orkar spela mer, och då har jag dödat totalt 335 onda dvärgfurstar.

´

28 ¨

Sylvie Huvudet gör ont efter all musik som har spelats hos Toby hela nat-

ten. Han bor i Oxford och går på universitetet. Jag fick honom att skjutsa hem mig, men han var sjukt hög. Det var rätt läskigt.

Jag knarkar inte. Jag provade några gånger när jag var yngre, men bara idioter som Toby är höga hela tiden. Imorgon ska jag dumpa honom. Jag ringer och gör det.

Inatt sa jag till honom att släppa av mig vid kyrkan, för han är den sortens person som hade ställt sig utanför mitt fönster och spelat kass gitarr om han visste var jag bodde. Jag har provat det förut och jag tror inte att mina föräldrar orkar en gång till. Var sak på sin plats, brukar jag alltid tänka.

Natten är riktigt tyst, och staden ser ut som om någon har skissat fram den i svart och vitt. De levande sover precis som de döda, och vi delar på tystnaden. Jag är på kyrkogården. Gravarna ser söta ut i mörkret. De är inte läskiga. De är inte obehagliga eller något. De är konstiga och gulliga och skumma. Jag gillar att hänga här, men på natten får man inte prata – då väcker man andarna. Man får inte kliva på en grav, då vanhelgar man den. Man vill verkligen inte väcka de döda. De sover på, precis som de levande. Eller alla levande utom jag, antar jag.

En bil kör förbi. Jag hör motorn mullra när den fortfarande är för långt bort för att synas, och jag smälter in i skuggan av en grav.

Bilen girar lite på vägen; saktar in, får upp fart. Jag är tillräckligt nära för att se in genom fönstret, och bilen åker så långsamt genom centrum att jag hinner känna igen ansiktet. Det är en mörkhårig, lite äldre kille. Han är sexig. Jag minns honom från några fester men vet inte vad han heter. På sätet bredvid sitter en man. Han ser ut som en mindre, äldre version av föraren, så han är säkert pappan. ´

29 ¨

I baksätet sitter en kvinna.

Av någon anledning har bilen lyckats skrämma upp mig när den dök upp så plötsligt. När den är borta smiter jag ut genom kyrkgrinden och promenerar hemåt.

Jag önskar att jag inte var sådan här. Alltid så rädd. Det känns som att ju äldre jag blir, desto räddare blir jag. Jag tror att beror på att man inser med åren att världen är en hemskare plats än man trodde när man var liten. Då var det värsta som kunde hända att man blev knuffad av en mobbare eller kissade på sig på en lektion. Nu har jag förstått att det finns mycket värre saker. Jag blir rädd för att gå hem ensam, rädd för män som gömmer sig i skuggorna, alldeles för rädd för att leva fullt, fritt. Det finns en massa saker som jag vill göra innan jag dör, och tänk om jag dör nu, eller snart? En annan sak som skrämmer mig är att mitt liv ska börja ta form och att jag sedan fastnar i ett fack.

I år ska vi göra våra slutprov och bestämma inriktning, och om två år drar vi vidare till universitetet. Tänk om jag väljer fel?

Jag får panikattacker ibland. Jag har en brun papperspåse bredvid sängen. Det är därför jag ibland är ute ensam om natten så här. För att bevisa för mig själv att natten bara är världen som ligger i skugga, att min rädsla inte styr över mig, att jag är modig.

Mörkret är inte ens att förlora synen. Det är bara en skiftning; av färg, av ton. Det är precis likadant som på dagen, bara i en annan nyans.

Man behöver mod för att göra allting. När man har ett prov eller väljer något eller skriver en dikt när ens förra dikt sög behöver man samma mod som när man går ut om natten utan att känna sig livrädd. Är man rädd kommer man aldrig att leva. För att göra det behöver man mod.

Innan jag svänger in på min gata hör jag bilen en sista gång: gnisslande däck och motorljud bryter igenom nattens stillhet när den svänger vänster på Grove Street. Bränner däck. Snubben tycker att han är cool. Idiot.

´

30 ¨

Karen Det är just den här tiden på morgonen, strax före gryningen, som jag

älskar allra mest. Jag brukade inte lägga märke till det när jag var barn eller student. Nu är de här minuterna de enda på hela dagen som inte är fyllda av oväsen. Det är lite underligt vad vi saknar med att vara unga, men jag saknar hur tystnaden mångfaldigades, växte ut framför mig under långa söndagsmorgnar. Jag minns hur det var i vårt första hus i Hemingway, hur jag tassade ner för att dricka ett glas vatten och såg ut genom burspråksfönstret medan solen klättrade över trädgården. Eller hur jag satt lutad mot kuddarna i sängen när morgonen fortfarande var stilla, precis innan fågelsången började och jag skulle väcka Max. Jag minns tystnaderna i lägenheten som vi brukade bo i precis efter att vi tog examen, under början av min graviditet. Min barbröstade nya make låg och läste bredvid mig medan jag läste dåliga deckare och thrillers – mitt guilty pleasure – och njöt av stillheten innan jag satte igång med min dagliga ritual som bestod av att kräkas och värka.

Jag försöker föreställa mig Steve som så där ung och gänglig.

Föreställa mig Steve som en spinkig kille i de där trasiga jeansen och utan hår på bröstet. Det går inte riktigt.

Jag gnuggar tinningarna för att jaga bort den lätta baksmällan som växer från middagen igår. Vi drack upp det sista vinet som Cheryl tog med till oss från Frankrike i somras.

Livet blev inte som jag hade trott. Nu förstår jag vad min mamma menade – att man ger upp saker för sina barn. Och kanske finns det gränser som jag inte kommer att gå över vad gäller uppoffringar, men jag har inte nått dem än och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller. Jag ville att vi skulle vara nära varandra i den här familjen, så som min barndoms familj aldrig var, och det är vi. Jag är inte alltid den bästa föräldern, men jag gör allt jag kan. ´

31 ¨

Den största skillnaden mellan hur jag drömde att livet skulle bli och hur det faktiskt blev har att göra med allt det jag inte visste om kärlek då. Jag såg den som något romantiskt, något utanför mig. Jag förstod inte hur mycket den skulle ta av mitt liv, precis som den gav.

Hur otroligt tömd på kärlek jag skulle känna mig, hur jag skulle tvingas tömma reserver som jag inte ens visste att jag hade för att kunna vårda den. När jag var yngre hade jag ingen aning om vad kärlek egentligen var, vad den gör, hur den rör sig, hur den växer, hur den känns, varför man värderar den.

Speciellt mina känslor för mina barn är annorlunda än hur jag trodde att de skulle bli. Jag tror inte att jag hade tänkt igenom det tillräckligt noga. Jag visste inte att min kropp och själ snart skulle bli någon annans, att jag skulle få fysiskt ont när jag hörde dem gråta och att jag skulle älska dem bortom all rimlighet – till och med när de var fruktansvärda. Jag erkänner att jag inte var redo. Att vara förälder innebär att bestämma sig för definitiva lösningar, istället för att vela över olika alternativ. Det innebär att leva så som du ville leva men inte orkade styra upp tidigare, och att prioritera sådant som du aldrig brukade tänka på – gränser och regler och planer. Det innebär att bo nära en grundskola och spara pengar till universitetsutbildningar.

Det innebär en trång känsla i bröstet och att hela tiden vara orolig, och om inte hela tiden så i alla fall en gång om dagen. Det innebär att känna sig ansvarig för varje liten rörelse hos två självständiga varelser som jag inte kan kontrollera.

Speciellt nu när de är äldre. Jag går runt och väntar på att något ska hända, att något ska dyka upp och krossa oss.

Förra månaden hoppade en tjej i Max skola, som bara var några år äldre, från en bro. En av Daniels klasskompisar dog av ett astma­ anfall förra sommaren. Låter jag dem dricka för mycket mjölk? Kommer någon en dag ringa mig på jobbet på grund av droger? Sex? Fylleslagsmål? Är det konstigt att jag tänker på Daniel, min nioåring, när det är droger, sex och våld som jag oroar mig för? ´

32 ¨

Max har aldrig gjort något sådant. Men ändå har jag oroat mig över Max varje dag sedan han föddes. Under hans första fem år i livet måste han ha levt sitt liv omgiven av konstant panik. Det beror på hans problem. Man hör om saker som går fel vid förlossningar, men när man själv är gravid och ska föda så tror man aldrig att det kommer att hända en. Ingen tror att deras bebis kommer att vara den som det är fel på. Och sedan var det min bebis, och det fick mig att oroa mig ännu mer i resten av hans liv. För jag hade haft rätt när jag oroade mig förut, när jag skulle föda – göra det viktigaste som jag någonsin skulle göra för Max – då hade något gått fel. Och trots logik och resonemang och sunt förnuft kunde jag inte skaka av mig känslan av att det var mitt fel. Och jag undrade vilka andra fel jag skulle göra under åren som skulle komma.

Men Max blev äldre och gjorde själv aldrig någonting fel. Inte egentligen. Ibland tänker jag att ett problem räckte för Max. Ibland tänker jag att vi redan hade gjort vårt; vi hade skräcken under de tidiga åren då vi inte visste hur han skulle växa eller vad som skulle hända, och nu får vi bara njuta av honom.

Det är så här dagens måsten först bryter sig in i min vackra tystnad och sveper mig vidare framåt. De här störande tankarna i kombination med ett hugg av huvudvärk bryter igenom mitt medvetande från igår natt. Jag tittar bort mot garderoben, där dagens kostym hänger; pressad, klar.

Kostymerna. Jag snöar in mig på kostymerna. Jag har alltid gillat mode, men det här är en besatthet. Att hitta, köpa, pressa, passa i dem, slänga ut gamla kostymer för att ge plats för nya – jag lägger alldeles för mycket tid på det. Jag misstänker att jag försöker få till den perfekta garderoben för de olika rollerna jag har i livet, som kompensation för att jag aldrig är helt säker på vad rollerna kräver av mig. På vänstra sidan i garderob finns mina Bra Advokat-kostymer; till höger är Bra Mammans vardagskläder, som mest är figurnära byxor med rutiga blusar eller T-shirts eller vardagliga men dyra vita tröjor och kavajer att ha över. Jag har på mig Bra Mamma-kläderna på ´

33 ¨

föräldramöten, kakförsäljningar, fotbollsmatcher och besök hemma hos andra föräldrar. Jag är en Bra Förälder, och det kan man se på min Bra Förälder-kostym. Slim fit-jeans fungerar bra. Folk ser att man tar hand om kroppen, att man tar hand om barnen och föregår med gott exempel. En instoppad vit T-shirt är sexigt och sött men fortfarande konservativt. Ens outfit ska signalera: Det tog ett tag att välja det här, eftersom mitt hus var rent och mina barn var mätta och stimulerade så hade jag en massa tid över till att skämma bort mig.

En tunn kofta fungerar; en kavaj är bättre. Inga hoodies. Inga grova koftor. Ingen extra massa som får det att se ut som att man har gått upp i vikt.

Dagens kostym stirrar ut mig.

Jag går upp vid sex. Jag springer. Vi har ett gym i källaren. Jag ville ha det på övervåningen så att jag kunde se ut genom fönstret från löpbandet. Steve förstod sig inte på det: varför ville hans galna fru ha löpbandet på övervåningen? Vad skulle hon titta ut genom fönstret för?

Det är tråkigt! Att springa och springa på samma ställe och aldrig någonsin komma någonstans är tråkigt!

Jag ville skrika ut det – inte argt, bara tillräckligt högt för att han skulle höra. Men han var i ett konferenssamtal och skulle förbereda sig för ett fall som snart skulle upp i rätten, och Max fotbollskläder skulle strykas, och någonting med Daniel, och så vidare, och så vidare – så jag skrek inte på honom. Vi skriker inte längre på varandra. Det skulle vara att föregå med dåligt exempel. Nu håller vi tillbaka våra hetsiga diskussioner, och sedan glömmer vi bort dem, blir för trötta för att komma ihåg hur arga vi var på varandra. Vi glider ner i sängen efter att lamporna är släckta och vänder oss mot varandra, redo att fortsätta tjafsa. Och då suckar vi bara, har helt slut på energi. Vi har fortfarande sex nästan varje kväll. Sexet har alltid varit bra. Det har aldrig förändrats.

Steve har fri tillgång till gymmet i Hemingway City Hall. Det är en del av förmånerna för traktens ledamöter och vår parlamentsledamot, Bart Garrett. ´

34 ¨

Bart förväntas avgå snart. Tidningarna har tagit upp några ganska vilda historier om hur hans avkomma super och festar på dyra privatskolor, vilket också har visat sig stämma. Steve har vaksamt följt hans undergång i media. Det får mig att tänka på vår överenskommelse om att vänta med att ställa upp i någon form av val tills Max är äldre. Steve är chefsåklagare. Att övervaka alla åtal i området är ett viktigt och intressant jobb, och jag arbetar precis under honom, som advokat. Så länge barnen är små duger det för mig, och jag gillar att vara i rättssalen. Men jag vet att Steve är hungrig på att ge sig in i politiken. Han har alltid varit det. Och i år blir Max sexton.

När jag kommer tillbaka till sovrummet från gymmet finns det en Steve-formad tomhet i sängen. Vid det här laget är han på undervåningen och sätter på espresso. Om några minuter kommer jag känna doften och bli tillräckligt sugen för att gå ner och ta mig en kopp. Men nu njuter jag i duschen, och sedan lägger jag tillbaka kostymen som jag hade förberett och plockar fram något annat.

Jag väljer en svart kjol, högklackat, genomskinliga strumpbyxor och den duvgrå blusen. Jag lägger till ett silverhalsband, foundation, hudfärgad ögonskugga och en lätt touch av mascara. Mina läppar är plommonfärgade. Jag ser rätt bra ut för att vara förtiotvå.

Jag väcker Daniel och han stönar surt. ”Mamma! Jag orkar inte!”

Jag kysser honom i pannan och han slingrar sig bort, glider ur sängen och klampar nerför trappan. Sedan sitter han vid bordet och glor föraktfullt på mig medan jag häller mjölk på hans flingor. Jag ler änglalikt tillbaka.

Daniel är inte en morgonmänniska. Vi har accepterat det.

Steve pratar i telefon och håller i en kaffekopp. Vi hör honom från det andra vardagsrummet. Jag vet vad han gör utan att titta: gestikulerar, står med fötterna brett isär, en stadig hand lyfter en åsikt innan han slänger den åt sidan och driver framåt med knuten näve. Han för fram sin åsikt. Han får igenom sin åsikt. Stephen Walker, gott folk!

En gång näst bäst i sin klass på Oxford (jag var bäst i min), sedan advokat de luxe, och nu chefsåklagare! ´

35 ¨

Han kommer in för påfyllning och vi hälsar varandra med kopparna. ”In i boxningsringen”, säger han och skyndar ut till bilen. ”Älskar dig.”

Vi jobbar i samma byggnad men åker i varsin bil. På morgonen åker jag ungefär en halvtimme efter honom, och kör Daniel till skolan. Jag kommer hem ungefär en timme före honom på kvällen, för att laga middag.

Klockan är halv åtta. Max kliver in i köket klädd i sin skoluniform.

Han tar hand om sig själv, det har han alltid gjort. Han susar förbi mig, tar en bagel från skåpet och kletar smör på den, ler ett snabbt leende, glider med lätta steg förbi mig som en viskning. ”Ljuset i mitt liv”, viskar jag och kysser Max hår. ”Ljusen i mitt liv”, lägger jag till och kittlar Daniel under hakan. ”Dina fingrar luktar smör”, informerar Daniel mig. ”Tack”, svarar jag.

Max långa fingrar trär snabbt in slipsens ände genom öglan en gång och två gånger och sedan upp. Jag lutar mig framåt för att knäppa hans översta skjortknapp, men han gör det redan själv.

Jag packar min läderväska. Jag dricker ännu en kopp kaffe. Jag läser mina anteckningar. Jag ropar åt Daniel, som har försvunnit upp på övervåningen igen, att han ska sätta sig i bilen. Han ropar tillbaka något som jag låtsas att jag inte hör.

När jag smuttar på kaffet granskar jag rummet och lägger märke till en kasse som Steve tog med sig hem igår. Den står på andra sidan bordet, på stolen mittemot min. Den är från ”Mikes dekaler & trycksaker”. Jag kniper ihop läpparna, ställer ner kaffet och glider av stolen.

I kassen ligger ett lysande rött kort. Jag drar ner plasten och ser blå bokstäver på den vita linjen som går över kortets mitt. Jag stirrar på kortet och försöker bestämma mig för hur jag ska reagera. Det är ett produktprov av en valaffisch, där orden ”Stephen Walker till parlamentsledamot för Oxford West, Hemingway & Abingdon” är tryckta.

Han funderar seriöst på att göra det.

Han funderar seriöst på att göra det, tänker jag igen. ”Men vi pratade om det här”, föreställer jag mig att jag säger. ´

36 ¨

”Jag vet”, kommer han att svara. ”Jag vet.”

Steve säger alltid att han vet. Han vet, och han tror att det gör det okej.

När vi pratade om det här för någon vecka sedan sa jag att jag inte kände att det var rätt läge för att ställa upp i valet när Max fortfarande går i skolan. Men jag förstår varför han vill göra det just nu. Steve hade varit en fantastisk parlamentsledamot, och det hade varit strategiskt att ställa upp nu. Det är inte allmänt val nu, så kandidaterna kommer att vara färre, och Steve får mer ekonomiskt stöd när färre personer försöker få sponsring av lokala företag. Vi har alltid pratat om att det skulle hända en dag. Men vi kom aldrig riktigt överens om när det faktiskt skulle hända.

Hur lång tid tar det att designa och trycka ett sådant här kort? När gjorde han det?

Pojkarna springer förbi mig och ut genom dörren. Jag plockar upp väskan och kappan och följer efter dem. Jag har inte tid att tänka på vad en valaffisch innebär.

Innan jag går lämnar jag en lapp till städerskan och ber henne att plocka undan högarna med böcker och mappar som ligger i hallen på framsidan. Vi använder inte framdörren, men vi borde. Det ser inte bra ut att bara gå genom bakdörren. Spillrorna efter våra liv finns i leran här; de avslängda skorna, ryggsäckarna. Dessutom förvarar vi allt vårt vin vid bakdörren. Jag vill inte att folk ska tro att vi dricker för mycket.

Jag hänger min Bulgari-kappa över axlarna. Det är första gången på ett halvår som jag använder den, och den luktar lätt av garderob.

Men materialet är lyxigt och tjockt, och september börjar svalna. Alldeles för snart byts den kortvariga värmen ut mot kyliga vindar. Vid bilen pratar Max med Daniel, och jag ger honom en puss innan han ska gå till bussen. Hållplatsen ligger vid slutet av vår gata, åt motsatta hållet mot Daniels skola. ”Har du allt du behöver?” ”Jepp.” ”Säkert?” ´

37 ¨

”Jepp.” ”Är du okej?” Jag rör vid Max kind. ”Du ser lite röd ut.” ”Nej.” Han lyfter blicken och ler brett. ”Jag mår jättebra. Tack, mamma.” ”Jobba hårt, ha det bra idag.” ”Jadå.” ”Var duktig nu!” ropar jag när han går bortåt.

Jag ser honom himla lite med ögonen, men han nickar. Vänlig, ljus och leende går han ut genom grinden längst bort på uppfarten. Och jag kommer ihåg diskussionen jag hade med Steve för några månader sedan. ”Då behöver vi skaffa en automatisk”, sa jag till honom. ”Varför skulle vi behöva en automatisk grindöppnare?” ”Alla har automatiska grindöppnare.” ”Har de?” ”Steve, du vet att jag har rätt. Om du ställer upp i valet kommer vi att behöva skydda Max och Daniel.” ”Skydda dem? Från vem då? Kidnappare? Maffian? Det här är England. Det är landsbygden. Inte London.” ”Från vakande ögon, Steve. Vi måste beskydda dem från journalister och andra människor och …” ”Vakande ögon? Det var väl ett lite ålderdomligt uttryck.” ”Så här, jag kan inte hindra dig från att ställa upp i valet om det är vad du vill göra. Men det här är verkligheten. Enda anledningen till att du kan göra det är att Bart Garrett ska avgå för att tidningarna trakasserade hans familj.” ”Då får de väl trakassera oss. Det är inga fel på våra barn. De är inte några otacksamma idioter på en onödigt dyr skola, som Bart Garretts ungar. De går inte ut och super sig fulla och slår sönder folks bilar. De är smartare än så.” ”Folk kommer att vilja läsa om honom, Steve.” Jag tystnade, suckade och lade tyst till: ”Kan du tänka dig hur det skulle bli om det kom ut?” ´

38 ¨

Max Sätena på engelskalektionens stolar har ett ljusblått plasttyg.

Mina naglar skrapar över det. Mina naglar är prydliga. Allt med mig är så prydligt. Jag är bra på allt jag gör. Jag kommer inte ihåg när jag fuckade upp något sist. Nu har jag fuckat upp rejält. Det känns som att det är mitt fel. Jag vet att det inte är det, men det känns som att det är det. ”Du fick förtiosex av förtiosju poäng på utkastet!” ”Va?” ”Samma som förra gången. Röv.”

Jag tittar ner på min uppsats, där röda bokstäver är klottrade överallt: ”utmärkt”, ”insiktsfullt och flödande beskrivet”, ”fantastiskt”, och allt följs av utropstecken som är större än orden. ”Nej, vänta. Du fick förtiofem förra gången.” ”Fick jag?” ”Du är fortfarande en röv.”

Jag känner Carl flina till vänster om mig, men jag kan inte vända mig om och se på honom. Klockan är nästan kvart över tio på förmiddagen. Carl snackar skit som vi brukar snacka skit på lektionerna och vi sitter längst bak där vi brukar sitta och vi har köpt colaburkar och Maltesers på vägen som vi brukar göra, men idag är jag inte här. Jag tänker på könssjukdomar. Jag tänker på det där ljudet av något som spricker. Jag tänker på blod. ”Hur är läget?” ”Va?” ”Är du sur på mig?” ”Nej.” ”Så vad är det då?” ”Inget.” ´

39 ¨